Stursk är vad du är!
Andra synonymer är ”Trotsig, fräck, näsvis, trilsk, motsträvig, styvnackad, uppstudsig, uppnosig, kaxig, mopsig; högfärdig, mallig, viktig”! Så sa min mamma till mig. Och! Naturligtvis hade hon rätt.
Nu när jag snart är framme vid ”livets cognac” inser även jag hur stursk jag har varit vid olika tillfällen i livet. Tyvärr inser jag även hur många negativa saker det har kostat genom åren. Men det skiter jag nästan i. För någon jävla stolthet måste man väl få kunna ha, även om det kostar både det ena och det andra. Om detta handlar dagens fundering.
Johan Hakelius har i Aftonbladet skrivit en kolumn om vikten av att ungdomar får utveckla sin retoriska förmåga. Kolla länken innan du läser vidare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17777317.ab
När jag läste artikeln tog den tag i mitt minne. Jag kom ihåg en av de gånger stoltheten (läs sturskheten) gjorde att jag med god säkerhet såg till att mitt betyg i Engelska på Gymnasiet blev lägre än vad det borde ha varit. Redan när jag fick det insåg jag hur dum jag varit som inte tänkte strategiskt. Men är man ”knäpp” som lärare bör han få veta det var nog min argumentation.
Scenen är 1971 och jag går i trean på gymnasiet. Vår lärare Eric B. vill att vi ska träna oss på argumenterande tal på engelska. Han ger mig – som är uttalad FNL-sympatisör – uppgiften att vara USAs president Richard Nixon och försvara kriget i Vietnam. Alltså! Hur dum kan man vara? Det finns gränser och han klev över den. Jag vägrade!!! Resultatet? Ja, inte hjälpte det att jag hade betyget fem på alla prov. På något outgrundligt sätt hade vi stört varandras tyckande om varandra och han lät det synas på betyget.
Nu när jag föreläser/arbetar med retorik inser jag hur rätt han hade. Det handlade inte om att stå för de åsikter som i övningens form förmedlades utan det var en klok form av argumentationsträning. För att bevisa styrkan i ett medvetet utformat tal gör jag det vid varje föreläsning. Lyssnarna får bestämma ett ämne och en tes/ ett syfte. Det bör också vara en åsikt som de själva inte står för.
Sedan ”improviserar” jag ett tal utifrån en medveten struktur. Resultatet blir ofta ett ”huvvaligen” eftersom jag får dem att bli påverkade på ett sätt de inte trodde var möjligt. Och! Ett annat resultat är att de genom att sätta sig in i motståndarens argumentation blir bättre på att vässa sin egen.
Händelsen 1971 kostade inte så mycket mer än sårad stolthet men blev en händelse som suttit kvar i minnet. Det finns många fler episoder som är löjligt pinsamma där jag genom att vara lite för stursk hamnat fel i kommunikationen med andra människor. Förlåt, du som råkat ut för mig på det sättet.
Men att vara stursk kan också vara ett sätt att överleva, och det tror jag att har hjälpt mig genom livet. Ingen ska få knäcka mig! Eller som Rekyl sjunger ”Låt inte dom jävlarna få dig ner på knä”!
Och en motsatt synonym till ordet stursk är – enligt mig – mesig som har synonymer som
”feg, rädd, ängslig, klemig, ynklig, försiktig, mjäkig, pjoskig, sjåpig, räddhågad, harhjärtad, mesaktig”.
Det kommer jag aldrig att bli!
”Med ödmjuk penna skrivet, det lär er allt ni redan vet om livet”
Det magiska ordet ”kanske”!
Ibland är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv och att man är den man blev. För många är självkänslan så låg att det på sikt leder till allvarliga sjukdomar. ”Eftersom allt är hopplöst varför ska jag då hoppa” var det en ung man sa till mig när vi talade om framtiden. Om det handlar dagens fundering.
Mental träning, Mindfullness och KBT är alla en form av omprogrammering av en persons tankar och i nästa läge även handlingar. Så här beskrivs t.ex. KBT ” kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi. KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.
Men idag handlar det om ordet ”kanske”. Som många av er vet så arbetar jag med att hjälpa människor att upptäcka hur bra, spännande och intressanta de är i en talar-/ledar-/pedagogsituation. Lägg därtill att jag arbetat med teater i över fyrtio år. Det innebär att jag sett människor som har utvecklats enormt när de upptäckt sin förmåga att kunna tala/ agera så att de blir lyssnade till. Men också sett processen, vägen dit och den sårbarhet som finns inom oss alla. Enligt mig så är rädsla det största hindret för utveckling. Rädslan förlamar individen, men också de organisationer och företag de verkar inom. Rädslan gör att man inte vågar prova nya saker och hämmar kreativitet. Det är därför vi måste lära oss att medvetet använda ordet ”kanske”.
Kroppsspråk är något som talibanska retoriker (som t.ex. Göran Hägg) hävdar att inte finns. Det primära och det enda (enligt honom) som existerar är hur vi kommunicerar med varandra genom orden. Löjligt, falskt och rent av knäppt är min syn på sådana dumheter. Självklart existerar något som i vardaglig form kallas kroppsspråk. Vårt sätt att säga det vi säger förstärker budskapet. Det hjälper oss att nå ut, men också kan det vara förödande om det inte är i harmoni med det man säger. Som regissör vet jag mycket väl var en skådespelare ska stå på scen för att ordet ska få största möjliga verkan och som retoriker lär jag ut den enkla men smarta metoden som alla tränade skådespelare behärskar. Det är när mina kursdeltagare får – helt i enlighet med KBT-metoden – får praktiskt prova på hur de ska göra entré, hur de ska agera och hur de ska använda rösten som undret sker. De upptäcker att det fungerar, de upptäcker att de gör rätt och de ger sig själva den självkänsla de så länge längtat efter.
Men! Trots att de nu lärt sig tekniken och är medvetna om hur de ska göra för att lyckas är det inte så lätt. Det är en sak att träna, en helt annan sak att göra det på riktigt! Och! Det är här ordet ”kanske” kommer in. Ditt sätt att säga saker och ditt sätt att agera påverkar andra, men lika mycket dig själv. Som ett led i min mentala förberedelse inför en föreläsning talar jag faktiskt ofta högt för mig själv. Som en trigger ställer jag mig med stolt hållning och öppet kroppsspråk – gärna framför en spegel – och säger ”Vad jag är bra” och lägger sedan till det magiska ordet ”kanske”. Sedan går jag ut på scenen och vet att jag är så förberedd att om det bara hänger på mig så blir det en lyckad föreläsning.
Men varför ska man då överhuvudtaget använda ”kanske”? Ja, till det finns det säkert många förklaringar. För mig är det den där lilla säkerhetsventilen. Den som gör att jag vet att allt i livet hänger på den kommunikation jag får uppleva med andra människor ger resultatet. Och det finns en sanning i det anglosaxiska uttrycket ”you can’t win them all”. Men jag duger i alla fall i mina ögon och det räcker långt.
Så kära du! Gå fram till närmsta spegel. Ställ dig framför den med en stolt hållning och ett öppet kroppsspråk. Se dig själv i den och hör när du säger ”Vad jag är bra”!
Det räcker långt och om det ska jag tala om ett par veckor i Luleå under rubriken ”Bygg ditt egna varumärke”. Målgruppen kommer att vara unga arbetslösa som på ett eller annat sätt fastnat i det som mycket snabbt kan leda till ett utanförskap. Till dem kommer mitt budskap vara att om de vill förändra världen måste börja med att våga och orka förändra sig själva. Ett snabbt och säkert sätt att göra det på är att inse metoder som Mental träning, Mindfullness och KBT inte är något löjligt flummigt utan ett sätt att hjälpa sig själv ur en mental svacka.
Den dag du tror på dig själv tror även andra på dig. Våga säga ”Vad jag är bra” och du blir just det säger en som vet.
Sälj din själ och det må gå dig väl!
Nej, nu är han väl ute och cyklar i alla fall! Så tänker du kanske när du läser rubriken och det är precis så jag vill att du ska reagera. Men! Tänk nu efter en gång till och läs igenom dagens fundering så ska du se att det ligger något i det hela. Om du håller med får du gärna kommentera, om inte blir jag ännu gladare om du kommenterar det hela.
Jag arbetar med retorik och att med den Aristotelesiska metodiken påvisa för mina kursdeltagare hur bra de är i konsten att tala så att andra vill lyssna. Det har jag gjort i snart tjugofem år och innan dess/ parallellt jobbade jag med undervisa i och regissera teater. Det gör att jag hela mitt arbetsliv ägnat mig åt att studera hur människor beter sig när de är på en scen för att undervisa, påverka eller underhålla.
Och! Javisst är jag kritisk, rent förbannat kritisk. Ibland, och mycket sällan. Istället är jag i grunden mycket positiv och uppskattar talare som vill tala, vill informera, vill underhålla. De talare som bjuder på sig själva, de som visar att det är jag som tycker så här. De talare som bjuder på sin själ i sin strävan att nå ut uppskattar jag mycket.
Men! De talare som tror att de bara kan ställa sig upp och snacka utan att vara förberedda, som inte bryr sig om vilka lyssnarna är och anpassar informationen efter dem uppskattar jag efter förtjänst. Det vill säga inte alls. De borde skämmas och snarast gå på kurs i hur man umgås med andra människor. Jag skräms över alla kvinnor och män som tror att det räcker med att se dem för att vi ska tycka att det är intressant att lyssna. Och jag tycker faktiskt att det är snudd på oanständigt att de inte använder sin röst så att de hörs alternativt använder mikrofon så att vi förmås att lyssna till vad de faktiskt säger.
Dessutom! Jag är även lätt förvånad över den omedvetenhet som många företag, kommuner och organisationer visar inför detta faktum. I samtal med en högt uppsatt direktör fick jag veta att det inte var så intressant om cheferna i hens organisation var intressanta att lyssna till (!). Inte ens Marknadsansvarige ansågs behöva fortbildning i ämnet. Jag sade inte att det var bl.a. just på grund av att jag lyssnat till densamme som ämnet togs upp.
Men! ”Sälj din själv och det må gå dig väl” är min absoluta utgångspunkt för mitt arbete med retorik. Det är faktiskt enkelt att tala, alla lyssnare är i grunden positiva. När vi känner att du (som talar) verkligen vill nå oss, då vill vi lyssna. När vi upplever att du är väl förberedd och vet vad du talar om, då vill vi lyssna. Och när du bjuder på dig själv, din personlighet, din själ, då älskar vi att lyssna till dig.
Förra veckan var jag på en härlig utomhuskonsert på KTH Stockholm. Jag hade nöjet att lyssna till Operahögskolans masterelever som sjöng. En av sångerna var Habaneran ur Carmen. Den framfördes av en vacker ung kvinna i röd klänning (som sig bör). Hon sjöng så vackert, hon sjöng så tonsäkert och hon sjöng så rätt att det faktiskt blev lite tråkigt. Varför? Jo, hon hade inte satt sig in i vad sången/ texten handlade om. Hon berättade inte den tragiska historien utan hon sjöng bara. Jag har hört den ”berättas” och då blir det en enorm upplevelse. Hon lade – enligt mig – inte in sin själ. Hon bjöd på ett utomordentligt och tjusigt framträdande som hade kunnat vara ännu bättre.
Igår repeterade jag med mitt teatersällskap. De tränade på att läsa och tolka dikter. Och! De var bra, en del av dem riktigt bra. Men när de med viss hjälp insåg vad texten egentligen handlade om och hur de skulle kunna applicera budskapet på deras egen värld blev det mästarklass. De bjöd på sin själ och det gick dem så väl att de njöt av att ha blivit lyssnade till. Det tog dem kanske tio minuter att förbereda sig för att hitta formen för budskapet. Tänk om alla de som inte insett hur bra de kan bli om även de förberedde sig i tio minuter innan de ställde sig upp och tog ordet. så mycket intressantare, lärorikare och roligare det hade varit att få nöjet att lyssna till dem.
Jag har talat, jag skall tystna!
De orden avslutade ett av de bästa tal jag hört. Hon som sade det är en av de bästa talare jag haft nöjet att ha som deltagare på en kurs i retorik. Jag förstår henne och ofta känner jag detsamma. Jag har talat, jag skall tystna! För varför utsätter jag mig för det som så många dåliga talare tycker att de är bra på? Retorik är för mig konsten att tala så att andra vill lyssna. För många andra är det bara att tala och så har man ju gjort det man ska. Om de som förutsattes lyssna gjorde just det är en helt annan sak.
Glad, nöjd och trött är ett omdöme som jag fick från en deltagare i veckan. Han hade varit med mig på en kurs i Montecatini Terme . Hans tyckande gladde mig mycket eftersom både han och hans fru var enormt duktiga talare som visste det mesta om hur man använder sig av medveten retorik för att nå lyssnaren.
Jag har arbetat med att ha retoriska kurser och föreläsningar i 26 år. Det har gett mig enormt mycket. Alla människor jag mött, all kärlek jag fått ta emot och alla underbara tal jag lyssnat till har gett mitt liv en guldkant. Det finns så mycket i det här vi kallar retorik.
För mig är det primärt ett sätt att må bra. De talare som vet att de kan sitt ämne och vet att de även kan presentera det på ett intressant sätt mår gott. De talar ofta och gärna och på så sätt gör de ett avtryck i den stora världen. Men de som inte vågar, kan eller har fått upptäcka känslan av att bli just lyssnad till. De håller tyst trots att även de har mycket att berätta!
Min uppgift är att förbättra de som är bra och ge självkänsla till de som inte vågar. Det är mitt uppdrag och jag vet att jag är bra på just det. Vilket i sin tur gör att det är lätt att kritisera mig! Jag ser ju alla fel och brister som andra talare gör. Så! Om jag då gör något litet fel i agerandet eller använder något ” ord som ramlar snett” (W. Shakespeare) då finns de där. ”Felfinnarna med pekpinnarna, du kan väl inte tala, håll tyst din fåfänge djävul” (variant på dikt av Kent Andersson). Och det är just detta som gör mig så trött. De föredrar att se de små felen, det lilla misstaget i stället för att lyssna till det jag faktiskt säger.
Jag har talat, jag skall tystna! Det funderar jag ofta på att faktiskt göra. Det kostar så mycket att stå på scen som en clown när de som behöver mitt budskap totalt bortser från att inse nyttan av detsamma att jag snart har ledsnat.
Men!
När deltagare skriver till mig och säger att de glada, nöjda och trötta. Då får mitt hjärta vingar, mycket spröda vingar, men vingar. De orden gör att jag flaxar upp mot den retoriska himmelen med ännu en grupp som vill känna den underbara känslan av att bli lyssnad till. Min belöning är deras tacksamhet.
Tack alla ni vänner som lyssnat till mig genom åren. Det är ni som ger mig kraft!
Så blev 61 år av mitt liv
Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.
Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?
Låt oss börja från början.
1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar
1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.
1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!
1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.
1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!
2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.
2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!
Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.
En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.
Så lite som möjligt!
Ja, gärna får det vara lite för lite! Så där så att man vill uppleva lite mer! Va fan, är han gubbjsuk på kvinnodagen kanske Schymanninor nu tänker. Men! Nej, inte alls. Dagens fundering handlar om retorik och varför alltför många talare gör precis tvärtom. De talar så mycket som möjligt och upprepar sig så många gånger som möjligt. Det blir ganska trist.
För dig som ibland läser min blogg vet kanske att jag arbetar med just retorik och det är därför jag skriver detta inlägg. Det är ett underbart yrke jag har och är dagligen tacksam för att få utöva det. Genom mitt arbete lär jag känna många människor och att få hjälpa dem med sin personliga utveckling är stort för mig. Jag har arbetat i snart 26 år som föreläsare och kursgivare vilket i sin tur gjort att jag har en stor erfarenhet av att studera talare i olika situationer.
Det är inte alltid så kul. Ibland är det rent av pinsamt. Ibland blir jag förbannad och ofta suckar jag uppgivet. Varför ska man bry sig när talaren uppenbart inte brytt sig om att bry sig? Med vadå kanske du undrar? Ja, med att förbereda vad och varför de ska säga det de säger. De låter bara käften gå och eftersom de tänker samtidigt som de talar (även män har den förmågan) blir det ofta alldeles för mycket.¨
För mig är retorik ett hantverk, eller snarare ett verktyg som du skall använda på ett så smart sätt som möjligt. Min tes är när det gäller talets uppbyggnad är ”Aristoteles + Hollywood = Sant”. Det betyder att om du använder den metodik som Aristoteles sammanställde för 2 400 år sedan och som filmmakarna i Hollywood använder idag kommer du att lyckas. Om du dessutom är medveten om hur viktigt det är hu du framlägger dina ord finns det ingen lyssnare som inte vill lyssna. Det är ju enkelt som en plätt. Jag höll på att skriva ”skitenkelt” men det får man väl inte, eller?
Det är därför jag skriver. ”Så lite som möjligt”. De talare som tänkt igenom vad de ska säga och hur de ska nå ut med sitt budskap. De lyckas och de vet de när jag talar med dem. Ändock struntar de i det. De borde skämmas!
Varför ska det då vara ”Så lite som möjligt”? Jo, för det du vill att en lyssnare ska komma ihåg ska du se till att hon/ han/hen själv säger. Det innebär att du ska tala så lite så att lyssnaren ställer frågor. För det de har sagt, det kommer de ihåg. En sann rhetor/ talare undviker monologen och stimulerar dialogen.
MEN
Läs nu vad som faktiskt står i rubriken ”Så lite som möjligt”! Det innebär att det kan vara många ord. Gå ut på Youtube och lyssna till Hans Rosling. Han använder inte ett ord för mycket. Han är helt underbar att lyssna till även om det ofta är en ren monolog. Varför han lyckas ska jag skriva mer om nästa gång.
Jag är bäst i klassen och jag njuter av det!
Eller, egentligen så är jag nog inte det. Rubriken är bara till för att du ska läsa så här långt och är du fortfarande kvar vid skärmen så är det nog värt att läsa till slut. För! Jag är ganska så bra och är stolt över det!
Som du märker förstärkte jag det påståendet med ett utropstecken. Frågan är då om jag gjort ett stort socialt felsteg? Är det tillåtet att i vårt Jantelagsdrabbade land få uttrycka något sådant? Självklart är din ryggradsreaktion men tänk nu efter en liten stund och det blir nog inte riktigt samma svar. Tyvärr än idag 27 februari 2013 finns det folk som i ord och handlingar trycker ner och trycker till. – Du ska inte tro att du är något och Du ska framför allt inte tro att just du har något att komma med. Så är det bara, rätta in dig i ledet och håll käft.
Jag tjänar pengar på Jantelagen. Dess verkningar gör att jag regelbundet kan dricka goda viner och åka på berikande resor. Det innebär väl då att jag uppskattar att den finns? Jodå, ur en strikt monetär synvinkel är det ju bra men jag är helt övertygad att om den inte fanns skulle jag tjäna mycket mer pengar. Mitt yrke är att med retoriken som grund hjälpa människor att inse deras kapacitet och att vi väldigt gärna vill lyssna till det de har att säga. Jag är bra på att ge deltagarna på mina kurser nya kunskaper och insikter. De får träna i hur de ska agera för att bli lyssnade till. Enligt många positiva utvärderingar är jag nog till och med mycket bra på just det. Det är ju kul och enormt roligt att våga skriva det till dig som läser det här.
Men det är ju det dagens fundering handlar om. Våga säga att du är bra, våga stå framför spegeln, se dig själv i densamma och hör dig säga – Vad jag är bra! Då händer det något magiskt! Du får en bättre hållning, blodomloppet ökar, dina kinder färgas röda och du blir mycket vackrare än du var innan du sa det. Tror du mig inte? Testa själv. Det är du värd!
Jag är bäst i klassen och njuter av det! Så långt vill jag nog inte gå själv men önskar att vi var fler som vågade säga:- Vad jag är bra! Om vi blir fler som vågar tro på vår förmåga och vara stolta över den är jag övertygad om att vi kan uträtta stordåd. För mig räcker det långt att få vara bra bland andra som också känner att de är just det.
Mina ögon tårades av stolthet och glädje för ett par år sedan. Det var när jag arbetade med vuxna långtidsarbetslösa som inte var starka i sin självkänsla. De flesta mådde helt enkelt inte bra. Orsaken till min glädje var att en kvinna som suttit och tittat på ett framträdande hon gjort veckan innan sade de magiska orden: – Vad jag är bra! Den kvinnan hade varit länge arbetslös och mådde inte bra när hon kom till kursen för första gången. Som hon själv uttryckte det ”Jag hade fastnat i köket och orkade inte lämna lägenheten”. Henne skulle jag på ett par korta veckor få att vilja stå upp och tala inför sina kamrater. Ett slutmål var också att när hon kände sig mogen skulle hon även bli videofilmad.
Det var när hon sett sig själv stå där och formulera sina tankar och åsikter som de magiska orden kom. Hon gick ut till sina kamrater och berättade hur det hade gått. Först efter det tittade vi alla tillsammans på videon. Deltagarna på den kursen växte varandra och det händer än idag att jag träffar deltagare som tackar för att de fick upptäcka hur bra de var och är.
Nej! Jag är inte bäst i klassen, men är bra nog att inse att även jag är bra. Det gör mig stolt ….. om det nu kan få var tillåtet.
”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln”
Ett litet ”knyck” från Facebook kan ge intressanta reflektioner och om man kryddar det med en kommande intervju i Eskilstunakuriren blir det underlaget för dagens bloggfundering.
”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel”… Men kunde endast tänka: Vilket årtusende byggdes det…..? VEM har gett dom bygglov för att bygga ut….? Och vart faaaaan tog fastighetsskötaren i vägen???????????????”
Ja, så tänker tydligen många av oss så här i begynnelsen av det nya året. Gymma mig hit och spinna mig dit. I Eskilstuna – där jag bor – finns det snart lika många gym som damfrisörer. Det vill inte säga lite! Och frågan som uppstår är då varför och hur kan de överleva.
Lägg sedan till det kommande reportaget i Eskilstunakuriren. Det kommer att handla om Retorik. Det finns en myt som säger att många människor hellre dör än att vara tvungen att stå upp och tala inför andra. Naturligtvis är det en myt, men med en mycket stor dos av sanning. Den sanningen har gett mig trevliga arbetsuppgifter och goda inkomster sedan 1987. Reporten Therese Noren och jag talade mycket om den ”retoriska omedvetenheten”. Med det menade vi att allt för många talare inte bryr sig om att verkligen förbereda sig. Både mentalt och manusmässigt. Vi relaterade båda till upplevelser av som hade kunnat vara så mycket bättre om talaren brytt sig om att tänka efter före. Samtidigt menar jag att det finns ingen snabbare väg till självkänsla och självförtroende. Den talare som vet att hen/hon/han är väl förberedd, att repetitionen gick bra och att budskapet är viktigt kommer alltid att lyckas. Och när man har lyckats med något så gör man det gärna igen. När det gått bra två gånger, då gör man det gärna en tredje och vips så har vi lyssnare nöjet att lyssna till en retoriskt skolad person.
Och då är det dags att gå tillbaka till gymmen och damfriseringarna och det lilla knycket i ingressen. Varför går vi på gym, varför går så många män och kvinnor till skönhetssalonger och varför är det så roligt att läsa en lustig formulering om en kropp i förfall? Mitt svar! Vi vill bli sedda och accepterade för den vi är. Och eftersom vi inte är nöjda med den vi blev så måste vi söka förbättra den så bra som möjligt. Det är mänskligt och förståeligt och har min fulla respekt. Även jag går på gym, jag rakar mig regelbundet och när det hår som finns kvar blir för långt går jag till Kenneth som tar hemula mängder med pengar för att klippa bort det som behövs. (Han är inte dyrare än någon annan i stan och han är trevlig , därför går jag dit). Varför!? Jo, även jag vill bli positivt uppmärksammad.
Men! Konklusionen av detta blogginlägg är det här med den mentala träningen. Den glömmer vi människor alltför ofta bort. Tänk efter en liten stund. När tänkte du i din ensamhet positiva tankar om dina förmågor och hur ofta tänker du inte lite negativa tankar om dig själv. Våga inse att du kan utveckla dig själ och dig själv genom att lära dig att styra dina tankar. Våga inse att en kortare utbildning i hur du ska lägga upp ett tal/ en information och hur du ska agera när du gör det kan innebära en metamorfosisk utveckling av ditt liv.
När du tänker positivt om dig själv blir formuleringen ”Tog på mig mina snygga kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel” Och jag är dess överstepräst.: Vilket årtusende byggdes det? Det är ju vackert. Vad stolt jag är!!! Nu går jag ut och förbättrar världen!
Än det mer negativa ”Tog av mig alla mina kläder, stod o tittade mig själv i spegeln och tänkte på uttrycket: ”Min kropp är mitt tempel”… Men kunde endast tänka: Vilket årtusende byggdes det…..? VEM har gett dom bygglov för att bygga ut….? Och vart faaaaan tog fastighetsskötaren i vägen???????????????”
Det är ditt liv och du bestämmer faktiskt vad du vill tänka. Men det är roligt att tänka positivt!
Det personliga varumärket! En del av dig!
Näh! Jag skriver inget om Parken Zoo, den tragedin skriver de bäst själva. Istället vill jag fokusera på det här med varumärken och hur viktigt det är att bevara det goda varumärket genom att ständigt utveckla det.
Om ett par veckor kommer jag att hålla en föreläsning på Danske Bank i Eskilstuna. Den kommer att handla om ”Varumärkesbyggande retorik”. Där kommer jag att ta upp tankar och tyckanden kring hur du kan skapa det goda varumärket. Det som jag personligen tycker är så intressant är att metodiken kring detta är i princip exakt likadan som den retoriska metodiken. Och det är väl inte så konstigt. Det handlar ju om kommunikation. Och gurun i detta är naturligtvis Aristoteles himself. Mannen som lade in retoriken som ”den psykologiska tillämpningen av logiken” i vetenskapernas system”. Bara med det citatet har vi kärnan i det positiva varumärkesbyggandet. Genom ditt varumärke skapar du en gemenskap med dina kunder.
Inför föreläsningen skickade jag och kontorschefen Pontus Järleskog mejl till varandra angående text och utformning av inbjudan till föreläsningen. I ett av dessa stod det ”jag har ändrat färgen på texten från Sparbanksorange till Danskebankblått”. Först förstod jag inget, men tio sekunder senare var det ju så enormt självklart. Han såg det jag inte såg och där växte min respekt för honom. Så enkelt, så tydligt. Och så lätt att missa. I mina föreläsningar i kommunikation och retorik citerar jag alltid Shakespeare på olika sätt. Ett citat som alltid är med är ”Livet är en scen och vi spelar alla teater, det gäller att spela sin roll så väl som möjligt”. Där tar jag upp hur viktigt det är att vara medveten och att allt egentligen hänger ihop. Det du säger i ord ska stödjas av ditt kroppsspåk, dina kläder och ditt sätt att använda din röst. Scenografin (hur det ser ut på scenen) är också en del av ditt budskap. Tänk på det säger jag till mina lyssnare och så hamnar jag själv i fällan. Naturligtvis ska det vara Danskebankblått i inbjudan.
Vi vill alla vara en del av en gemenskap. Det kan vara i princip vad som helst. Allt är rätt om vi själva känner att vi passar in. Ett sätt att passa in är att gå och köpa skor. Och! Naturligtvis inte vilka skor som helst! Nej. Det måste vara de enda, de rätta och de som alla andra coola typer bär. Kvalitet? Näh! Ju sämre desto bättre. Det finns faktiskt ett skomärke som fått ortopeder och sjukgymnaster att gå ut med varningar. ”Gå inte omkring i Converse, det kan ge skador för livet”! Till det kan vi lägga att det finns väl knappast några skor med sämre kvalitet. Tygskor gentemot skor av läder. Vad håller både form och funktion längst? Du som har eller har haft Converse vet svaret. Självfallet har även jag haft de rätta dojorna. Det var för mer än fyrtiofem år sedan jag köpte mina första och enda. Det var röda Chuck Norris med högt skaft. Jävlars vad jag var inne då och lika inne skulle jag vara i dag.
Vi vill alla vara en del av en gemenskap. Därför vill jag inte på något sätt raljera kring det här med skor av undermålig kvalitet utan lyfta fram det som ett exempel på ett mycket lyckat varumärke. Fundera på vad det är som gör att de har lyckats. Inspireras och gör detsamma. Fundera på hur du tycke att Parken Zoo i Eskilstuna ska göra för att vända sin negativa varumärkeskurva. Tänk sedan på hur du kan använda dig själv av den insikten när livet känns lite tungt. Våga inse att du kan förändra din framtid i den riktning du vill genom att utveckla dig och det varumärke du vill förknippas med.
Lär dig av Daniel Eks (grundaren av Spotify) säger. ”Som du uppfattar människan uppfattar du företaget”. Du är ditt företag, du är din VD och du är också en av de anställda hos dig själv. Gå ut i den stora gemenskapen och var stolt över att just du är du. Det kommer att märkas och du kommer att se resultatet.
Retorisk omedvetenhet kostar pengar!
Ibland blir jag så trött! Ibland blir jag så ledsen! Allt för ofta suckar jag bara tyst för mig själv. För det jag vill ta upp idag är inte något som man bör tala högt om. Egentligen! För det är väl i det närmaste självklart. Om du är en ledande företrädare för ett företag, en organisation, så bör du även ha förmågan att informera på ett sådant sätt att andra vill lyssna. Alltså är det tabu att ta upp något sådant som att det finns goda förbättringsmöjligheter hos många talare.
Men! Om man – som jag – lever för och på att förbättra kommunikationen oss människor emellan så gör jag det i alla fall.
Inse att retorisk omedvetenhet kostar pengar. Det besudlar företaget/ organisationens varumärke och det värsta av allt. De som talar utan att känna sig helt komfortabla när de gör det mår dåligt av att de själva inser att de kunde göra det bättre.
Låt oss börja med det ekonomiska incitamentet till retorisk medvetenhet. Tänk dig en aula med ca. 300 – 400 lärare. De ska lyssna till en föreläsare som sitter alldeles ensam på scenen. Han väntar på att skolledningen skall komma för att introducera honom. När de gör entré i aulan 10 minuter försent så upplyser han om att det behövs en OH-projektor. Ojdå! Finns det fortfarande sådant! och! Ojdå! Behövs det en förlängningssladd! Och! När projektor är hittad och sladden kopplad så återstår frågan. Hur fungerar apparaten? Hur tror ni att stämningen i aulan var när föreläsningen väl började en halvtimme försent. Och vad kostade det? Nu var det ju tur att det var lärare som lyssnade. De är ju inte särskilt högavlönade. Låt oss säga att de har ca 175 kr/tim. Kostnaden blir då 25 – 30 000 kr för ingenting. Som i sig är en månadslön för en lärare. Tyvärr kan även du ta fram fler exempel på liknande små fadäser som man naturligtvis inte ska bry sig så mycket om. Eller?
Allt lyssnande sker på lyssnarens villkor är en tes jag ständigt påpekar. Tyvärr finns det även här multipla exempel på hur talare tar alldeles för mycket tid på sig. De upprepar sitt budskap gång på gång och går alldeles för långt över tiden. Det viktiga är ju att de får det sagt som de vill ha sagt, inte att lyssnaren förmår och vill ta emot budskapet. En klassiker är ju den stackare som kommer sist efter en rad talare som gått en liten smula över sin schemalagda tid. Hon/ han har då två saker att välja på. Antingen att säga att det finns inte tid till att säga det jag ville ha sagt eller att även den stackarn gör som alla de andra och säger allt. Att lyssnarna somnat, sprungit på toaletten eller rymt därifrån gör inte så mycket. De har ju fått säga sitt. Men! Vad blir resultatet hos de som tänkt sig att lyssna och få ut något. Men, det är klart. så är det ju alltid så varför snacka om att det kan bli bättre.
Eller så är det ju det där med vikten av att vara ”cool” är viktigare än förmågan att informera. Jag tänker på en talare som såg bra ut. Han hade den rätta frisyren, den trendiga hårbeklädnaden i ansiktet, den rätta IMacen och var en mycket trevlig person att dricka en Latte med. Med lämplig bakgrund, mycket cred hade han fått det nya uppdraget. Representera och utveckla varumärket. Han gör inleder sitt anförande och denne trevlige unge man svarar inte på något sätt upp till de förväntningar som jag hoppades kunna ha på honom. Det räcker inte med att vara cool och trevlig. Ett plus är om man är väl förberedd på det man ska säga och gör det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr satt jag vid detta tillfälle intill en gammal gymnasielärare i Svenska och vår uppfattning var att det kunde ha varit mycket bättre. Vad jag vill säga med det är att om den unge mannen förberett sig en liten stund och även fått lite retorisk coachning skulle han ha mått mycket bättre och det positiva budskapet blivit just det.
Men retorisk omedvetenhet kostar pengar enbart för att det inte satsas en krona eller två på lite hantverksmässig kompetensutveckling. Och! Det är lite synd!
retoriker 