Kiss i sängen – Tidningen MAD – Eskilstunakuriren
Igår gjorde jag det som utgör grunden för dagens fundering. Jag la ut en formulering på FB ”knyckt” från tidningen MAD som med lite bearbetning blev dagsaktuell på ett både roligt och tragiskt sätt.
”Kommer du ihåg när Eskilstunakuriren kostade en krona? – Nej, men jag kommer ihåg när den var tjockare än en!
Och! Det var inte bara jag som tyckte att det var kul. Mycket snabbt var det drygt hundra gilla-markeringar och ett antal kommentarer. Det borde ju ha glatt mig att så många tyckte att jag på ett roligt och fyndigt sätt kommenterat den magra (mycket magra) Eskilstunakuriren. Men istället blev jag ledsen! Nästan ingen ställde den relevanta frågan varför den är så tunn.
Det är här ”kiss i sängen” kommer in. Vi kan för stunden tycka att det är kul med en formulering som visar på en tragisk verklighet. Fortsätter det så här kommer tidningen inte att överleva. Eskilstuna blir utan en lokaltidning och på sätt och vis är det vårt eget fel. Eller ändå inte! Skämtet värmer för till en början men sen blir det både kallt och vått.
Diskussionen om vikten av att ha en lokal tidning förekommer inte i dagens Eskilstuna. Inte ens tidningen själv försöker väcka frågan, så varför ska vi då bry oss. Anledningen till att jag inte längre prenumererar är att den förutom att den blivit tunnare och tunnare har mindre och mindre lokalt material. I huvudsak så är den fylld med notiser från TT och köpta artiklar. Den enda del som fortfarande har ordentlig täckning är den lokala sporten, men vad hjälper det dem som inte är så sportintresserade. Och det som då står i den har jag redan läst gratis på nätet. Varför ska jag då betala dyrt för en produkt som gör mig ledsen och frustrerad?
Om Eskilstunakurirens ansvariga insåg att det är de lokala inslagen som uppskattas kanske de skulle kunna vända den negativa kurvan och få fler av oss att återvända och prenumerera igen. Det finns faktiskt ett ljus i mediemörkret som kan vara något att ta efter för redaktionen. Det är annonstidningen Mitt i ………….. som ges ut i Stockholm. Den ges ut i olika editioner som Mitt I Solna, Mitt i Enskede o.s.v. och sedan har de massor med mycket lokala nyheter och då också de så viktiga lokala annonserna. Nu svarar möjligen Eskilstunakuriren att även de har en gratis annonstidning. Det är sant, men den är utan de lokala nyheterna och är tyvärr därför mindre intressant.
Konklusionen av dagens fundering blir i mångt och mycket ett intet. Eskilstunaborna tappar mer och mer intresset för den lokala tidningen. De har därför inte längre råd med att ha journalister som gör lokala reportage och köper därför in material. Det uppskattar inte läsarna som slutar köpa tidningen. Den blir då tunnare för att minska kostnaden för att trycka den. De läsare som finns kvar blir frustrerade för att den är så tunn och slutar köpa. Tidningen går back och lägger ner. Eskilstunaborna tycker att det är skamligt att det inte finns någon lokal tidning med lokala nyheter. Kvar finns bara förlorare.
Är det verkligen så vi vill ha det?
Eskilstuna Kvalitet – inget begrepp värt att skydda
Ja, så stod det i Eskilstunakuriren den 5 april 2008. Och det låter ju inte så kul, men i sanningens namn låter det värre än vad det är. Om detta begrepp handlar dagens fundering.
Vad tidningen tog upp handlade om ”klatschiga slogans” betydelse för städernas marknadsförning. De frågade hur folk runt om i landet uppfattade den slogan som Pia Larsson på turistbyrån i Torsby sade ”Det låter som svensk kvalitet, något bra”!
Och det är precis det Eskilstunakvaliteten som jag vill resonera kring. Något som är bra! I höstas träffades nio personer som arbetar med något som är lite speciellt, lite udda och framför allt spännande. Vi jobbar med att stå på scener för att ge företag och organisationers konferenser – event – möten det där lilla extra. Vår värdegrund grundar sig på att vi vill ge Inspiration – Kunskap – Underhållning. Vi presenterar oss som den lilla konsultgruppen med den stora kompetensen. Och eftersom flera av oss har verkat inom mötes/ konferens och nöjesindustrin i över fyrtio år så vet vi att vi kan hålla vad vi lovar.
Jag är stolt över att komma från Luleå. Den är staden i mitt hjärta och det är upplevelserna i ungdomen som har format mig och mitt liv. Allt är faktiskt möjligt om du vill och är beredd att jobba för att nå ditt mål. Lika stolt är jag över att få vara med i den här gruppen. För som Noomi Frid sa en gång ”jag lever min dröm”. Vi lever våra drömmar, vi har skapat och skapar vår egen framtid. Ingen av oss har anställningar som ger trygghet, ingen månadslön som betalas ut i slutet av varje månad, men vi har förverkligat oss själva. Vi har skapat och får leva i vår dröm. Det är fantastiskt.
Staden Eskilstuna har i många, många år varit svårt ”Jantelags-drabbat”. Dålig självkänsla och dålig tilltro till att något bra skulle kunna komma från stan var grunden för kampanjen med Eskilstunakvalitet. Det fick jag veta när vi flyttade hit 1980 och jag upptäckte snabbt att det stämde. Mycket väl! Tyvärr finns det många exempel på hur artister och entreprenörer som lämnat stan för att sedan slå igenom på den nya orten. Ett paradexempel på detta är rockbandet Kent och tidigare Modellteatern som utgjorde grunden till det som sedan fick namnet Orionteatern i Stockholm.
MEN! Vi i gruppen Eskilstunakvalitet stannade och stannar kvar. De flesta jobben/ uppdragen vi får är naturligtvis runt om i landet. Orsaken till att vi bor kvar är naturligtvis mångfacetterad. En orsak är trivsel . En annan är att det är så lätt att komma hem. Staden ligger så bra till. Tåg (när de håller tiden), bil (utanför stadens centrum) och närhet till flyg gör att det är lätt att utföra vårt arbete.
När en person har en grundtrygghet i sitt boende, när samhället runt om en fungerar, när man har familj och vänner runt om sig. Då har man livskvalitet. Vi i vår grupp har dessutom kollegor som förstår vad det innebär att arbeta de mest underliga tider, på de mest underliga platser. Vi kan ge varandra feedback och handledning när det uppstår problem. Det gör att vi lyckas och kommer fortsätta att lyckas. Vi kommer att fortsätta att resa runt i landet och leverera kvalitet från Eskilstuna.
Eskilstunakuriren må ha haft rätt 2008, men nu är Eskilstunakvalitet ett begrepp att vara stolt över!
Vill du veta mer om oss? Gå in på http://www.eskilstunakvalitet.just.nu
”Vilken snygg häck”!
Det var det första jag hörde och eftersom de äldre herrarna som sade detta satt på en parkbänk framför mig insåg jag att de inte åstundade undertecknads. När det sedan följdes av – ”undrar vem som stått modell till den” insåg jag att de beundrade ett av de få konstverk som pryder Eskilstunas centrum. I det här fallet var det en mindre staty och det de tittade på var den estetiska baksidan av densamma. Först garvade jag lite för mig själv och tänkte något om pilska gubbar. Sen så tänkte jag en gång till och insåg att de faktiskt tittade på det vackra konstverket. Om det handlar dagens fundering.
Vårt behov av kultur och hur klokt det är att se det som en del av det goda samhället är alltså ämnet för dagen. Rosevinet på Systembolaget i Visby har tagit slut och de som var där har åtminstone fått med sig ordet ”kultur” från sin resa till Almedalen. Eftersom jag varken är förtroendevald politiker, politruk eller mediamänniska var jag inte på plats. Men! Enligt referat och artiklar är det behovet av kultur som är ”ordet för dagen”. Det gläder mig på samma sätt som de äldre herrarnas reflektion av den unga kvinnans kropp.
Jag reser mycket och på så sätt upplever jag många städer. Att gå runt i staden och känna av dess puls och den stämning som förmedlas är en härlig sysselsättning. Arkitekturen, gatorna och sättet att skapa en hemkänsla är saker som jag menar att påverkar både mig och de som bor där. Min gamla hemstad Luleå har ett centrum som ligger otroligt vackert. Men det måste vara en av de fulaste stadskärnor man kan besöka. Det finns ingen klar tanke i arkitekturen, ingenting är i harmoni med det andra. Allt är funktionellt och bra, men vackert nej!
Ett undantag finns och det lyser som en fyrbåk i centrum. Det är Kulturens hus!! Äntligen händer det saker i stan och nu har även de styrande insett att estetik är en viktig del av kulturen. Med arkitekter som Tirsén och Aili och byggare som Galären kommer de säkert att lyckas skapa ett centrum som lockar folk att återvända.
En stad som redan nu har lyckats med en enormt spännande satsning är Örebro! De är på väg att skaffa sig ett gott internationellt rykte genom en medveten satsning på kultur. Du som läser detta och har möjligheter att åka till Örebro på en dagsutflykt uppmanas att göra det. Varför?
Jo, de satsar på konst i stan. De kallar det Örebro Open ART och är just det – en konstutställning i det fria. Så här beskriver de själva sin satsning. ”Open ART är en internationell utställning för samtidskonst i Örebro. Den erbjuder ett unikt koncept att uppleva och möta konst.
Sommaren 2013 blir fjärde året för OpenART. Konstnärer från Sverige och många delar av världen kommer återigen att temporärt förvandla Örebros stadskärna med rebellisk, fantasieggande och dubbelbottnad konst.
Målsättningen med OpenART är att iscensätta okonventionella och nyskapande möten med konsten, som nu tagit steget ut i det offentliga rummet för att möta en större publik. Just genom att våga bryta mot invanda föreställningar”. om hur konst skall upplevas skapas en ny arena för konsten — Örebro OpenART.
Jag är säker att de tre herrarna som studerade den unga flickans ändalykt även hade trivts med att gå runt i Örebro centrum och studera den enorma mångfalden av konst. Den här satsningen har satt Örebro på kartan. De får stora rubriker i tidningar, de syns i TV och all konst skapar en positiv bild av staden. Det här är ett mycket klokt sätt att marknadsföra en stad och samtidigt profilera den. Personligen tror jag att inom bara ett par år kommer Örebro Open Art att vara ett mycket aktat namn i världen som kommer att locka besökare från när och fjärran. Lägg där till den stolthet som den sanne Örebroaren kan känna när de ser att de styrande satsar på att göra stadskärnan till en spännande och dynamiskt plats.
Göteborg är också en stad som medvetet satsat och lyckats skapa en profil som både stärker gemenskapen, skapar arbetstillfällen och lockar besökare. Förutom att de år efter år placerar sig i topp när det gäller idrottsstäder så är ju staden Event och Kongresstaden No 1. Snacka om att lyckas. Och även här är kulturen en viktig del av stadens själ. Det räcker med att nämna Bokmässan och den fantastiska betydelse den har för den svenska litteraturen.
Med mer kultur i staden, i samhället, i världen vinner man mycket. Det ger gemenskap, stolthet, arbetstillfällen och nyfikna turister som gärna spenderar sin tid och pengar. Alltså blir kontentan att de rosevinspimplande lokalpolitiker som blev inspirerade av att satsa på kultur i hemstaden. De är de som vi ska rösta fram i nästa val. Då har deras resa till Gotland gjort nytta och vi ska säga tack till dem för att de åkte.
Eftersom jag bor i Eskilstuna så hoppas jag verkligen att det var många av våra förtroendevalda som var på plats och kommer ihåg budskapet om kultur. Och. Om de vill se den nu så omtalade statyn så är det den utanför stadshuset till vänster om arbetets ära som inspirerade mig till denna fundering och herrarna till att studera konst.
Så blev 61 år av mitt liv
Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.
Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?
Låt oss börja från början.
1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar
1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.
1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!
1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.
1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!
2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.
2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!
Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.
En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.
Jag är bäst i klassen och jag njuter av det!
Eller, egentligen så är jag nog inte det. Rubriken är bara till för att du ska läsa så här långt och är du fortfarande kvar vid skärmen så är det nog värt att läsa till slut. För! Jag är ganska så bra och är stolt över det!
Som du märker förstärkte jag det påståendet med ett utropstecken. Frågan är då om jag gjort ett stort socialt felsteg? Är det tillåtet att i vårt Jantelagsdrabbade land få uttrycka något sådant? Självklart är din ryggradsreaktion men tänk nu efter en liten stund och det blir nog inte riktigt samma svar. Tyvärr än idag 27 februari 2013 finns det folk som i ord och handlingar trycker ner och trycker till. – Du ska inte tro att du är något och Du ska framför allt inte tro att just du har något att komma med. Så är det bara, rätta in dig i ledet och håll käft.
Jag tjänar pengar på Jantelagen. Dess verkningar gör att jag regelbundet kan dricka goda viner och åka på berikande resor. Det innebär väl då att jag uppskattar att den finns? Jodå, ur en strikt monetär synvinkel är det ju bra men jag är helt övertygad att om den inte fanns skulle jag tjäna mycket mer pengar. Mitt yrke är att med retoriken som grund hjälpa människor att inse deras kapacitet och att vi väldigt gärna vill lyssna till det de har att säga. Jag är bra på att ge deltagarna på mina kurser nya kunskaper och insikter. De får träna i hur de ska agera för att bli lyssnade till. Enligt många positiva utvärderingar är jag nog till och med mycket bra på just det. Det är ju kul och enormt roligt att våga skriva det till dig som läser det här.
Men det är ju det dagens fundering handlar om. Våga säga att du är bra, våga stå framför spegeln, se dig själv i densamma och hör dig säga – Vad jag är bra! Då händer det något magiskt! Du får en bättre hållning, blodomloppet ökar, dina kinder färgas röda och du blir mycket vackrare än du var innan du sa det. Tror du mig inte? Testa själv. Det är du värd!
Jag är bäst i klassen och njuter av det! Så långt vill jag nog inte gå själv men önskar att vi var fler som vågade säga:- Vad jag är bra! Om vi blir fler som vågar tro på vår förmåga och vara stolta över den är jag övertygad om att vi kan uträtta stordåd. För mig räcker det långt att få vara bra bland andra som också känner att de är just det.
Mina ögon tårades av stolthet och glädje för ett par år sedan. Det var när jag arbetade med vuxna långtidsarbetslösa som inte var starka i sin självkänsla. De flesta mådde helt enkelt inte bra. Orsaken till min glädje var att en kvinna som suttit och tittat på ett framträdande hon gjort veckan innan sade de magiska orden: – Vad jag är bra! Den kvinnan hade varit länge arbetslös och mådde inte bra när hon kom till kursen för första gången. Som hon själv uttryckte det ”Jag hade fastnat i köket och orkade inte lämna lägenheten”. Henne skulle jag på ett par korta veckor få att vilja stå upp och tala inför sina kamrater. Ett slutmål var också att när hon kände sig mogen skulle hon även bli videofilmad.
Det var när hon sett sig själv stå där och formulera sina tankar och åsikter som de magiska orden kom. Hon gick ut till sina kamrater och berättade hur det hade gått. Först efter det tittade vi alla tillsammans på videon. Deltagarna på den kursen växte varandra och det händer än idag att jag träffar deltagare som tackar för att de fick upptäcka hur bra de var och är.
Nej! Jag är inte bäst i klassen, men är bra nog att inse att även jag är bra. Det gör mig stolt ….. om det nu kan få var tillåtet.
Välkommen Irja, vet hut Tommy
”One step forward, two steps back! It’s a crazy dance”. Så lyckat och så förbannat misslyckat är resultatet av Parken Zoo: s senaste beslut. De hade chansen och de tog den inte. Varför?
Som de flesta i vårt avlånga land kommer ihåg har Parken Zoo varit i blåsväder efter TV-programmet som avslöjade stora brister i deras sätt att ta hand om djuren. Det i sin tur avslöjade stora brister i hanteringen av likvida medel och sätt att överhuvudtaget sköta ett företag. Jag bor granne med Parken Zoo och har i alla år sett på verksamheten med skeptiska men i grunden mycket positiva ögon. Det skeptiska beror på att jag har svårt att se att en anläggning av det slaget ska vara i kommunal ägo. Det känns fel att Eskilstunaborna ska betala för det underskott som presenteras år efter år. Om det hade varit privatägt hade det inte varit företagsekonomiskt rimligt att driva en verksamhet på dessa villkor.
Det fanns tre personer som med rätta fick ta ansvar för den kritik de utsattes för. Det var djurparkschefen, det var VD och det var styrelsens ordförande. Dessutom fick den PR-byrå som de anlitat kritik för deras sätt att hjälpa dem genom krisen. Nu när det är dags för omstart så blir det en omstart som ingen med förståndet i behåll kan kalla omstart.
Jodå! PR-byrån är borta. Djurparkschefen lika så. Styrelsen har avgått. Så långt är det ju både klokt och rätt hanterat. Men! Styrelsens ordförande Tommy Hamberg sitter kvar och f.d. VD Torbjörn Bergvall jobbar kvar som enhetschef. Det betyder ju i klartext att de som var huvudansvariga sitter kvar. Jag skäms när jag försöker förstå varför. Det är ju dom som var ansvariga för den kultur som skapade problematiken. Det var ju dom som ansåg att de inte behövde vara med på konferenser och samarbeten med andra djurparker. Det var ju dom som tillät det hemska att hända.
MEN
Två steg framåt, ett steg tillbaks är ett klokt beslut. Något positivt som är mycket positivt är beslutet om att tillsätta Irja Bäckström som ny VD. Det är en mycket klok kvinna som har ett enormt förtroende hos båda allmänhet och näringsliv i Eskilstuna. Valet kunde inte vara bättre. Jag vill tacka Irja för modet att ställa upp. Det behövs en person med ”skinn på näsan” och hög integritet för att vända varumärket och återskapa ett positivt förtroende för Parken Zoo. Det har du och det får vi Eskilstunabor vara tacksamma för. Du kommer att göra ett bra jobb.
DOCK
Varför ger ni som styr inte henne chansen att ”vända blad” och starta på nytt? Den tragiska gubbmassan Tommy/ Torbjörn sitter ju kvar. Det är inte ett lyckat beslut.
”Skulle du som flickvän opponera dig om din pojkvän vill tatuera ett kvinnoansikte”?
Det här är enligt Eskilstunakurirens hemsida ”det hetaste snacket i Eskilstuna”!! Min reaktion? Bra! Naturligtvis bör det vara så i en stad/ kommun där man trivs och allt är bra. Det finns i stort sett inget och ingen att gnälla på. Toppen!
Men! Om jag nu tänker efter en liten stund så är det inte lika kul. Naturligtvis är det här en fråga som bör dryftas ur en mängd olika psykosociala, sociala och ekonomiska synpunkter. Vad händer om flickvännen misstycker och det tar slut? Kommer pojkvännen att bli deprimerad då? Kanske förlorar han jobbet för att han är så knäckt. Och! Vem ska betala bortagandet av ansiktet. Är det ägaren till ansiktet (hon har ju gjort slut så det är hennes fel) eller pojkvännen som inte längre vill ha det på sin kropp? Eller – hemska fasa – är det samhället som ska stå för kostnaden? Grabben är ju så deppig att han inte klarar av att arbeta med det på sin kropp?
Ännu ett men! Eskilstuna av idag är en stad i en förhoppningsvis positiv förändring. Och det är tur! För sämre än vad det är kan det knappast bli. Det förs en upprörd debatt på torg och i insändarspalter om att de styrande inte lyssnar till kommunens innevånare. Och när namnet på ett av kommunalråden snudd på blivit synonymt med en svordom är det nog dags att de går ut på torget och samtalar med de som fortfarande bor kvar.
Jag är från Luleå och naturligtvis är allt inte bättre där. Men! Där vet alla Lulebor att Kommunstyrelsens ordförande varje dag kl. 12,00 tar en promenad längs Storgatan upp och ner. Han gör det för att de som vill tala med honom ska känna att de är välkomna att göra det. Tänk om de styrande i Stadshuset gjorde något liknande. Det är lätt att umgås med vänner och sanningssägare. Varje ledare har ju sin form av ”entourage” och det är inget fel i det. Men …..
I Eskilstuna är ekonomin så ansträngd att en kör som ville sjunga gratis på ett äldreboende inte fick göra det. Det skulle kosta för mycket! Ja, att se till att det fanns personal som kunde hjälpa de gamla till samlingssalen. Och det finns tyvärr många andra exempel på att ekonomin är ansträngd.
Och det är här konklusionen kommer in. Den unge mannen vill försköna sig med ett kvinnoansikte och det förs en upprörd debatt över det. De styrande i kommunen satsar 68 miljoner på att försköna ett torg men det finns inte möjlighet för de gamla på äldreboendet att uppleva levande kultur.
Tycker du att det låter riktigt rätt? Jag vet inte riktigt vad jag tycker men om jag vore killen skulle jag hellre sätta pengarna på en present till flickvännen och kunde jag påverka i kommunen skulle jag sätta pengarna på de gamla som byggt upp vårt samhälle.
”Det är hit man kommer när man kommer hem”!
Jag har tre hem! Vart och ett är oändligt kärt för mig. Det ena kan få mig tårögd och jag kan känna en outsäglig längtan dit. Men där vill jag inte bo. Egentligen! Det andra får mig att slappna av och jag känner en stor lycka över att jag får vara där. Men där vill jag inte bo! Det tredje är där jag bor! Jag har bott där i tjugofem år och känner varje hörn av hus och trädgård. Det är våra barns trädgård med den stora stenen som nu inte längre är berget, hästen eller platsen för barnsligt vackra filosofiska tankar. Det är huset med äppelträden och hängmattan Nu är stenen mossbelupen och väntar på att barnbarnet ska leka på den. Hängmattan är undanplockad för hösten och enda orsaken till att vara ute i trädgården är att kratta löv. Det är vackert, det är fint. Men är det egentligen här jag vill bo?
Luleå – Montecatini Terme – Eskilstuna! Så perfekt det bara kan bli. Kamratskap – Värme – Trygghet! Nästa vecka åker jag hem till Luleå. Jag ser fram emot att gå längs Storgatan bort till Statt. Där har mina vänner bjudit in sina vänner till en föreläsning. Jag ska prata om Varumärkesskapande Retorik. Det är en ny föreläsning och var kan man ha premiär på något sådant bäst om inte på hemmaplan. Sedan blir det pilsner och umgänge innan Stig kommer och hämtar mig. Han var mammas sambo och nu är han våra flickors älskade ”farfar”. Han tar hand om mig innan det är dags för fest. Lasse fyller år. Det är kul för då blir vi alla unga och vackra på nytt.
Om SAS och SJ kan samverka så kommer jag till Eskilstuna när jag kommer hem på söndag kväll. Jag är stolt över vårt hem. Det är ett klassiskt svenskt trähus, rött med vita knutar. Huset har faktiskt typnamnet ”Hemlängtan”. På baksidan har vi byggt en liten skrivarstuga med ett underbart trädäck. Där kan vi sitta och bara njuta när vi vill vara för oss själva en liten stund. Ingen ser oss och det är bara våra kära grannar som hör oss. Jag har ett bra liv i Eskilstuna och det bästa är att vi är att vi bor där vi bor. För det är hit jag kommer när jag kommer hem.
Nu sjunger Nat King Cole den underbara sången ”Smile” av Charlie Chaplin. Och! Det är precis det jag gör när träden i Montecatini Termes stadspark omsluter mig. Jag kan inte förstå vad det är. Staden är inte speciell på något sätt. Javisst den är otroligt vacker! Men jag har ju sett den så många gånger. Det måste vara mer än tvåhundra solnedgångar som jag fått uppleva i Toscana. Och! Jag är ibland enormt less och längtar hem, trots att det är bland mina käraste hem, när jag är hemma i de andra hemmen. Hängde ni med där? Jag är lycklig men längtar efter ….! Vadå?
Känslan! Kärleken! Gemenskapen! Grönskan! Ljuset! Minnena! Lukten! Längtan???? Ja, det kan det vara! Det är ganska gott att längta och vad vore livet utan längtan. Idag har jag gjort en spellista på Spotify. Som av en händelse handlar flera låtar om ”A place to call home” och sedan satte jag mig ner vid datorn och skrev det här.
Och!
Det är hit jag kommer när jag kommer hem. Sittandes framför datorn för att reflektera och skriva. Det är när tankarna blir ord som jag är lycklig. Jag är lika lycklig som när huset är fullt med familj och vänner. Eller när jag går på Storgatan i Luleå och blir igenkänd trots att jag inte bott där på fyrtio år. Eller när jag sitter vid poolen på Grand Hotel Panoramic och ser den blå timmen gå över i svart sammet.
Då är det gott att leva.
retoriker 