Snart är det Premiär! Huga vad fasansfullt och läckert det ska bli.
”Hjärnan är en fantastisk skapelse, den fungerar utmärkt intill den stund man ställer sig upp för att tala”! En klassisk sanning för många och som är temat för dagens reflektion.
Om ett par timmar står vi på scen och framför vår senaste produktion ”Sånt är livet”! Det är ett lite annorlunda stycke. Det är inte revy, det är inte poesi, det är inte en visstund och det är absolut inte teater. Det är allt detta i en härlig mix och det är det som gör det så mycket mer. Med poesi – musik – scener vill vi beröra och belysa händelse i livet som vi alla kan känna igen oss i på ett eller annat sätt.
Vi som gör det vill göra något för Eskilstunaborna och lika mycket för oss själva. Teaterföreningen St Eskil är vårt gemensamma namn och vi har gjort teater i Eskilstuna i tio år. Klassiker som Lysistrate, Den goda människan i Sezuan, En Midsommarnattsdröm, Tartuffe, Revisorn och Dario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte” är några av de pjäser vi satt upp på Eskilstuna Teater. Men den största framgången hade vi med Kent Andersson och Bengt Bratts ”Hemmet”. Och! Det är också den pjäs som vi känner var den som gick bäst hem hos publiken.
Vårt sällskap är unikt! Allt överskott som vi får in skänker vi bort till välgörande ändamål. Sedan starten har det blivit över 250 000 kr. Det är vi stolta över. Som grundare – tillsammans med Solveig – är jag också glad över att jag som regissör har problem. Stora problem! Mina vänner skådespelarna vill inte sluta, de vill vara med och ha så stora roller som möjligt allihop. Och det är ju inte så kul för mig. Å ena sidan så är jag oändligt glad över den gemenskap vi har å andra sidan börjar ensemblens medelålder vara av snudd på PRO-klass. Det är inte så lätt att på ett trovärdigt sätt spela En Midsommarnattsdröm som bl.a. handlar om fyra ungdomar som rymmer ut i skogen om de som ska göra det har en medelålder på + 59. Det gäller att hitta på en premiss som gör att publiken köper det! Men som du förstår är det ett kärt besvär och så länge publiken kommer på våra föreställningar gör vi rätt.
Snart är det dags för mig att stå där och presentera vårt stycke. Det har blivit en tradition och ikväll är det en ära. Vad jag ska säga? Ja, det var det jag tänkte förbereda när dessa tankar dök upp så jag får väl improvisera. Eller vad skriver jag? Improvisera gör bara de som inte är förberedda och som inte förstått det hantverk som en talare förväntas behärska. Istället kommer jag att extemporera, vilket betyder att jag mycket väl vet jag ska ta upp men inte riktigt vet när och hur. En sak som jag kommer att nämna är att Lasse Müller – Eskilstunas grand old man inom kultur – kommer på föreställningen. Utan honom hade jag antagligen inte blivit den jag blev och Eskilstuna hade varit betydligt fattigare på kultur. Vi samarbetade ett par år på 80-talet och det var faktiskt under den tiden jag senast satte upp något liknande som kvällens föreställning.
Sånt är livet som vi lever just nu kommer att beröra för det handlar om oss. Jag ser fram emot Ronjas sång ”la vie en rose/ I rosenrött jag drömmer”, Torbjörns tolkning av Strindbergs ”ett halvt ark papper”, Solveigs fasanfulla monolog när hon gestaltar en ursinnig Medea och Claes Diedens fantastiska sån i ”You make me feel so young” + mycket mer.
Min hjärna är en fantastisk skapelse. Den vet att mina vänner har repeterat in sina texter så att de tillsammans med publiken kommer att få njuta av att vi gör kultur tillsammans i Eskilstuna. Jag längtar till den minut jag får se dem ta emot publikens tack för en vacker, spännande och givande kväll.
Råkar du vara i Eskilstuna och inte ha tid att komma ikväll 28/2 kl. 19,00 så spelar vi 2/3 kl. 15,00. Var? På Gästis, det gamla gästgiveriet som mer och mer blivit stadens kulturhus. Välkommen.
Natt och tystnad, vem är där? Rätta kläderna han bär! Visst ……..
Katharsis beskrivs som själens rening. Att ha premiär på En midsommarnattsdröm en härlig försommarkväll mellan hägg och syren är någonting av detsamma. Det är många känslor som slår ut i blom och du förverkligar dig själv tillsammans med dina bästa vänner. Det är magi!
Jag har säkert regisserat närmare 100 uppsättningar av alla de slag och det är lika märkligt varje gång. Karin Boye beskriver processen bäst genom sina klassiska ord ”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka”. Precis så är det att göra en uppsättning . Du har en ensemble, du har en pjäs och du har tiden för premiär.
Allt är lugnt, allt går enligt plan, det finns gott om tid, vi förstår om du inte kan komma på repetitionen, problemen löser vi tillsammans, det vore ju kul om ni lärde er era repliker någon gång, scenografin ansvarar väl någon annan för, jag sa ju att jag inte kunde komma, oh herregud, nu är regissören sur, jag lägger av, jag måste ju göra det eftersom ingen annan gör det. Ojdå! Är vi på teatern? Vad härligt, vilken underbar plats att återvända till. Jag älskar att spela teater och alldeles speciellt med er mina vänner.
Ja, så kan en uppsättning se ut med ett par korta rader. Det finns alltid gott om tid till tiden helt plötsligt har tagit slut och ensemblen inser att de är minst fyra veckor försenade. Det kommer inte att gå säger någon. Och! Det är de förlösande orden. Det är då knoppen brister och våren kommer. Det är då alla repetitioner helt plötsligt koms ihåg och ensemblen förvånar regissören med att faktiskt komma ihåg vad hen/han /hon sagt. Det är då det blir teater!
Ikväll har vi som skrivet premiär på den gode barden Willes komedi. Det blir i en spännande form av metateater eftersom de som spelar Shakespeare gestaltas av skådespelare som spelar åldringar på ett ålderdomshem. För ett par år sedan satte vi upp Hemmet av Kent Andersson och det är dessa pensionärer som tvingats till ett kulturellt experiment av personalen. Låter det krångligt? Näh! Det är det inte alls. Ja det vill säga, inte i jämförelse med Willes egen story. Lägg sedan till svensk folkmusik blandat med Emile Fords ”Still” så ser ni att det här blir en kväll att minnas.
Jag är en kulturell entreprenör som i fyrtio års tid sett kraften i ett kollektivt skapande. Att spela teater tillsammans med andra utvecklar människor och berikar deras liv. Därför kan jag tycka att det är olyckligt att se hur kultur (och speciellt teater) är något som inte stöds i min hemstad. Vi som sätter upp kvällens föreställning gör det av lust och gör det gärna. Vi är vuxna och vi skapar de resurser som krävs. Men ungdomen i vår stad behöver stöd för att utvecklas och just nu är det så mörkt att jag får hoppas att framtiden kan sammanfattas i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Låt våren komma även till de som vill utveckla staden och sig själva genom att spela teater. Låt ungdomen växa.
Och medan vi väntar på att de har premiär kan ni ju komma förbi Eskilstuna teater och se en modern version av En midsommarnattsdröm i regi av undertecknad. Välkomna.
”Jag skulle kunna göra mig olycklig bara för att kunna göra det”!
Med glödande ögon och blossande kinder satt han och pratade om Laxfiske! Det var helt underbart att lyssna till honom. Egentligen var det helt absurt det han sade, men han gjorde det med en passion så att vi bara var tvungna att lyssna.
Han berättade om när han fått ett SMS från en kompis som var uppe i Norge och fiskade lax. Det stod ”idag har jag fått en lax på 5 kg och en på 6 kg”. Det meddelande gjorde honom nästan sjuk. Familjefadern med det viktiga arbetet och de goda vännerna fanns inte längre. Han bara var tvungen att sätta sig i bilen och åka dit. Allt annat var oviktigt. Det var bara den där känslan av att få en lax på kroken som hade etsat sig fast i hans skalle.
Han fortsatte med att säga att han förstod de som begick brott för att ekonomisera fisket, de som lämnade fru och barn och de som sket totalt i allt. Det var helt förlåtligt enligt hans sätt att se på saker och ting. För honom var det helt enkelt en så stor kick att fånga en lax så allt skulle i det ögonblicket vara rätt. Han berättade utförligt om det korta ögonblicket innan laxen hugger. Enligt honom så skedde det något magiskt. Älven förändrade sitt flöde, vinden stannade upp och solen blänkte till i vattnet. Naturen skickade ett meddelande om att nu var det dags, nu kommer fisken att hugga på flugan, Och vi trodde honom. Det var en magisk stund.
Vi talade vidare om hur knäppt det egentligen var för det är ju så sällan man verkligen fångar en lax. Han höll med men besegrade oss totalt med repliken ”när den hugger glömmer man totalt alla de år som man inte fått någon fisk”! Läs meningen igen ”alla de år”! Jag hade nöjet att träffa en person som var passionerad och jag beundrar honom så mycket.
Om ett par veckor har jag och mina kamrater i vårt teatersällskap premiär på En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Vi är ett sällskap som gör teater för att vi tycker om att umgås och göra något tillsammans. Alla har vi jobb och familjer som tar mycket tid. En del har absolut inte tid att hålla på med något så löjligt som att spela teater. Men vi gör det i alla fall. Ingen av oss tycker att det är konstigt att vi repeterar ett par hundra timmar bara för att göra ett par föreställningar. Det tar tid och det sliter på både kropp och själ. I slutskedet är vi många som ligger sömnlösa och ”tänker aldrig mer”. Men ett löfte är ett löfte och mansläpar sig iväg till repetitionen i alla fall. Ju närmre premiären desto mer slit.
Sedan kommer vi till Eskilstuna teater. Vi bestiger tiljorna och vi ser utöver salongen. Det är då det händer. Livet blir något helt annat. Allt släp och slit är glömt, alla spänningar i gruppen försvinner. Det är kärlek i ensemblen. Livet är värt att leva.
Nästa dag är det premiär! Det är många känslor som far runt i kroppen, det är koncentration och det är svett. Men framför allt är det passion. Och! Det är nu jag verkligen förstår vår fiskande kamrat. Jag ser mig själv stå där i strömmen och kasta ut. Jag känner hur älven ändrar sitt flöde, hur vinden mojnar för ett kort ögonblick och hur solen blänker till i vattnet. Publiken – förlåt laxen – hugger på den utlagda flugan och slukar den med hull och hår. Det är bara att håva in bytet och känna sig stolt över att ha lyckats.
Den känslan man känner då, den är så stor att jag förstår att man skulle kunna göra sig olycklig bara för att kunna göra det.
Att lyckas när man står på en scen, är precis lika stort som att lyckas med att fånga en lax. Det handlar om att leva livet passionerat. Vad är din grej? Berätta gärna!
Så blev 61 år av mitt liv
Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.
Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?
Låt oss börja från början.
1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar
1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.
1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!
1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.
1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!
2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.
2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!
Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.
En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.
retoriker 