Retorikern – en besserwisser som ser alla fel du gör
Varför ska du komma här och tro att du kan lära mig något!? Sånt där behöver inte jag! Eller. Jag kommer aldrig att utsätta mig för sånt där du håller på med. Hellre dör jag än går upp på scen. Du kan inte tvinga mig. Eller! Det är ju pinsamt, är det inte dags att de går på kurs hos dig. Varför ska vi lyssna till någon som inte brytt sig om att förbereda sig och som inte ens talar så högt att man hör vad de säger.
Jag är Retoriker och med en sådan titel skapar jag känslor och förväntningar. Det finns de som inte förstår att det överhuvudtaget kan vara ett yrke, medan andra ser mig som den hjälpande hand jag vill vara. För mig är Retorik en genväg till självkänsla. När en människa känner att de blir hörda och att andra tar till sig av det budskap de formulerar då mår man bra. Min uppgift är att visa, lära och utveckla den enskilde människans presentationsteknik, att göra henne medveten om kroppsspråket och röstens betydelse för intresset att lyssna. Samtidigt ska de lära sig hur de ska formulera sig och bygga talet så att de med logik, förnuft och känsla som grund berör och berikar lyssnaren så att de ser sanningen i det de hör.
Så JA! Jag är en Retoriker som ser alla fel du gör! Eller. NEJ! För jag är en Retoriker som ser alla rätt du gör.
Allt för ofta blir jag förtvivlad på resultatet av den undervisning som många kursdeltagare fått i vår svenska skola. Den har å ena sidan gett mig en utomordentlig marknad för föreläsningar och kurser, eftersom de så totalt misslyckats med att ge eleverna en tilltro till sin förmåga när de står upp för att tala och informera. Men det är just det som gör mig så förtvivlad. Hur kan man så enkelt bryta ner självförtroendet hos så många på så kort tid? Jag har själv arbetat som gymnasielärare i trettio år och har tyvärr häpnat när jag hört lärare i Svenska tala om hur de undervisar i Muntlig Framställning. ”Vaffö gör di på detta viset” har jag tänkt och gått vidare, för en estetlärare i teater kan väl inte ha något vettigt att komma med!
Och det är just i meningen ”Jag är Retoriker som ser alla rätt du gör” som pedagogiken börjar. När en sjukgymnast manipulerar en patient så hjälper de henne att lösa upp spänningar och smärtan att försvinna. På samma sätt arbetar en klok retoriker. Vi ser vad du gör rätt och kan med små enkla medel få dig att inse hur du ska göra och varför du ska göra det du gör. På så sätt löser vi upp de spänningar och skräck som en talare kan känna inför ett framträdande. Genom att berömma och medvetandegöra hjälper vi talaren att lyckas.
Det är därför jag är stolt över att få arbeta med ”konsten att tala så att andra vill lyssna”!
Retorik i Toscana
För att tro på drömmar ska man förverkliga de man har! Så brukar jag påstå när jag talar om Målbilder och Mental träning. Som ett exempel på detta brukar jag sedan berätta om drömmen att ha kurser i Toscana.
Det hela började med att vi kommer fram till Montecatini Terme med vår Volvo (se tidigare inlägg). Året är 1997. Vi tog in på Grand Hotel Panoramic och redan vid middagen var det som om vi kommit hem. Hela familjen njöt av gästfriheten, maten och miljön på hotellet. Det blev bara bättre och bättre när vi tog en liten promenad ner på stan var det självklart. Här ville vi stanna ett par dagar. Det gjorde vi och sedan stannade vi ett par dagar till bara för att det var så härligt att bara vara i denna härliga stad. Sedan åkte vi vidare i Toscana innan vi kände att vi bara måste åka ”hem” igen. Som du ser står ”hem” i citattecken eftersom hem för oss var än en gång Montecatini.
Om nu någon är förvånad är förvånad över vårt resmål sommaren därpå är jag förvånad över det. Naturligtvis var det en liten bilresa ner till Montecatini som var resans mål. Så vad är det då för stad som fick hela familjen Lundström att vilja återvända. Så här beskriver jag den på min hemsida
Det är en vacker brunnsort i norra Toscana som i Italien är känd som orten där man ”staccare la spina”; staden där man drar ur kontakten och mår gott. Det är en liten stad på en vacker kulle mellan Pisa, Lucca och Florens.
Staden ger den perfekta pedagogiska inramningen som stimulerar kreativitet och reflektion. Det här är den underbara platsen för många av mina kurser i retorik. Montecatini ger den perfekta inramningen till talandets sköna konst. I det förföriskt vackra landskapet förenas antikens kultur och renässansens konstskatter med retorikens konst.
Precis så känner jag det än idag. Som gammal reumatiker händer det något i min kropp när jag kommer ner. Jag mår bättre, spänningar försvinner, kroppen rätar på sig och jag känner mig mycket yngre. Det här med Staccare la spina/ dra ut kontakten stämmer också. Det är något speciellt som händer när man promenerar ner i parken. All stress försvinner och livet känns bra.
Sommaren 1998 sitter jag och Solveig i den ljuvliga sommarkvällen och dricker ett glas vin hos (vår blivande vän) Enzo på hans enotek/ vinbar. Vi mår gott och filosoferar om livet. Och! Det är då jag säger orden som förändrar mitt liv. – Här vill jag ha kurs! Solveigs replik. – Gör något åt det då!
Retorik i Toscana började som en dröm, en vision och en förväntan från Solveig att jag inte bara skulle snacka utan faktiskt förverkliga det jag talar om. Och jag gjorde precis som det står i manualen för mental träning.
Jag satte upp ett mål – Retorik i Toscana
Jag talade om det
Jag jobbade för att nå målet.
Så vad hände då! Jo, Tomas Josefsson som är en gammal vän från Luleå hörde mig tala om det. Han hade varit i Toscana 1997 och 1998 och ville gärna åka tillbaka. Han är tandläkare och satt vid den tiden i Tandläkarförbundets kursnämnd. De godkände kursupplägget och tog med det i sin katalog. Resultatet? Ett trettiotal nyfikna tandvårdsmänniskor kom ner till Montecatini Terme i juni 1999.
Sedan dess har jag haft 41 kurser därnere och alla är mycket starka livsupplevelser för mig. Jag har fått vänner och lärt mig enormt mycket av alla kursdeltagare. Vi är nu långt över femhundra medlemmar i Montecatinis Retoriska Sällskap och än så länge få jag vara dess president.
Som du säkert förstår kommer mer om kurserna därnere framöver. Men! Vad jag ville skriva om idag var det här med vikten av att tro på drömmar.
För utan drömmar dör man
Min dröm om Retorik i Toscana är att vi ses i maj (3 – 6 maj 2013) och så ska jag visa dig mina drömmar stad. Välkommen!
Våga växa varandra!
Våga växa varandra! Det tjänar alla på är något jag påminner om när jag möter en arbetsgrupp/ styrelse som vill utvecklas och få nya perspektiv på hur de kan utvecklas som grupp.
Vadå det är väl självklart tycker du! Men tänk efter en gång till och inse att vi dag i Sverige på 2000-talet är rätt dåliga/ usla (välj själv) på att ta hand om varandra. Vi är många som läser aktuell kommunikations- och managmentlitteratur, vi nickar bekräftande och skrattar lite över de absurda små berättelser som beskriver problematiken. Det är ju så sant att man bara häpnar över att de inte inser det själva.
Sedan är det dags för ett möte på arbetet. De insikter vi tyckte var så självklara är som bortblåsta så fort det uppkommer en situation som kan tolkas på olika sätt. Våra fenomenala kunskaper i härskarteknik/ alternativt/ de andras kunskaper i samma ämne gör att det alltför ofta innebär ett möte där en eller flera går därifrån med en stukad självkänsla.
Som pedagog och retoriker träffar jag alltför ofta deltagare som fått sin tillit till sin egen förmåga rubbad. ”det är bättre att fly än illa fäkta” eller ”det där var ju i alla fall inget för mig” är repliker som jag alltför ofta får höra. Rädslan för att göra bort sig och inte duga är så enormt stor i vårt samhälle. Det vet vi och gör alltför lite åt det.
Enligt mig är det ett ledarskapsproblem. I stället för att sitta på sitt rum och på så sätt distansera sig från medarbetarna bör man som ledare möta dem och i praktik visa att de bryr sig. Den ledare som ser en, visar att de litar på en och ger dem en klapp på axeln är en ledare som inser sin roll i ”arbetets teater”. De är regissören som ska se till att aktörerna mår så gott att de kan och vill prestera maximalt.
Ett mycket klokt sätt att göra det på är att göra som Bo Karlsson (som var en rektor på en gymnasieskola på 90-talet). På den tiden var det vanligt att de flesta lärarna hade den kafferast kl 10,00. När personalrummet började fyllas lämnade han sitt rum och gick ut för att tala med personalen. Han fångade på så sätt upp tankar, problem och frågeställningar som fanns i personalgruppen. När det sedan var dags för lektioner igen så tog han kafferast!
Karl Pedersen heter Kommunstyrelsens ordförande i Luleå. Han är en mycket klok man! Varje dag kl. 12,00 tar han en promenad längs Storgatan i Luleå. Alla i stan vet det och de vet också att de är välkomna att komma fram och ta upp saker med honom. Vad Bo och Karl gör är ju så enkelt att de gör sig sedda och bjuder in till samtal. De visar i praktik att de tror på devisen att vi kan växa varandra genom att tala med varandra.
Att ge tillit och kärlek är visa att du bryr dig,
att le är att öppna själen en smula
Le och du får ett leende tillbaka
för när två själar möts växer vi tillsammans
retoriker 
