Så blev 61 år av mitt liv

Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.

Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?

Låt oss börja från början.

1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar

1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.

1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!

1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.

1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!

2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.

2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!

Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.

En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.

 

Taggar:, , ,

About willethedog

Retorik, Vin och Toscana + Wille the dog är hörnstenar i mitt liv. Tjugonio års verksamhet som frilansande retoriker har gett mig många tankar och upplevelser. Målet med min blogg är att ur en retorisk synvinkel påpeka händelser i samhället. Mer om mig www.erlandlundstrom.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: