Det magiska ordet ”kanske”!
Ibland är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv och att man är den man blev. För många är självkänslan så låg att det på sikt leder till allvarliga sjukdomar. ”Eftersom allt är hopplöst varför ska jag då hoppa” var det en ung man sa till mig när vi talade om framtiden. Om det handlar dagens fundering.
Mental träning, Mindfullness och KBT är alla en form av omprogrammering av en persons tankar och i nästa läge även handlingar. Så här beskrivs t.ex. KBT ” kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi. KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.
Men idag handlar det om ordet ”kanske”. Som många av er vet så arbetar jag med att hjälpa människor att upptäcka hur bra, spännande och intressanta de är i en talar-/ledar-/pedagogsituation. Lägg därtill att jag arbetat med teater i över fyrtio år. Det innebär att jag sett människor som har utvecklats enormt när de upptäckt sin förmåga att kunna tala/ agera så att de blir lyssnade till. Men också sett processen, vägen dit och den sårbarhet som finns inom oss alla. Enligt mig så är rädsla det största hindret för utveckling. Rädslan förlamar individen, men också de organisationer och företag de verkar inom. Rädslan gör att man inte vågar prova nya saker och hämmar kreativitet. Det är därför vi måste lära oss att medvetet använda ordet ”kanske”.
Kroppsspråk är något som talibanska retoriker (som t.ex. Göran Hägg) hävdar att inte finns. Det primära och det enda (enligt honom) som existerar är hur vi kommunicerar med varandra genom orden. Löjligt, falskt och rent av knäppt är min syn på sådana dumheter. Självklart existerar något som i vardaglig form kallas kroppsspråk. Vårt sätt att säga det vi säger förstärker budskapet. Det hjälper oss att nå ut, men också kan det vara förödande om det inte är i harmoni med det man säger. Som regissör vet jag mycket väl var en skådespelare ska stå på scen för att ordet ska få största möjliga verkan och som retoriker lär jag ut den enkla men smarta metoden som alla tränade skådespelare behärskar. Det är när mina kursdeltagare får – helt i enlighet med KBT-metoden – får praktiskt prova på hur de ska göra entré, hur de ska agera och hur de ska använda rösten som undret sker. De upptäcker att det fungerar, de upptäcker att de gör rätt och de ger sig själva den självkänsla de så länge längtat efter.
Men! Trots att de nu lärt sig tekniken och är medvetna om hur de ska göra för att lyckas är det inte så lätt. Det är en sak att träna, en helt annan sak att göra det på riktigt! Och! Det är här ordet ”kanske” kommer in. Ditt sätt att säga saker och ditt sätt att agera påverkar andra, men lika mycket dig själv. Som ett led i min mentala förberedelse inför en föreläsning talar jag faktiskt ofta högt för mig själv. Som en trigger ställer jag mig med stolt hållning och öppet kroppsspråk – gärna framför en spegel – och säger ”Vad jag är bra” och lägger sedan till det magiska ordet ”kanske”. Sedan går jag ut på scenen och vet att jag är så förberedd att om det bara hänger på mig så blir det en lyckad föreläsning.
Men varför ska man då överhuvudtaget använda ”kanske”? Ja, till det finns det säkert många förklaringar. För mig är det den där lilla säkerhetsventilen. Den som gör att jag vet att allt i livet hänger på den kommunikation jag får uppleva med andra människor ger resultatet. Och det finns en sanning i det anglosaxiska uttrycket ”you can’t win them all”. Men jag duger i alla fall i mina ögon och det räcker långt.
Så kära du! Gå fram till närmsta spegel. Ställ dig framför den med en stolt hållning och ett öppet kroppsspråk. Se dig själv i den och hör när du säger ”Vad jag är bra”!
Det räcker långt och om det ska jag tala om ett par veckor i Luleå under rubriken ”Bygg ditt egna varumärke”. Målgruppen kommer att vara unga arbetslösa som på ett eller annat sätt fastnat i det som mycket snabbt kan leda till ett utanförskap. Till dem kommer mitt budskap vara att om de vill förändra världen måste börja med att våga och orka förändra sig själva. Ett snabbt och säkert sätt att göra det på är att inse metoder som Mental träning, Mindfullness och KBT inte är något löjligt flummigt utan ett sätt att hjälpa sig själv ur en mental svacka.
Den dag du tror på dig själv tror även andra på dig. Våga säga ”Vad jag är bra” och du blir just det säger en som vet.
Sälj din själ och det må gå dig väl!
Nej, nu är han väl ute och cyklar i alla fall! Så tänker du kanske när du läser rubriken och det är precis så jag vill att du ska reagera. Men! Tänk nu efter en gång till och läs igenom dagens fundering så ska du se att det ligger något i det hela. Om du håller med får du gärna kommentera, om inte blir jag ännu gladare om du kommenterar det hela.
Jag arbetar med retorik och att med den Aristotelesiska metodiken påvisa för mina kursdeltagare hur bra de är i konsten att tala så att andra vill lyssna. Det har jag gjort i snart tjugofem år och innan dess/ parallellt jobbade jag med undervisa i och regissera teater. Det gör att jag hela mitt arbetsliv ägnat mig åt att studera hur människor beter sig när de är på en scen för att undervisa, påverka eller underhålla.
Och! Javisst är jag kritisk, rent förbannat kritisk. Ibland, och mycket sällan. Istället är jag i grunden mycket positiv och uppskattar talare som vill tala, vill informera, vill underhålla. De talare som bjuder på sig själva, de som visar att det är jag som tycker så här. De talare som bjuder på sin själ i sin strävan att nå ut uppskattar jag mycket.
Men! De talare som tror att de bara kan ställa sig upp och snacka utan att vara förberedda, som inte bryr sig om vilka lyssnarna är och anpassar informationen efter dem uppskattar jag efter förtjänst. Det vill säga inte alls. De borde skämmas och snarast gå på kurs i hur man umgås med andra människor. Jag skräms över alla kvinnor och män som tror att det räcker med att se dem för att vi ska tycka att det är intressant att lyssna. Och jag tycker faktiskt att det är snudd på oanständigt att de inte använder sin röst så att de hörs alternativt använder mikrofon så att vi förmås att lyssna till vad de faktiskt säger.
Dessutom! Jag är även lätt förvånad över den omedvetenhet som många företag, kommuner och organisationer visar inför detta faktum. I samtal med en högt uppsatt direktör fick jag veta att det inte var så intressant om cheferna i hens organisation var intressanta att lyssna till (!). Inte ens Marknadsansvarige ansågs behöva fortbildning i ämnet. Jag sade inte att det var bl.a. just på grund av att jag lyssnat till densamme som ämnet togs upp.
Men! ”Sälj din själv och det må gå dig väl” är min absoluta utgångspunkt för mitt arbete med retorik. Det är faktiskt enkelt att tala, alla lyssnare är i grunden positiva. När vi känner att du (som talar) verkligen vill nå oss, då vill vi lyssna. När vi upplever att du är väl förberedd och vet vad du talar om, då vill vi lyssna. Och när du bjuder på dig själv, din personlighet, din själ, då älskar vi att lyssna till dig.
Förra veckan var jag på en härlig utomhuskonsert på KTH Stockholm. Jag hade nöjet att lyssna till Operahögskolans masterelever som sjöng. En av sångerna var Habaneran ur Carmen. Den framfördes av en vacker ung kvinna i röd klänning (som sig bör). Hon sjöng så vackert, hon sjöng så tonsäkert och hon sjöng så rätt att det faktiskt blev lite tråkigt. Varför? Jo, hon hade inte satt sig in i vad sången/ texten handlade om. Hon berättade inte den tragiska historien utan hon sjöng bara. Jag har hört den ”berättas” och då blir det en enorm upplevelse. Hon lade – enligt mig – inte in sin själ. Hon bjöd på ett utomordentligt och tjusigt framträdande som hade kunnat vara ännu bättre.
Igår repeterade jag med mitt teatersällskap. De tränade på att läsa och tolka dikter. Och! De var bra, en del av dem riktigt bra. Men när de med viss hjälp insåg vad texten egentligen handlade om och hur de skulle kunna applicera budskapet på deras egen värld blev det mästarklass. De bjöd på sin själ och det gick dem så väl att de njöt av att ha blivit lyssnade till. Det tog dem kanske tio minuter att förbereda sig för att hitta formen för budskapet. Tänk om alla de som inte insett hur bra de kan bli om även de förberedde sig i tio minuter innan de ställde sig upp och tog ordet. så mycket intressantare, lärorikare och roligare det hade varit att få nöjet att lyssna till dem.
Idag är jag lycklig!
Solen bryter snart igenom molnen och min vän Wille the dog ligger på trappan. Han mår gott av att ligga och kolla in de som går förbi vår trädgård. Lika bra mår jag när jag sitter framför datorn och skriver dessa rader. Vi är vänner som mår gott av varandras närhet trots att han ligger ute och jag sitter inne.
”Idag är jag lycklig” är fyra små ord som innehåller mycket och som i sitt pregnanta påstående kan verka provocerande. Om detta handlar dagens fundering.
Får man vara lycklig och om man är det, är det då tillåtet att säga det högt? Ja, självklart är det självklara svaret. Men! Tänk efter en stund till och det är inte längre lika enkelt. Den förhatliga Jantelagen finns fortfarande i vår närhet och det är faktiskt en av orsakerna till att jag mår så gott.
Du har det bra du! Du reser, ser nya och vackra platser, träffar ständigt nya och spännande människor, du får uppmärksamhet och en massa ”cred” för att folk tycker att du är duktig. Kom igen nu, varför är du deppig och känner dig ensam och övergiven? Ja, så säger folk i min omgivning stundtals till mig när livet inte är på topp. Och! De har rätt! Jag har det bra, jag reser mycket, ser nya och spännande platser, träffar spännande människor och får uppskattning för mitt arbete och för att jag är den jag är. Ändock är det så att jag ibland känner mig rätt ensam och lätt övergiven. Och. Det är faktiskt en av orsakerna till att jag idag är lycklig.
Wille the dog är en hund och inget ont om honom, men han har vissa intellektuella brister och det här med filosofiska samtal är inget för honom. Sen så vet han inget om hur det är att jobba på det sätt som jag gör. Han har ingen aning om hur det känns att sätta sig och köra iväg ner till Småland i fyra – fem timmar, sedan föreläsa i fyra timmar för att sedan köra fyra – fem timmar hem igen. Han förstår inte att det finns en sanning att man kan vakna på ett hotell och först inte riktigt förstå var man är och varför man är där. Han vet ingenting om att sitta och vänta på att telefonen ska ringa, och att den stundtals inte alls ringer så ofta som du tycker att den ska göra. Men det finns folk som vet hur det är och det är faktiskt därför jag är lycklig idag.
Igår presenterade jag och ett par kamrater/ kollegor/ vänner ett nytt spännande koncept. Vi kallar det ”NioVi tillsammans”. Det är så spännande att jag tycker att du ska gå in på http://eskilstunakvalitet.just.nu för att få veta mer. Men kort sagt är vi nio erfarna entreprenörer som tillsammans har en stor kompetens och enorm erfarenhet av konferenser, utbildningar och event. Så söker du en Moderator, en Underhållare eller en Föreläsare/ Inspiratör tycker jag att du ska ta kontakt med oss. Vi är faktiskt vad vi lovar. Kvalitet från Eskilstuna. Och det är en av orsakerna till att jag är lycklig idag.
Vi är ett litet nätverk som har börjat samarbeta. Vi har alla känt till varandra i många år men det har bara blivit att vi hälsat och i bästa fall ätit lunch tillsammans. Men betydligt oftare har vi suttit var och en på sitt håll och försökt vara kreativa. Vi har inte haft någon att dryfta de där andra sidorna av vårt arbete, för de man talar med ser hellre de positiva sidorna och tycker att man bara gnäller när man säger att allt inte är guld som glimmar. Nu har vi snudd på fått arbetskamrater och det absolut bästa är att vi tillsammans kan växa varandra.
Vårt nätverk av kunder och uppdragsgivare är stort och mångfacetterat. Nu har vi tagit varandra i hand och sagt att vi ska hjälpa varandra med marknadsföringen. Vi kommer inte att behöva någon talar/ artistförmedling som förmedlar uppdrag. Nu kan vi göra det själva.
Den här idén om att hitta ”lämpliga” personer att samarbeta med har jag haft i många år. Nu är den verklig. Det är därför jag idag bloggade om att ”Idag är jag lycklig”!
Klotter, tomglas och omogna äpplen!
Som hundägare ser jag mycket på våra rundor i kvarteren där vi går. Det var fredag igår och det kan jag med god säkerhet veta genom att titta på de trasiga ölflaskorna, de kastade ölburkarna och de tomma cigarettaskarna som garnerar gatan. Det är något som jag ofta ser på lördag- och söndagsmornar. Som gammal sur gubbe är det lätt att förbanna och redan på morgonen ha nöjet att bli sur på det som händer i vår stad. Men det vill jag inte bli. Istället försöker jag se på det med andra ögon. Det positiva med detta är ju att de som gjort det fått sig en hälsobringande promenad samtidigt som de inmundigade/inhalerade de mindre hälsosamma gifterna.
Och i morse kunde jag konstatera att, nu får inte ens de unga träden i Kronskogen vara ifred. Det som igår var livskraftiga unga björkar var nu neddragna och spärrade stigen. Trist, tråkigt eller kanske vi ska se det som att skolan har börjat och eleverna måste på gymnastiken springa/lufsa/ gå motionsslingan runt. För om vi ser det på det sättet är det väl inget att några träd förstörs, eftersom de som gjorde det fick lite frisk luft och motion när de gjorde det. Intet ont som inte har något gott i sig.
Jag bor i ett vackert gammalt villaområde med härliga äppelträd. Min granne har ett väldigt speciellt placerat träd som är mycket lockande för de som går förbi. Äpplena är dessutom stora och ser onekligen goda ut. Du förstår säkert vad det innebär. Folk vill plocka och eftersom allt mitt är ditt, så gör de just det. Och även här finns det positiva saker att uppmärksamma. För att nå träden får de utföra Friskis och Svettis-liknande rörelser och sträcka på kroppen och det är ju bra i sig. Problemet är bara att de är så omogna att de mycket snabbt slängs på gatan. Samtidigt som det sker så har vi ca. 7 m därifrån ett träd som ger massor med frukt och som vi inte tar hand om. Varje år kommer det någon förbi och frågar om de kan få plocka lite äpplen och varje år tar vi tacksamt emot deras förfrågan med ett – varsågod!
Och så var det Klottret! Varför ska vi se på klotter som något klandervärt. Att det kostar miljoner att sanera är väl inte det väsentliga. Det primära är ju att de som utfört den konstnärliga handlingen ofta – inte alltid – både utvecklat sin kreativa och sin fysiska förmåga. Härligt! Efter att ha sprungit i skogen togs cykeln ner till stadens centrum. En av de fastigheter jag passerade har en massiv häck på ca 8 – 10 m upp mot gaveln. Och! Det var säkert tänkt som att den skulle rama in kvällen/ nattens klotter på ett vackert sätt. Men! Det olyckliga är att den som gjorde det inte borde ha gjort det så stort och så fult. Alltså, det finns graffiti och så finns det klotter. Huvaligen! Dock det positiva är naturligtvis den kreativitet som inspirerat till verket och att den som gjorde det måste förutom att ha fått skrapsår även fått en behövlig work out. (hoppas ni förstår skämtet).
Jag är faktiskt seriös i min fundering, men det räcker inte. Jag blir bara förbannad och ledsen. Naturligtvis är det inte mitt fel att andra gör det! Eller? Det är det visst det! Personligen har jag en stor skuld i det hela. Jag är 60+ och dessutom har jag arbetat som lärare i över trettio år. Det är vi, vår generation som på sätt och viss lagt grunden till den värdegrund vi i realiteten lever i idag. Inte den värdegrund som vi med ord bejakar utan den som vi de facto lever efter. Det är genom våra handlingar eller snarare brist på handling som framkallat det samhälle vi har idag. Och! Jag skäms!
Om vi slutade att inte se, inte säga något och inte ifrågasätta när andra gör förstör vår gemensamma egendom skulle vi skapa ett bättre samhälle. Men! Frågan är om du vågar göra det. Jag vågar och får skit för det, men det tycker jag att det är värt!
I väntan på ……
När ska de komma? Hantverkarna alltså! Det sägs att det finns ingenting om väntans tider. Och, för den som väntar är det ett frustrerande uttryck. För det är ju det som gör att du sitter där och inte kommer igång med något. Du vet ju inte när de kommer och kan därför inte heller planera dagen och dess göranden. M.a.o. man sitter där och kan inte så mycket annat.
Jo, det går visst att göra något säger nu någon besserwisser. Du t.ex. skriver ju ner dina funderingar. Nöj dig med det lilla! Vad vinner du på att sitta och hetsa upp dig för något så oviktigt. De har ju meddelat att de kommer att komma. Ta det lugnt – ta en TOY!
Men! Det är bara det att det påståendet stressar än mer. Jag vet ju hur knäppt det är att stressa upp mig för något jag inte kan styra. Alltså blir hela situationen en intressant form av dubbelsbestraffning av sig själv. Gränsen för hur dum man får vara för sig själv är klart överskriden och det är då det händer.
Nej, inte att hantverkarna kommer utan att jag inser det knäppa i att stressandet och kan koppla av. Det är nu jag börjar tänka på ”I väntan på Godot” och en solig eftermiddag utanför Koskenkorva i Finland på 70-talet. På väg hem från en tripp till Helsingfors stod jag och liftade vid landsvägen. Det var hett och det kom nästan inga bilar. Framför allt var det inga bilar som stannade för att ta upp en ensam liftare. Vattnet tog slut och jag började må dåligt av att stå där i solen. Men vänta nu. En bil stannade en bit ifrån mig. Äntligen!Nej! Istället för att ta upp en liftare släpptes en annan ut. Kris! Det är svårare för två män att få lift än en.
Den nye kamraten var en student från Schweiz och vi började tala med varandra om livet och våra intressen. Båda var vi intresserade av teater och det var då vi fick vår i vårt tycke så briljanta idé. Om en bil stannade skulle vi gå fram och fråga om hon/hen/han var Godot? Om svaret var nej skulle vi tacka för intresset och fortsätta vår väntan. Vi tyckte själva att vi var både smarta och kreativa så när en bil äntligen stannade gjorde vi just det också. Det var inte många finska bilister på 70-talet som en varm julidag ska komma att tänka på en pjäs av Samuel Beckett. Vi var tvungna stanna. Kossorna på andra sidan vägen undrade vad vi höll på med. Mitt huvud likaså, avsaknad av vatten och solskenet gjorde att jag fick solstygn och var tvungen att lägga mig i diket.
Och det var då det hände! En god människa stannade och undrade hur det var och om han kunde hjälpa till. Vi frågade inte ens om han var Godot, han gjorde ju en god gärning och det räckte för oss. Och ser man på, det är nu det händer. Det ringer på dörren, hantverkarna är här och jag har ju inte ens hunnit stressa upp mig för att de inte kommer.
Istället har jag fått tillfälle att filosofera över livet och i minnet gå tillbaka till ett möte mitt i skogen mitt i Finland. Det är nu mer än fyrtio år sedan det hände och jag kommer ihåg vårt möte och samtal. Det hade jag inte gjort om jag inte varit med om detta med
I väntan på ….
Tack för det bäste hantverkare.
Vi har slitit hela året och nu har vi förlorat allt!
En liten blänkare i SvD den 26 juli 2013 låter oss veta att Jean-Louise Moissenet i Beaune liksom många vinbönder i Bourgogne har drabbats av stora skador när området härjades av hagelstormar. Samtidigt har Eskilstunakuriren ett reportage om spannmålsbönderna i Mälardalen ser sin skörd torka bort. Lägg där till ett samtal med en statlig tjänsteman som inte riktigt förstår villkoren för en företagare så har vi ämnet för dagens reflektion.
”- Du kan väl få någon form av avgångsvederlag om du behöver det! För staten går väl in och tar hand om det tills du får pension”. Det var inte med illvilja eller ironi han sade det här till mig. Vi var två halvgamla män som talade om när det är den rätta tiden för att gå i pension. Han har alltid varit statligt anställd och i den verksamhet han arbetat är det numera mycket vanligt att de anställda erbjuds mycket förmånliga villkor om de är villiga att gå i förtida pension. Och vi är ju många som tänker utifrån den verklighet vi själva lever i så jag förstår honom på sätt och vis. Jag har ju själv varit anställd och haft den stora lyckan av att känna trygghet i att ha ett jobb att gå till och en lön som anlänt i slutet av varje månad.
Men det har inte Jean-Louise Moissenet, spannmålsbönderna i Mälardalen eller vi som försörjer oss som egna företagare. Vi satsar pengar, arbetstid och framför allt framtidstro på att det vi sår kommer vi också att få skörda. Det skyddsnät som finns är dyra försäkringar som inte alla anser sig ha råd att betala. Och ändå kan jag tycka att det bästa som hänt mig i mitt arbetsliv var när jag startade mitt företag för tjugosex år sedan.
Som man sår får man skörda! Ett talesätt som har en stor sanning i sig, men också är totalt fel. Ibland kan det gå åt helvete i alla fall. Då gäller det att ha ”is i magen” och så mycket pengar att man kan överleva till nästa skördetillfälle. Därför kostar vi också mer pengar än motsvarande kommunala verksamheter som kan balansera eventuella nedgångar på ett helt annat sätt.
Det finns mycket kunskap i Bibeln om man bara är öppen nog att ta den till sig. Ett annat talesätt som man kan finna där är resonemanget om att efter sju goda år kommer det sju magra. Idag är jag glad över att jag tänkte på det under de goda nu när lågkonjunkturen vägrar släppa sitt grepp. Jag har lagt undan i ladorna och än finns det gröda kvar. Det är skönt för det ger mig en känsla av trygghet. Men inte för mycket! Jag anser nämligen att för mycket trygghet är kontraproduktivt och är förödande för kreativitet och engagemang.
Jag är i grunden socialist (dock inte politiskt korrekt) och är för privat verksamhet. Jag anser att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi var fler som sysselsatte oss genom egna företag. Och orsaken till just detta är trygghet. Jag anser att det finns en stor förväntan hos många att samhället/staten/kommunen ska ta hand om oss från vaggan till graven och den känslan av trygghet passiviserar oss. Vi gör vad vi ska och det kan räcka med det. Och! Det är verkligen helt OK för mig, men det är bara det att de då missar så mycket lycka, glädje och stolthet.
För det är just kicken av att ha fått utföra ett lyckat uppdrag som förutom de ekonomiska fördelarna ger så mycket mer. Det är kärlek, tacksamhet, uppmärksamhet och så oändligt mycket mer. Den belöningen är så stor att jag längtar att få börja arbeta igen efter semestern. Som föreläsare är det korta ledtider och den första månaden handlar om att ringa runt och ta kontakt. Påminna gamla kunder och försöka intressera nya.
Jag får börja med att så för att få skörda för även om det förra året var drabbat av en ekonomisk kris. På samma sätt är jag övertygad om att vinbönderna i Bourgogne och spannmålsbönderna i Mälardalen kommer att komma igen. För de liksom jag vet att vi går mot en ljusnande framtid och framförallt att det är vi själva som skapar den åt oss och våra familjer.
Om vi skulle få fler företagare i Sverige så är jag övertygad om att vi skulle få ett bättre samhälle där fler tog ansvar för den miljö vi lever i. Det är ju i den goda jorden/ det goda samhället växtkraften finns!
Ska jag måla eller sova? Det är den stora frågan!
Egentligen är det ju enbart slött att ens tänka tanken. En riktig karl ska ju under semestern ha en massa projekt som han bara måste förverkliga. Men! Eftersom jag inte är så mycket man att jag måste visa för mig själv att det är gjort så funderar jag aktivt på att strunta i det och lägga mig i hängmattan. Om det handlar dagens fundering.
Nu är det så här att i den yttersta spetsen, (tomten är utformad så att en del är spetsig), bakom uteplatsen och bakom förrådsbodan finns det en liten utbyggnad med plasttak. Där står en gammal cykel, trädgårdsredskap, gräsklippare och lite diverse bra att ha i trädgården-grejor. Det finns absolut ingen som kan se detta uteförråd utom den som medvetet måste ta sig fram via en hög grind som döljer allt. Det är den delen av fastigheten som jag i min manlighet bestämt att ska vara nästa projekt. Och. Visst tycker jag att det kan vara lite småtrevligt att stå och måla i sommarvärmen. Men samtidigt känns det lite onödigt. Varför ska jag göra det? Behövs det? Nej. Är det någon som kommer att se att jag gjort det? Tveksamt. Blir det snyggare? Ja. Blir det hållbarare? Ja. Höjer det värdet på fastigheten? Ja, kanske. En eventuell spekulant ser att det är välskött ända till tomtgränsen. Om ja! Varför då tveka?
Ute är det soldis, en mild vind smeker trädgårdens buskar och träd. Fåglarna sjunger och kroppen är så där lagom mör efter en lång promenad med hundarna, ett träningspass på gymmet och en shoppingrunda på stan. Den längtar efter en stunds vila och reflektion i hängmattan. Semestern är ju i princip slut och det är ju dags att fundera på jobb igen. Bara det är ju jobb i sig, så om jag då lägger mig i hängmattan kan man ju med fog säga att jag jobbat en stund. Eller??
Huga! Det är jobbigt att tänka så här mycket. Måste fatta ett beslut, Ska jag vara mannen som gör det som en riktig karl skulle göra eller ska jag vara den jag egentligen är. Den som tänker och därför inte får något gjort.
Jag går ut i garaget, plockar fram penslar och börjar leta fram den färg som jag utgår ifrån att ska finnas där. Här ska det målas! Men! Näh! Slut färg och bilen inkörd i garaget. Nytt beslut! Hängmatta och en deckare. Det är ju trots allt sommar och ingen kommer ju att se att jag inte gjort det jag inte gjort och förövrigt kan det ju göras någon annan gång.
Svaret på den stora frågan är ”att sova” och jag tycker att det är ett mycket genomtänkt beslut som kommer att göra att jag mår gott till kvällen och nästa stora fundering. Äta hemma eller gå ut på en fin liten restaurang?
Livet är gott och som du förstår har jag semester.
”Vilken snygg häck”!
Det var det första jag hörde och eftersom de äldre herrarna som sade detta satt på en parkbänk framför mig insåg jag att de inte åstundade undertecknads. När det sedan följdes av – ”undrar vem som stått modell till den” insåg jag att de beundrade ett av de få konstverk som pryder Eskilstunas centrum. I det här fallet var det en mindre staty och det de tittade på var den estetiska baksidan av densamma. Först garvade jag lite för mig själv och tänkte något om pilska gubbar. Sen så tänkte jag en gång till och insåg att de faktiskt tittade på det vackra konstverket. Om det handlar dagens fundering.
Vårt behov av kultur och hur klokt det är att se det som en del av det goda samhället är alltså ämnet för dagen. Rosevinet på Systembolaget i Visby har tagit slut och de som var där har åtminstone fått med sig ordet ”kultur” från sin resa till Almedalen. Eftersom jag varken är förtroendevald politiker, politruk eller mediamänniska var jag inte på plats. Men! Enligt referat och artiklar är det behovet av kultur som är ”ordet för dagen”. Det gläder mig på samma sätt som de äldre herrarnas reflektion av den unga kvinnans kropp.
Jag reser mycket och på så sätt upplever jag många städer. Att gå runt i staden och känna av dess puls och den stämning som förmedlas är en härlig sysselsättning. Arkitekturen, gatorna och sättet att skapa en hemkänsla är saker som jag menar att påverkar både mig och de som bor där. Min gamla hemstad Luleå har ett centrum som ligger otroligt vackert. Men det måste vara en av de fulaste stadskärnor man kan besöka. Det finns ingen klar tanke i arkitekturen, ingenting är i harmoni med det andra. Allt är funktionellt och bra, men vackert nej!
Ett undantag finns och det lyser som en fyrbåk i centrum. Det är Kulturens hus!! Äntligen händer det saker i stan och nu har även de styrande insett att estetik är en viktig del av kulturen. Med arkitekter som Tirsén och Aili och byggare som Galären kommer de säkert att lyckas skapa ett centrum som lockar folk att återvända.
En stad som redan nu har lyckats med en enormt spännande satsning är Örebro! De är på väg att skaffa sig ett gott internationellt rykte genom en medveten satsning på kultur. Du som läser detta och har möjligheter att åka till Örebro på en dagsutflykt uppmanas att göra det. Varför?
Jo, de satsar på konst i stan. De kallar det Örebro Open ART och är just det – en konstutställning i det fria. Så här beskriver de själva sin satsning. ”Open ART är en internationell utställning för samtidskonst i Örebro. Den erbjuder ett unikt koncept att uppleva och möta konst.
Sommaren 2013 blir fjärde året för OpenART. Konstnärer från Sverige och många delar av världen kommer återigen att temporärt förvandla Örebros stadskärna med rebellisk, fantasieggande och dubbelbottnad konst.
Målsättningen med OpenART är att iscensätta okonventionella och nyskapande möten med konsten, som nu tagit steget ut i det offentliga rummet för att möta en större publik. Just genom att våga bryta mot invanda föreställningar”. om hur konst skall upplevas skapas en ny arena för konsten — Örebro OpenART.
Jag är säker att de tre herrarna som studerade den unga flickans ändalykt även hade trivts med att gå runt i Örebro centrum och studera den enorma mångfalden av konst. Den här satsningen har satt Örebro på kartan. De får stora rubriker i tidningar, de syns i TV och all konst skapar en positiv bild av staden. Det här är ett mycket klokt sätt att marknadsföra en stad och samtidigt profilera den. Personligen tror jag att inom bara ett par år kommer Örebro Open Art att vara ett mycket aktat namn i världen som kommer att locka besökare från när och fjärran. Lägg där till den stolthet som den sanne Örebroaren kan känna när de ser att de styrande satsar på att göra stadskärnan till en spännande och dynamiskt plats.
Göteborg är också en stad som medvetet satsat och lyckats skapa en profil som både stärker gemenskapen, skapar arbetstillfällen och lockar besökare. Förutom att de år efter år placerar sig i topp när det gäller idrottsstäder så är ju staden Event och Kongresstaden No 1. Snacka om att lyckas. Och även här är kulturen en viktig del av stadens själ. Det räcker med att nämna Bokmässan och den fantastiska betydelse den har för den svenska litteraturen.
Med mer kultur i staden, i samhället, i världen vinner man mycket. Det ger gemenskap, stolthet, arbetstillfällen och nyfikna turister som gärna spenderar sin tid och pengar. Alltså blir kontentan att de rosevinspimplande lokalpolitiker som blev inspirerade av att satsa på kultur i hemstaden. De är de som vi ska rösta fram i nästa val. Då har deras resa till Gotland gjort nytta och vi ska säga tack till dem för att de åkte.
Eftersom jag bor i Eskilstuna så hoppas jag verkligen att det var många av våra förtroendevalda som var på plats och kommer ihåg budskapet om kultur. Och. Om de vill se den nu så omtalade statyn så är det den utanför stadshuset till vänster om arbetets ära som inspirerade mig till denna fundering och herrarna till att studera konst.
Det gäller inte MIG
Det gäller för dig, men inte för mig. Flytta på dig gubbjävel så att JAG kommer fram.
Nu tror du säkert att jag ska gnälla på trafikanter igen. Men. Näh! Det är alldeles för lätt och det har jag gjort förr. Idag funderar jag på det stora EGOT.
Min bakgrund är enkel. Min mamma gjorde vad hon kunde för att ge oss en dräglig uppväxt. Som ensamstående (änka) på 50-talet var det inte så lätt. Hon var en bra mamma och gjorde allt för oss. Så här i vuxna dagar undrar jag faktiskt när hon började tänka på sig själv. Hennes primära jag var kärleken till min syster och mig. Det enda hon satsade på sig själv var lusten till att sticka och virka. Och vem gjorde hon grejorna till? Oss naturligtvis. På så sätt var vår mamma lite för mycket. Allt hon gjorde stämmer in på dagens tema ”Det gäller inte MIG” på ett sätt som jag saknar idag.
Nu kommer alltså gnället! Varför är det ett så EGO-fixerat samhälle vi lever i? Ord som Solidaritet och Tillit är ord vars betydelse försvann under slutet av det förra årtusendet. Jag är rädd för att många av dagens ungdomar inte ens kan förklara betydelsen av vad som menas med det. Och det skrämmer mig!
”Tillsammans är vi starka” och ”en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken” är formuleringar som handlar om samarbete, det handlar om att alla kan vi hjälpa varandra. Och! Det är det som är min ledstjärna här i livet. Jag vill gärna hjälpa dig att lyckas och om du tackar för hjälpen blir jag glad.
För många år sedan hade jag en föreläsningsturné om manligt och kvinnligt språk. Det var spännande och intressant eftersom den väckte så många möjligheter till samtal och diskussioner. En historia som jag aldrig kan glömma är den om krabborna och hinken. Det var en kvinna som bott i/på Sri Lanka och den handlade om Lankeser och Kineser, men hon menade att den lika gärna handlade om kvinnor och män. Idag menar jag att den handlar om oss alla både kvinnor och män.
Så här går den. Det lankesiska folket är som krabbor i en hink. Om en krabba som har hamnat i en hink med andra krabbor gör ett försök att kravla sig över kanten så är de andra krabborna snabbt framme och drar ner den igen. Även det kinesiska folket är som krabbor i en hink, den stora skillnaden är att om någon visar vilja att kravla sig över kanten så bygger de andra en trappa så att de lyckas. Och om någon då råkar gå under så gör det inte så mycket eftersom det finns så många kineser.
Du ska inte tro att du är något! Jante-lagen härskar i vårt dagliga liv men har alltmer tagit även fysiska former. Häromdagen skulle jag flyga med Ryanair och det var roligt (läs skrämmande) att se hur en kvinna skapade egna regler för köandet både vid incheckning av bagage och vid ombordstigningen. Reglerna gällde oss andra, inte henne.
Jag är stor (nästan två meter) och är inte rädd att ta plats, eller för den delen ta för mig av det som erbjuds. Det är inte det jag anmärker på utan det är att vi inte längre ser varandra. Vi tränger oss i köer, vi umgås mer via messande än via samtal, vi ger inte varandra tid att umgås och reflektera utan förväntar oss alltid att det som ska göras för att underlätta mitt liv, det ska göras av någon annan innan jag har kommit på att jag har behov av det. För är det inte klart när jag behöver det blir jag förbannad.
Om vi kunde lyfta våra ögon från våra mobiler och läsplattor skulle vi se att det fanns andra runt om oss. Ett analogt hej och en fysisk kram är vad jag drömmer om, för jag vill faktiskt umgås med just DIG!
Smarta telefoner ger puckade trafikanter!
Hur dum får man egentligen vara? Ja, det tänkte jag häromdagen när jag såg en kvinna som kom cyklandes på vägens vänstra sida. Hon var på väg att köra in i en mötande bil. Om det handlar dagens fundering.
Det handlar alltså om kultur och framförallt trafikkultur. Eller vanligt folkvett som jag egentligen vill kalla det. Den beskrivna episoden följdes upp av att den unga kvinnan som var på väg att köra in i bilen blev mycket uppbragd att det plötsligt fanns en bil i hennes färdväg och gav fingret åt chauffören. Hon var ju tvungen att väja och kunde ju därför inte kolla det hon höll på med på sin smartphone. Och som du förstår var ju orsaken till att hon inte sett bilen var att hon hela tiden hade haft all uppmärksamhet ner i sin mobil.
Nej! Det var inte jag som var chauffören utan jag var helt enkelt en hundägare på promenad. Det är en hobby som jag har, ja alltså, att promenera runt i villaområdet med Wille the dog. Det är en aktivitet som ger mycket kunskap om både det ena och det andra. Och! Tyvärr skulle jag kunna ge empiriska belägg för det – i mitt tycke – olyckliga tittandet ner i mobiler samtidigt som de cyklar. Den empirin bygger jag på promenaderna med Wille the dog. Redan 6,30 är det många cyklister som måste kolla av att något inte hänt/ något som har hänt sedan de lämnade hemmet. Frekvensen av cyklar ökar och vid lunchtid är det närmast legio att kolla av sin mobil under färd. Det vill säga att det är precis vad som sker när de smarta folket (som kan göra två saker samtidigt) är på väg hem mellan kl. 16 – 18.
Min tanke är. ???????????????? Även om svensk skola misslyckas med att utbilda elever som kan läsa och förstår så knepiga sammanhang som att om man cyklar och inte ser sig för så kan det komma bilar i vägen, eller hemska tanke komma lekande barn. Dessutom finns det ju något som kallas trafikregler och det är ju även det ingenting som någon behöver bry sig om. Men det skiter de ju också i. Just nu är det – på grund av vägarbete – enkelriktat utanför vårt hus. Det är trångt och besvärligt att ta sig fram med bil eftersom större delen av vägbanan är uppgrävd.
Tror du att det hindrar de cyklister som har det som sitt till/ från jobbet stråk att dels cykla mot enkelriktat och dels kolla sin mobil så tror du fel. Men de är naturligtvis inte ensamma. Det finns ytterligare en grupp som nyttjar sin mobil än mer och det är småbarnsföräldrarna. Där har det gått så långt att en psykolog talade om faran med detta i radion häromdagen. Hon hävdade att mobilanvändandet hos föräldrarna riskerar att ge skador hos barnen när de senare växer upp. Sant eller falskt, vad vet jag? Men en sak vet jag och det är att enligt min åsikt/ mina studier baserade på promenader med hunden att det är en otrevlig sanning att många tittar mer på sina mobiler än på sina barn.
Jag efterlyser alltså folkvett utifrån de klassiska orden ”allt vad du vill att en människa ska göra mot dig, ska du och göra mot dem”. Se din nästa och de ser dig. Världen blir faktiskt både bättre och trafiksäkrare då.
retoriker 