Den glömda glädjen!

Skriv en bok om vår ungdom och kalla den ”Den glömda glädjen” skrev BeO till mig för ett par veckor sedan. Han hade blivit påmind om midsommar 1973 som vi tillbringat tillsammans. Han kom ihåg den – jag kom ihåg den – enligt Facebook var vi många som kom ihåg den! Det var en magisk afton!

Det är ett ljuvligt minne på så många olika sätt. På sätt och vis var det faktiskt den sista sommaren vi hade tillsammans innan vi alla tog nästa steg i våra liv. Det var dags för oss att lämna tonårens trygghet i kamratgänget, börja studera och ta de första stapplande stegen in i det som blev vårt vuxenliv. För mig var det alldeles speciellt eftersom jag var en av två i gänget som flyttade till Uppsala. De andra drog till Umeå utom Marvin som redan bodde i Stockholm. Och som det sedan visade sig så blev det faktiskt något av sista natten – nåja midsommar då – med gänget.

Samtidigt som det är ett vackert minne blir det lite fundersamt när jag läser vad jag faktiskt skrev i min dagbok den 22 juni 1973.

”Vaknade på morgonen, en härlig sommarmorgon, vindstilla och strålande sol. Jag gick omkring hemma och smådeppade. Vad skulle jag göra ikväll? Tog cykeln ner till stan och gick upp på Domus fik. Där träffade jag polarna – vi hängde där tillsammans en stund – inget beslut togs – inget hände – hem och tyckte att allt var skit. Deppade hemma ett tag. Men så! Jolly ringde och sa att de skulle åka. Bosse och Marianne skulle skjutsa ut oss med deras båt. Snabbt plockade jag med det allra nödvändigaste – två vinare – kläder – myggstift – kamera – mat i en väska och snart satt jag i båten med sju av mina bästa vänner.

Det var en otroligt vacker båttur. Luleå skärgård i försommarskrud och havet låg spegelblankt. Vi hade det bra tillsammans. Väl framme vid Långöhällarna satte vi upp tälten och gjorde upp en brasa. När det var gjort var det dags för bad. Vi hade det underbart tillsammans. Fler båtar kom (och som ni ser på bilden hälsade vi dom välkomna med ett HEJ) Till slut var vi runt tjugofem personer som skulle fira midsommar tillsammans. Och nu var det roliga i princip slut.

Vi började alla SUPA. Vi blev fullare och fullare och sen la vi oss. Synd – för det var så vackert och härligt väder. Om vi hade haft vår gemenskap hade det varit toppen”.

Så skrev jag. Men så minns jag det absolut inte. Mitt minne av Långöhällarna var båtresan ut, det vackra vädret, tälten, brasan, alla skratt och vår underbara gemenskap. Jag minns med glädje när vi badade näck och det vi grabbar hade mellan benen försvann så totalt att våra röster förändrades och vi alla blev sopraner. Den lekfulla hälsningen till vännerna som kom i andra båtar och vår totala tillit till varandra. Vi visste att tillsammans var allt möjligt för oss, vi var oslagbara, vackra och intelligenta. Vi visste att världen fanns till för oss. För vi skulle göra den ännu bättre. Fan vad bra vi hade det! Vilket gäng vi var och faktiskt är! Sant! Vi är fortfarande ett gäng. De flesta har flyttat tillbaka till Luleå, de har skapat sina egna karriärer, de har sina familjer och sina nätverk. Men, gänget finns där och alltid när jag får komma ”hem ” till Luleå träffar jag några av dem och fortsätter våra samtal. Tack för att ni finns, ni har verkligen berikat mitt liv.

”Den bortglömda glädjen” var det som BeO ville att jag skulle skriva en bok om. Och det kanske jag gör. Det finns så många minnen från den tiden som kan utgöra stoffet för en roman om 70-talet. Redan nu har jag börjat fundera på ett synopsis och vilka karaktärer som ska få utgöra kärnan i berättelsen. Samtidigt så har han fått mig att läsa mina dagböcker från den tiden. Där står det lika mycket om lycka och gemenskap som om funderingar om livet, depressioner och känslan av att inte riktigt vara med. Och det tycker jag på något sätt är vackert. Livet var ungt och jag var en sökare. En ung man som ville hitta min roll i det samhälle andra kallade världen.

Vår gemenskap och glädje försvann tydligen när vi började dricka alkohol på allvar! Och! Tänk er själva vilket uppslag till film/ teater. Ungdomar på en enslig ö. Droger, sex, missförstånd, bråk, knivar som försvinner, ännu mer bråk. Jävlars vilken story det skulle kunna bli. Men eftersom vi inte bråkade, att knivar försvann eller att Lars Norén var med oss. Så blev det bara så att vi i fyllan och villan somnade in istället för att tillsammans uppleva en förtrollad natt med midnattssol.

Nästa morgon vaknade jag enormt bakfull och nu när jag tänker tillbaka på den dagen blir jag faktiskt full av glädje. Det är nog den bortglömda glädjen som BeO vill att jag ska skriva om. Och! Nu är det gjort. Tack för idén min vän.