Solsidan. Så jävla dåligt! Stefan och Christer är så mycket bättre!
Jag led. Jag kved. Jag suckade. Jag såg ett helt avsnitt av Solsidan igår kväll och det var en frustrerande upplevelse. Det måste vara något av det sämsta som sänts i svensk television. Jag skämdes lika mycket över min reaktion som av att någon gett tillstånd att producera smörjan.
Oj då! Nu har jag säkert trampat i klaveret och du vill göra det jag ville göra igår kväll. Klicka mig bort från eländet. Men gör inte det. Stanna kvar och låt mig berätta varför jag är så kritisk.
Låt oss börja med dramaturgin. Tv-serien ”Vänner” – som har en liknande grundstory berättar varje avsnitt en historia och lägger in skämten som naturliga inslag. Johan Rheborg och gänget bygger sin dramaturgi på Stå upp- konceptet. Vi lägger in en massa dåliga skämt som vi staplar på varandra så att det i sig blir en historia. Igår handlade det om The Switch. Och ni som inte såg det ska vara glada. Det är inte så kul med ett helt avsnitt som handlar om när pungen hamnar längre ner än penisen. Om det varit små tonårspubertetsgossar som hittat på det hela hade jag kunnat sucka överseende men nu var det den sk. svenska humoreliten som gjort det.
Jo, jag vet att det handlade om dagis och barnens fritidsaktiviteter också. Och det är ju sånt som berör många av de presumtiva tittarna. Och det för mig in på nästa suck och stön. Den så oblygt övertydligt placerade produktplaceringen. Helvete! Hur många gånger kom Volvobilar i fokus de tre första minutrarna. (Kraftuttryck som svordomar bör användas med måtta, men någon gång är det jävlar i mig rätt att använda dem). Det kändes riktigt befriande när vi fick vila oss från eländet med lite riktig reklam.
Nästa punkt handlar om att jag är glad att Sergei Eisenstein inte såg hur de hade klippt berättelsen. Vem det är? Jo, han är mannen som skapade den oförglömliga filmen Pansarkryssaren Potemkin och är främst berömd för sin fenomenala förmåga att klippa filmer så att de med bildens hjälp blir enormt spännande och vackra att titta på. Du har säkert sett den mest berömda scenen från Odessatrappan när ett uppror slås ner av militären. Med korta klipp av olika händelseförlopp: en kvinna blir skjuten och tappar taget om sin barnvagn, militären avancerar, en gumma skriker in i kameran, barnvagnen skenar nedför trapporna, drar Eisenstein ut på ögonblicken och håller kvar deras stämning. Det är rent gastkramande att följa barnvagnen, soldaterna och trots att det är så spännande finns det en skönhet i varje bild att man är helt betagen.
Jämfört med det är jag övertygad om att den som redigerat och filmat Solsidan inte en gått grundkursen Rörlig bild på gymnasiet åk. 1. Om de gått kan de inte fått godkänt! Hemskt!
Skådespeleriet då? Ja, eftersom det inte fanns tillstymmelse till sådant så passerar vi det med tystnad.
Frågan är då, varför jag såg ett helt avsnitt? Svaret. Jag vill lära mig och det jag inte förstår försöker jag förstå. Det var enormt berikande, men jag lärde intet nytt. Istället blev jag skrämd. Solsidan-gänget är en samling kompetenta och kunniga människor som om de ansträngt sig en liten smula garanterat kunnat producera en berättelse om livet i Sverige idag. Jag är övertygad om det och är därför ledsen på att de gör så dåligt ifrån sig.
Den obefintliga dramaturgin, det oblyga produktplacerandet, det okunniga redigerandet och avsaknaden av skådespeleri gör att jag hellre tittar på en produktion av Stefan och Christer. De kan det här med att skapa publikkontakt och de gör det med glimten i ögat.
Solsidan-gänget skrattar hela vägen till banken och jag är rädd att de är oss de skrattar åt.
Mina arbetskamrater är Aristoteles, Shakespeare, Spielberg och Kjell Sundvall!
Nej men lägg av nu! Hur kan påstå det? Akut hybris eller bara ordinärt fjanteri? Men. Jo, det är så att jag med fog kan påstå att de är oändligt viktiga för mitt arbete. Utan deras medverkan i mina kurser och föreläsningar hade jag varit tvungen att arbeta med något annat. Eller! Nej, det är självklart att de inte är mina arbetskamrater. Det är ju omöjligt. Aristoteles har ju varit död i över tvåtusen år och Wille i snart femhundra. Stephen bor i USA. Men Kjell Sundvall och jag är i alla fall gamla bekanta. Vi är dessutom båda två en effekt av en näringspolitisk satsning i Luleå på 60-talet.
1967 etablerades Norrbottensteatern i Luleå och Norrbotten. Det var en mycket klok kulturpolitisk satsning som har betytt oändligt mycket för det sprudlande kulturliv som växte fram på 70-talet i Luleå. Kjell och jag var unga gymnasiekillar och blev involverade i en kulturförening som hette KUL-67. Namnet är lika fånigt som idén var bra. Det var Norrbottensteatern som startade den med syftet att intressera ungdom för teater. För en mycket försumbar summa fick man gå på teatern en lördagskväll och sedan var det disco med uppträdanden på Stadsbiblioteket. Allt var av hög klass, bland de artister som återkom var bl.a. Fred Åkerström. Dit kom också alltid kvällens ensemble för att umgås med oss ungdomar. Naturligtvis blev det en stor succé. Och Kjell och jag hade hittat ett intresse som blev vårt yrke.
Kjell Sundvalls framgångar som regissör är välkänt. Han kan hantverket och om du frågar honom har han låtit sig inspirerad av Stephen Spielberg, som i sin tur blivit inspirerad av William Shakespeare, som lärt sig konsten att berätta en historia av Aristoteles. Lika viktiga är deras kunskaper för mig som retoriker. Dramaturgi och Retorik är kusiner som fokuserar på det här med kommunikation på lite olika sätt.
Aristoteles är den store filosofen som ställde in alla vetenskaper i ett system. Retoriken la han in som den psykologiska tillämpningen av logiken. Fundera en gång till på den formuleringen så inser du hur klok den är. Han menar att man med en medveten metod kan få en lyssnare/ tittare att inse och förstå det berättaren vill att de ska förstå. Ur den retorisk synvinkel är det genialt för där hävdar vi, att det du vill att en lyssnare ska förstå ska du se till att de själva säger eller tänker.
William Shakespeare är en mästare på både dramaturgi och formuleringskonst. Han har lärt mig hur man i en berättelse/ ett tal kan blanda poesi med komik, information med skratt och hur viktigt det är att tala/ berätta på ett sådant sätt att publiken vill och förmår att ta emot budskapet. Stephen och Kjell tar in allt det andra. Förutom dramaturgin (konsten att berätta en historia) kan de det här med bildens, tempots och musikens betydelse för upplevelsen. När jag ser en bra film njuter jag av upplevelsen samtidigt som en del av hjärnan analyserar hur och med vilka medel de får fram sin berättelse.
Som retoriker är det min uppgift att få mina kursdeltagare att upptäcka hur bra de är. Som jag skrivit tidigare är jag skrämd över den rädsla många känner för att stå upp och säga sin mening. Tyvärr lägger jag skulden på okunniga och omedvetna lärare för det. Samtidigt borde jag ju vara tacksam eftersom mina deltagare upptäcker hur bra de är och ger mig då positiva omdömen och uppskattande kommentarer.
Genom att påvisa hur Aristoteles, Spielberg, Shakespeare och Kjell Sundvall arbetar når jag mitt mål. Nöjda och lyckliga män och kvinnor som njuter av att stå upp och säga – Lyssna till mig för jag är värd att lyssnas till!
Det är därför jag är så tacksam för att få ha så fina arbetskamrater!
Retorikern – en besserwisser som ser alla fel du gör
Varför ska du komma här och tro att du kan lära mig något!? Sånt där behöver inte jag! Eller. Jag kommer aldrig att utsätta mig för sånt där du håller på med. Hellre dör jag än går upp på scen. Du kan inte tvinga mig. Eller! Det är ju pinsamt, är det inte dags att de går på kurs hos dig. Varför ska vi lyssna till någon som inte brytt sig om att förbereda sig och som inte ens talar så högt att man hör vad de säger.
Jag är Retoriker och med en sådan titel skapar jag känslor och förväntningar. Det finns de som inte förstår att det överhuvudtaget kan vara ett yrke, medan andra ser mig som den hjälpande hand jag vill vara. För mig är Retorik en genväg till självkänsla. När en människa känner att de blir hörda och att andra tar till sig av det budskap de formulerar då mår man bra. Min uppgift är att visa, lära och utveckla den enskilde människans presentationsteknik, att göra henne medveten om kroppsspråket och röstens betydelse för intresset att lyssna. Samtidigt ska de lära sig hur de ska formulera sig och bygga talet så att de med logik, förnuft och känsla som grund berör och berikar lyssnaren så att de ser sanningen i det de hör.
Så JA! Jag är en Retoriker som ser alla fel du gör! Eller. NEJ! För jag är en Retoriker som ser alla rätt du gör.
Allt för ofta blir jag förtvivlad på resultatet av den undervisning som många kursdeltagare fått i vår svenska skola. Den har å ena sidan gett mig en utomordentlig marknad för föreläsningar och kurser, eftersom de så totalt misslyckats med att ge eleverna en tilltro till sin förmåga när de står upp för att tala och informera. Men det är just det som gör mig så förtvivlad. Hur kan man så enkelt bryta ner självförtroendet hos så många på så kort tid? Jag har själv arbetat som gymnasielärare i trettio år och har tyvärr häpnat när jag hört lärare i Svenska tala om hur de undervisar i Muntlig Framställning. ”Vaffö gör di på detta viset” har jag tänkt och gått vidare, för en estetlärare i teater kan väl inte ha något vettigt att komma med!
Och det är just i meningen ”Jag är Retoriker som ser alla rätt du gör” som pedagogiken börjar. När en sjukgymnast manipulerar en patient så hjälper de henne att lösa upp spänningar och smärtan att försvinna. På samma sätt arbetar en klok retoriker. Vi ser vad du gör rätt och kan med små enkla medel få dig att inse hur du ska göra och varför du ska göra det du gör. På så sätt löser vi upp de spänningar och skräck som en talare kan känna inför ett framträdande. Genom att berömma och medvetandegöra hjälper vi talaren att lyckas.
Det är därför jag är stolt över att få arbeta med ”konsten att tala så att andra vill lyssna”!
Allt är Marvins fel!
Det flyttade in en liten, småknubbig, stöddig kille på vår gård. Han trodde att han var något för att han kom från Örebro. Grabben behövde sättas på plats och den som skulle göra det var jag. Hur? En brottningsmatch naturligtvis! Vi tog livtag om varandra och sen har vi fortsatt med det hela livet. Ja, alltså matchen är inte över. Vi kan inte komma överens om vem som vann. Eller sanningen att säga. Marvin är en dålig förlorare och kan inte erkänna ett så förödande nederlag.
Allt är Marvins fel! Hade han inte flyttat till Örnäset hade jag inte arbetat med teater hela mitt liv. Det hade inte blivit retoriska kurser i Toscana och jag hade inte fått skriva några böcker. Kanske jag skulle vara tacksam för det! Eller?
Nuförtiden finns det studie- och Yrkesvägledare på de flesta skolor. Det fanns det inte så mycket av förr i världen. Det var en liten skrift från SACO som gjorde mig intresserad av ekonomi. På gymnasiet var det naturligtvis ekonomisk linje som gällde. Mitt mål var att bli Civilekonom med HR-inriktning. Men det blev inte så!
Allt är Marvins fel! Vi växte upp tillsammans, blev tonåringar tillsammans, raggade på brudar tillsammans. Kort sagt, vi hade kul tillsammans. Men en sak gjorde han som inte jag gjorde. Han började med teater. Vad var då det som fick honom att flytta till Kalix och gå på folkhögskola. Det måste undersökas. Samtidigt så var embryot till Fria Proteatern i skolans aula. De höll på med Pjäsen om NJA. Och! Fan, vilken bra pjäs! Det fanns allt i den. Ett budskap, skratt, musik och ett underbart jävlar anamma. Jag var frälst, det här verkade kul. Dessutom var TV-teatern på den tiden som allra bäst. De spelade pjäser av någon som hette William Shakespeare och det var ju ännu bättre.
Jag gick på högstadiet och två ”gubbar” erbjöd oss ungdomar att vara med i en teatergrupp som skulle startas. De var trevliga och ville väl och så mycket teater kunde de inte. Men så mycket att det räckte för att öka mitt intresse. Sandro Key Åbergs prator är alltid underfundiga och kul att jobba med.
Men allt är ju Marvins fel. Hade han inte börjat med teater så hade jag ju inte heller gjort det. Och så har det blivit i mångt och mycket i mitt liv. Jag har aldrig varit medvetet strategisk utan följt infall och räknat med att det kommer nog att lösa sig i alla fall. Särskilt smart är det ju inte och nog är det många gånger jag funderat på hur mitt liv sett ut om jag gått på den planerade banan att bli ekonom. Hur hade då mitt liv sett ut?
Till våra döttrar har jag påpekat att det är smart att ha en högskoleutbildning i botten samtidigt som jag även sagt att det är rätt att satsa på att förverkliga sina drömmar även yrkesmässigt. Nu har de sina examina och fina arbeten. Ingen av dem har satsat på att bli kulturarbetare. Och tyvärr tycker jag att det är rätt. För vi lever inte längre i ett samhälle som bejakar och satsar på kulturen. De skulle inte ha haft samma chanser att utveckla sitt konstnärliga intresse till ett yrke som jag har haft.
Och de har ju inte haft någon Marvin som sätter griller i skallen på små grabbar!
retoriker 