Berufsverbot – är det vad vi vill ha?

Det finns mycket som bekymrar mig i dagens samhälle. En sak är detta med det förtäckta och ”osynliga” yttranderättsförbud som drabbar oliktänkande. Som kulturell aktivist och föreläsare i ämnen som kommunikation och retorik har jag inte alltid lyckats med att vara så politiskt korrekt som det bör förväntas av mig. En man som talar om vikten av att se och respektera varandra bör undvika att ”skoja” om saker och ting som kvinnor i högklackade skor och att män inte läser en manual. Och! Det är smällar jag får ta, de bjuder jag på eftersom jag inte förmår att först och främst agera rätt inom den gällande åsiktskorridoren.

Men! Vi har hamnat i en – enligt mig olycklig situation – om de som sympatiserar med ”fel” politiskt parti inte ska kunna jobba var de vill. Naturligtvis tänker jag på SD i första hand. 13 % av de röstberättigade i Sverige bör inte få jobba i skolan om de båda debattörerna Göran Brante och Maria Wiberg får bestämma. I SvD (27/9) skriver de på Brännpunkt om ”svårt för SD:are att jobba i skolan. De förespråkar inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheterna där de mer eller mindre hävdar att den som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte kan arbeta i den svenska skolan. Och då menar de inte bara lärare, utan även ”skolkökspersonal, städpersonal, vaktmästare och skolans administrativa personal”.

Detta har Richard Jomshof aktiv SD:are och SO-lärare reagerat på. Tyvärr förstår jag honom och att den här typen av resonemang slår mot den demokratiska grundvalen i vårt samhälle. Vi må säga att vi har yttrandefrihet, men om vi organiserar oss tillsammans med andra, då kan vi bli av med jobbet.

Berufsverbot = Yrkesförbud! Jag använde mig av det tyska ordet eftersom det låter ännu värre än det svenska. Det var något som drabbade judar i Tyskland under mellankrigstiden och kommunister i Tyskland på 70-talet. Nu förs tydligen debatten om att det ska införas i Sverige år 2014.

1968 svepte en vänstervåg över Sverige. Jag var sexton år och gick på högstadiet. Det var Vietnamkrig och det var självklart för mig att det socialistiska samhället var det samhälle jag ville leva i. För att vara tonåring så hörde jag nog till den skara som följde med i samhällsdebatten. Flera av mina lärare var politiskt aktiva. Jag minns speciellt tre av dem. Den ena – vår rektor – var Högerpartist/ Moderat, den andra var Folkpartist och den tredje tillhörde KFML(r). De finns alla kvar i mitt minne för att de var så bra pedagoger. Ingen av dem försökte dölja att de var politiskt aktiva och ingen av dem försökte få oss att ”rösta” på deras parti. De var ju där för att lära oss Historia, Samhällskunskap och Engelska. De gjorde ett bra jobb och jag är glad över den kunskap de förmedlade till mig.

Vår engelsklärare blev med tiden allt mer extrem i sina åsikter och fick mig att inse att det samhälle som han och hans kamrater förespråkade inte var något för mig. Men han skötte sitt jobb och gjorde en god insats för samhället. Enligt Göran Brante och Maria Wiberg skulle han få jobba vidare eftersom han inte hyste åsikter som dagens SD:are och det är just det som är kärnan i min fundering. Om det nu är rätt att de som röstade på Sverigedemokraterna inte ska få jobba i svensk skola varför ska då inte de som har åsikter vänster om mittfåran få göra det? Är det politiskt korrekt?

Min gamla rektor som anställde en man med en extrem politisk åsikt och som var diametralt motsatt hans egen skulle alltså begå tjänstefel! Jag tycker inte det och det är det som bekymrar mig så mycket. Jag är ingen och kommer aldrig att bli Sverigedemokrat och skulle inte tänka mig att föreläsa/ jobba åt dem.

Men det går inte att komma ifrån att 13% av oss anser att deras åsikter är de rätta och riktiga. Hur skulle det se ut om alla dessa skulle drabbas av ett yrkesförbud? Hur ska vi ha råd med det?

Berufsverbot? Nein Danke!