”Skulle du som flickvän opponera dig om din pojkvän vill tatuera ett kvinnoansikte”?
Det här är enligt Eskilstunakurirens hemsida ”det hetaste snacket i Eskilstuna”!! Min reaktion? Bra! Naturligtvis bör det vara så i en stad/ kommun där man trivs och allt är bra. Det finns i stort sett inget och ingen att gnälla på. Toppen!
Men! Om jag nu tänker efter en liten stund så är det inte lika kul. Naturligtvis är det här en fråga som bör dryftas ur en mängd olika psykosociala, sociala och ekonomiska synpunkter. Vad händer om flickvännen misstycker och det tar slut? Kommer pojkvännen att bli deprimerad då? Kanske förlorar han jobbet för att han är så knäckt. Och! Vem ska betala bortagandet av ansiktet. Är det ägaren till ansiktet (hon har ju gjort slut så det är hennes fel) eller pojkvännen som inte längre vill ha det på sin kropp? Eller – hemska fasa – är det samhället som ska stå för kostnaden? Grabben är ju så deppig att han inte klarar av att arbeta med det på sin kropp?
Ännu ett men! Eskilstuna av idag är en stad i en förhoppningsvis positiv förändring. Och det är tur! För sämre än vad det är kan det knappast bli. Det förs en upprörd debatt på torg och i insändarspalter om att de styrande inte lyssnar till kommunens innevånare. Och när namnet på ett av kommunalråden snudd på blivit synonymt med en svordom är det nog dags att de går ut på torget och samtalar med de som fortfarande bor kvar.
Jag är från Luleå och naturligtvis är allt inte bättre där. Men! Där vet alla Lulebor att Kommunstyrelsens ordförande varje dag kl. 12,00 tar en promenad längs Storgatan upp och ner. Han gör det för att de som vill tala med honom ska känna att de är välkomna att göra det. Tänk om de styrande i Stadshuset gjorde något liknande. Det är lätt att umgås med vänner och sanningssägare. Varje ledare har ju sin form av ”entourage” och det är inget fel i det. Men …..
I Eskilstuna är ekonomin så ansträngd att en kör som ville sjunga gratis på ett äldreboende inte fick göra det. Det skulle kosta för mycket! Ja, att se till att det fanns personal som kunde hjälpa de gamla till samlingssalen. Och det finns tyvärr många andra exempel på att ekonomin är ansträngd.
Och det är här konklusionen kommer in. Den unge mannen vill försköna sig med ett kvinnoansikte och det förs en upprörd debatt över det. De styrande i kommunen satsar 68 miljoner på att försköna ett torg men det finns inte möjlighet för de gamla på äldreboendet att uppleva levande kultur.
Tycker du att det låter riktigt rätt? Jag vet inte riktigt vad jag tycker men om jag vore killen skulle jag hellre sätta pengarna på en present till flickvännen och kunde jag påverka i kommunen skulle jag sätta pengarna på de gamla som byggt upp vårt samhälle.
”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln”
Ett litet ”knyck” från Facebook kan ge intressanta reflektioner och om man kryddar det med en kommande intervju i Eskilstunakuriren blir det underlaget för dagens bloggfundering.
”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel”… Men kunde endast tänka: Vilket årtusende byggdes det…..? VEM har gett dom bygglov för att bygga ut….? Och vart faaaaan tog fastighetsskötaren i vägen???????????????”
Ja, så tänker tydligen många av oss så här i begynnelsen av det nya året. Gymma mig hit och spinna mig dit. I Eskilstuna – där jag bor – finns det snart lika många gym som damfrisörer. Det vill inte säga lite! Och frågan som uppstår är då varför och hur kan de överleva.
Lägg sedan till det kommande reportaget i Eskilstunakuriren. Det kommer att handla om Retorik. Det finns en myt som säger att många människor hellre dör än att vara tvungen att stå upp och tala inför andra. Naturligtvis är det en myt, men med en mycket stor dos av sanning. Den sanningen har gett mig trevliga arbetsuppgifter och goda inkomster sedan 1987. Reporten Therese Noren och jag talade mycket om den ”retoriska omedvetenheten”. Med det menade vi att allt för många talare inte bryr sig om att verkligen förbereda sig. Både mentalt och manusmässigt. Vi relaterade båda till upplevelser av som hade kunnat vara så mycket bättre om talaren brytt sig om att tänka efter före. Samtidigt menar jag att det finns ingen snabbare väg till självkänsla och självförtroende. Den talare som vet att hen/hon/han är väl förberedd, att repetitionen gick bra och att budskapet är viktigt kommer alltid att lyckas. Och när man har lyckats med något så gör man det gärna igen. När det gått bra två gånger, då gör man det gärna en tredje och vips så har vi lyssnare nöjet att lyssna till en retoriskt skolad person.
Och då är det dags att gå tillbaka till gymmen och damfriseringarna och det lilla knycket i ingressen. Varför går vi på gym, varför går så många män och kvinnor till skönhetssalonger och varför är det så roligt att läsa en lustig formulering om en kropp i förfall? Mitt svar! Vi vill bli sedda och accepterade för den vi är. Och eftersom vi inte är nöjda med den vi blev så måste vi söka förbättra den så bra som möjligt. Det är mänskligt och förståeligt och har min fulla respekt. Även jag går på gym, jag rakar mig regelbundet och när det hår som finns kvar blir för långt går jag till Kenneth som tar hemula mängder med pengar för att klippa bort det som behövs. (Han är inte dyrare än någon annan i stan och han är trevlig , därför går jag dit). Varför!? Jo, även jag vill bli positivt uppmärksammad.
Men! Konklusionen av detta blogginlägg är det här med den mentala träningen. Den glömmer vi människor alltför ofta bort. Tänk efter en liten stund. När tänkte du i din ensamhet positiva tankar om dina förmågor och hur ofta tänker du inte lite negativa tankar om dig själv. Våga inse att du kan utveckla dig själ och dig själv genom att lära dig att styra dina tankar. Våga inse att en kortare utbildning i hur du ska lägga upp ett tal/ en information och hur du ska agera när du gör det kan innebära en metamorfosisk utveckling av ditt liv.
När du tänker positivt om dig själv blir formuleringen ”Tog på mig mina snygga kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel” Och jag är dess överstepräst.: Vilket årtusende byggdes det? Det är ju vackert. Vad stolt jag är!!! Nu går jag ut och förbättrar världen!
Än det mer negativa ”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel”… Men kunde endast tänka: Vilket årtusende byggdes det…..? VEM har gett dom bygglov för att bygga ut….? Och vart faaaaan tog fastighetsskötaren i vägen???????????????”
Det är ditt liv och du bestämmer faktiskt vad du vill tänka. Men det är roligt att tänka positivt!
I kväll ska jag gå på vinkurs. Det får mig att tänka på orden skola och terroir!
Terroir! Platsens betydelse för druvans utveckling är något som vi vinnördar gärna talar om. Vi går naturligtvis ner och diskuterar jordens olika lager och beskaffenhet. För som vi alla vet är dräneringen av regnvatten essentiell för rotens utveckling. Tillika anser vi det viktigt att tänka på altituden (höjden över havet) och plantans placering i förhållande till solen. Mikroklimatet är även det av yttersta betydelse. Och ännu har vi inte kommit in på upphängning och användandet av kemikalier.
Skola! Den plats som vi låter våra barn och ungdomar utvecklas är något vi som är föräldrar gärna suckar över. Det som slog mig – och det är ju bara för att slippa göra läxan till kursen – är att om man tänker i termer av vin så blir det ganska så förödande insikter som växer fram.
Jag har arbetat som gymnasielärare i trettio år och den arbetsmiljö som elever och personal tvingas arbeta i har mycket goda utvecklingsmöjligheter. Nedslitna lokaler med dålig ventilation och ej anpassad belysning är mer vanligt än vad de som är utanför skolan kan tänka sig. Samtidigt som jag arbetade som lärare föreläste jag ofta på kursgårdar och konferensanläggningar. Tyvärr!! Den pedagogiska terroiren är där oftast mycket bättre utvecklad.
Om vi sedan går vidare i jämförelsen i att utveckla ett gott vin och goda människor så är det lätt att jämföra de som står för själva slutprodukten. Lärarna och Vinmakarna! Det finns en stolthet och ett socialt erkännande hos de som kan kalla sig Vinmakare/ Vinkonsulter. Det finns konsulter som reser runt och ger tips om hur odlingen kan utvecklas på bästa sätt. För vinbonden är det en utgift som ökar vinsten. I Champagne finns det få vinbönder som tvättar sin Mercedes, de kör Ferrari istället!
I skolans värld är det tvärtom. De senaste trettio åren har lärarkåren år efter år sett sin löneutveckling gå åt fel håll. Det finns inget yrke i Sverige som sett sina reallöner sjunka så mycket som lärarna samtidigt som de fått arbeta mer och med sysslor som de inte utbildats till. Detta samtidigt som de ska ta vara på våra barn och ungdomar. Stolta lärare finns det fortfarande tack och lov, men vad är de stolta över. De har sin kärlek till sitt yrke, till glädjen att se människor växa och att de står ut i en karg och ogästvänlig miljö. Men jag vet att det finns få lärare som tvättar sin Mercedes nuförtiden. De har inte råd med så fina bilar.
Och det är här jag menar att vi måste tänka om. Klaga inte bara på skolan. Lägg inte fler pålagor på lärarna. Låt lärarna vara pedagoger, inte socialarbetare, administratörer, marknadsförare och lokalvårdare. Ge dem pedagogisk frihet att utveckla sina lektioner på platser som passar dem och ge dem tillit att de gör ett bra jobb. En lärare ska få känna sig stolt över att de är just vingårdsarbetare som ger allt för att druvan ska utvecklas på ett så bra sätt som möjligt. Ge dem en lön som motsvarar den de hade när Svensk skola var på topp en gång under det förra tusentalet. Då kommer det att ske det vi alla vill att ska ske.
En av de frågor jag skulle ha besvarat istället för att filosofera framför datorn är ” Vilka viner får chaptaliseras och vilka får tillsättas süssrreserve?” Vad de konstiga orden betyder vet jag men ännu inte vilka det är i Tyskland och Österrike. Så nu blir det att gå ut i vingården och hämta in fakta som jag sedan tillsammans med glada vinvänner kommer att utveckla till gemensam kunskap.
Det ska bli både lärorikt och gott! Naturligtvis kommer vi även att prova viner från dessa länder. Det kommer att ske genom en s.k. blindprovning. Vi får sex olika viner och utifrån deras smaker och dofter ska vi kunna avgöra druva och distrikt. Det gör vi genom att tillsammans diskutera våra upplevelser. Det är en härlig pedagogik.
Att formulera sig gör det värt att leva!
Att formulera sig gör det värt att leva!Bloggtorka! Du har ju inget syfte med ditt bloggande! Vad är det du vill ha sagt? Jävlars, så bra du skriver! JA, när det gäller det här med att blogga så är det lätt att få kommentarer av alla de slag. De flesta kommer från de som inte gör det. Och! Det är ju knappast förvånande! De kan ju inte förstå det vi som gör det förstår.Motvilligt blev det så att även jag hamnade i bloggträsket. Varför? Ja, det frågar jag mig själv. Men ett svar kan vara lusten till att skriva och formulera mig. Mitt yrke innebär att jag föreläser och ger kurser i retorik. Jag har skrivit två böcker och under den tid de skrevs mådde jag bra. Vissa kan få en endorfinkick av att springa i skogen, andra av att gå på gym och säkert många med mig av att formulera sig ”en kvart om dagen” (som Arne Tammer uppmanade oss). Ett annat skäl kan vara att jag lyckligtvis skrev dagbok under min tonårstid. Det är så enormt intressant att få läsa vad den unge Erland tänkte och tyckte. Och! Näh! Jag har inte förändrats så där jättemycket i de stora frågorna trots att jag nu är både morfar och egen företagare.Så vad vill jag då ha sagt med det här! Jo! Det nya året har börjat. Med det nya möjligheter och nya löften. Ett vanligt löfte är att träna mer och äta mindre. Ett annat är att ta bättre vara på sig själv och ge sig själv mer tid. Ett tredje är ofta att bejaka det härliga i att man lever.Ett fjärde som jag vill föreslå är att spara pengar! Hur? Jo, genom att faktiskt göra det, träna mer, ät nyttigt, ställ inte upp på allting och inse att mental träning är den del din fysiska träning. Till det vill jag uppmana dig att skriva. Låt dina tankar bli ord, njut av dina formuleringar och inse att du i den stunden ger dig själv den bästa kompetensutvecklingen du kan ge dig själv. Du har tilltro till dina tankar, du blir kreativ och du utvecklar din hjärna. Skriv och endorfinet sprider sig i kroppen. Du behöver absolut inte publicera det någonstans. Skriv för dig själv, men spara på det. Du får en dubbel belöning när du längre fram läser det du skrev. Att jag gör det i min blogg idag är en sak, men min dagbok från förr den får du inte läsa.När du inte bara snackar och tänker att jag borde, ska eller förtränger det så uppstår det som du vill uppnå. Du mår bra! Det räcker långt! Så min vän. Glöm det här med bloggtorka, insinuanta kommentarer, att du ska ha ett budskap och gläd dig åt berömmet. Inse att du kan få ett än mycket bättre 2013 om du till den fysiska träningen lägger till ett kreativt formuleringspass. Skriv ner dina tankar – en kvart om dagen – så lovar jag att du kommer att upptäcka att du även kan tjäna pengar på att just du är du.När du mår gott, har tilltro till din förmåga, är vältränad och väl formulerad kan du med stolthet reda dig upp och säga din mening. Det är så du förändrar världen.Nu är min kvart över och det är dags för en dusch.(Vad har pengar med det här att göra egentligen? Ja, att må dåligt ger dåligt löneutveckling, så är det bara).
Shakespeare var Elisabeths älskare!
Det finns de som tror och de som inte tror på det jag tror på. Jag liksom Sigmund Freud, Orson Welles och Kenneth Branagh m.fl. är helt övertygade om att ”the real Shakespeare” egentligen hette Edward de Vere och var drottning Elisabeths älskare. Och det är vad dagens blogg handlar om.
Vad blir då kvintessensen (ett ord ofta använt av Wille him self) av en sådan fundering då? Ja! Kanske bara en tanke om att det kanske även idag kan vara smart att lite diskret anpassa sig till verkligheten. Alternativt! Det kan ju vara intressant att veta något du inte visste tidigare!
Så! Vem var då den person som blev känd som ”den store Barden från Stratford”? Jo, en ”streetsmart” ung man som efter lite olyckliga affärer i sin hemstad insåg att det var bäst att lämna stan. Som så många andra hamnade han i London. Och som arbetslös var det naturligt att söka sig till kvarteren söder om Thempsen.
London var vid den tiden – 1590-talet – en mycket expansiv stad. Det var högkonjunktur och många flyttade dit för att få arbete. För att hålla folket lugna tillät de styrande i staden att det söder om Thempsen var tillåtet med teater och olika former av folkliga tävlingar som t.ex. tuppfäktning. Will Shakspere – som var hans riktiga namn – första jobb inom teatern var att vara stallvakt åt publikens hästar. Och det där med att vara streetsmart visar han genom ett par år senare vara delägare i en av stadens finaste teatrar. Eller! Än mer smart är det ju att göra som jag och många andra tror mer på. Han sålde sitt namn, eller som det brukar kallas i kriminella sammanhang. Han blev en ”målvakt” åt någon annan.
Det finns många bevis som indikerar att Will Shakspere inte kunde vara den person han blev påstådd att vara. Ett bevis som är oomkullrunkeligt är det här med analfabetismen. Hans mamma och pappa vara anafalbeter, hans hustru var det och deras två döttrar var det också! Tror du att en pojke som gått sju år i skolan skulle kunna ha ett språk om ”the real Shakespeare” så blir jag förvånad. Och om du dessutom tror på att en sådan man inte skulle lära sina barn att läsa så håller jag inte med dig.
Så vem var då ”the real Shakespeare”. Jo! Hans namn var Edward de Vere, den 17:e Earlen av Oxford. På baksidan till boken Täcknamn Shakespeare av Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg beskrivs han på följande sätt. ”En man vars liv, utbildning, resor och politiska ställning visar stor överensstämmelse med Shakespeares dramer. Och vars nyligen funna bibel har mängder av förstrykningar och kommentarer som återkommer i Shakespeares verk.”
Varför vågade han då inte presentera sina verk i eget namn? Ja, varför vet vi inte vem Bo Baldersson är/ var? Och varför vet du inte vem Richard Bachman är trots att du läst hans böcker under namnet Stephen King. François-Marie Arouet har du nog inte hört talas om men namnet Voltaire är mer bekant. Jag har naturligtvis inget svar på varför man håller sitt ljus under skäppa och inte vågar visa vem man verkligen är.
Min teori är att som i Edwards fall. Det passar sig inte och kan vara förödande för karriären/ det sociala livet. Det är ett starkt argument. Men samtidigt blir jag lite putt. Vi talar om att vi har ett öppet samhälle där alla ska kunna och våga komma till tals. Men har vi det?
Eller! Är det egentligen fel att Edward köpte Wills namn för att få publicera sina odödliga stycken? För! Vad hade varit alternativet? Skrivbordslådan! Hur jävla kul hade det varit? Och! Will Skakspere blev med tiden en burgen man som fick ett gott liv. Det blir ju rena rama Kinderägget. Tre bra saker i ett. Edward fick utlopp för sin skrivarlusta, Will mådde gott och vi fick njuta av underbar poesi och dramatik.
Det är inte alltid lätt att vara god, men det är lätt att uppfattas som ond!
Innan jag satte mig vid skrivbordet läste jag i Eskilstunakuriren om krisen kring Parken Zoo. Nu är det VD:s tur att vara skurken, den onde och den som alla kan bespotta. Jag är själv en stark kritiker av hur Eskilstunas stolthet har skötts men någon måtta måste det vara. Nu är det styrelsen – enligt media – som tycker att allt är hans fel. De visste ingenting och därför är det inte deras fel. Men! Hallå! Hur tänker de där? Och! Vilka är det som sitter i styrelsen? Är det politiska nybörjare, eller erfarna f.d. heltidspolitiker? Svaret förstår ni tyvärr!
Det är inte lätt att vara god, men det är lätt att uppfattas som ond. När Parken Zoo öppnade för sommaren var både Djurparkschefen och VD något av de utsatta djurens hjältar. Varannan mening de sade handlade om ”bevarandeprojekt” och ”att se till djurens bästa”. Jag som så många andra trodde på dem. Men nu! Efter avslöjandet har de orden helt mist sitt värde! Varför?
Varför kan vi inte även försöka se det som hänt med deras ögon? Varför kan vi inte tro på att det fanns en god tanke på bakom det som skett? Måste allt vara så förbannat svart/ vitt? Ja, det säger jag som kritiserar det som hänt gång på gång! Låt oss nu förnya diskussionen och utifrån den verklighet som är ett faktum göra en nystart. Naturligtvis bör styrelsen och VD avgå med omedelbar verkan. Sedan är det dags att börja på nytt.
Det är inte lätt att vara god. Redan Bertold Brecht tog upp den problematiken i ”den goda människan i Sezuan”. Och jag menar att det fanns nog goda intentioner från Parken Zoos ledning. Vi måste utgå ifrån att de gjorde det de tyckte att var det bästa möjliga utifrån den ekonomi och verklighet de hade att utgå ifrån.
Istället för att hudflänga dem mer är det dags att sätta streck. När nu alla ansvariga har tagit just sitt ansvar är det dags att erkänna misstaget och börja på nytt.
Organisationen Företagarna åkte under året runt med en föreläsningsturné med namnet ”Misstagens mästare”. Där var det lyckade företagare med ordförande Jens Spendrup i spetsen som berättade om alla de misstag de gjort. Syftet var naturligtvis att påvisa att det måste vara OK att inte alltid lyckas. I USA betraktas en affärsman som inte har en konkurs bakom sig som suspekt. Och alla de som läst om mental träning vet att ”för att lyckas måste man våga att misslyckas”. Torbjörn Bergvall kan bli den stora attraktionen under 2013 (obs. utan ironi)
Mitt senaste blogginlägg handlade om de anställda på Parken Zoo. Indirekt handlar det här också om dem. Nya kvastar sopar bäst brukar det heta men det gäller att veta hur man ska sopa också. Ge personalen nya kvastar i ledningen, men låt de som vet hur man sköter djuren de resurser de behöver för att göra det på bästa möjliga sätt.
Det är lätt att vara god. Det är bara att vara det! Nu är det jul. Den goda tiden är här!
God Jul
Parken Zoo och Employment Branding!
“Hur attraherar och engagerar du talangerna till och inom ditt företag”? Den frågan ställer Malin Hansson i en presentation av uttrycket Employment Branding. Hon skriver vidare. ”Vad säger före detta anställda om företaget”? Om man dessutom lägger till ett citat av Spotifys Daniel Ek om att ”Som man betraktar människan betraktar man företaget” är det inte roligt att läsa om resultatet av utredningen kring Parken Zoo.
Igår publicerades rapporten som den oberoende expertgruppen fått i uppgift att ta fram med anledning av den debatt som programmet ”Uppdrag granskning” skapade. Där framgår det tyvärr att det är inte bara lögner, undermålig djurhållning som har skapat krisen. De anser även att att en del av problematiken är att personalen inte fått möjligheter att fullgöra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt. Det är olyckligt på alla sätt och frågan är naturligtvis vad som kommer att hända med Parken Zoo.
Idag tänker jag mer på personalen än på djuren och den situation de hamnat i p.g.a. brister hos ledningen som ledde till det katastrofala reportaget i TV. Hur mår de och vad görs för att de ska känna trygghet och glädje i sitt arbete. I sociala media/ läs Facebook har den möda de lagt ner mötts med förakt och mot ledningen har det uttalats både direkta och indirekta hot. Lägg där till att Parken Zoo är mycket känt i Eskilstuna och hundratals har sommarjobbat där. Tyvärr tror jag inte att de med stolthet och glädje berättat var de arbetar inför vänner och bekanta.
Det är lätt att göra en parafras på Daniel Eks citat och säga ”som man betraktar företaget betraktar man människan” och utifrån det vara nyfiken på hur Parken Zoos styrelse kommer att hantera situationen. Egentligen finns det ju bara ett sätt att gå vidare. Och! Det är inte nedläggning utan en nysatsning.
Byt ut ansvariga och ge de anställda de resurser de behöver för att göra ett bra jobb. Se till att det exponeras i sociala media. Visa att genom att bevara och utveckla personalens kompetens kommer de att återuppbygga förtroendet hos allmänheten. Förändringen måste få komma inifrån och det är här uttrycket om Employment Branding kommer in.
Helena Mattsson skriver vidare att rätta medarbetarna med rätt kompetens, inställning och engagemang som är ett företags viktigaste tillgång. Det finns hopp för Parken Zoo om de vågar inse att det är personalen som kan vända det här. Ett sätt att göra det på är att ge dem den respekt de förtjänar för vi ska inte glömma hennes fråga i ingressen. ”Vad säger de anställda om företaget”?
Ge dem chansen att vara stolta och vi kommer upptäcka att även efter en lång vinter kommer det att komma en vår.
Det positiva med det andra alternativet för Parken Zoo? Nedläggning! Ja, det innebär ju att Eskilstuna får gott om plats för att bygga nya bostäder i en naturnära och vacker miljö. Kanske det skulle vara nog så spännande!
Glögg + Shakespeare = En kulturell gemenskap
Häromdagen skrev jag om en liten idé som ploppade upp i mitt huvud. Det handlade om att fira andra advent på stadens torg. En kamratlig manifestation som handlade om absolut inget annat än att träffa trevliga människor som vill träffa andra trevliga människor. Ett möte behöver inget större syfte tänkte jag och var lite nyfiken på om det skulle bli någon reaktion. Och! Jodå!
Bra idé, kul, jodå men varför inte gå på det här istället. Reaktionerna på mina tankar om ett möte på stadens torg har gett många positiva reaktioner från vänner i Eskilstuna. Det värmer och samtidigt väcker de en liten fråga. Är det så bra idé att de vill träffas på torget? Eller är det bara så att de tycker att det är just en bra idé som borde genomföras. Då av någon annan eftersom jag tyvärr inte har tid att närvara. Och! Det här är något jag har en mycket stor respekt för. Jag vet inte hur många gånger jag själv har läst eller hört talas om ett spännande event, en rolig grej att göra tillsammans och tänkt precis som de. Bra idé, hoppas att någon genomför den också.
Om svårigheten att få oss människor att förnya och förändra våra prioriteringar kan mycket skrivas. Men idag handlar det om Fristadstorget 9 december kl. 17,30. Du som tycker att det vore trevligt att dricka ett glas glögg tillsammans med likasinnade, att det vore gott att knapra på en bit pepparkaka i kylan. Köldkrama en god vän och skratta tillsammans. Kom dit! Om ni blir minst 10 st. som hör utav er så kommer jag att ta med mig en termos glögg. När vi har haft det trevligt tillsammans en stund är ni välkomna upp för att se/ medverka i Teaterföreningen St Eskils repetition av ”En midsommarnattsdröm”. Jag lovar att ni kommer att bli både underhållna och imponerade av den kraft och kärlek som vår ensemble visar upp.
Om ni efter det vill vara med och skapa kultur i Eskilstuna kan ni hjälpa oss på många olika sätt. Den grekiske guden Dionysos brukar ju enkelt kallas vinets gud när han egentligen var så mycket mer. Han var fruktbarhetens gud och om min idé med Glögg + Shakespeare = En kulturell gemenskap kan vår träff bli verklig så ha vi något som vi kan fira tillsammans nästa Midsommar. En tanke som burit frukt!
Hylla Dionysos genom att komma till Fristadstorget den 9 december kl. 17,30. (
(men hör utav dig innan så jag vet om det blir något)
Och du som bor i Spanien, USA, Canada, Finland, Luleå och var det nu var du bodde som har läst min blogg. Tack för det! Skicka en påminnelse till dina vänner och träffas på ert torg. Det kan det vara värt!
Se mig för här är jag!!
Idag sitter jag ensam och övergiven på mitt kontor. Dagens mejl är avklarad och nu finns det tid över till att tänka framåt. Och! Eftersom jag faktiskt sitter ensam är det lätt att komma in på dagens fundering över det här med sociala media.
Jodå, jag är aktiv. Du som läser det här har ju hittat till min blogg. Den kan du ha upptäckt via Facebook, Twitter eller LinkedIn. Dessutom finns jag tydligen även på Branch Out. Och igår ville Mona Lisa att jag skulle aktivera mig på SkillPages Team. Eftersom hon är god vän så tänkte jag att det kanske kan vara intressant att vara med även där. Samtidigt som jag tänkte. Varför?
Svaret är nog så enkelt att det handlar om att ”se mig för här är jag”! Och då blir det ju lätt att raljera och smått ironisera över att det överhuvudtaget ska finnas digitala mötesplatser på nätet. Men det gör inte jag. Jag tycker att det är bra och till och med mycket bra att de finns. Naturligtvis är det överlägset bästa att träffas IRL men i brist på det är det bättre än inget. Och! Som idag när jag sitter hemma och mår dåligt p.g.a. dålig kyckling (?) från ett lokalt take away-ställe så uppskattar jag att få en liten inblick i vad mina vänner gör.
Varför då Sociala media? Det finns föreläsare som just nu åker runt och mycket tydligt berättar om hur många kontakter de har på Twitter och påvisar på så sätt att de är duktiga och via twitterflödet skapar affärstillfällen. Sant eller falskt? Jag vet inte men är positiv till tänket. Det är ju genom att skapa ett ”buzz” kring sig själv och sin verksamhet man delvis skapar sitt varumärke. Via LinkedIn har andra vänner fått nya anställningar. Och via Facebook kunde en av mina gamla arbetskamrater säga att hon visste att det går bra för mig. Det såg hon via FB.
Ett annat argument är just det att du kan följa vad som händer i dina vänners liv. På Facebook kan det vara upp- och nedgångar i det sociala livet. Det kan vara lite småfåniga bilder på kattungar och det kan vara gamla låtar av Deep Purple. Och just det är den stora charmen med Facebook. Mångfalden! På LinkedIn är det snarare tvärtom, där händer det inte så mycket förutom att man får en blick av vilka vänner som har fått nya jobb eller har ”connectat” sig med varandra sen sist. Men en annan sak är bra och där hittar jag intressanta bloggar. Sen har vi det där med Twitter. Jag har inte lyckats förstå vitsen fullt ut. Jodå, det är en sport i att skriva något intressant på 140 tecken. Men hur intressant är det egentligen att läsa. Fördelen för mig är även där att jag kan hitta intressanta bloggar.
”Se mig för här är jag” handlade dagens blogg om. Vi vill bli sedda och få vara med i en gemenskap. Snart är det jul och det finns så många ensamma människor därute. Jag tänker speciellt på den gamla kvinnan i Norge som via en annons mot betalning bad att få vara tillsammans med någon familj och fira julafton. Så får det inte vara och så får det inte bli. Men via media fick den sagan ett lyckligt slut.
Istället för att raljera kring det här med sociala media tycker jag att vi ska träffas på torget. Krama varandra och dricka ett gott glas varm glögg. Jag tar med mig mina vänner och presenterar dem för dina vänner. Tillsammans skapar vi en Facebook-grupp med det enda syftet att träffas den andra advent på stadens torg och dricka glögg tillsammans. Då ser vi varandra och kommer varandra så nära att vi kan skratta tillsammans. Om du kommer så kommer jag!
Retorisk omedvetenhet kostar pengar!
Ibland blir jag så trött! Ibland blir jag så ledsen! Allt för ofta suckar jag bara tyst för mig själv. För det jag vill ta upp idag är inte något som man bör tala högt om. Egentligen! För det är väl i det närmaste självklart. Om du är en ledande företrädare för ett företag, en organisation, så bör du även ha förmågan att informera på ett sådant sätt att andra vill lyssna. Alltså är det tabu att ta upp något sådant som att det finns goda förbättringsmöjligheter hos många talare.
Men! Om man – som jag – lever för och på att förbättra kommunikationen oss människor emellan så gör jag det i alla fall.
Inse att retorisk omedvetenhet kostar pengar. Det besudlar företaget/ organisationens varumärke och det värsta av allt. De som talar utan att känna sig helt komfortabla när de gör det mår dåligt av att de själva inser att de kunde göra det bättre.
Låt oss börja med det ekonomiska incitamentet till retorisk medvetenhet. Tänk dig en aula med ca. 300 – 400 lärare. De ska lyssna till en föreläsare som sitter alldeles ensam på scenen. Han väntar på att skolledningen skall komma för att introducera honom. När de gör entré i aulan 10 minuter försent så upplyser han om att det behövs en OH-projektor. Ojdå! Finns det fortfarande sådant! och! Ojdå! Behövs det en förlängningssladd! Och! När projektor är hittad och sladden kopplad så återstår frågan. Hur fungerar apparaten? Hur tror ni att stämningen i aulan var när föreläsningen väl började en halvtimme försent. Och vad kostade det? Nu var det ju tur att det var lärare som lyssnade. De är ju inte särskilt högavlönade. Låt oss säga att de har ca 175 kr/tim. Kostnaden blir då 25 – 30 000 kr för ingenting. Som i sig är en månadslön för en lärare. Tyvärr kan även du ta fram fler exempel på liknande små fadäser som man naturligtvis inte ska bry sig så mycket om. Eller?
Allt lyssnande sker på lyssnarens villkor är en tes jag ständigt påpekar. Tyvärr finns det även här multipla exempel på hur talare tar alldeles för mycket tid på sig. De upprepar sitt budskap gång på gång och går alldeles för långt över tiden. Det viktiga är ju att de får det sagt som de vill ha sagt, inte att lyssnaren förmår och vill ta emot budskapet. En klassiker är ju den stackare som kommer sist efter en rad talare som gått en liten smula över sin schemalagda tid. Hon/ han har då två saker att välja på. Antingen att säga att det finns inte tid till att säga det jag ville ha sagt eller att även den stackarn gör som alla de andra och säger allt. Att lyssnarna somnat, sprungit på toaletten eller rymt därifrån gör inte så mycket. De har ju fått säga sitt. Men! Vad blir resultatet hos de som tänkt sig att lyssna och få ut något. Men, det är klart. så är det ju alltid så varför snacka om att det kan bli bättre.
Eller så är det ju det där med vikten av att vara ”cool” är viktigare än förmågan att informera. Jag tänker på en talare som såg bra ut. Han hade den rätta frisyren, den trendiga hårbeklädnaden i ansiktet, den rätta IMacen och var en mycket trevlig person att dricka en Latte med. Med lämplig bakgrund, mycket cred hade han fått det nya uppdraget. Representera och utveckla varumärket. Han gör inleder sitt anförande och denne trevlige unge man svarar inte på något sätt upp till de förväntningar som jag hoppades kunna ha på honom. Det räcker inte med att vara cool och trevlig. Ett plus är om man är väl förberedd på det man ska säga och gör det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr satt jag vid detta tillfälle intill en gammal gymnasielärare i Svenska och vår uppfattning var att det kunde ha varit mycket bättre. Vad jag vill säga med det är att om den unge mannen förberett sig en liten stund och även fått lite retorisk coachning skulle han ha mått mycket bättre och det positiva budskapet blivit just det.
Men retorisk omedvetenhet kostar pengar enbart för att det inte satsas en krona eller två på lite hantverksmässig kompetensutveckling. Och! Det är lite synd!
retoriker 