Att bli inlåst på konferenshotellets toalett

Att bli inlåst på konferenshotellets toalett är en mycket intressant upplevelse! Om du dessutom –  som jag – är den föreläsare alla väntar på adderas en stressfaktor. Jag har gjort det och om det handlar dagens reflektion. För att ger er en bild av problematiken så gick jag runt på Dalecarlia i Tällberg. Det är en stor anläggning som är utbyggd vid ett flertal tillfällen. Därför finns det trappor och prång lite här och där. Jag kände att det var dags och började leta Herrarnas. Jag sökte och sökte och till slut så fann jag den. Nödighetsanrättningen låg väl skymd nästan gömd under en trappa som sällan användes.  Upplevelsen och känslorna av att vara inlåst lärde mig mycket som jag alltid kommer att bära med mig.

Huvvaligen, vilken frustration. Ja, så kändes det när jag väl hittade den så efterlängtade lokalen. Ibland tränger det på och om man då får lätta på trycket kan det kännas befriande. Så gjordes det som var nödvändigt . Gylfen drogs igen. Skjortan rättades till. Jag var beredd att återgå till rollen som dynamisk föreläsare. Men icke! Dörren gick inte att öppna. Jag vred och vände på lås och handtag. Inget hände. Ögonen flackade runt i båset. Fanns det så stora glipor så att en man på två meter och 100 kilo skulle kunna komma igenom. Näh!

Fan! Men det här var ju riktigt roligt. Det var det faktiskt till en början. I ett par sekunder. Sen. Fan! Vad gör jag nu? Stressen ökade, adrenalinet började pumpa. Fan. Hur ska jag komma ut? Och. Hur ska de reagera när jag är borta och hur ska de fatta var de ska leta? Inge roligt! Det började dyka upp känslor av lätt förnedring. Hur kul är det att bli inlåst på en toalett? Och vad ska de säga när de väl hittar mig. ………….. Kan jag ta betalt trots att jag inte jobbar? ……… Kommer de överhuvudtaget att sakna mig? Fan vad billig jag känner mig! Det här är inte kul längre. Osv, osv.

Handtaget  höll på att lossna och jag vred på låset åt alla upptänkliga håll. Inget hände i alla fall. Men egentligen var jag ju aldrig helt stressad för jag hade ju räddningen i fickan. Mobilen. Fram med den. 118 118 slogs in på displayen och ser man på. Då hände det. Helt plötsligt gick dörren att öppna och jag återfick friheten. Allt var bra och det enda sorliga var väl att mina kursdeltagare inte upptäckt att jag varit försvunnen. Vi hade ju fortfarande rast.

Vad går att lära av detta då? Jo, det är väl två saker som är uppenbara och som jag faktiskt gjorde rätt. När du är kissnödig skall du gå och kissa. Det andra är att du alltid skall ha med din mobil när du gör det! Då behöver du aldrig känna dig stressad när du utför dina behov och du mår dubbelt gott av ha gjort det.

About willethedog

Retorik, Vin och Toscana + Wille the dog är hörnstenar i mitt liv. Tjugonio års verksamhet som frilansande retoriker har gett mig många tankar och upplevelser. Målet med min blogg är att ur en retorisk synvinkel påpeka händelser i samhället. Mer om mig www.erlandlundstrom.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: