Den till hälften klippta häcken!
Solen skiner och om ett tag ska jag gå ut och klippa den del av häcken som gränsar till en av mina grannar. Jag gör det eftersom jag i princip måste. Det ser lite konstigt ut annars, eftersom han har klippt sin ”halva” av densamma. Om det handlar dagens fungering.
”Vaffö gö di på detta viset?” Det är ett underbart citat från Ronja Rövardotter som jag ofta tänker på och som du kanske också undrar över. Varför kan han (det är en han som klipper, hon samlar upp och lägger i hög) inte ta och klippa även min del. Det är en gammal häck och tät är inte ett epitet som beskiver hur den ser ut. Så egentligen så skulle det gå lika fort att även ta bort mina pinnar som sticker upp. Men det gör han inte och det tycker jag faktiskt är både rätt och riktigt. För det är så vi har det. De sköter sitt och vi sköter vårt.
Vi har bott grannar i säkert tjugo år och det har alltid varit ett lite annorlunda – men trevligt -förhållande . Vi hälsar på varandra och ibland (sällan) talar vi med varandra. Den ömsesidiga respekten finns där och det är faktiskt skönt att inte alltid behöva vara trevlig på sin bakgård. Våra grannar håller sig för sig själva och eftersom vi nuförtiden har uteplatser relativt nära varandra ser jag att de mår gott med familj och vänner. De behöver inte oss och vi behöver inte dem. Härligt.
Med våra andra grannar är det helt annorlunda. De känner vi väl och umgås gärna med. En av dem tar hand om Wille the dog när så behövs, andra är bland våra bästa vänner. Vi hjälper och stöttar varandra i vardagen. Det är härligt att ha så fina vänner så nära, samtidigt som jag uppskattar nämnda grannars tysta gemenskap.
Det talas om vikten av nätverk, nyttan av att synas på sociala media och insikten om att vi alla är ett varumärke. Och! Allt det där ställer jag upp på. Det är sant, det är rätt och det är riktigt. Därför tycker jag att det är så skönt att han inte klippt min del av häcken. Därför tycker jag att det är så skönt att vi bara hälsar lite lätt på varandra. Därför uppskattar jag att han uppskattar att jag även låter honom vara för sig själv en liten stund.
För det är det som är konklusionen i dagens fundering. Vi behöver alla en plats att få vara för sig själv en liten stund. Vi – våra grannar och jag – har förmånen att ha en trädgård intill varandra och vi odlar vår gemenskap i tyst samförstånd.
Därför ska jag nu gå ut i det vackra sommarvädret och klippa häcken.
Jag som trodde att han var död!
Häromdagen åt jag lunch på ett matställe som jag ofta besöker. Det är ett populärt ställe som många ”kulturmänniskor” gjort till sitt. Det innebär naturligtvis att jag är bekant med många och det är lika naturligt ett av de skäl som gör att jag går dit. God mat och en trevlig stämning förhöjer upplevelsen. Så var det också den här dagen. Efter att ha ätit en god pasta var det dags att försöka göra något vettigt. Jag reste mig upp och tog på mig rocken. På väg mot dörren såg jag något bekant som väckte bitterljuva minnen.
Med ryggen mot mig stod en man som jag tyckte var bekant. Det såg ut som en man som betytt mycket för min utveckling på 80-talet och som jag ytterst sällan träffat sedan dess. Det senare var ju naturligt. Han var ju död! Och det kände jag starkt i just det ögonblicket. Så synd! Han var ju en klippa som betytt mycket för kulturlivet i Sörmland. Men, det hade jag ju hört. Svår sjukdom, cancer och så var det slut. Tyvärr! Rent personligt så trodde han på mig vid ett avgörande tillfälle i mitt liv. Han såg till att jag fick chansen att utveckla ett projekt. Det gjorde jag och det gick bra, i mångt och mycket för att han gjorde just det. Han trodde på mig och det har jag alltid varit tacksam för. Därför var det tråkigt att höra att han drabbats av sjukdom och dött.
Men nu stod han där! Eller ändå inte? Eller? Vad? När den här mannen väl vände sig om såg jag att det var han! Nu kändes det väldigt mycket på alla möjliga sätt. Glädjen över att få träffa honom blandades med skamkänslor för att jag trott att han var död. Det blev ett kort möte. Vi hälsade och sa några ord innan jag gick vidare. Men i mitt sinne var det ett långt och härligt möte. Jag kom ihåg de första gångerna vi träffades, de gånger han skickade bilder som jag skulle kunna använda i min första bok och de gånger när jag tyckte att han hade helt fel och inte fattade ett dugg. Det var ett bitterljuvt möte som gav perspektiv.
Nu när jag vet att han finns ska jag ta ett initiativ och be att få träffa honom. Hans funderingar och tankar är alltid värda att lyssna till och ett möte kommer att berika livet. Och! Det finns så många fler gamla vänner som jag inte träffat på många, många år. Nu är det dags. Istället för att tänka är det dags för handling. Och det är här dagens konklusion kommer in.
Om ett par dagar ska jag gå på en begravning. Det är en annan vän som gått sina sista steg och nu gått in i den eviga vilan. Jag ser fram emot det. En begravning är ett vackert tillfälle att ge en kamrat en sista hälsning.
Har du tid att inte ta kontakt med dina gamla vänner så att de hinner dö innan du gör det? Jag har det inte! Och jag är mycket glad över att min gamle arbetskamrat inte var död. Det gjorde min dag.
Det mångfacetterade ordet VÄN!
Alldeles nyss skrev jag ett meddelande till en gammal vän på Facebook. Vi har inte träffats många gånger de senaste fyrtio åren. Ändå skriver jag vän och jag tror också att han menar detsamma. Om det handlar dagens fundering. Vad vänskap är – vad det står för – varför vi hela tiden ska underhålla den!
Anledningen till att jag skrev till honom var att han gått in på min profil och läst vad jag brukar skriva. Det var formuleringen ”livet verkar behagligt” som gjorde mig väldigt glad. Han fick mig att tänka på hur jag formulerar mig och utifrån vad han läste så har jag det tydligen ganska så bra. Och! Jo, det har jag ju! Men det är ju inte alltid så lätt när regnet, blåsten, kylan och mörkret gör att man hellre kurar skymning i hemmet framför TV:n än att vårda sin vänskap och må gott tillsammans med andra. Det fysiska Novembervädret kan man inte göra mycket åt, men det mentala Novemberdeppet (nyskapat ord) är lätt att häva. Gå ut och möt världen. Det blir inte så mycket bättre att vi kollar vad andra gör på FB. Receptet mot depp är mötet med dina vänner.
Ordet VÄN består bara av tre bokstäver och om vi leker lite med dessa kan det bli Visa – Älska – Nära! Och det är det som kännetecknar riktig vänskap. När vi visar att vi uppskattar/älskar samvaron och kommer varandra nära uppstår kärlek och riktig vänskap. Vi får aldrig tappa bort den och vi får aldrig tappa bort varandra. Det är inte alltid så lätt att orka hinna med att odla sin vänskap och det alltid lätt att låta något komma emellan. Vi har ju inte riktigt tid och så blir det som det blir.
Jag har många vänner som jag har tappat kontakten med. Det var inte frivilligt utan det blev bara så att vi i livets stress tappade bort varandra. Hon/ Hen/ Han hörde aldrig av sig och det gjorde väl inte jag heller. Så enkelt är det och egentligen så förbålt onödigt.
Vi blev ju vänner en gång i tiden för att vi uppskattade varandra och att umgås i varandras närhet. Vänskap måste inte betyda att man ständigt träffas. Det räcker ju så långt att bara höra av sig då och då. Min kamrat som gjorde att jag skrev ner dagens fundering gladde mig väldigt mycket. Det var länge sedan vi sågs, men hans ord värmde mitt hjärta.
Snart är det jul och jag hoppas att du i år gjort det du tänkte att du skulle göra förra julen! Ja, att skicka julkort menar jag. Det är en liten kostnad och det tar inte så lång tid. Men den som får ett analogt julkort att sätta på bordet blir väldigt glad. De ser att du tänkt på dem och att du gjort en extra ansträngning för att glädja din vän.
Håkan heter min vän som kollat upp mig på Facebook och Hasse heter Vykortens okrönte mästare, han reser gärna och mycket, dessutom skickar han vykort med små hälsningar). De har brytt sig om mig som sitter ensam på kontoret. De har gett mina dagar guldkant genom att bara skicka en hälsning. Gå du och gör detsamma.
God Jul och Gott Nytt År Vänner!
Det börjar med en …. och slutar med en silverskål!
Näh! Det handlar inte om att stjäla. Det handlar om personlig utveckling!
Det började med en flaska Beyaz för 4,25 kr och numeraköper jag inte gärna ett vin under 100 kr. Varför? Det är inte gott nog! Med den här inledningen är det säkert många av er som slutar att läsa för det är skrivet så pretentiöst och nördigt larvigt.
Och! Visst är det både nördigt och larvigt att skriva så om sin hobby. Men ofta är det så att med kunskap kommer också ökade krav och förväntningar. En flaska Beayz skulle idag kosta 38 kr och det skulle den säkert vara värd. Eller! Rättare sagt inte vara värd. Syftet en gång i tiden var ju att dra i sig den så snabbt som möjligt och få den fylla man eftersträvade. Och. Den stora fördelen med just Beyaz var ju att den smakade så dåligt att det tog precis lagom länge för att man inte skulle blir alltför full alltför fort.
Idag är det inte längre lika viktigt att snabbt höja promillegraden. Jodå, det är fortfarande ganska så behagligt att då och då bli lite grann på pickalurven. Men vindrickandet innebär så mycket mer. Det är framför allt smaken som är det primära, sedan om/ när man äter något så bör det ju passa till maten. Om vi sedan plussar på lite sport i att känna igen olika druvor och på så sätt kunna få en insikt i var och hur de producerats blir det än mycket trevligare.
Dessutom måste man ju läsa aktuell litteratur för att vara uppdaterad på det senaste och om det kanske finns ett fyndvin som är värt att lagra. Och! Det är även här en ytterligare njutning kommer in. På Beyaz-tiden hade jag alltid vin hemma i garderoben. Syftet var att det skulle finnas hemma om mina kompisar kom på att vi skulle festa. Nuförtiden har jag en massa viner som ska lagras och har t.o.m. ett vinfack i en riktig vinkällare. Det är dyrt som bara den, men känslan av att kunna bjuda vänner ner i densamma för ett glas i källarvalven gör det värt utgiften.
Det kostar alltså pengar att vara vinnörd, men det är värt varenda krona. Om jag skulle dricka BiB som är motsvarigheten till gårdagens Beyaz skulle jag få den fylla jag eftersträvar och inget mer. Men mitt vintresse har gjort att jag rest till Bordeaux, Alsace, Trentino och framför allt till Toscana. Jag har lärt mig mycket om Geografi, varit på väg att starta vinimport som i sin tur utvecklade min förmåga att skriva affärsplaner. Jag har utvecklat mina sensoriska sinnen, fått uppleva oförglömliga vinprovningar. Jag har tjänat pengar på att ha vinprovningar som ett inslag i mitt kursgivande. Och framför allt fått vänner för livet.
Det är därför jag mår alldeles förträffligt just nu. Om ett par timmar ska jag ha examination på Erlands vinskola. Ett litet hobbyprojekt som har gett mer än jag kunde ana. Mina vänner/ elever kommer att utsättas för teoretiska frågor som ”Vilka färgtoner kan man ana i nagelns kant på ett lagrat rött vin?” och sedan ska de avgöra vilket vin som är gjort på Syrah, Sangiovese, Tempranillo och vilket som är ett blandvin med en dominans av Grenache. Om de svarar alltför mycket fel får de gå till Mc Donalds, vi andra avnjuter en fransk buffé. Det är kul att ha kurs!
Och som den munskänk som jag är (förening för vinnördar) har jag naturligtvis en silverskål som jag kommer att inleda kvällens övning med att skåla i. För det började med Beayz och slutar med Champagne i en silverskål.
retoriker 