Förneka trots att det är uppenbart ljug! Modern managment policy? Eller! Hur tänker de egentligen?
Varför ska man ljuga alternativt försköna den riktiga sanningen? Den kommer ju alltid fram förr eller senare. Det är funderingar jag får när jag läser Eskilstunakuriren den 19 november 2012. Idag har vi i Eskilstuna fått ännu en ledande företrädare som håller god Bagdad Bob- klass.
Den här gången är det Länspolismästare Mats Kirestam som på frågan om varför man bara klarar 2,8 % av alla redovisade brott går till åklagare lämnar svaret – ”Jag kan egentligen inte svara på den frågan. Min bedömning är att vi har de bästa medarbetarna och de bästa cheferna som går att få tag på i Sverige. !!!!!????? Det är nästan synd om karln. Eller, det är väl snarare synd om oss medborgare som tvingas leva i ett samhälle där högste polischefen kan tillåtas att tänka så fel. Om vi nu har de bästa poliserna i landet och de klarar av att lösa 2,8 % av redovisade brott. Hur ser det då inte ut i andra städer och varför ska man överhuvudtaget bry sig om att rapportera ett brott?
Ett annat exempel på än mer framstående Bagdag Bob- kopia är Torbjörn Bergvall som är VD på Parken Zoo. Jag googlade på honom och det går att plocka fram ett stort antal osanningar som kommit ur hans mun. Ett exempel är de avlivade pumorna. Han uttalar sig i Sveriges Radio om att orsaken till detta är att de var inavlade. Enligt protokoll från veterinär så stämmer det inte. Men han är ju både man och VD så han kan ju inte ha fel. På Parken Zoo är det bara kvinnor som får sluta när de ljuger!
Även Eskilstuna kommuns skolchef Bo Karlsson är drabbad av Bagdag Bob- smittan. Skolverket låter årligen Statistiska Centralbyrån ta fram fakta om betygsstatisk för att få fram en enhetlig bild av hur det ser ut i den svenska skolan. Tyvärr utmärker sig Eskilstunas skolor år efter år på ett negativt sätt. Men inte enligt Bosse. Nej! Tvärtom! Eskilstunas ungdomar klarar skolan mycket bättre än ungdomar i genomsnitt. Problemet är att SCB inte räknar rätt. Den metod som Eskilstuna arbetar med är den rätta och då har naturligtvis Skolverket fel.
”Varför gör di på detta viset”. Ett berömt citat från Ronja Rövardotter sammanfattar mina tankar. Jag har själv haft Bo Karlsson som chef och uppskattade mycket hans ledarskap. Men nu! Vad vinner man egentligen på en uppenbar lögn? Om någon kan förklara det för mig skulle jag vara tacksam.
Men vem var då Bagdad Bob? Det var Saddam Husseins bisarre informationsminister som blev världsberömd under Irakkriget när han i TV gång på gång förnekade invasionen från USA och Storbritannien. Han stod centralt i Bagdad och berättade om nya segrar trots att man kunde höra den tunga beskjutningen i bakgrunden.
Så långt har det inte gått för Mats, Torbjörn och Bo, men frågan kvarstår. Varför gör NI på detta viset?
Sikta mot flugan – filosofiska tankar kring mäns urinerande!
Jag har länge funderat över det här med hanhundars och mäns behov av att ha något att rikta mot när de släpper sitt vatten. De studier jag gjort klargör även att kvinnor uppskattar att göra det i den absoluta närheten av en byggnad, ett träd eller åtminstone en buske. Dagens tankar uppkom i morse när jag vandrade runt i vårt villaområde med två hanhundar. De ledde mig sedan vidare till observationerna jag gjorde vid en Country Musik konsert häromåret.
Det hade kunnat vara en magisk sommarkväll med härlig musik i den ljumma sommarkvällen. Scenen var nedanför Vilstabacken i Eskilstuna. Läckert med sittplatser i backen och öltält i närheten. Men. Tyvärr! Den store guden var i ett stort behov att släppa sitt vatten och gjorde det naturligtvis just där vi stod. Det regnade den dagen mer än vad det gjort i Eskilstuna på hela sommaren. Dock! En Country Music Lover har ju cowboy-oufit så på dem gick det ingen nöd. Dessutom fanns det ju pilsner. En öl, en öl till och så kanske en tredje. Och! Det var nu jag började mitt observerande av urinella aktiviteter. Mitt uppdrag för kvällen var att vakta så att inte någon tog sig in på konsertområdet vilket innebar att stå i dess utkanter. Så när det började tränga på sökte många upp mitt lilla revir där det fanns goda möjligheter att ha något att sikta på. Det var träd, buskar av alla de slag men det som snabbt blev mest populärt var ett långtradarsläp.
Till en början var det mest män eftersom kvinnorna föredrog att köa framför Bajamajorna. Men det var bara inledningsvis. Snart så stod det klart. Alla vill vi ha något att sikta mot. Det var däck, det var släpets fästanordningar, det var buskar och naturligtvis breda rejäla trädstammar. De fåtal som inte kunde hitta något och kände sig tvungna att låta det strila fritt tycket jag synd om. Så desillusionerade och ensamma har jag sällan sett en människa. Det var snudd på en Lars Norén tragedi att se dem knäppa upp, låta det gå för att sedan knäppa igen.
Och så är det ju i livet också. Alla har vi ett behov att ”sikta mot flugan”. Vi behöver ett mål, en dröm, en vision. Det är det som håller oss vid liv, som gör att vi orkar gå vidare när det är tungt. Och! Även om vi vet att strålen inte kommer att kunna fukta flugan hela tiden så försöker vi. Vad som är ”flugan” kan skifta men det är viktigt att det finns där.
Därför tänker jag mycket på de som för tillfället är utan arbete, på ungdomar som ännu inte kommit in i samhället utan känner ett utanförskap. De har ingen ”fluga” och de vet det. Det verkliga resultatet av ett sådant utanförskap kan inte ens Lars Norén skriva om. ( Det är ju inte ens kommersiellt gångbart). Men trots allt finns det där. Alla dessa män och kvinnor som står där i regnet i sin ensamhet och knäpper upp byxan. De gör det för att överleva. Urinförgiftning är inte att leka med.
Men vi är på väg att skapa en förlorad generation och jag skulle så gärna ge dem en liten späd björk att kissa mot. Det skulle ju skapa en bättre värld. De mår bättre. Björken vattnas med både det ena och det andra. De växer båda och när så trädet har vuxit till sig så ska det avverkas och vem gör det då om inte den urinerades barnbarn.
Jag siktar alltid mot flugan när det finns den möjligheten. En annan variant som jag uppskattar är när jag med urinstrålen kan göra en Bulls eye. I vissa urinoarer finns det små ”piltavlor” som underlättar siktandet. När jag träffar blir jag nöjd både psykiskt och fysiskt.
Och det var det jag kom att tänka på när jag var ute på promenad med hundarna Wille och Teddy. De var förövrigt mycket nöjda när vi kom hem.
Jag tyckte om att tycka illa om SAS, men nu ….
blev jag så trevligt bemött att jag tycker lite synd om företagets personal. Häromdagen flög jag till Luleå. Sugen på att äta något innan flyget gick stressade jag upp till Mc Donalds. Det var ingen upplyftande upplevelse. Ja, burgaren var ju så där och då får man väl vara Mc Donalds-nöjd. Men just detta att jag besvärade den unga tösen i kassan genom att beställa något när hon kunde ha snackat med sina arbetskompisar istället var lite beklagligt. Det krävs 38 muskler i ansiktet för att kunna se sur ut. 17 för att le. Tyvärr arbetade hon hårt!!
Och på det skulle jag då flyga med SAS. Flygbolaget som jag i många år försökt att undvika att flyga med. Men. Då och då hamnar man i en möglig gammal MD 80 i alla fall. Inte såg jag fram emot det. En sammanfattande uppfattning var – innan dagens flight – Snikna, ointresserad personal och hycklandet om att det är ett bolag som sätter kunden i centrum. Näh!
Snikna tyckte och tycker jag att de är när de inte ens kan bjuda på en liten smörgås som de flesta andra bolag erbjuder. Det beslutet gjorde att jag upptäckte Lufthansa som förutom moderna plan, trevlig personal bjuder på en ostmacka och en öl. Trevligt! Men inte lika trevligt att båda bolagen ingår i Star Alliance. Jag bokade Lufthansa och var tvungen att flyga SAS från Frankfurt. SAS service på Lufthansas bekostnad gjorde att jag nästa gång valde Swissair! Nu ska de dessutom skippa champagnen för höjdarna i Pandionklassen. Och det tycker jag är ännu dummare. De som är med i Pandion är män och kvinnor som flyger väldigt mycket och väldigt dyrt. Det indikerar att de är folk med möjligheter att påverka sina företags personalresor. Om någon VD för ett större företag bli lite putt för att hon/ han måste dricka cava istället för champagne och bestämmer att personalen ska åka med ett annat bolag med bättre service så blir det just den snikna attityden som gör att SAS slutar flyga.
Den ointresserade personalen som gör att en flygning med Ryanair framstår som lockande är ett annat skäl till att jag aktivt undvikit att flyga med SAS. Egentligen förstår jag inte varför, men det här med ett leende och ett skämt var inte något som kännetecknade mina erfarenheter av personalen. Men! Så gick jag då ombord på flighten mot Luleå. Och! Jodå, det var en gammal MD80 och var lite så där lagom SAS-sliten. Mina farhågor bekräftades. Så! Kom då personalen och de var precis så trevliga och skojfriska som man bara kunde hoppas på. Och! Jag blev glad, jag blev sedd och bekräftad att de var glada att se mig på deras flygning mot Luleå. Den positivismen gjorde att jag översåg med allt annat. Och jag blev lite ledsen att SAS är på väg att gå i konkurs.
Men felet ligger inte hos de anställda. Det är hyckleriet om att det är ett flygbolag som håller yppersta klass. Det gör de inte. Jag antar att personalen på ett eller annat sätt känner det och hur roligt är det då att arbeta på ett företag som inte satsar framåt. För att SAS ska kunna överleva behövs att de lägger sig på en nivå som de klarar av. Det gör de inte idag och då finns det så många alternativ.
Men! Till sist! Jag åkte sedan hem med ett annat plan och det var tyvärr mer SAS i dess dåliga bemärkelse. Jag gjorde tabben att be om ett glas vatten. Frågan var då kolsyrat eller inte. Jag valde kolsyrat. Det ville de ha 22 kr. för. Jag tyckte att det var dyrt eftersom naturellt var gratis. Flygvärdinnan fick gå två gånger. Det uppskattade hon inte. Synd att det ska vara så.
Norwegian är ett spännande alternativ.
Chianti Classico?????? om du vill veta mer, så läs!
Eftersom jag har ett stort vinintresse så är det naturligt att bli nyfiken på mer än att få i sig alkohol. Genom mina resor till Italien och Toscana i synnerhet har jag lärt mer och mer om just vinerna från Chiantidistriktet. På begäran kommer här då och då (regelbundet oregelbundet) små notiser om det här med vin. Och eftersom jag drack en utmärkt Villa Caffagio Riserva 1995 så känns det naturligt att börja i trakterna av Florens. Där så mycket annat i vår västerländska värld har börjat.
Chianti Classico är en typ av vin med en mycket spännande historia. Som så mycket annat i den Toscanska historien så kan man skymta familjen Medici. Den här gången är det Cosimo den tredje som förekommer i annalerna. Han var en av de första som sökte skapa en reglering av hur och med vilka druvor som vin med tillnamnet Chianti fick produceras. År 1716 kom påbudet att endast viner från byarna Castellina, Gaiole, Radda, Greve och ett par mindre byar söder om Florens fick sälja sitt vin under namnet Chianti. Ett varumärke var skapat och som så många andra blev det populärt att kopiera och sälja sitt vin under den beteckningen trots att det inte var ”godkänt”. Resultatet av detta är tyvärr lätt att förstå.
I mitten av 1800-talet kom nästa steg i utvecklingen mot det vi idag kallar Chianti Classico. Bettino Ricasoli på Castello di Brolio lanserade ett recept på hur och med vilka druvor som skulle ingå i en ”godkänd” Chianti. Det var 70% Sangiovese, 15 % Canaiolo, 10 % Malvasia och 5 % passande lokala druvor. Men striderna om vilka viner som skulle kunna få kalla sig Chianti gick vidare. Många vinbönder i de klassiska byarna ansåg att deras viner var överlägsna de viner som odlades i områdets grannbyar. Efter mycket bråk och stridigheter lyckades man slutligen 1996 få det ursprungliga området förklarat som en egen appelation. DOCG Chianti Classico var skapat och om man jämför Bettino Ricasolis recept med dagens ser man att han i mångt och mycket hade helt rätt. Den druvblandning som nu gäller är. Vinet ska bestå av 80 – 100 % Sangiovese och upp till 20 % av andra druvor.
Det finns 597 odlare som är medlemmar i Consorzio Vino Chianti Classico som tillsammans odlar ca 10 000 hektar. Att det är så pass lite på en så stor yta beror i mångt och mycket på druvan Sangiovese som är en mycket krävande druva. Den är svår att odla och kräver de bästa odlingslägena. Även temperaturen har en mycket stor betydelse. Det får inte var för varmt och inte för kallt. Därför sker odlingen på 200 – 700 meter över havet. Eftersom den mognar sent gäller det att försöka skörda så sent som möjligt. Det innebär då risk för att skörden förstörs av höstregnen. Den vanliga tiden för skörd är slutet av september och början av oktober.
Sangiovese är en druva som förändrar karaktär när den blandas med andra druvor vilket har gjort att man nu för tiden gärna talar om olika typer av Chianti Classic.
Traditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på stora träfat (Botti).
Nytraditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på små träfat (Barrique)
Modernister, 80 – 90 % Sangiovese blandat med både inhemska och internationella druvor som Cabernet Saugvignon. Lagrat på Barrique och Botti.
Internationella modernister 80% Sangiovese, internationella druvor. Lagrat på Barrique. Där större delen av faten är nya.
Viltväxel! Bestiga berg! En syllogism som kan bli sann!
Idag funderar jag på livet i stort och så lite smått. Det är höst men solen sken för ett litet tag sedan. Och. Precis så där lagom när jag kände det där jobbiga med att gå ut för att kratta löv så försvann den. Skönt! Då jag kan fortsätta med att sitta inne och filosofera. Dagens tema är Bergsbestigning + Viltväxlar = Montecatini Terme.
Det senare är en liten hobby som jag genom åren praktiserat med mina hundar. Frågan blir då enligt Aristoteles teori om Syllogism har jag ska kunna få ihop det? Kontentan av tankarna kommer som synes att hamna i Toscana och den vackra bergstaden Montecatini Alto.
En del finner en storhet och en skön avkoppling i att söka upp en plats med god sikt i skogen. De väljer gärna en plats där de utan att bli sedda kan övervaka en viltväxel, växel , terrängavsnitt, vägar eller stigar där viltet mer regelbundet går fram (växlar) under sina dygnsbundna förflyttningar. De tar fram sitt vapen och sätta sig i naturens tystnad. De gör sig beredda att jaga rådjur! Det är ett intresse som jag förstår och respekterar även om jag själv inte skulle kunna lyfta ett vapen. Men en Rådjursstek och en Brunello di Montealcino säger jag inte nej till. Så om någon av Er vänner jagar så kommer jag gärna med vinet!
En del andra finner en storheten och den sköna avkopplingen i en skogspromenad. Det gör jag också och då gärna med våra hundar. Wille the dog är min nuvarande vän och följer mer än gärna med på spännande promenader i skogen. De är spännande för jag söker gärna upp små rådjursstigar (se ovan förklaringen till viltväxel) istället för att trampa på i gamla fotspår/ leriga stigar som alla andra går på. De första gångerna jag hittar dem vet jag inte alls var de ska sluta. Sedan blir det en sport att gå där fler gånger. För! Det är då det händer. Till min glädje upptäcker jag att fler och fler går på den stig som ”jag ” trampat upp. Det finns faktiskt ett ställe i Kronskogen (Eskilstuna) där den gamla stigen växt igen och alla går den väg jag en gång valde.
Vad har då detta med Toscana att göra? Ja, det kan man väl fråga sig! Det är ju tusentals svenskar som åker dit varje år. Det är väl inte min förtjänst? Någonstans ska hybrisen väl ta slut! Det är naturligtvis ett sätt att tolka dessa rader på.
Ett annat och mer filosofiskt är att se livet som konsten att bestiga ett berg. Jag har tillsammans med många kursdeltagare fått gå upp till Alto. Under ett par års tid ingick det i vår retoriska fortbildning att uppe vid La Fortezza di Montecatini Alto ha vår retoriska examen. Det är en magisk plats som alla uppskattar att besöka. En del tar Funicularen/ bergbanan medan andra föredrar att bestiga berget till fots.
Det är alltid en fascinerande upplevelse. Alltid lika lätt till en början, sedan blir det brantare, en paus vid ”bron”, gång under tystnad, några av oss flåsar lätt, Dags för en kort vila eftersom våra kamrater – inte vi själva – behöver det och så lättar vi på klädseln. Det är dags för den sista backen sedan breder utsikten över Arnodalen ut sig i ett härligt panorama. Vi har nått vårt mål och känner oss stolta.
Det är jag också just nu! Min dröm om Toscana började som en rådjursstig som jag fann sommaren 1997. Nu sitter jag här med biljetterna till nästa års kurser ordnade och klara. Vänner ( vi blir mycket goda vänner på de här kurserna) har hjälpt mig att hålla drömmen vid liv och ge den så mycket ekonomi att det finns flera flaskor med Brunello i vinkylen (bara så att ni som jagar vet det). Men Ni har också gett mig en stark tro på att allt är möjligt, när man ger sig mod att tro att allt är möjligt. Tack för det!
En annan förklaring enl. Google på ordet viltväxel är ”Viltväxeln är hårt trampad av älg och ren och här samlas gärna traktens orrar”. Och eftersom vi alla är uttalade oratorer/ egentligen fast inte alla upptäckt det än, vore det ju härligt om ni också ville bestiga berget tillsammans med mig. Det gör ni genom att tala! Ja! Alltså tala om det för mig. Ja! Alltså, att du också vill bli medlem i Montecatinis Retoriska Sällskap. Då välkomnar vi dig!!
”Det är hit man kommer när man kommer hem”!
Jag har tre hem! Vart och ett är oändligt kärt för mig. Det ena kan få mig tårögd och jag kan känna en outsäglig längtan dit. Men där vill jag inte bo. Egentligen! Det andra får mig att slappna av och jag känner en stor lycka över att jag får vara där. Men där vill jag inte bo! Det tredje är där jag bor! Jag har bott där i tjugofem år och känner varje hörn av hus och trädgård. Det är våra barns trädgård med den stora stenen som nu inte längre är berget, hästen eller platsen för barnsligt vackra filosofiska tankar. Det är huset med äppelträden och hängmattan Nu är stenen mossbelupen och väntar på att barnbarnet ska leka på den. Hängmattan är undanplockad för hösten och enda orsaken till att vara ute i trädgården är att kratta löv. Det är vackert, det är fint. Men är det egentligen här jag vill bo?
Luleå – Montecatini Terme – Eskilstuna! Så perfekt det bara kan bli. Kamratskap – Värme – Trygghet! Nästa vecka åker jag hem till Luleå. Jag ser fram emot att gå längs Storgatan bort till Statt. Där har mina vänner bjudit in sina vänner till en föreläsning. Jag ska prata om Varumärkesskapande Retorik. Det är en ny föreläsning och var kan man ha premiär på något sådant bäst om inte på hemmaplan. Sedan blir det pilsner och umgänge innan Stig kommer och hämtar mig. Han var mammas sambo och nu är han våra flickors älskade ”farfar”. Han tar hand om mig innan det är dags för fest. Lasse fyller år. Det är kul för då blir vi alla unga och vackra på nytt.
Om SAS och SJ kan samverka så kommer jag till Eskilstuna när jag kommer hem på söndag kväll. Jag är stolt över vårt hem. Det är ett klassiskt svenskt trähus, rött med vita knutar. Huset har faktiskt typnamnet ”Hemlängtan”. På baksidan har vi byggt en liten skrivarstuga med ett underbart trädäck. Där kan vi sitta och bara njuta när vi vill vara för oss själva en liten stund. Ingen ser oss och det är bara våra kära grannar som hör oss. Jag har ett bra liv i Eskilstuna och det bästa är att vi är att vi bor där vi bor. För det är hit jag kommer när jag kommer hem.
Nu sjunger Nat King Cole den underbara sången ”Smile” av Charlie Chaplin. Och! Det är precis det jag gör när träden i Montecatini Termes stadspark omsluter mig. Jag kan inte förstå vad det är. Staden är inte speciell på något sätt. Javisst den är otroligt vacker! Men jag har ju sett den så många gånger. Det måste vara mer än tvåhundra solnedgångar som jag fått uppleva i Toscana. Och! Jag är ibland enormt less och längtar hem, trots att det är bland mina käraste hem, när jag är hemma i de andra hemmen. Hängde ni med där? Jag är lycklig men längtar efter ….! Vadå?
Känslan! Kärleken! Gemenskapen! Grönskan! Ljuset! Minnena! Lukten! Längtan???? Ja, det kan det vara! Det är ganska gott att längta och vad vore livet utan längtan. Idag har jag gjort en spellista på Spotify. Som av en händelse handlar flera låtar om ”A place to call home” och sedan satte jag mig ner vid datorn och skrev det här.
Och!
Det är hit jag kommer när jag kommer hem. Sittandes framför datorn för att reflektera och skriva. Det är när tankarna blir ord som jag är lycklig. Jag är lika lycklig som när huset är fullt med familj och vänner. Eller när jag går på Storgatan i Luleå och blir igenkänd trots att jag inte bott där på fyrtio år. Eller när jag sitter vid poolen på Grand Hotel Panoramic och ser den blå timmen gå över i svart sammet.
Då är det gott att leva.
Epifani – ett ord värt att förstås!
Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.
KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.
Epifani! I dess enklaste form betyder ordet – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”. Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.
Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.
Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.
”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln. Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.
Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!
Att bli inlåst på konferenshotellets toalett
Att bli inlåst på konferenshotellets toalett är en mycket intressant upplevelse! Om du dessutom – som jag – är den föreläsare alla väntar på adderas en stressfaktor. Jag har gjort det och om det handlar dagens reflektion. För att ger er en bild av problematiken så gick jag runt på Dalecarlia i Tällberg. Det är en stor anläggning som är utbyggd vid ett flertal tillfällen. Därför finns det trappor och prång lite här och där. Jag kände att det var dags och började leta Herrarnas. Jag sökte och sökte och till slut så fann jag den. Nödighetsanrättningen låg väl skymd nästan gömd under en trappa som sällan användes. Upplevelsen och känslorna av att vara inlåst lärde mig mycket som jag alltid kommer att bära med mig.
Huvvaligen, vilken frustration. Ja, så kändes det när jag väl hittade den så efterlängtade lokalen. Ibland tränger det på och om man då får lätta på trycket kan det kännas befriande. Så gjordes det som var nödvändigt . Gylfen drogs igen. Skjortan rättades till. Jag var beredd att återgå till rollen som dynamisk föreläsare. Men icke! Dörren gick inte att öppna. Jag vred och vände på lås och handtag. Inget hände. Ögonen flackade runt i båset. Fanns det så stora glipor så att en man på två meter och 100 kilo skulle kunna komma igenom. Näh!
Fan! Men det här var ju riktigt roligt. Det var det faktiskt till en början. I ett par sekunder. Sen. Fan! Vad gör jag nu? Stressen ökade, adrenalinet började pumpa. Fan. Hur ska jag komma ut? Och. Hur ska de reagera när jag är borta och hur ska de fatta var de ska leta? Inge roligt! Det började dyka upp känslor av lätt förnedring. Hur kul är det att bli inlåst på en toalett? Och vad ska de säga när de väl hittar mig. ………….. Kan jag ta betalt trots att jag inte jobbar? ……… Kommer de överhuvudtaget att sakna mig? Fan vad billig jag känner mig! Det här är inte kul längre. Osv, osv.
Handtaget höll på att lossna och jag vred på låset åt alla upptänkliga håll. Inget hände i alla fall. Men egentligen var jag ju aldrig helt stressad för jag hade ju räddningen i fickan. Mobilen. Fram med den. 118 118 slogs in på displayen och ser man på. Då hände det. Helt plötsligt gick dörren att öppna och jag återfick friheten. Allt var bra och det enda sorliga var väl att mina kursdeltagare inte upptäckt att jag varit försvunnen. Vi hade ju fortfarande rast.
Vad går att lära av detta då? Jo, det är väl två saker som är uppenbara och som jag faktiskt gjorde rätt. När du är kissnödig skall du gå och kissa. Det andra är att du alltid skall ha med din mobil när du gör det! Då behöver du aldrig känna dig stressad när du utför dina behov och du mår dubbelt gott av ha gjort det.
Du är en droppe i livets älv
”En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”
Idag är jag i Tällberg och ska tala om Communicare och Confligo. Eller enkelt uttryckt hur vi ska kommunicera med varandra så att den du talar med vill lyssna på vad du har att säga. Och egentligen är det ju fånigt att jag ska hålla på i två dagar med att tala om något så självklart. Det räcker ju med att läsa dikten och sedan skicka en faktura.
Solen skiner, morgondimman ligger lätt över Siljans vatten. Det är en dag när man vill ”prisa gudarna, skatteåterbäring är här”. Precis så känns det efter att genomlevt en usel sommar och en halvtaskig höst. Jag känner livets storhet, min litenhet och naturens universum i en och samma sekund.
Den lilla droppen från Luleå ska idag blandas med andra droppar från Gävleborg. Vi ska ha en kurs som har namnet ”Om konsten att vara ledare och njuta av det”. Det är en mycket intressant kurs som stimulerar till samtal och reflektion kring det här med att vara människa.
De intryck och tankar som de här dagarna kommer att ge mig gör att jag blir en bättre människa flera dagar framåt. Och det är väl det som blir dagens konklusion. Vi bör alla regelbundet ifrågasätta vårt sätt att leva och våga prova nya tankar och insikter. Men! Det är väl som så mycket annat. Vi hittar på en ursäkt för att slippa utsätta för något nytt även om vi innerst inne vet att det är nyttigt för oss.
För som Karin Boye säger ”visst gör det ont när knoppar brister” Men vänner, det är det värt!
Nackdelen med att samla på vin är att ……
det kan bli för gammalt, det kan bli dyrt och det kan bli för gott. En betraktelse om livet ur ett vinkylsperspektiv.
Han har en välfylld vinkyl och vinflaskor lite överallt på platser som är lämpliga för lagring av vin. Han – det är sällan en hen eller hon som samlar på vin – känner sig stolt över sin vinsamling. Det är inte så att han går omkring och talar om den dagligen, men en titt så att flaskorna mår bra ingår i den dagliga ritualen. När helgen kommer är det primära inte vilken mat som ska ätas utan vilket vin som ska drickas. Det ska tittas på, det ska snurras på och om det hade gått skulle han gärna lukta för att slutligen bestämma sig. Är för dyrt och måste sparas till ett annat mycket speciellt tillfälle (som kanske inte kommer, men kanske kommer det) eller ska jag bjuda till och korka upp? Näh, jag väntar nog blir oftast svaret. Han går till de lite enklare vinernas avdelning och tar en flaska som får duga. Sådan är han min gamle gode vän, lite knäpp, lite nördig, men något halvsuspekt intresse kan han väl få ha.
Igår bjöd han på en flaska champagne! Alltså riktig champagne, inte spansk cava eller italiensk spumante. Oj!! Det var som f..! Med glädje i ögon och vibrerande nos tog jag emot glaset, drycken rann ner i strupen och det var inte gott! Vinet hade blivit lite för gammalt och hade tydliga inslag av ålder. Det var fortfarande nästan korrekt och gick att dricka, men gott var det inte.
Men eftersom vi båda är män och törstiga dessutom så drog vi i oss pavan och började filosofera. Vi är många som samlar på saker och ting. Ju äldre vi blir desto mer ballast har vi att släpa på. I min ålder har vi och flera av våra vänner börjat ”dödstäda” för att göra det lättare för våra barn när den dagen kommer. Istället för att utnyttja och njuta av det vi har så sparar vi på det till ett senare tillfälle. Vi njuter inte av livet i dagen utan väntar på den eventuella morgondagen. Och vi ställer alltför sällan frågan! Är det är riktigt klokt. För vi vet ju svaret. Vinet kan bli för gammalt! Det smakar inte lika bra som när vi köpte det. På samma sätt är det med livet. Om vi inte lever i nuet kan det nuet var för gammalt när du tycket att just det nuet är aktuellt att uppleva.
Det kan bli dyrt att samla. Alla som bor i en villa med källare vet vad jag menar. Det är dyrt att ha en källare. Den kostar underhåll, den kostar pengar och den utnyttjas egentligen sällan till något annat än ett förråd för bortglömda prylar. Det finns de som hävdar att med 3-års regeln har man det man behöver och kan slänga allt annat. (den hävdar att det man inte använt på 3 år kommer aldrig att användas och kan därför slängas). Jag vet att i det område jag bor finns det källare som inte blivit tömda på 30 år. Min vän och jag insåg även den sanningen när vi tryckte i oss den åldriga drycken. Båda hade vi dessutom fasansfulla minnen från Bordeauxer och Riojor som vi tvingats hälla bort för att vi väntat så länge att korken på flaskan upphört vara kork och vinet blivit surt. Det är dyrt att samla på vin!
Och då är vi framme vid att vinet kan bli för gott! Argumenten kan låta lite olika, men lika dumma är de likväl. Nej! Det är inte det rätta tillfället! Det där vinet är så pass bra att vi inte kan dricka det i kväll! Nej, det är ju torsdag. Eller. Det regnar så mycket så vi tar något enklare. Eller. Det där ska vi ju spara till din 50-årsdag. Sen säger vi att Carpe diem – att fånga dagen – är något vi ska sträva efter att göra. Varför gör vi det då inte? Ett gott vin är som livet. Om vi inte dricker det för att det är för gott, när ska vi då leva. Var är det kloka i att inte dricka ett gott vin? Vad är det kloka i att inte ta tillvara livets guldkant? Att samla på vin och inte dricka, det är som att samla på livsupplevelser som man inte får uppleva förrän det är försent.
Min vän och jag ska träffas nästa vecka och då gå igenom några andra flarror Champagne och se vad de ger för filosofiska reflektioner. Vinkylen ska tömmas och vi är två om det.
retoriker 