Retorikens ABC. Bokstaven E.
Bokstaven E
Epifani – ett ord värt att förstå!
Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.
KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.
Epifani! I dess enklaste form betyder ordet – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”. Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.
Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.
Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.
”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln.Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.
Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!
Retorisk omedvetenhet kostar pengar!
Ibland blir jag så trött! Ibland blir jag så ledsen! Allt för ofta suckar jag bara tyst för mig själv. För det jag vill ta upp idag är inte något som man bör tala högt om. Egentligen! För det är väl i det närmaste självklart. Om du är en ledande företrädare för ett företag, en organisation, så bör du även ha förmågan att informera på ett sådant sätt att andra vill lyssna. Alltså är det tabu att ta upp något sådant som att det finns goda förbättringsmöjligheter hos många talare.
Men! Om man – som jag – lever för och på att förbättra kommunikationen oss människor emellan så gör jag det i alla fall.
Inse att retorisk omedvetenhet kostar pengar. Det besudlar företaget/ organisationens varumärke och det värsta av allt. De som talar utan att känna sig helt komfortabla när de gör det mår dåligt av att de själva inser att de kunde göra det bättre.
Låt oss börja med det ekonomiska incitamentet till retorisk medvetenhet. Tänk dig en aula med ca. 300 – 400 lärare. De ska lyssna till en föreläsare som sitter alldeles ensam på scenen. Han väntar på att skolledningen skall komma för att introducera honom. När de gör entré i aulan 10 minuter försent så upplyser han om att det behövs en OH-projektor. Ojdå! Finns det fortfarande sådant! och! Ojdå! Behövs det en förlängningssladd! Och! När projektor är hittad och sladden kopplad så återstår frågan. Hur fungerar apparaten? Hur tror ni att stämningen i aulan var när föreläsningen väl började en halvtimme försent. Och vad kostade det? Nu var det ju tur att det var lärare som lyssnade. De är ju inte särskilt högavlönade. Låt oss säga att de har ca 175 kr/tim. Kostnaden blir då 25 – 30 000 kr för ingenting. Som i sig är en månadslön för en lärare. Tyvärr kan även du ta fram fler exempel på liknande små fadäser som man naturligtvis inte ska bry sig så mycket om. Eller?
Allt lyssnande sker på lyssnarens villkor är en tes jag ständigt påpekar. Tyvärr finns det även här multipla exempel på hur talare tar alldeles för mycket tid på sig. De upprepar sitt budskap gång på gång och går alldeles för långt över tiden. Det viktiga är ju att de får det sagt som de vill ha sagt, inte att lyssnaren förmår och vill ta emot budskapet. En klassiker är ju den stackare som kommer sist efter en rad talare som gått en liten smula över sin schemalagda tid. Hon/ han har då två saker att välja på. Antingen att säga att det finns inte tid till att säga det jag ville ha sagt eller att även den stackarn gör som alla de andra och säger allt. Att lyssnarna somnat, sprungit på toaletten eller rymt därifrån gör inte så mycket. De har ju fått säga sitt. Men! Vad blir resultatet hos de som tänkt sig att lyssna och få ut något. Men, det är klart. så är det ju alltid så varför snacka om att det kan bli bättre.
Eller så är det ju det där med vikten av att vara ”cool” är viktigare än förmågan att informera. Jag tänker på en talare som såg bra ut. Han hade den rätta frisyren, den trendiga hårbeklädnaden i ansiktet, den rätta IMacen och var en mycket trevlig person att dricka en Latte med. Med lämplig bakgrund, mycket cred hade han fått det nya uppdraget. Representera och utveckla varumärket. Han gör inleder sitt anförande och denne trevlige unge man svarar inte på något sätt upp till de förväntningar som jag hoppades kunna ha på honom. Det räcker inte med att vara cool och trevlig. Ett plus är om man är väl förberedd på det man ska säga och gör det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr satt jag vid detta tillfälle intill en gammal gymnasielärare i Svenska och vår uppfattning var att det kunde ha varit mycket bättre. Vad jag vill säga med det är att om den unge mannen förberett sig en liten stund och även fått lite retorisk coachning skulle han ha mått mycket bättre och det positiva budskapet blivit just det.
Men retorisk omedvetenhet kostar pengar enbart för att det inte satsas en krona eller två på lite hantverksmässig kompetensutveckling. Och! Det är lite synd!
Viltväxel! Bestiga berg! En syllogism som kan bli sann!
Idag funderar jag på livet i stort och så lite smått. Det är höst men solen sken för ett litet tag sedan. Och. Precis så där lagom när jag kände det där jobbiga med att gå ut för att kratta löv så försvann den. Skönt! Då jag kan fortsätta med att sitta inne och filosofera. Dagens tema är Bergsbestigning + Viltväxlar = Montecatini Terme.
Det senare är en liten hobby som jag genom åren praktiserat med mina hundar. Frågan blir då enligt Aristoteles teori om Syllogism har jag ska kunna få ihop det? Kontentan av tankarna kommer som synes att hamna i Toscana och den vackra bergstaden Montecatini Alto.
En del finner en storhet och en skön avkoppling i att söka upp en plats med god sikt i skogen. De väljer gärna en plats där de utan att bli sedda kan övervaka en viltväxel, växel , terrängavsnitt, vägar eller stigar där viltet mer regelbundet går fram (växlar) under sina dygnsbundna förflyttningar. De tar fram sitt vapen och sätta sig i naturens tystnad. De gör sig beredda att jaga rådjur! Det är ett intresse som jag förstår och respekterar även om jag själv inte skulle kunna lyfta ett vapen. Men en Rådjursstek och en Brunello di Montealcino säger jag inte nej till. Så om någon av Er vänner jagar så kommer jag gärna med vinet!
En del andra finner en storheten och den sköna avkopplingen i en skogspromenad. Det gör jag också och då gärna med våra hundar. Wille the dog är min nuvarande vän och följer mer än gärna med på spännande promenader i skogen. De är spännande för jag söker gärna upp små rådjursstigar (se ovan förklaringen till viltväxel) istället för att trampa på i gamla fotspår/ leriga stigar som alla andra går på. De första gångerna jag hittar dem vet jag inte alls var de ska sluta. Sedan blir det en sport att gå där fler gånger. För! Det är då det händer. Till min glädje upptäcker jag att fler och fler går på den stig som ”jag ” trampat upp. Det finns faktiskt ett ställe i Kronskogen (Eskilstuna) där den gamla stigen växt igen och alla går den väg jag en gång valde.
Vad har då detta med Toscana att göra? Ja, det kan man väl fråga sig! Det är ju tusentals svenskar som åker dit varje år. Det är väl inte min förtjänst? Någonstans ska hybrisen väl ta slut! Det är naturligtvis ett sätt att tolka dessa rader på.
Ett annat och mer filosofiskt är att se livet som konsten att bestiga ett berg. Jag har tillsammans med många kursdeltagare fått gå upp till Alto. Under ett par års tid ingick det i vår retoriska fortbildning att uppe vid La Fortezza di Montecatini Alto ha vår retoriska examen. Det är en magisk plats som alla uppskattar att besöka. En del tar Funicularen/ bergbanan medan andra föredrar att bestiga berget till fots.
Det är alltid en fascinerande upplevelse. Alltid lika lätt till en början, sedan blir det brantare, en paus vid ”bron”, gång under tystnad, några av oss flåsar lätt, Dags för en kort vila eftersom våra kamrater – inte vi själva – behöver det och så lättar vi på klädseln. Det är dags för den sista backen sedan breder utsikten över Arnodalen ut sig i ett härligt panorama. Vi har nått vårt mål och känner oss stolta.
Det är jag också just nu! Min dröm om Toscana började som en rådjursstig som jag fann sommaren 1997. Nu sitter jag här med biljetterna till nästa års kurser ordnade och klara. Vänner ( vi blir mycket goda vänner på de här kurserna) har hjälpt mig att hålla drömmen vid liv och ge den så mycket ekonomi att det finns flera flaskor med Brunello i vinkylen (bara så att ni som jagar vet det). Men Ni har också gett mig en stark tro på att allt är möjligt, när man ger sig mod att tro att allt är möjligt. Tack för det!
En annan förklaring enl. Google på ordet viltväxel är ”Viltväxeln är hårt trampad av älg och ren och här samlas gärna traktens orrar”. Och eftersom vi alla är uttalade oratorer/ egentligen fast inte alla upptäckt det än, vore det ju härligt om ni också ville bestiga berget tillsammans med mig. Det gör ni genom att tala! Ja! Alltså tala om det för mig. Ja! Alltså, att du också vill bli medlem i Montecatinis Retoriska Sällskap. Då välkomnar vi dig!!
”Det är hit man kommer när man kommer hem”!
Jag har tre hem! Vart och ett är oändligt kärt för mig. Det ena kan få mig tårögd och jag kan känna en outsäglig längtan dit. Men där vill jag inte bo. Egentligen! Det andra får mig att slappna av och jag känner en stor lycka över att jag får vara där. Men där vill jag inte bo! Det tredje är där jag bor! Jag har bott där i tjugofem år och känner varje hörn av hus och trädgård. Det är våra barns trädgård med den stora stenen som nu inte längre är berget, hästen eller platsen för barnsligt vackra filosofiska tankar. Det är huset med äppelträden och hängmattan Nu är stenen mossbelupen och väntar på att barnbarnet ska leka på den. Hängmattan är undanplockad för hösten och enda orsaken till att vara ute i trädgården är att kratta löv. Det är vackert, det är fint. Men är det egentligen här jag vill bo?
Luleå – Montecatini Terme – Eskilstuna! Så perfekt det bara kan bli. Kamratskap – Värme – Trygghet! Nästa vecka åker jag hem till Luleå. Jag ser fram emot att gå längs Storgatan bort till Statt. Där har mina vänner bjudit in sina vänner till en föreläsning. Jag ska prata om Varumärkesskapande Retorik. Det är en ny föreläsning och var kan man ha premiär på något sådant bäst om inte på hemmaplan. Sedan blir det pilsner och umgänge innan Stig kommer och hämtar mig. Han var mammas sambo och nu är han våra flickors älskade ”farfar”. Han tar hand om mig innan det är dags för fest. Lasse fyller år. Det är kul för då blir vi alla unga och vackra på nytt.
Om SAS och SJ kan samverka så kommer jag till Eskilstuna när jag kommer hem på söndag kväll. Jag är stolt över vårt hem. Det är ett klassiskt svenskt trähus, rött med vita knutar. Huset har faktiskt typnamnet ”Hemlängtan”. På baksidan har vi byggt en liten skrivarstuga med ett underbart trädäck. Där kan vi sitta och bara njuta när vi vill vara för oss själva en liten stund. Ingen ser oss och det är bara våra kära grannar som hör oss. Jag har ett bra liv i Eskilstuna och det bästa är att vi är att vi bor där vi bor. För det är hit jag kommer när jag kommer hem.
Nu sjunger Nat King Cole den underbara sången ”Smile” av Charlie Chaplin. Och! Det är precis det jag gör när träden i Montecatini Termes stadspark omsluter mig. Jag kan inte förstå vad det är. Staden är inte speciell på något sätt. Javisst den är otroligt vacker! Men jag har ju sett den så många gånger. Det måste vara mer än tvåhundra solnedgångar som jag fått uppleva i Toscana. Och! Jag är ibland enormt less och längtar hem, trots att det är bland mina käraste hem, när jag är hemma i de andra hemmen. Hängde ni med där? Jag är lycklig men längtar efter ….! Vadå?
Känslan! Kärleken! Gemenskapen! Grönskan! Ljuset! Minnena! Lukten! Längtan???? Ja, det kan det vara! Det är ganska gott att längta och vad vore livet utan längtan. Idag har jag gjort en spellista på Spotify. Som av en händelse handlar flera låtar om ”A place to call home” och sedan satte jag mig ner vid datorn och skrev det här.
Och!
Det är hit jag kommer när jag kommer hem. Sittandes framför datorn för att reflektera och skriva. Det är när tankarna blir ord som jag är lycklig. Jag är lika lycklig som när huset är fullt med familj och vänner. Eller när jag går på Storgatan i Luleå och blir igenkänd trots att jag inte bott där på fyrtio år. Eller när jag sitter vid poolen på Grand Hotel Panoramic och ser den blå timmen gå över i svart sammet.
Då är det gott att leva.
Epifani – ett ord värt att förstås!
Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.
KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.
Epifani! I dess enklaste form betyder ordet – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”. Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.
Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.
Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.
”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln. Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.
Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!
Att bli inlåst på konferenshotellets toalett
Att bli inlåst på konferenshotellets toalett är en mycket intressant upplevelse! Om du dessutom – som jag – är den föreläsare alla väntar på adderas en stressfaktor. Jag har gjort det och om det handlar dagens reflektion. För att ger er en bild av problematiken så gick jag runt på Dalecarlia i Tällberg. Det är en stor anläggning som är utbyggd vid ett flertal tillfällen. Därför finns det trappor och prång lite här och där. Jag kände att det var dags och började leta Herrarnas. Jag sökte och sökte och till slut så fann jag den. Nödighetsanrättningen låg väl skymd nästan gömd under en trappa som sällan användes. Upplevelsen och känslorna av att vara inlåst lärde mig mycket som jag alltid kommer att bära med mig.
Huvvaligen, vilken frustration. Ja, så kändes det när jag väl hittade den så efterlängtade lokalen. Ibland tränger det på och om man då får lätta på trycket kan det kännas befriande. Så gjordes det som var nödvändigt . Gylfen drogs igen. Skjortan rättades till. Jag var beredd att återgå till rollen som dynamisk föreläsare. Men icke! Dörren gick inte att öppna. Jag vred och vände på lås och handtag. Inget hände. Ögonen flackade runt i båset. Fanns det så stora glipor så att en man på två meter och 100 kilo skulle kunna komma igenom. Näh!
Fan! Men det här var ju riktigt roligt. Det var det faktiskt till en början. I ett par sekunder. Sen. Fan! Vad gör jag nu? Stressen ökade, adrenalinet började pumpa. Fan. Hur ska jag komma ut? Och. Hur ska de reagera när jag är borta och hur ska de fatta var de ska leta? Inge roligt! Det började dyka upp känslor av lätt förnedring. Hur kul är det att bli inlåst på en toalett? Och vad ska de säga när de väl hittar mig. ………….. Kan jag ta betalt trots att jag inte jobbar? ……… Kommer de överhuvudtaget att sakna mig? Fan vad billig jag känner mig! Det här är inte kul längre. Osv, osv.
Handtaget höll på att lossna och jag vred på låset åt alla upptänkliga håll. Inget hände i alla fall. Men egentligen var jag ju aldrig helt stressad för jag hade ju räddningen i fickan. Mobilen. Fram med den. 118 118 slogs in på displayen och ser man på. Då hände det. Helt plötsligt gick dörren att öppna och jag återfick friheten. Allt var bra och det enda sorliga var väl att mina kursdeltagare inte upptäckt att jag varit försvunnen. Vi hade ju fortfarande rast.
Vad går att lära av detta då? Jo, det är väl två saker som är uppenbara och som jag faktiskt gjorde rätt. När du är kissnödig skall du gå och kissa. Det andra är att du alltid skall ha med din mobil när du gör det! Då behöver du aldrig känna dig stressad när du utför dina behov och du mår dubbelt gott av ha gjort det.
Fan, nu blir jag feminist! Nu går Parken Zoo för långt!
Det var en gång två män och en kvinna. De satt i ledningsgruppen för ett företag med ett Zoo och ett litet tivoli. Det hade en uttalad inriktning mot att barnfamiljer ska besöka deras anläggning och marknadsförde sig som ett speciellt djurvänligt zoo. Den ene mannen var äldre än den andre och fick då vara Ordförande. Han var en gammal politiker och ansågs lämplig för posten. Den andre mannen var yngre och fick vara Verkställande Direktör. Det var en fin titel och han var mycket stolt. Hans uppgift var att utveckla och förädla anläggningen som hette Parken Zoo. Till sin hjälp hade han bl.a. kvinnan som titulerades Djurparkschef.
En dag hände det som inte fick hända. TV4 avslöjade missförhållanden och vanskötsel av djuren. Djurparkchefen försökte ljuga sig ur situationen, men det misslyckades. Det blev en stor skandal och nu skulle en syndabock utses. Vem tror du utsågs?
Den äldre mannen som hade det övergripande ansvaret för allt som hände? Den yngre mannen som hade det dagliga ansvaret för det som hände eller kvinnan som skulle sköta den dagliga driften av djuren?
Så skulle en diskussionsfråga kunna ställas om man vill ha ett samtal om etik och moral. Men det ska vi inte göra här.
För jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt på något som att Djurparkchefen får gå och de andra får sitta kvar i orubbat bo. Var är genderperspektivet? Var är det moraliska perspektivet? Var är insikten i att de styrande gör en olycklig händelse än mer olycklig. Hur kan ägarna ha tänkt. Det finns tre ansvariga och då får kvinnan gå, trots att hon är satt att lyda påbud och order från Ordförande och VD.
Det är lätt att tolka det som att män skyddar män! Jag skäms och skräms av att inte de styrande inser att de gjort en pinsam historia än mer pinsam.
Eskilstuna kommun har en pågående chefs/ ledarutbildning som alla chefer i kommunen ska gå. Det är uppenbart att de inte kommit till kapitlet om Krishantering.
Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv!
Hur man med en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder handlar dagens lilla reflektion om. Tyvärr för Parken Zoo så var det många som såg Helena Olsson patetiska försök att ljuga sig ur en besvärlig situation när Kalla Fakta ställde frågor om djurhållningen på parken.
Resultatet av reportaget är minst sagt olyckligt. En tsunami av invektiv, hat och förbannelse över det sätt som djuren behandlas enligt TV4:as reportage har nu drabbat Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det folk irriterar sig mest på är två saker. Sättet att hantera levande och döda djur och sedan Helena Olssons försök att hitta på en ny sanning.
I mitt inlägg vill jag lämna hanteringen av djuren åt sidan. Där finns det så många och så insatta (från båda håll) som kan uttala sig. Som boende granne med Parken Zoo vet jag att resultatet av reportaget blir mindre störningar från besökare nästa sommar och högre skatt för att täcka parkens förlust. Personligen hade jag föredragit mer besökare och mindre skatt.
Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv! Det är lätt att tycka till om Helena Olssons sätt att hantera press och den press hon var utsatt för när hon intervjuades i TV. Några tycker säkert synd om henne och andra vill bildlikt tala bränna henne på bål. Jag gör varken det ena eller det andra. Så klantigt som hon betedde sig i intervjun gjorde att jag tog mig för huvudet innan programmet sändes. Jag råkade se en ”teaser” om kommande inslag. Det var så uppenbart att hon ljög att jag rodnade på hennes bekostnad. Hur kunde hon tro att någon skulle tro henne när hon uppenbarligen inte trodde det själv?
Jag undervisar i ämnen som kommunikation, pedagogik, retorik och teater. Allt handlar om sättet att kommunicera. En av mina grundteser är kroppsspråkets betydelse för hur man uppfattar det som sägs. Och det är uppenbart att Helena Olsson inte fått ens den minsta utbildningen i att tala så att man blir trodd. Om vi för en stund lämnar det hon sa och tänker efter hur hon sa det så bli det tydligt. Hon stod med en defensiv hållning och hade överkroppen lätt vinklad från intervjuaren. Hon undvek ögonkontakt och gång på gång åkte ögonen upp snett diagonalt till vänster ( det gör de ofta när man ljuger). Hennes röst var osäker i ett ojämt tempo. Hon skrattade omotiverat och gjorde helt enkelt bort sig enormt bara genom att med sitt kroppsspråk förminska det hon sa med sina ord.
Om det skulle vara möjligt att komma över bara intervjun med henne (och det är det säkert, men jag vet inte hur) så skulle jag gärna använda den i mina föreläsningar och kurser. Frågan som skulle ställas är om deltagarna tror på det hon säger. Sedan skulle jag tala om talarens Ethos, som enkelt uttryckt handlar om talarens trovärdighet. Klassiska retoriska figurer som Aristoteles och Augustinus påpekar vikten av att den som talar ska vara en god och trovärdig människa. Vapnet retorik är så vasst att i fel händer kan det gå fel.
De har uppenbarligen inte besökt Parken Zoo i Eskilstuna och berättat det för dess ledning. Som nu har råkat ut för sanningen att en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder. Och att de bör tänka på att ”first cut is the deepest”. Helena Olsson är säkert på Ekeby vårdcentral nu på morgonen.
Mina arbetskamrater är Aristoteles, Shakespeare, Spielberg och Kjell Sundvall!
Nej men lägg av nu! Hur kan påstå det? Akut hybris eller bara ordinärt fjanteri? Men. Jo, det är så att jag med fog kan påstå att de är oändligt viktiga för mitt arbete. Utan deras medverkan i mina kurser och föreläsningar hade jag varit tvungen att arbeta med något annat. Eller! Nej, det är självklart att de inte är mina arbetskamrater. Det är ju omöjligt. Aristoteles har ju varit död i över tvåtusen år och Wille i snart femhundra. Stephen bor i USA. Men Kjell Sundvall och jag är i alla fall gamla bekanta. Vi är dessutom båda två en effekt av en näringspolitisk satsning i Luleå på 60-talet.
1967 etablerades Norrbottensteatern i Luleå och Norrbotten. Det var en mycket klok kulturpolitisk satsning som har betytt oändligt mycket för det sprudlande kulturliv som växte fram på 70-talet i Luleå. Kjell och jag var unga gymnasiekillar och blev involverade i en kulturförening som hette KUL-67. Namnet är lika fånigt som idén var bra. Det var Norrbottensteatern som startade den med syftet att intressera ungdom för teater. För en mycket försumbar summa fick man gå på teatern en lördagskväll och sedan var det disco med uppträdanden på Stadsbiblioteket. Allt var av hög klass, bland de artister som återkom var bl.a. Fred Åkerström. Dit kom också alltid kvällens ensemble för att umgås med oss ungdomar. Naturligtvis blev det en stor succé. Och Kjell och jag hade hittat ett intresse som blev vårt yrke.
Kjell Sundvalls framgångar som regissör är välkänt. Han kan hantverket och om du frågar honom har han låtit sig inspirerad av Stephen Spielberg, som i sin tur blivit inspirerad av William Shakespeare, som lärt sig konsten att berätta en historia av Aristoteles. Lika viktiga är deras kunskaper för mig som retoriker. Dramaturgi och Retorik är kusiner som fokuserar på det här med kommunikation på lite olika sätt.
Aristoteles är den store filosofen som ställde in alla vetenskaper i ett system. Retoriken la han in som den psykologiska tillämpningen av logiken. Fundera en gång till på den formuleringen så inser du hur klok den är. Han menar att man med en medveten metod kan få en lyssnare/ tittare att inse och förstå det berättaren vill att de ska förstå. Ur den retorisk synvinkel är det genialt för där hävdar vi, att det du vill att en lyssnare ska förstå ska du se till att de själva säger eller tänker.
William Shakespeare är en mästare på både dramaturgi och formuleringskonst. Han har lärt mig hur man i en berättelse/ ett tal kan blanda poesi med komik, information med skratt och hur viktigt det är att tala/ berätta på ett sådant sätt att publiken vill och förmår att ta emot budskapet. Stephen och Kjell tar in allt det andra. Förutom dramaturgin (konsten att berätta en historia) kan de det här med bildens, tempots och musikens betydelse för upplevelsen. När jag ser en bra film njuter jag av upplevelsen samtidigt som en del av hjärnan analyserar hur och med vilka medel de får fram sin berättelse.
Som retoriker är det min uppgift att få mina kursdeltagare att upptäcka hur bra de är. Som jag skrivit tidigare är jag skrämd över den rädsla många känner för att stå upp och säga sin mening. Tyvärr lägger jag skulden på okunniga och omedvetna lärare för det. Samtidigt borde jag ju vara tacksam eftersom mina deltagare upptäcker hur bra de är och ger mig då positiva omdömen och uppskattande kommentarer.
Genom att påvisa hur Aristoteles, Spielberg, Shakespeare och Kjell Sundvall arbetar når jag mitt mål. Nöjda och lyckliga män och kvinnor som njuter av att stå upp och säga – Lyssna till mig för jag är värd att lyssnas till!
Det är därför jag är så tacksam för att få ha så fina arbetskamrater!
Partiledardebatt = Kalle Moreaus och Solsidan istället!
Vems är felet och Vad är felet? Hur kan det komma sig att Kalle Moreaus lockar 945 000 tittare och att Solsidan lockade 2 000 000 presumtiva väljare. När endast 600 – 750 000 tittare föredrar att intressera sig för en för samhället så viktig sak som en partiledardebatt.
Mikael Wiehe beskriver dagens situation i Sverige väl med orden ”Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp” . Det är första versen i Andraklasspassagerarens sista sång och det även den titeln är en träffande metafor hur många uppfattar sin situation i dagens samhälle.
Han avslutar sången med ”Sen spela’ Kalle Moreaus ”Närmare Gud till Dig”- Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid. Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”
Det är nu ett par år sedan Europa gick på det isberg som totalt håller på att föröda vår ekonom. Alla känner till det men ingen vågar inse det. Den goda ekonomi och det reformutrymme som dagens politiker talar om är inget annat än en chimär! Den finns inte! Dominobrickornas fall runt om i Europa kommer att nå Sverige lagom till jul. Tidningarna kommer att fyllas med rubriker om varsel och lagom till midsommar har vi den arbetslöshet som Mikael Wiehe indirekt förutspådde när han skrev om Titanic 1977.
Varför har det då blivit så här? Varför är vi så ointresserade? Mitt svar! Det är politikernas fel! De är våra folkvalda, de har vårt mandat att sköta Sverige på bästa möjliga sätt! Det är deras uppgift att tala till och med oss så att vi känner förtroende för dem och deras arbete. Den retoriska frågan om de har lyckats är bara löjlig att ställa. Svaret ser vi i ingressen till detta blogginlägg.
Vi har kört på ett isberg och landet är på väg att sjunka. Men ingen bryr sig! ”Dagens politiker är så trista, tråkiga, intetsägande och innehållslösa att det är mer spännande att se när färgen på väggen torkar än att se dem käbbla med varandra i TV”. Ett citat från en kamrat och tyvärr är jag delvis benägen att hålla med honom.
Min förhoppning är att de börjar inse att retorik handlar om att tala så att lyssnaren vill lyssna, inget annat. Det är väl så enkelt att arbetarpojk från Hudiksvall och en överklassslyngel från Täby kan förstå! Eller??
Och eftersom de tydligen inte förstår det så föredrar vi andraklassinvånare att lyssna till Kalle Moreaus när han spelar ”Närmare Gud till Dig”! Och det är kanske där hjälpen finns!
retoriker 