Jag som trodde att han var död!

Häromdagen åt jag lunch på ett matställe som jag ofta besöker. Det är ett populärt ställe som många ”kulturmänniskor” gjort till sitt. Det innebär naturligtvis att jag är bekant med många och det är lika naturligt ett av de skäl som gör att jag går dit. God mat och en trevlig stämning förhöjer upplevelsen. Så var det också den här dagen. Efter att ha ätit en god pasta var det dags att försöka göra något vettigt. Jag reste mig upp och tog på mig rocken. På väg mot dörren såg jag något bekant som väckte bitterljuva minnen.

Med ryggen mot mig stod en man som jag tyckte var bekant. Det såg ut som en man som betytt mycket för min utveckling på 80-talet och som jag ytterst sällan träffat sedan dess. Det senare var ju naturligt. Han var ju död! Och det kände jag starkt i just det ögonblicket. Så synd! Han var ju en klippa som betytt mycket för kulturlivet i Sörmland. Men, det hade jag ju hört. Svår sjukdom, cancer och så var det slut. Tyvärr! Rent personligt så trodde han på mig vid ett avgörande tillfälle i mitt liv. Han såg till att jag fick chansen att utveckla ett projekt. Det gjorde jag och det gick bra, i mångt och mycket för att han gjorde just det. Han trodde på mig och det har jag alltid varit tacksam för. Därför var det tråkigt att höra att han drabbats av sjukdom och dött.

Men nu stod han där! Eller ändå inte? Eller? Vad? När den här mannen väl vände sig om såg jag att det var han! Nu kändes det väldigt mycket på alla möjliga sätt. Glädjen över att få träffa honom blandades med skamkänslor för att jag trott att han var död. Det blev ett kort möte. Vi hälsade och sa några ord innan jag gick vidare. Men i mitt sinne var det ett långt och härligt möte. Jag kom ihåg de första gångerna vi träffades, de gånger han skickade bilder som jag skulle kunna använda i min första bok och de gånger när jag tyckte att han hade helt fel och inte fattade ett dugg. Det var ett bitterljuvt möte som gav perspektiv.

Nu när jag vet att han finns ska jag ta ett initiativ och be att få träffa honom. Hans funderingar och tankar är alltid värda att lyssna till och ett möte kommer att berika livet. Och! Det finns så många fler gamla vänner som jag inte träffat på många, många år. Nu är det dags. Istället för att tänka är det dags för handling. Och det är här dagens konklusion kommer in.

Om ett par dagar ska jag gå på en begravning. Det är en annan vän som gått sina sista steg och nu gått in i den eviga vilan. Jag ser fram emot det. En begravning är ett vackert tillfälle att ge en kamrat en sista hälsning.

Har du tid att inte ta kontakt med dina gamla vänner så att de hinner dö innan du gör det? Jag har det inte! Och jag är mycket glad över att min gamle arbetskamrat inte var död. Det gjorde min dag.

Taggar:

About willethedog

Retorik, Vin och Toscana + Wille the dog är hörnstenar i mitt liv. Tjugonio års verksamhet som frilansande retoriker har gett mig många tankar och upplevelser. Målet med min blogg är att ur en retorisk synvinkel påpeka händelser i samhället. Mer om mig www.erlandlundstrom.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: