Ska jag måla eller sova? Det är den stora frågan!
Egentligen är det ju enbart slött att ens tänka tanken. En riktig karl ska ju under semestern ha en massa projekt som han bara måste förverkliga. Men! Eftersom jag inte är så mycket man att jag måste visa för mig själv att det är gjort så funderar jag aktivt på att strunta i det och lägga mig i hängmattan. Om det handlar dagens fundering.
Nu är det så här att i den yttersta spetsen, (tomten är utformad så att en del är spetsig), bakom uteplatsen och bakom förrådsbodan finns det en liten utbyggnad med plasttak. Där står en gammal cykel, trädgårdsredskap, gräsklippare och lite diverse bra att ha i trädgården-grejor. Det finns absolut ingen som kan se detta uteförråd utom den som medvetet måste ta sig fram via en hög grind som döljer allt. Det är den delen av fastigheten som jag i min manlighet bestämt att ska vara nästa projekt. Och. Visst tycker jag att det kan vara lite småtrevligt att stå och måla i sommarvärmen. Men samtidigt känns det lite onödigt. Varför ska jag göra det? Behövs det? Nej. Är det någon som kommer att se att jag gjort det? Tveksamt. Blir det snyggare? Ja. Blir det hållbarare? Ja. Höjer det värdet på fastigheten? Ja, kanske. En eventuell spekulant ser att det är välskött ända till tomtgränsen. Om ja! Varför då tveka?
Ute är det soldis, en mild vind smeker trädgårdens buskar och träd. Fåglarna sjunger och kroppen är så där lagom mör efter en lång promenad med hundarna, ett träningspass på gymmet och en shoppingrunda på stan. Den längtar efter en stunds vila och reflektion i hängmattan. Semestern är ju i princip slut och det är ju dags att fundera på jobb igen. Bara det är ju jobb i sig, så om jag då lägger mig i hängmattan kan man ju med fog säga att jag jobbat en stund. Eller??
Huga! Det är jobbigt att tänka så här mycket. Måste fatta ett beslut, Ska jag vara mannen som gör det som en riktig karl skulle göra eller ska jag vara den jag egentligen är. Den som tänker och därför inte får något gjort.
Jag går ut i garaget, plockar fram penslar och börjar leta fram den färg som jag utgår ifrån att ska finnas där. Här ska det målas! Men! Näh! Slut färg och bilen inkörd i garaget. Nytt beslut! Hängmatta och en deckare. Det är ju trots allt sommar och ingen kommer ju att se att jag inte gjort det jag inte gjort och förövrigt kan det ju göras någon annan gång.
Svaret på den stora frågan är ”att sova” och jag tycker att det är ett mycket genomtänkt beslut som kommer att göra att jag mår gott till kvällen och nästa stora fundering. Äta hemma eller gå ut på en fin liten restaurang?
Livet är gott och som du förstår har jag semester.
”Vilken snygg häck”!
Det var det första jag hörde och eftersom de äldre herrarna som sade detta satt på en parkbänk framför mig insåg jag att de inte åstundade undertecknads. När det sedan följdes av – ”undrar vem som stått modell till den” insåg jag att de beundrade ett av de få konstverk som pryder Eskilstunas centrum. I det här fallet var det en mindre staty och det de tittade på var den estetiska baksidan av densamma. Först garvade jag lite för mig själv och tänkte något om pilska gubbar. Sen så tänkte jag en gång till och insåg att de faktiskt tittade på det vackra konstverket. Om det handlar dagens fundering.
Vårt behov av kultur och hur klokt det är att se det som en del av det goda samhället är alltså ämnet för dagen. Rosevinet på Systembolaget i Visby har tagit slut och de som var där har åtminstone fått med sig ordet ”kultur” från sin resa till Almedalen. Eftersom jag varken är förtroendevald politiker, politruk eller mediamänniska var jag inte på plats. Men! Enligt referat och artiklar är det behovet av kultur som är ”ordet för dagen”. Det gläder mig på samma sätt som de äldre herrarnas reflektion av den unga kvinnans kropp.
Jag reser mycket och på så sätt upplever jag många städer. Att gå runt i staden och känna av dess puls och den stämning som förmedlas är en härlig sysselsättning. Arkitekturen, gatorna och sättet att skapa en hemkänsla är saker som jag menar att påverkar både mig och de som bor där. Min gamla hemstad Luleå har ett centrum som ligger otroligt vackert. Men det måste vara en av de fulaste stadskärnor man kan besöka. Det finns ingen klar tanke i arkitekturen, ingenting är i harmoni med det andra. Allt är funktionellt och bra, men vackert nej!
Ett undantag finns och det lyser som en fyrbåk i centrum. Det är Kulturens hus!! Äntligen händer det saker i stan och nu har även de styrande insett att estetik är en viktig del av kulturen. Med arkitekter som Tirsén och Aili och byggare som Galären kommer de säkert att lyckas skapa ett centrum som lockar folk att återvända.
En stad som redan nu har lyckats med en enormt spännande satsning är Örebro! De är på väg att skaffa sig ett gott internationellt rykte genom en medveten satsning på kultur. Du som läser detta och har möjligheter att åka till Örebro på en dagsutflykt uppmanas att göra det. Varför?
Jo, de satsar på konst i stan. De kallar det Örebro Open ART och är just det – en konstutställning i det fria. Så här beskriver de själva sin satsning. ”Open ART är en internationell utställning för samtidskonst i Örebro. Den erbjuder ett unikt koncept att uppleva och möta konst.
Sommaren 2013 blir fjärde året för OpenART. Konstnärer från Sverige och många delar av världen kommer återigen att temporärt förvandla Örebros stadskärna med rebellisk, fantasieggande och dubbelbottnad konst.
Målsättningen med OpenART är att iscensätta okonventionella och nyskapande möten med konsten, som nu tagit steget ut i det offentliga rummet för att möta en större publik. Just genom att våga bryta mot invanda föreställningar”. om hur konst skall upplevas skapas en ny arena för konsten — Örebro OpenART.
Jag är säker att de tre herrarna som studerade den unga flickans ändalykt även hade trivts med att gå runt i Örebro centrum och studera den enorma mångfalden av konst. Den här satsningen har satt Örebro på kartan. De får stora rubriker i tidningar, de syns i TV och all konst skapar en positiv bild av staden. Det här är ett mycket klokt sätt att marknadsföra en stad och samtidigt profilera den. Personligen tror jag att inom bara ett par år kommer Örebro Open Art att vara ett mycket aktat namn i världen som kommer att locka besökare från när och fjärran. Lägg där till den stolthet som den sanne Örebroaren kan känna när de ser att de styrande satsar på att göra stadskärnan till en spännande och dynamiskt plats.
Göteborg är också en stad som medvetet satsat och lyckats skapa en profil som både stärker gemenskapen, skapar arbetstillfällen och lockar besökare. Förutom att de år efter år placerar sig i topp när det gäller idrottsstäder så är ju staden Event och Kongresstaden No 1. Snacka om att lyckas. Och även här är kulturen en viktig del av stadens själ. Det räcker med att nämna Bokmässan och den fantastiska betydelse den har för den svenska litteraturen.
Med mer kultur i staden, i samhället, i världen vinner man mycket. Det ger gemenskap, stolthet, arbetstillfällen och nyfikna turister som gärna spenderar sin tid och pengar. Alltså blir kontentan att de rosevinspimplande lokalpolitiker som blev inspirerade av att satsa på kultur i hemstaden. De är de som vi ska rösta fram i nästa val. Då har deras resa till Gotland gjort nytta och vi ska säga tack till dem för att de åkte.
Eftersom jag bor i Eskilstuna så hoppas jag verkligen att det var många av våra förtroendevalda som var på plats och kommer ihåg budskapet om kultur. Och. Om de vill se den nu så omtalade statyn så är det den utanför stadshuset till vänster om arbetets ära som inspirerade mig till denna fundering och herrarna till att studera konst.
Det gäller inte MIG
Det gäller för dig, men inte för mig. Flytta på dig gubbjävel så att JAG kommer fram.
Nu tror du säkert att jag ska gnälla på trafikanter igen. Men. Näh! Det är alldeles för lätt och det har jag gjort förr. Idag funderar jag på det stora EGOT.
Min bakgrund är enkel. Min mamma gjorde vad hon kunde för att ge oss en dräglig uppväxt. Som ensamstående (änka) på 50-talet var det inte så lätt. Hon var en bra mamma och gjorde allt för oss. Så här i vuxna dagar undrar jag faktiskt när hon började tänka på sig själv. Hennes primära jag var kärleken till min syster och mig. Det enda hon satsade på sig själv var lusten till att sticka och virka. Och vem gjorde hon grejorna till? Oss naturligtvis. På så sätt var vår mamma lite för mycket. Allt hon gjorde stämmer in på dagens tema ”Det gäller inte MIG” på ett sätt som jag saknar idag.
Nu kommer alltså gnället! Varför är det ett så EGO-fixerat samhälle vi lever i? Ord som Solidaritet och Tillit är ord vars betydelse försvann under slutet av det förra årtusendet. Jag är rädd för att många av dagens ungdomar inte ens kan förklara betydelsen av vad som menas med det. Och det skrämmer mig!
”Tillsammans är vi starka” och ”en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken” är formuleringar som handlar om samarbete, det handlar om att alla kan vi hjälpa varandra. Och! Det är det som är min ledstjärna här i livet. Jag vill gärna hjälpa dig att lyckas och om du tackar för hjälpen blir jag glad.
För många år sedan hade jag en föreläsningsturné om manligt och kvinnligt språk. Det var spännande och intressant eftersom den väckte så många möjligheter till samtal och diskussioner. En historia som jag aldrig kan glömma är den om krabborna och hinken. Det var en kvinna som bott i/på Sri Lanka och den handlade om Lankeser och Kineser, men hon menade att den lika gärna handlade om kvinnor och män. Idag menar jag att den handlar om oss alla både kvinnor och män.
Så här går den. Det lankesiska folket är som krabbor i en hink. Om en krabba som har hamnat i en hink med andra krabbor gör ett försök att kravla sig över kanten så är de andra krabborna snabbt framme och drar ner den igen. Även det kinesiska folket är som krabbor i en hink, den stora skillnaden är att om någon visar vilja att kravla sig över kanten så bygger de andra en trappa så att de lyckas. Och om någon då råkar gå under så gör det inte så mycket eftersom det finns så många kineser.
Du ska inte tro att du är något! Jante-lagen härskar i vårt dagliga liv men har alltmer tagit även fysiska former. Häromdagen skulle jag flyga med Ryanair och det var roligt (läs skrämmande) att se hur en kvinna skapade egna regler för köandet både vid incheckning av bagage och vid ombordstigningen. Reglerna gällde oss andra, inte henne.
Jag är stor (nästan två meter) och är inte rädd att ta plats, eller för den delen ta för mig av det som erbjuds. Det är inte det jag anmärker på utan det är att vi inte längre ser varandra. Vi tränger oss i köer, vi umgås mer via messande än via samtal, vi ger inte varandra tid att umgås och reflektera utan förväntar oss alltid att det som ska göras för att underlätta mitt liv, det ska göras av någon annan innan jag har kommit på att jag har behov av det. För är det inte klart när jag behöver det blir jag förbannad.
Om vi kunde lyfta våra ögon från våra mobiler och läsplattor skulle vi se att det fanns andra runt om oss. Ett analogt hej och en fysisk kram är vad jag drömmer om, för jag vill faktiskt umgås med just DIG!
Smarta telefoner ger puckade trafikanter!
Hur dum får man egentligen vara? Ja, det tänkte jag häromdagen när jag såg en kvinna som kom cyklandes på vägens vänstra sida. Hon var på väg att köra in i en mötande bil. Om det handlar dagens fundering.
Det handlar alltså om kultur och framförallt trafikkultur. Eller vanligt folkvett som jag egentligen vill kalla det. Den beskrivna episoden följdes upp av att den unga kvinnan som var på väg att köra in i bilen blev mycket uppbragd att det plötsligt fanns en bil i hennes färdväg och gav fingret åt chauffören. Hon var ju tvungen att väja och kunde ju därför inte kolla det hon höll på med på sin smartphone. Och som du förstår var ju orsaken till att hon inte sett bilen var att hon hela tiden hade haft all uppmärksamhet ner i sin mobil.
Nej! Det var inte jag som var chauffören utan jag var helt enkelt en hundägare på promenad. Det är en hobby som jag har, ja alltså, att promenera runt i villaområdet med Wille the dog. Det är en aktivitet som ger mycket kunskap om både det ena och det andra. Och! Tyvärr skulle jag kunna ge empiriska belägg för det – i mitt tycke – olyckliga tittandet ner i mobiler samtidigt som de cyklar. Den empirin bygger jag på promenaderna med Wille the dog. Redan 6,30 är det många cyklister som måste kolla av att något inte hänt/ något som har hänt sedan de lämnade hemmet. Frekvensen av cyklar ökar och vid lunchtid är det närmast legio att kolla av sin mobil under färd. Det vill säga att det är precis vad som sker när de smarta folket (som kan göra två saker samtidigt) är på väg hem mellan kl. 16 – 18.
Min tanke är. ???????????????? Även om svensk skola misslyckas med att utbilda elever som kan läsa och förstår så knepiga sammanhang som att om man cyklar och inte ser sig för så kan det komma bilar i vägen, eller hemska tanke komma lekande barn. Dessutom finns det ju något som kallas trafikregler och det är ju även det ingenting som någon behöver bry sig om. Men det skiter de ju också i. Just nu är det – på grund av vägarbete – enkelriktat utanför vårt hus. Det är trångt och besvärligt att ta sig fram med bil eftersom större delen av vägbanan är uppgrävd.
Tror du att det hindrar de cyklister som har det som sitt till/ från jobbet stråk att dels cykla mot enkelriktat och dels kolla sin mobil så tror du fel. Men de är naturligtvis inte ensamma. Det finns ytterligare en grupp som nyttjar sin mobil än mer och det är småbarnsföräldrarna. Där har det gått så långt att en psykolog talade om faran med detta i radion häromdagen. Hon hävdade att mobilanvändandet hos föräldrarna riskerar att ge skador hos barnen när de senare växer upp. Sant eller falskt, vad vet jag? Men en sak vet jag och det är att enligt min åsikt/ mina studier baserade på promenader med hunden att det är en otrevlig sanning att många tittar mer på sina mobiler än på sina barn.
Jag efterlyser alltså folkvett utifrån de klassiska orden ”allt vad du vill att en människa ska göra mot dig, ska du och göra mot dem”. Se din nästa och de ser dig. Världen blir faktiskt både bättre och trafiksäkrare då.
Det börjar med en …. och slutar med en silverskål!
Näh! Det handlar inte om att stjäla. Det handlar om personlig utveckling!
Det började med en flaska Beyaz för 4,25 kr och numeraköper jag inte gärna ett vin under 100 kr. Varför? Det är inte gott nog! Med den här inledningen är det säkert många av er som slutar att läsa för det är skrivet så pretentiöst och nördigt larvigt.
Och! Visst är det både nördigt och larvigt att skriva så om sin hobby. Men ofta är det så att med kunskap kommer också ökade krav och förväntningar. En flaska Beayz skulle idag kosta 38 kr och det skulle den säkert vara värd. Eller! Rättare sagt inte vara värd. Syftet en gång i tiden var ju att dra i sig den så snabbt som möjligt och få den fylla man eftersträvade. Och. Den stora fördelen med just Beyaz var ju att den smakade så dåligt att det tog precis lagom länge för att man inte skulle blir alltför full alltför fort.
Idag är det inte längre lika viktigt att snabbt höja promillegraden. Jodå, det är fortfarande ganska så behagligt att då och då bli lite grann på pickalurven. Men vindrickandet innebär så mycket mer. Det är framför allt smaken som är det primära, sedan om/ när man äter något så bör det ju passa till maten. Om vi sedan plussar på lite sport i att känna igen olika druvor och på så sätt kunna få en insikt i var och hur de producerats blir det än mycket trevligare.
Dessutom måste man ju läsa aktuell litteratur för att vara uppdaterad på det senaste och om det kanske finns ett fyndvin som är värt att lagra. Och! Det är även här en ytterligare njutning kommer in. På Beyaz-tiden hade jag alltid vin hemma i garderoben. Syftet var att det skulle finnas hemma om mina kompisar kom på att vi skulle festa. Nuförtiden har jag en massa viner som ska lagras och har t.o.m. ett vinfack i en riktig vinkällare. Det är dyrt som bara den, men känslan av att kunna bjuda vänner ner i densamma för ett glas i källarvalven gör det värt utgiften.
Det kostar alltså pengar att vara vinnörd, men det är värt varenda krona. Om jag skulle dricka BiB som är motsvarigheten till gårdagens Beyaz skulle jag få den fylla jag eftersträvar och inget mer. Men mitt vintresse har gjort att jag rest till Bordeaux, Alsace, Trentino och framför allt till Toscana. Jag har lärt mig mycket om Geografi, varit på väg att starta vinimport som i sin tur utvecklade min förmåga att skriva affärsplaner. Jag har utvecklat mina sensoriska sinnen, fått uppleva oförglömliga vinprovningar. Jag har tjänat pengar på att ha vinprovningar som ett inslag i mitt kursgivande. Och framför allt fått vänner för livet.
Det är därför jag mår alldeles förträffligt just nu. Om ett par timmar ska jag ha examination på Erlands vinskola. Ett litet hobbyprojekt som har gett mer än jag kunde ana. Mina vänner/ elever kommer att utsättas för teoretiska frågor som ”Vilka färgtoner kan man ana i nagelns kant på ett lagrat rött vin?” och sedan ska de avgöra vilket vin som är gjort på Syrah, Sangiovese, Tempranillo och vilket som är ett blandvin med en dominans av Grenache. Om de svarar alltför mycket fel får de gå till Mc Donalds, vi andra avnjuter en fransk buffé. Det är kul att ha kurs!
Och som den munskänk som jag är (förening för vinnördar) har jag naturligtvis en silverskål som jag kommer att inleda kvällens övning med att skåla i. För det började med Beayz och slutar med Champagne i en silverskål.
Fy fan vad jag är bra, eller konsten att låtsas att man är det!
Näh, jag söker inte jobb! Näh, det är inte synd om mig!
Solen skiner, Syrenhäcken blommar och vår trädgård har nog aldrig varit vackrare än nu. Jag sitter vid min dator och skriver samtidigt som en trevlig målare ser gör just det han är bäst på. Han målar vårt hus. Han gör det med färg och jag målar med ord. För det är jag bäst på. Och jag är stolt över att skriva att jag är bra. Om detta handlar dagens fundering.
Det är skönt att bli gammal och inte alltid behöva vara så förbaskat bra på allt och sämre på inget. Tidigare har jag bloggat om hur mitt liv har sett ut med tio års mellanrum. Och. Det var jobbigare förr. Vid trettio/ fyrtio års åldern förutsatte jag (och kanske även du) att man var tvungen att behärska allt och naturligtvis vara av god mästarklass i vad man än företog sig. Det var inte lätt för det var ju bara att kolla resultatet för att inse att man inte var just det man önskade att man var. Hugaligen, Självkänslan droppade regelbundet och man var tvungen att lägga på ett stort låtsas. Det hjälpte för stunden.
Och! Därför är det så sorgligt att vi inte kan hantera ungdomsarbetslösheten på ett bättre sätt. Det finns alltför många ungdomar som är i sitt livs knoppning. De är på väg att bli vuxna med allt det innebär. Men. Vad har de för självkänsla, vad har de för självförtroende att bygga sin framtid på. Många har lärt sig att misslyckas i skolan, de har blivit över i arbetslöshetskön och lärt sig att ingen bryr sig om dem, så varför ska de bry sig om någon annan. De orkar inte ens låtsas att de är något.
Det är kanske jobb jag söker trots allt. För jag vill än en gång göra det jag gjort så många gånger tidigare. Det ger så mycket att arbeta med ungdomar och ge dem insikt hur värdefulla de är, att de faktiskt kan och att vi alla har ett behov av dem. Jag ska banne mig se till att Eskilstunas politiker inser att även jag har en kompetens att utveckla den enskilde människan.
Det vet jag att jag är bra på! Eller åtminstone att låtsas att jag är det.
I Luleå finns ett projekt för unga arbetslösa med namnet VÅGA. Det har jag försökt nå Eskilstuna kommuns tjänstemän för att berätta om i ett drygt halvårs tid. Ingen har haft ens tid att lyssna till vad det handlar om. Nu gör jag ett försök på politisk nivå. Det ska bli spännande att se vad som händer. I Luleå vågar man satsa på eldsjälar som vill förändra, i Eskilstuna ?????????????
Solen skiner och snart är framsidan på mitt hus färdigmålat. Det är ett rent nöje att se en stolt yrkesman göra sitt jobb. Den insikten om att man är bra och att man är stolt över att vara just det är det som ger mig drivkraften att arbeta vidare med retorik och pedagogik. När mina deltagare är stolta över vad de presterat är jag stolt över att ha fått följa dem på vägen.
Om Eskilstuna inte vill intressera sig för VÅGA är jag säker på att det finns andra kommuner som vågar satsa på att få ungdomar att växa.
Så det var kanske ett arbete jag sökte trots allt!
Om nu allt är bögarnas fel, så är det väl dem vi ska tacka för festen!
Igår sken solen, himlen var blå. Det var ett härligt sommarväder i Eskilstuna och jag har sällan sett så många människor vandra omkring med ett leende. En del var utklädda och tyckte att det var kul att få vara lite mer än sitt vardagsjag en liten stund. Andra log åt märkliga utstyrslar och den härliga stämning som uppkommer när man samlas för att ha det trevligt tillsammans. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.
Taskig discomusik dunkade från lastbilsflak, Schlagerstjärnor sjöng singback och småbarnsmammor svängde på sin höfter i takt med musiken. Det var fest utan sprit, ingen lullade omkring med ölfyllda plastglas och t.o.m. stadens äldre vågade sig ut på stan i den vackra försommardagen. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.
Som gammal vänsterorienterad innevånare kan jag se skönheten och styrkan i en väl genomförd demonstration. Därför är det sorgligt att konstatera att det var mycket bättre förr. Socialdemokraterna som förr gick i tåg som fyllde gatorna får nu vara glada om de får ihop ett par hundra. Vänsterpartiet är väl överlyckliga om de passerar hundrastrecket. Och det tycker jag är synd. Men igår såg jag musikkåren, jag såg vajande fanor och jag såg det största demonstrationståg jag sett det här årtusendet på Eskilstunas gator. Och! Naturligvis så är det bögarnas fel!
Henrik Dorsin har skrivit en text som skapade en något konstig debatt och det är ju inte så svårt att förstå för humor och ironi är det inte alla som förstår, men det är ju inte deras fel utan alltid någon annan. Personligen tycker jag att den är härlig och NEJ jag tar den inte på allvar.
Skilsmässor och alkoholism – bögarnas fel
Lapplisor och ateism – bögarnas fel
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut
Att Schlagerfestivalen numer aldrig vill ta slut
Ja, det är bögarnas fel – bögarnas fel
Bögarnas fel – bögarnas fel
Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel
Men min familj är enig det är bögarnas fel
Igår fick jag uppleva positivism och kärlek. Det var Springpride 2013 i Eskilstuna. Så ni förstår ju då att allt det positiva som jag fick vara med om igår var deras fel. Alla städer behöver regelbundet en folkfest. Det är nyttigt för stadens själ och skapar en viktig gemenskap. I många städer har man därför en stadsfestival i slutet av sommaren. Och i alla dessa städer pågår före och efter en debatt om allt supande och röjande. Ska de få vara kvar eller ej? Ska staden satsa pengar på att folk vandrar omkring drängfulla och skämmer ut sig står det ofta på tidningens debattsidor.
Igår var det inget av det. Det var sol, gemenskap och kärlek. Alla mådde bra tillsammans. Det var en kraftfull manifestation. Staden behöver mer av det här. Vi behöver alla mer av det. Tack för en trevlig eftermiddag. Jag kommer gärna tillbaka nästa år.
Springpride 2013 är ett föredöme för hur en lyckad stadsfest ska se ut. Och! Det är banne mig bögarna vi ska tacka för showen. Tack för att ni finns och sätter lite fart på vardagen.
Natt och tystnad, vem är där? Rätta kläderna han bär! Visst ……..
Katharsis beskrivs som själens rening. Att ha premiär på En midsommarnattsdröm en härlig försommarkväll mellan hägg och syren är någonting av detsamma. Det är många känslor som slår ut i blom och du förverkligar dig själv tillsammans med dina bästa vänner. Det är magi!
Jag har säkert regisserat närmare 100 uppsättningar av alla de slag och det är lika märkligt varje gång. Karin Boye beskriver processen bäst genom sina klassiska ord ”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka”. Precis så är det att göra en uppsättning . Du har en ensemble, du har en pjäs och du har tiden för premiär.
Allt är lugnt, allt går enligt plan, det finns gott om tid, vi förstår om du inte kan komma på repetitionen, problemen löser vi tillsammans, det vore ju kul om ni lärde er era repliker någon gång, scenografin ansvarar väl någon annan för, jag sa ju att jag inte kunde komma, oh herregud, nu är regissören sur, jag lägger av, jag måste ju göra det eftersom ingen annan gör det. Ojdå! Är vi på teatern? Vad härligt, vilken underbar plats att återvända till. Jag älskar att spela teater och alldeles speciellt med er mina vänner.
Ja, så kan en uppsättning se ut med ett par korta rader. Det finns alltid gott om tid till tiden helt plötsligt har tagit slut och ensemblen inser att de är minst fyra veckor försenade. Det kommer inte att gå säger någon. Och! Det är de förlösande orden. Det är då knoppen brister och våren kommer. Det är då alla repetitioner helt plötsligt koms ihåg och ensemblen förvånar regissören med att faktiskt komma ihåg vad hen/han /hon sagt. Det är då det blir teater!
Ikväll har vi som skrivet premiär på den gode barden Willes komedi. Det blir i en spännande form av metateater eftersom de som spelar Shakespeare gestaltas av skådespelare som spelar åldringar på ett ålderdomshem. För ett par år sedan satte vi upp Hemmet av Kent Andersson och det är dessa pensionärer som tvingats till ett kulturellt experiment av personalen. Låter det krångligt? Näh! Det är det inte alls. Ja det vill säga, inte i jämförelse med Willes egen story. Lägg sedan till svensk folkmusik blandat med Emile Fords ”Still” så ser ni att det här blir en kväll att minnas.
Jag är en kulturell entreprenör som i fyrtio års tid sett kraften i ett kollektivt skapande. Att spela teater tillsammans med andra utvecklar människor och berikar deras liv. Därför kan jag tycka att det är olyckligt att se hur kultur (och speciellt teater) är något som inte stöds i min hemstad. Vi som sätter upp kvällens föreställning gör det av lust och gör det gärna. Vi är vuxna och vi skapar de resurser som krävs. Men ungdomen i vår stad behöver stöd för att utvecklas och just nu är det så mörkt att jag får hoppas att framtiden kan sammanfattas i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Låt våren komma även till de som vill utveckla staden och sig själva genom att spela teater. Låt ungdomen växa.
Och medan vi väntar på att de har premiär kan ni ju komma förbi Eskilstuna teater och se en modern version av En midsommarnattsdröm i regi av undertecknad. Välkomna.
Jag har talat, jag skall tystna!
De orden avslutade ett av de bästa tal jag hört. Hon som sade det är en av de bästa talare jag haft nöjet att ha som deltagare på en kurs i retorik. Jag förstår henne och ofta känner jag detsamma. Jag har talat, jag skall tystna! För varför utsätter jag mig för det som så många dåliga talare tycker att de är bra på? Retorik är för mig konsten att tala så att andra vill lyssna. För många andra är det bara att tala och så har man ju gjort det man ska. Om de som förutsattes lyssna gjorde just det är en helt annan sak.
Glad, nöjd och trött är ett omdöme som jag fick från en deltagare i veckan. Han hade varit med mig på en kurs i Montecatini Terme . Hans tyckande gladde mig mycket eftersom både han och hans fru var enormt duktiga talare som visste det mesta om hur man använder sig av medveten retorik för att nå lyssnaren.
Jag har arbetat med att ha retoriska kurser och föreläsningar i 26 år. Det har gett mig enormt mycket. Alla människor jag mött, all kärlek jag fått ta emot och alla underbara tal jag lyssnat till har gett mitt liv en guldkant. Det finns så mycket i det här vi kallar retorik.
För mig är det primärt ett sätt att må bra. De talare som vet att de kan sitt ämne och vet att de även kan presentera det på ett intressant sätt mår gott. De talar ofta och gärna och på så sätt gör de ett avtryck i den stora världen. Men de som inte vågar, kan eller har fått upptäcka känslan av att bli just lyssnad till. De håller tyst trots att även de har mycket att berätta!
Min uppgift är att förbättra de som är bra och ge självkänsla till de som inte vågar. Det är mitt uppdrag och jag vet att jag är bra på just det. Vilket i sin tur gör att det är lätt att kritisera mig! Jag ser ju alla fel och brister som andra talare gör. Så! Om jag då gör något litet fel i agerandet eller använder något ” ord som ramlar snett” (W. Shakespeare) då finns de där. ”Felfinnarna med pekpinnarna, du kan väl inte tala, håll tyst din fåfänge djävul” (variant på dikt av Kent Andersson). Och det är just detta som gör mig så trött. De föredrar att se de små felen, det lilla misstaget i stället för att lyssna till det jag faktiskt säger.
Jag har talat, jag skall tystna! Det funderar jag ofta på att faktiskt göra. Det kostar så mycket att stå på scen som en clown när de som behöver mitt budskap totalt bortser från att inse nyttan av detsamma att jag snart har ledsnat.
Men!
När deltagare skriver till mig och säger att de glada, nöjda och trötta. Då får mitt hjärta vingar, mycket spröda vingar, men vingar. De orden gör att jag flaxar upp mot den retoriska himmelen med ännu en grupp som vill känna den underbara känslan av att bli lyssnad till. Min belöning är deras tacksamhet.
Tack alla ni vänner som lyssnat till mig genom åren. Det är ni som ger mig kraft!
”Jag skulle kunna göra mig olycklig bara för att kunna göra det”!
Med glödande ögon och blossande kinder satt han och pratade om Laxfiske! Det var helt underbart att lyssna till honom. Egentligen var det helt absurt det han sade, men han gjorde det med en passion så att vi bara var tvungna att lyssna.
Han berättade om när han fått ett SMS från en kompis som var uppe i Norge och fiskade lax. Det stod ”idag har jag fått en lax på 5 kg och en på 6 kg”. Det meddelande gjorde honom nästan sjuk. Familjefadern med det viktiga arbetet och de goda vännerna fanns inte längre. Han bara var tvungen att sätta sig i bilen och åka dit. Allt annat var oviktigt. Det var bara den där känslan av att få en lax på kroken som hade etsat sig fast i hans skalle.
Han fortsatte med att säga att han förstod de som begick brott för att ekonomisera fisket, de som lämnade fru och barn och de som sket totalt i allt. Det var helt förlåtligt enligt hans sätt att se på saker och ting. För honom var det helt enkelt en så stor kick att fånga en lax så allt skulle i det ögonblicket vara rätt. Han berättade utförligt om det korta ögonblicket innan laxen hugger. Enligt honom så skedde det något magiskt. Älven förändrade sitt flöde, vinden stannade upp och solen blänkte till i vattnet. Naturen skickade ett meddelande om att nu var det dags, nu kommer fisken att hugga på flugan, Och vi trodde honom. Det var en magisk stund.
Vi talade vidare om hur knäppt det egentligen var för det är ju så sällan man verkligen fångar en lax. Han höll med men besegrade oss totalt med repliken ”när den hugger glömmer man totalt alla de år som man inte fått någon fisk”! Läs meningen igen ”alla de år”! Jag hade nöjet att träffa en person som var passionerad och jag beundrar honom så mycket.
Om ett par veckor har jag och mina kamrater i vårt teatersällskap premiär på En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Vi är ett sällskap som gör teater för att vi tycker om att umgås och göra något tillsammans. Alla har vi jobb och familjer som tar mycket tid. En del har absolut inte tid att hålla på med något så löjligt som att spela teater. Men vi gör det i alla fall. Ingen av oss tycker att det är konstigt att vi repeterar ett par hundra timmar bara för att göra ett par föreställningar. Det tar tid och det sliter på både kropp och själ. I slutskedet är vi många som ligger sömnlösa och ”tänker aldrig mer”. Men ett löfte är ett löfte och mansläpar sig iväg till repetitionen i alla fall. Ju närmre premiären desto mer slit.
Sedan kommer vi till Eskilstuna teater. Vi bestiger tiljorna och vi ser utöver salongen. Det är då det händer. Livet blir något helt annat. Allt släp och slit är glömt, alla spänningar i gruppen försvinner. Det är kärlek i ensemblen. Livet är värt att leva.
Nästa dag är det premiär! Det är många känslor som far runt i kroppen, det är koncentration och det är svett. Men framför allt är det passion. Och! Det är nu jag verkligen förstår vår fiskande kamrat. Jag ser mig själv stå där i strömmen och kasta ut. Jag känner hur älven ändrar sitt flöde, hur vinden mojnar för ett kort ögonblick och hur solen blänker till i vattnet. Publiken – förlåt laxen – hugger på den utlagda flugan och slukar den med hull och hår. Det är bara att håva in bytet och känna sig stolt över att ha lyckats.
Den känslan man känner då, den är så stor att jag förstår att man skulle kunna göra sig olycklig bara för att kunna göra det.
Att lyckas när man står på en scen, är precis lika stort som att lyckas med att fånga en lax. Det handlar om att leva livet passionerat. Vad är din grej? Berätta gärna!
retoriker 