Vi tyckte inte ens att det var jobbigt!

jag vill tacka livet Det var ju så det skulle vara. Trodde vi och så levde vi och det är vi stolta över än idag. Ibland hamnar man på platser som betytt mycket i ens liv. Idag gjorde vi det. S. och jag körde förbi vårt första barns dagis. Vi har inte kört förbi där på mycket länge och minnet av den tiden dök upp i mitt minne. Jag sa: – här började vårt liv. Som den kloka kvinna S. är så rättade hon mig inte utan förstod vad jag menade.

Det är många steg som tas i en människas liv men det är få som är så epokgörande som när ens barn börjar på dagis. Baby-tiden är förbi, nu ska det lilla barnet bli en del av det stora samhället så att dess föräldrar kan bidra till den gemensamma välfärden. Så tänkte vi och så stolta vi var när J. no1 fick plats på dagis. Att det låg åtta kilometer från vårt hem, att pappa var den enda med körkort och jobbade alldeles för mycket (för att vi skulle ha råd med vårt lilla hus) och att mamma dessutom var gravid igen förmörkade inte vår glädje.

Vi hade ju blivit ”godkända” som vuxna och ville göra rätt för oss. Vi tyckte inte ens att det var jobbigt, torts att det var det. Rent förbannat jobbigt! Ja, inte för mig med bilen. Men för S. Till dagis gick det ju bra eftersom jag då kunde ställa upp, men hem, huga. Tänk dig själv att under sen eftermiddag hoppa på en redan full buss. Du står där med en stor härlig gravidmage med en trött treårig flicka vid din sida. Du har en barnvagn/ sulky som ska få plats och ett barn som vill komma upp i din famn. Väl framme vid bussens ändhållplats väntar så 1,5 km promenad med två stora backar för mamman och barnet innan de äntligen är hemma. Plussa på med lite dåligt väder och du beundrar de som kämpat sig till hemmets lugna vrå.

Det är den kvinnan som trettio år senare sitter vid min sida och säger ”Vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och jag håller med henne. Med lite perspektiv så var det ju ett enormt slit, det var stress och det slet att vara förälder. Man förväntas vara på topp i jobbet och samtidigt en empatisk förälder som gärna ska hinna vara kärleksfull med sin partner.

Och! Tur är väl det att så många unga människor gör det vi gjorde. Bekräftar sin kärlek till varandra genom att låta ett barn födas. För de borde ju inse vilket slit det innebär, vilket paradigmskifte det är att släppa in ett barn i en levande relation, att dina privata hobbys och intressen är något du kan glömma de kommande 15 åren (och då är du för gammal att ta upp dem igen). De borde ju inse att livet aldrig mer kommer att bli detsamma.

Och tur är väl det. ”vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och det är jag som morfar glad över idag.

About willethedog

Retorik, Vin och Toscana + Wille the dog är hörnstenar i mitt liv. Tjugonio års verksamhet som frilansande retoriker har gett mig många tankar och upplevelser. Målet med min blogg är att ur en retorisk synvinkel påpeka händelser i samhället. Mer om mig www.erlandlundstrom.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: