”Jag skulle kunna göra mig olycklig bara för att kunna göra det”!

Med glödande ögon och blossande kinder satt han och pratade om Laxfiske! Det var helt underbart att lyssna till honom. Egentligen var det helt absurt det han sade, men han gjorde det med en passion så att vi bara var tvungna att lyssna.

Han berättade om när han fått ett SMS från en kompis som var uppe i Norge och fiskade lax. Det stod ”idag har jag fått en lax på 5 kg och en på 6 kg”. Det meddelande gjorde honom nästan sjuk. Familjefadern med det viktiga arbetet och de goda vännerna fanns inte längre. Han bara var tvungen att sätta sig i bilen och åka dit. Allt annat var oviktigt. Det var bara den där känslan av att få en lax på kroken som hade etsat sig fast i hans skalle.

Han fortsatte med att säga att han förstod de som begick brott för att ekonomisera fisket, de som lämnade fru och barn och de som sket totalt i allt. Det var helt förlåtligt enligt hans sätt att se på saker och ting. För honom var det helt enkelt en så stor kick att fånga en lax så allt skulle i det ögonblicket vara rätt. Han berättade utförligt om det korta ögonblicket innan laxen hugger. Enligt honom så skedde det något magiskt. Älven förändrade sitt flöde, vinden stannade upp och solen blänkte till i vattnet. Naturen skickade ett meddelande om att nu var det dags, nu kommer fisken att hugga på flugan, Och vi trodde honom. Det var en magisk stund.

Vi talade vidare om hur knäppt det egentligen var för det är ju så sällan man verkligen fångar en lax. Han höll med men besegrade oss totalt med repliken ”när den hugger glömmer man totalt alla de år som man inte fått någon fisk”! Läs meningen igen ”alla de år”! Jag hade nöjet att träffa en person som var passionerad och jag beundrar honom så mycket.

Om ett par veckor har jag och mina kamrater i vårt teatersällskap premiär på En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Vi är ett sällskap som gör teater för att vi tycker om att umgås och göra något tillsammans. Alla har vi jobb och familjer som tar mycket tid. En del har absolut inte tid att hålla på med något så löjligt som att spela teater. Men vi gör det i alla fall. Ingen av oss tycker att det är konstigt att vi repeterar ett par hundra timmar bara för att göra ett par föreställningar. Det tar tid och det sliter på både kropp och själ. I slutskedet är vi många som ligger sömnlösa och ”tänker aldrig mer”. Men ett löfte är ett löfte och mansläpar sig iväg till repetitionen i alla fall. Ju närmre premiären desto mer slit.

Sedan kommer vi till Eskilstuna teater. Vi bestiger tiljorna och vi ser utöver salongen. Det är då det händer. Livet blir något helt annat. Allt släp och slit är glömt, alla spänningar i gruppen försvinner. Det är kärlek i ensemblen. Livet är värt att leva.

Nästa dag är det premiär! Det är många känslor som far runt i kroppen, det är koncentration och det är svett. Men framför allt är det passion. Och! Det är nu jag verkligen förstår vår fiskande kamrat. Jag ser mig själv stå där i strömmen och kasta ut. Jag känner hur älven ändrar sitt flöde, hur vinden mojnar för ett kort ögonblick och hur solen blänker till i vattnet. Publiken – förlåt laxen – hugger på den utlagda flugan och slukar den med hull och hår. Det är bara att håva in bytet och känna sig stolt över att ha lyckats.

Den känslan man känner då, den är så stor att jag förstår att man skulle kunna göra sig olycklig bara för att kunna göra det.

Att lyckas när man står på en scen, är precis lika stort som att lyckas med att fånga en lax. Det handlar om att leva livet passionerat. Vad är din grej? Berätta gärna!