Bokstaven D

• Demosthenes var en grekisk vältalare redan 300 år före kr. Han övervann sina talsvårigheter genom att träna talteknik. Han utvecklade sin talarkonst genom att lära sig agera. Han lärde sig mod genom att våga tala. Han är ett föredöme för oss alla.

Tänk om fler förstod det Demosthenes förstod för så länge sedan. Allt för ofta blir jag besviken, frustrerad och faktiskt förbannad på hur många talare som inte inser/ bryr sig om hur de framför det de talar om. Det räcker inte med att ha suttit på sin kammare och tänkt igenom det de ska säga. För att vara säker på att lyckas bör du också repetera. Demosthenes insåg det efter att ha misslyckats ett antal gånger. Du behöver inte göra det. Det räcker att du läser igenom det här och låter dig inspireras av honom. (Du behöver inte gå lika långt som honom, det räcker att du förstår budskapet).

Följande stycke är hämtat från min bok Talaren – Talet – Lyssnaren på Bilda förlag.

Demosthenes – mannen med kiselstenarna

Demosthenes som räknas som den förste och den störste vältalare som vandrat på vår jord ansåg att det viktigaste i all talekeonst var ”förmedlandet.

När han första gången framträdde i folkförsamlingen var det en väl förberedd man som tog till orda. Hans tal var alltid skrivna på förhand ord för ord eftersom han inte trodde sig ha förmågan att extemporera, eller improvisera. Trots alla förberedelser gjorde Demosthenes ett hejdundrande fiasko, som följdes av många fler.

Men på samma sätt som att droppen utholkar stenen fortsatte han att oförtröttligt att utveckla sin talarkonst. Enligt legenden mötte han en skådespelande vän på väg hem efter ett av dessa fiaskon i folkförsamlingen. Demosthenes beklagade sig för sin kamrat som när han lyssnat klart bad att få lyssna till några strofer ur ett av drama av Sofokles. När Demosthenes därpå fick höra hur en tränad artist kunde läsa det stycke han nyss hackat fram insåg han ”Actio” – framförandets enorma betydelse.

Demosthenes var en fysiskt bräcklig man med svaga lungor: Han hade det svårt att göra sig hörd. Han led av spasmer, han stammade, hans artikulation var undermålig och han kunde överhuvudtaget inte säga bokstaven R. För att bli en talets mästare startade han sin träning. Kondition och lungkapacitet tränade han upp genom att springa runt i Aten. Eftersom staden är starkt kuperad blev han lätt andfådd. Då ställde han sig och deklamerade ett tal eller en dikt för att göra sig till herre över andhämtningen. Artikulationen och stamningen bearbetade han genom att tala med kiselstenar i munnen. Han tog tallektioner i konsten att säga R hos en dåtida logoped och filosof som hette Eubolides.

Det här låter väl både naturligt och positivt utvecklande. Ett gott föredöme för oss alla! Men Demosthenes gick längre, mycket längre. Han lät iordningställa en studio i en källarvåning där han fortsatte sin träning.

För att övervinna sina axelryckningar hängde han upp ett spjut som stack honom varje gång han ryckte till. Likt dagens dansare tränade han framför en spegel och på så sätt fick han bort sina spasmer. Det måste ha varit en remarkabel syn att se honom stå i sin källare, framför en spegel, med ett svärd hängande över sig och hålla tal. Men han var en märklig man och när det stormade gick han ned till Medelhavets strand. Där ställde han sig och tränade sig att överrösta den vrålande vinden och det stormande havet.

Så långt kan man både beundra och känna inspiration av Demosthenes strävanden. Personligen tycker jag nog att han gick lite väl långt när han aldrig talade med en människa utan att analysera samtalet efteråt.

Han bosatte sig i sin källare flera månader i sträck för att formulera och omformulera de samtal han haft. När han väl lämnade sitt krypin brukade han först raka av ena halvan av hår och skägg. Det gjorde han för att bättre bemästra sin blyghet.

Mycket kan sägas och tyckas om den fakirträning han utsatte sig för. Resultatet talar också för sig och än idag är hans insatser inom retoriken i hög grad aktuell.

Källa: Retorikens ABC! Bokstaven C.

Källa: ”Du som kallar dig retoriker borde ju blogga om det”!

“there is a crack in everything that’s how the light gets in” Leonard Cohen

Om vikten av att göra en ”Poggibonsi” då och då handlar dagens fundering. Och! För att du ska förstå vad jag menar så uppmanas du härmed att läsa vad jag nu har kommit fram till.

Som en del av er vet har jag de senaste arton åren med förkärlek åkt till Italien och då främst till Toscana. Även om de flesta gångerna har varit arbetsrelaterade har jag haft glädjen att se stora delar av det vackra landskapet och besökt många av de mytomspunna städerna.

Det var därför jag förra året fixade/ arrangerade en resa tillsammans med ett gäng goda vänner. Vi bodde i ”min” stad Montecatini Terme och gjorde det jag brukar göra med andra grupper. Förutom att bara få vistas i staden som i italienska Wikipedia kallas ”La citta de staccare la spina”/ staden där man drar ut kontakten och anspelar på att det är en stad dit man åker för att koppla av. Hit åker man för att dricka brunn och må gott. Det gjorde vi samtidigt som vi hann med att hann med vinprovning  hos Enzo på Chicco d’Uva, besöka Leonardo i Vinci, käka lunch i Greve, bese Lucca och uppleva den charmiga vingården Le Poggiola. Vi hade det bra!

Resultatet av vår resa var naturlig. En begäran formulerades. Vi gör det igen, men nu kan du väl hitta på något lite nytt. Och! Jodå vi åkte iväg för ett par veckor sedan och allt var bara så bra som det kan vara. När vi landade i Pisa stod vår chaufför Gian Piero där. Det första han gjorde var att bjuda på ett glas spumante. När vi kom fram till vårt hotell väntade de på att få bjuda oss på en sen lunch. Solen sken och vi gick ner på stan. Allt var perfekt. Det fanns inga problem, allt gick enligt plan och vi trivdes. Ingen kunde ens tänka tanken att det skulle göras det vi kom att kalla ”En Poggibonsi”! Helt enligt tradition bjöd jag på en välkomstdrink på min terrass och naturligtvis öppnades det mousserande vinet genom att det sabrerades. Allt var helt perfekt när vi gick till sängs efter en ljuvlig trerätters middag.

Nästa dag började med att det regnade så mycket att det var ”omöjligt” att gå ut, men – i den väl planerade resans namn – slutade det regna i den stund vi lämnade hotellet för transport till tåget som naturligtvis avgick i tid. Vårt mål var Florens. Efter en god lunch på en mysig restaurang fick vi en mycket trevlig guidning på ett par timmar. Vår guide Agneta hade absolut inget emot att sitta på en uteservering och berätta om livet i Italien. Det tyckte vi var precis lika intressant som att se allt det man inte orkar ta in. Det räckte mer än väl att se det vi hann se. Och ingen av oss tänkte ens på Poggibonsi. Hem till hotellet och innan vi gick till sängs efter den goda maten tog vi en Vin Santo för att helga ännu en perfekt dag.

Dievole är en mycket vackert belägen vingård i Chianti Classico som vi besökte. Helt enligt plan var vi framme kl. 11,00. För att ni ska förstå hur vackert det är där med ett par enkla ord så smaka på översättningen ”Guds dal” så förstår ni mer av vad vi såg. En ung guide tog hand om oss och någon timme senare hade vi lärt oss mer om vintillverkning, provat goda viner och mått bra. Solen var nu på väg att tränga igenom molnen och det fanns hopp om en härlig sensommardag. Tyvärr var köket stängt så vi var tvungna att åka vidare till Siena innan vi kunde äta lunch. Men inte tänkte vi på att det var lite Poggibonsi inte. Näh alla såg vi fram emot att få komma till den av mig så omtalade staden.

Mitt emot stadens Fortezza ligger mitt favorithotell La Villa i Siena. Det är som det säger en villa som är omgjort till ett litet hotell. Jag har bott där ett par gånger och det måste vara ett av de absolut bästa trestjärniga hotell som finns. Allt är bara så vackert, rent och trevligt. Dessutom ligger det fenomenalt ett par hundra meter från centrum men borta från den tunga trafiken. Trots att vi var tidiga så var rummen klara och efter en liten stund träffades vi på nytt för att gå till den vackert belägna restaurangen Pizzeria di Nonno Mede. Hänförda av vädret, maten och miljön + lite vin bröt vi upp från varandra för lite olika aktiviteter (läs shopping) innan vi återsågs på Il Campo som är pärlan i det vackra Siena. Stadens innevånare är stolta över att deras centralpunkt fått utmärkelsen ”Världens vackraste torg” och den som suttit på en restaurang en sommarkväll och se timmen färgas blå med Kampanilen och Stadshuset i fonden förstår precis varför. Vi upplevde det en härlig solig dag och det är snudd på lika bra. Leonard Cohens ord om att “there is a crack in everything that’s how the light gets in” fanns inte I vår hjärna. Vi mådde bra och ännu bättre blev det med en liten vila inför kvällen på hotellet.

Klockan 18,00  serverades Prosecco på balkongen hos Helena och Håkan! Så magiskt, så mysigt och så bra vi hade det! Ja, vi mådde så bra att vi ansåg att en middag på närbelägna Nonno Mede var precis det vi behövde. Och! Jodå, det var ännu godare mat, ännu bättre vin och ännu mysigare utsikt. Lägg därtill att vi blev bjudna på hemgjord Limoncello (lagom till notan naturligtvis) och vi fick en helkväll tillsammans. Vad göra nu? Mätta, lätt berusade och halvgamla som vi alla är blev det en promenad ”hem” till hotellet. En grappa och reflekterande samtal fullbordade kvällen innan vi fick lära oss på vilket sätt Poggibonsi skulle förgylla resan.

Soldis med förhoppning om en solig dag välkomnade oss när vi vaknade nästa morgon. Efter frukost var det dags för den sista etappen. Vi skulle åka tåg till Pisa via Empoli. I precis lagom tid parkerade taxin utanför hotellet och snart så satt vi alla på tåget. Perfekt var inte längre ett ord, det var fakta. Allt gick ju enligt plan och alla i gruppen hade full tillit till reseledaren som nu hade börjat utveckla en för honom positiv hybris.

När en av vännerna frågade när kommer vi till Empoli tänktes det ”ingen aning” men svaret blev om precis 25 minuter. Alla – även undertecknad – kände perfektionen visa sig ännu en gång när vi efter 23 minuter såg att vi närmade oss en stad med många industribyggnader. Reseledaren hade ju sagt att Empoli var en industristad så ingen var förvånad. Rätt igen!

När tåget stannade så hoppade vi alla glatt av tåget och innan tio sekunder hade gått insåg vi att vi hamnat i Poggibonsi. Jävlars! Vad göra nu? Efter lite strul och påpekande från den numera något stukade reseledaren insåg vi att det fanns gott om tid kvar och att nästa tåg skulle komma om tjugo minuter.

Perfekt! Nu fanns det tid för lite mellanmål och vatten. Och! Naturligtvis fanns det utrymme för lite positiv verbal mobbning från kamraterna. De hade kul och någonstans hade även jag det. Lite strul ska det kunna vara och felet var ju faktiskt lite kollektivt. Alla hade vi trott på mitt pompösa uttalande, trots att mina vänner i vanliga fall är så kloka att de insåg att det bara var lite struntprat eftersom jag aldrig hade åkt sträckan tidigare.

Och det är här konklusionen kommer in. “there is a crack in everything that’s how the light gets in”. Om resan hade gått helt precis enligt plan så hade det inte varit lika roligt att tala om den. Den var ju bara bra. Nu har vi ett ord som vi som var med kan enas om att skratta åt. Det lilla misstaget vi gjorde gör att vår utflykt till Toscana blir ännu mer värd att minnas. För hur många av er kära vänner har besökt den spännande staden Poggibonsi? Vi har det och det kommer vi aldrig att glömma.

Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall! När Ronny Eriksson sjunger sin klassiska sång om vikten av att sluta drömma om Paris eftersom man istället hamnar i Hudiksvall (i bästa fall) så får han många härliga igenkännande skratt. Han är en mästare på att med finurliga ordvitsar få lyssnaren att känna igen sig och skratta åt de människoöden som han tecknar med så varsam och samtidigt humoristisk hand. När han säger: – Det är aldrig försent att ge upp förstår man att han menar motsatsen. Det är just vikten av detta som dagens fundering handlar om. Styr medvetet dina tankar och du mår bättre både psykiskt och fysiskt.

Placeboeffekten är något som många känner till och handlar om att en patient eller testperson får veta att effekten av ett preparat kommer att ha en viss positiv effekt. Eftersom den som säger det är trovärdig så tror den som tar tabletten det och effekten blir positiv oavsett om det är sockerpiller eller något annat som de äter.

Noceboeffekten är den motsatta och just därför är det viktigt att känna till de olyckliga effekter den kan ha för oss människor. Det finns många exempel på hur det kan gå om man låter de negativa förväntningarna ta över.

Derek Adams heter en ung man som 2007 försökte begå självmord. Han hade en tid varit deprimerad och hade antidepressiva mediciner i sitt toalettskåp. I sin förtvivlan svalde han 29 piller och trodde att han på så sätt tagit en dödlig dos. I den stunden ångrade han sig och tog sig till sjukhuset. Där kollapsade han med lågt blodtryck och skyhög puls. Han fick omedelbart behandling med intravenös vätska, men det hade ingen effekt.

En läkare som kände till honom sedan tidigare kom förbi och berättade att han deltog i ett kliniskt försök med antidepressiv medicin. Det var bara det att Derek Adams tillhörde den grupp som fick placebo/ sockerpiller. När han då fick veta att han bara hade tagit overksamma tabletter återhämtade han sig snabbt och kunde lämna sjukhuset efter en halvtimme.

Läkare uppmanas att tänka på hur de informerar patienter om behandlingsförlopp, sjukdomsrisker och biverkningar av mediciner. Det gäller att inte skapa negativa förväntningar som kan utlösa en Noceboreaktion.

På samma sätt är det viktigt att du inte tillåter dig att låta Nocebo ta över dina tankar. Det är just det som är det centrala med alla former av mental träning och mindfullness. Det gäller för dig att våga, orka och framförallt styra dina tankar till ett positivt slut.

Vi är många som i vardagen är lätt hypokondriska och inte kan läsa en bipacksedel eller FASS utan att upptäcka alla sjukdomar som vi är drabbade av. Eller hur påverkade vi blir om någon tycker att man ser trött/ sjuk/ hängig ut. Det är så enormt lätt att låta de negativa tankarna ta över och om du håller med mig måste du i din tur inse att det är precis lika lätt att tänka positiva tankar.

Själv har jag mycket svårt att tänka alltför höga tankar om mig själv. Men jag vet att det fungerar och tror mycket på att göra det. Dessutom vet jag att om jag uttalar mig högt och inte bara tänker positiva tankar så påverkar det mig än mycket mer. Därför brukar jag ibland medvetet ställa mig framför en spegel, sträcka på mig och föra upp händerna mot taket och säga: Vad jag är bra! + det lilla tillägget: – Kanske! Gör det du också och du mår bättre.

Förlåt mig systrar och bröder, ty jag har syndat. Förlåt mig på samma grunder som jag förlåter er som gjort detsamma! Vad består då denna synd i frågar du dig? Att du liksom jag druckit BiB-blask under helgerna som varit.

Ja, det är bara att erkänna det faktum att vi alla är enkla syndare som inte alltid förmår oss att hålla oss på den rätta stigen. Men! Just därför skriver jag denna appell, denna uppmaning, denna vädjan till dig! Våga vägra dricka BiB-vin och du får ett bättre liv!

Låt oss börja från början och inse att med en låda som man inte ser innehållets försvinnande från densamma gör att det är lätt att ta ett glas till och sedan ett till innan man tar ytterligare ett glas till. Det finns inärvt i våra gener att man äter upp det som finns på tallriken och dricker upp det som finns i glaset. Alltså är det naturligtvis inte vårt fel att vi med BiB-vin dricker för mycket. Det är våra föräldrars fel. Och! När vi då tänker på detta tragiska faktum blir vi ju snudd på tvingade att ta ett glas till för att lugna nerverna.

Det smakar inte gott! Erkänn nu! Det smakar inte gott! Eller, Ok då, första klunken möjligen passera utan alltför stark smak av illa blandad druvsaft som är spetsad med alkohol, en massa smakförstärkare (läs smakförstörare) och ännu mer kemikalier. Om priset är enbart avgörande så kan jag förstå ditt resonemang för att uppnå en viss yrsel, men om du lägger till argument om smak har du förlorat mig min vän. Efter ett glas bör även du inse att det finns bättre smakande viner som gör att din längtan efter lite alkoholdimma smakar bättre och den upplevelsen gör att du inte behöver dricka så mycket. Jag hävdar med fog att när du dricker ett gott vin gör det att både din kropp och din plånbok mår bättre.

Och! Det är här konklusionen kommer in. Varför dricker du vin överhuvudtaget? Om det är för att du vill – gärna i goda vänners lag – koppla av en stund från vardagen, låta tankar flöda och slappna av en stund tillsammans med likasinnande. Vill du låta samtalet, skrattet och gemenskapen vara det viktiga? Varför ska du då förgifta både dig själv och din omgivning med att dricka för mycket av kemikaliskt behandlad druvsaft. Den perfekta berusningen – när du mår som bäst – är mellan 0,2 – 0,7 promille. Det räcker så. Två glas av ett gott vin som möjligen följs upp av ett lite senare är det perfekta valet. Du mår bra, din hjärna hittar de rätta orden och dina vänner är precis lika välmående som du vill att de ska vara.

Drick mindre! Drick bättre! Må gott!

Och apropå det här med Systembolaget som så gärna förser dig med det jag tycker att du ska glömma. Läs: http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/grattis-systembolaget/

Som så många andra är jag bekymrad över den politiska situation som råder i dagsläget. Frustration, besvikelse och uppgivenhet är adjektiv som beskriver våra tankar. Tyvärr tror jag att utvecklingen i riksdagen gjort så att jag tror att det blir svårt att få lika många väljare att gå till valurnorna i mars nästa år. Det är ett problem som alla partier bör räkna med och göra något åt. Mitt recept är naturligtvis, tänk på vad ni säger innan ni säger det!

Som den retoriker jag utger mig för att vara är det naturligt att då och då läsa litteratur i ämnet.  I morse hade ett litet häfte ramlat ut från sin plats i bokhyllan som om den ville säga: – läs mig! Och då gjorde jag det. Den lilla boken heter ”Konsten att få rätt” med undertiteln Handbok i talekonst. Den är skriven av Birger Bergh och den är synnerligen läsvärd. Jag slog upp sidan 45 och läste ”Att vinna åhörarnas välvilja” och det var följande uppmaning som fick mig att skriva denna fundering.

”Det enda jag minns från de få tillfällen jag har bevistat en svensk julotta – det måste ha varit på 1940-talet – är att prästen skällde som en bandhund på de församlade för att de inte gick i kyrkan oftare. Men det sista man ska göra om man är ute efter att övertyga, det är att klandra dem som ska övertygas. I särskilt hög grad gäller det så pass knepiga saker som religiösa övertygelser, men det här var inte alls ovanligt i äldre tiders svenska kommandokristendom.

Det är inte bara det att man ska avstå från klander och t.ex. irritation över att folk kommer för sent eller sitter och småpratar. Det jag säger ska vara så medryckande och framföras med sådan energi och publikkontakt att de glömmer att småprata. Framför allt får jag inte klanka på ett auditorium som förhoppningsvis ska ge mig rätt. Man bör tvärtom akta sig för att förstöra humöret på en sådan publik. Den ska istället smörjas och strykas medhårs på olika sätt, dock utan att det märks!”

Birger Bergh fortsätter sedan med ”Det kan låta förfärligt, men nu förbehåller det sig så att på just det sättet att människor – de flesta i varje fall – blir märkvärdigt glada och uppiggade så fort man säger något vänligt och uppskattande till dem”.

Kära politiker! Jag är en man som beundrar er för er vilja att försöka skapa ett bättre samhälle. Det är inte alltid som jag håller med er om era tankar och beslut, men min beundran finns där. Därför uppmanar jag er. Läs igenom Birger Berghs kloka ord och tänker efter före. Om ni tror att ni kan använda det han kallar ”kommandokristendom” = kommandopolitik är jag rädd att ni inte inser att det må möjligen ha fungerat i slutet av det förra årtusendet, men den tiden är förbi.

Det räcker inte med att ni är övertygade om att ni har rätt. Det är vi som bestämmer. Vill ni vinna valet? Tänk på hur ni adresserar oss som har mandat att välja de politiker vi vill ha.

”Utan drömmar dör man” säger tonåringen. Pappan svarar med orden ”Mina drömmar köper jag”. Två repliker från en scen av Ulf Nilsson från Gällivare. Det är utgångspunkten för dagens fundering. Lägg sedan till en väns tankar, som liksom jag försörjer sig som föreläsare. Hen skriver just nu på en ny föreläsning och har lagt ut en fråga på sociala medier. ”Vad är mod”?

Karin Boyes ord ”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka” sammanfattar min syn på mod. ”Just do it” säger Nike och jag håller med. Det finns många eleganta sätt att ta sig ned i en swimmingpool. En del dyker graciöst i, andra går lugnt nerför trappan/stegen. Medan andra är som jag! De står där och tvekar, stoppar ner yttre ändan av en tå, velar för att sedan strunta i det. Ja, alltså det där var en sanning med modifikation. Nuförtiden har jag insett att jag är en riktig badkruka. Jag är medveten om att när jag väl är i vattnet är det svårt att få upp mig därifrån. Detta tillsammans med det för en del av er så välkända ”Lulesteget” gör att jag istället för att tveka går fram till bassängkanten, tar ett steg ut i luften och hamnar ofelbart med ett plask i vattnet. Härligt!

Men ”utan drömmar dör man” skulle ju det här handla om. Och det gör ju just det. Genom att medvetet sätta upp ett mål och göra något åt det uppnår ju jag detsamma i den stund jag hamnar i poolen. En av mina föreläsningar handlar om mental träning. Den brukar jag inleda med att säga ”jag är en man som förverkligar drömmar”. Det låter stöddigt men det är sant! Jag har förverkligat många drömmar i mitt liv genom att våga tro att jag kan förverkliga dem. En av de viktigaste var drömmen om att träffa en kvinna som ville leva tillsammans med mig. Den är förverkligad och vi har dessutom – som extra bonus – fått två flickor. En annan var drömmen om att få skriva en bok om retorik. Det har blivit två böcker + artiklar och blogg som resultat av den. En tredje var drömmen om  ”Retorik i Toscana”! Sedan 1999 har det blivit 42 kurser i Montecatini Terme, och redan nu är en kurs i maj nästa år fullbokad.

Hur har jag då lyckats? Är det för att jag är så jävla duktig och perfekt på alla sätt? Knappast! Det handlar om svett och sedan ännu mera svett. Det handlar om att medvetet styra undan negativa tankar och det handlar om att sätta upp ett mål.

Som vuxen – snart pensionsmässig – är det min plikt att försöka ge ungdomar mod att tro på sig själva och våga ta steget ut i det okända. Igår träffade jag en gammal elev som börjat jobba med något hen inte riktigt trivdes med. Det handlar om pengar blev svaret på den uppenbara frågan varför hen stannade kvar!

Det är många som resonerar som min gamla elev och jag både förstår hen och blir lite besviken. ”Mina drömmar köper jag”! Är det så vi egentligen vill ha det?

Lyckligtvis har jag fortfarande drömmar kvar att förverkliga. De går inte att köpa, men de går att förverkliga med svett. Det är jag glad för eftersom ”utan drömmar dör man”!

Ja, det är bara så, vi är smartare än de flesta och just därför mår vi så mycket bättre! Om det handlar dagens fundering.

Det är tre grader varmt. Det är en mörk novemberdag. Solen har inte synts till på ett par veckor. Det regnar, men ändå inte, dropparna står som en vägg du går in i. Du vill inte gå ut, du bävar för fukten, du bävar för kylan, men du gör det och du trivs med att göra det. I den stunden ger du dig själv ett bättre liv.

Det är så vi hundägare har det. Ingen av oss vill ens tänka på de tusentals kronor som vi satsar på att stressa hem på luncher, ställa in resor för att hunden blivit sjuk eller att ge dem den svindyra hundmat som veterinären rekommenderar. Vi blundar och betalar. För vi gör det av kärlek.

Nu reagerar du icke hundägare säkert och ställer frågan: – Hur dum får man vara? Frågan är naturligtvis relevant och svaret likaså: – Den som sa det, han var det! Det är du käre vän som är den dummare. Därav rubriken till dagens blogg.

Låt oss börja från början. ”Alla” vet att det är nyttigt med motion. Det finns många olika typer av motion men forskningen är överens om att motion utomhus ger mer både psykiskt och fysiskt. För att må gott är det viktigt att motionsaktiviteten sker regelbundet. Lågfrekvent vardagsmotion som promenader ger mer ett mycket gott resultat. Det vet ju ”alla”, och ”alla” som vet det känner också till att en hund behöver rastas 3 –  4 gånger om dagen. Varav minst en av dessa bör vara en längre promenad på 20 – 40 minuter. Vi som är hundägare, vi vet det och vi gör det istället för att gnälla. Vi får den där så viktiga vardagsmotionen på köpet. Det innebär att vi på detta sätt påvisat det första argumentet varför vi hundägare är smartare.

Det andra argumentet är den psykiska vilan som vi genom våra vandringar ger oss tillfälle till. En promenad på lunchen med hunden ger vila från jobbet. Det ger tillfälle till att tänka efter och resonera med sig själv en liten stund. Är det en svår fråga går det alltid bra att fråga vår fyrbente vän. De förstår precis din problematik och ger dig det svar du behöver. Den tid för vila och tillfälle till eftertanke som en hundpromenad ger oss gör att vi blir smartare än andra.

Ensamhet, övergivenhet och alienation är snudd på en folksjukdom i dagens samhälle. Tyvärr är det en sanning som vi alla bör göra någonting åt. Vi talar gärna om det solidariska samhället där vi både har tid och lust att se och umgås med varandra. Ett sätt att få gamla människor på äldreboenden att må bättre är att de får besök av hundar. Vi som har en fyrbent krabat hemma har inte det behovet. Vi har det som sagt hemma och vi vet och vi njuter av den kärlek en hund kan ge. Visst kan även vi känna oss ensamma och lätt övergivna ibland. Den mänskliga kontakten kan faktiskt inte en hund ge men den kan ge som mycket som kompenserar det. Låt oss kalla det kärlek, tillgivenhet och trofasthet. Med en hund som livskamrat är man alltid två. Medvetenheten om detta gjorde att vi öppnade plånboken och köpte en hund. Med denna handling bevisade vi att det finns en sanning i att kärlek kan köpas för pengar och att vi hundägare är smartare än andra.

Jag har nu bevisat min tes om hundägarnas förträfflighet. Samtidigt har regndroppar börjat slå mot vårt fönster, trädens grenar har börjat röra sig oroväckande snabbt, temperaturen är nu + 2 grader. Regnet slår allt hårdare mot fönstret och en storm är tydligen på väg. Ingen vettig människa ger sig ut i sån här väder. Ja, inte vi hundägare i alla fall. Vi har ju lärt oss att studera väderkartor och sett till att vi hunnit med det vi bör hinna med innan ovädret kom. Dessutom har vi ju alltid – för årstiden – ändamålsenliga kläder på oss. Så ännu en höststorm är inget vi bryr oss om. Vi går ju ut på en promenad med vår bästa vän. Det är ju det som räknas.