Snart är det Premiär! Huga vad fasansfullt och läckert det ska bli.

”Hjärnan är en fantastisk skapelse, den fungerar utmärkt intill den stund man ställer sig upp för att tala”! En klassisk sanning för många och som är temat för dagens reflektion.

Om ett par timmar står vi på scen och framför vår senaste produktion ”Sånt är livet”! Det är ett lite annorlunda stycke. Det är inte revy, det är inte poesi, det är inte en visstund och det är absolut inte teater. Det är allt detta i en härlig mix och det är det som gör det så mycket mer. Med poesi – musik – scener vill vi beröra och belysa händelse i livet som vi alla kan känna igen oss i på ett eller annat sätt.

Vi som gör det vill göra något för Eskilstunaborna och lika mycket för oss själva. Teaterföreningen St Eskil är vårt gemensamma namn och vi har gjort teater i Eskilstuna i tio år. Klassiker som Lysistrate, Den goda människan i Sezuan, En Midsommarnattsdröm, Tartuffe, Revisorn och Dario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte” är några av de pjäser vi satt upp på Eskilstuna Teater. Men den största framgången hade vi med Kent Andersson och Bengt Bratts ”Hemmet”. Och! Det är också den pjäs som vi känner var den som gick bäst hem hos publiken.

Vårt sällskap är unikt! Allt överskott som vi får in skänker vi bort till välgörande ändamål. Sedan starten har det blivit över 250 000 kr. Det är vi stolta över. Som grundare – tillsammans med Solveig – är jag också glad över att jag som regissör har problem. Stora problem! Mina vänner skådespelarna vill inte sluta, de vill vara med och ha så stora roller som möjligt allihop. Och det är ju inte så kul för mig. Å ena sidan så är jag oändligt glad över den gemenskap vi har å andra sidan börjar ensemblens medelålder vara av snudd på PRO-klass. Det är inte så lätt att på ett trovärdigt sätt spela En Midsommarnattsdröm som bl.a. handlar om fyra ungdomar som rymmer ut i skogen om de som ska göra det har en medelålder på + 59. Det gäller att hitta på en premiss som gör att publiken köper det! Men som du förstår är det ett kärt besvär och så länge publiken kommer på våra föreställningar gör vi rätt.

Snart är det dags för mig att stå där och presentera vårt stycke. Det har blivit en tradition och ikväll är det en ära. Vad jag ska säga? Ja, det var det jag tänkte förbereda när dessa tankar dök upp så jag får väl improvisera. Eller vad skriver jag? Improvisera gör bara de som inte är förberedda och som inte förstått det hantverk som en talare förväntas behärska. Istället kommer jag att extemporera, vilket betyder att jag mycket väl vet jag ska ta upp men inte riktigt vet när och hur. En sak som jag kommer att nämna är att Lasse Müller – Eskilstunas grand old man inom kultur – kommer på föreställningen. Utan honom hade jag antagligen inte blivit den jag blev och Eskilstuna hade varit betydligt fattigare på kultur. Vi samarbetade ett par år på 80-talet och det var faktiskt under den tiden jag senast satte upp något liknande som kvällens föreställning.

Sånt är livet som vi lever just nu kommer att beröra för det handlar om oss. Jag ser fram emot Ronjas sång ”la vie en rose/ I rosenrött jag drömmer”, Torbjörns tolkning av Strindbergs ”ett halvt ark papper”, Solveigs fasanfulla monolog när hon gestaltar en ursinnig Medea och Claes Diedens  fantastiska sån i ”You make me feel so young” + mycket mer.

Min hjärna är en fantastisk skapelse. Den vet att mina vänner har repeterat in sina texter så att de tillsammans med publiken kommer att få njuta av att vi gör kultur tillsammans i Eskilstuna. Jag längtar till den minut jag får se dem ta emot publikens tack för en vacker, spännande och givande kväll.

Råkar du vara i Eskilstuna och inte ha tid att komma ikväll 28/2 kl. 19,00 så spelar vi 2/3 kl. 15,00. Var? På Gästis, det gamla gästgiveriet som mer och mer blivit stadens kulturhus. Välkommen.