Arkiv | oktober 2012

Mindfulness – eller – Det går åt helvete i alla fall!

Du är vad du tänker, därför ska du tänka positivt! Så lärde jag mig att träna mig på att tänka en gång för länge sedan. Då handlade det om Mental träning. Nu för tiden kallas det Mindfulness och det är naturligtvis så mycket mer. (Det finns ju pengar att tjäna).

Dagens fundering är tankar om det här med hur vi i Sverige år 2012 är påverkade av den där förbannade ålderstrappan som vi blivit matade med sedan vi var små barn. Det är dags att tänka nytt och att tänka om. Låt oss istället lära oss hur det indiska folket ser på sitt livs trappa. Jag är en relativt gammal man (60 år) och enligt den klassiska ålderstrappan har jag inte så många steg kvar att ta. Och de som finns kvar är inte roliga. Liemannen väntar på mig. Huvaligen!

Sen har vi den där Ronny Eriksson från Piteå som påstår ”det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall”. Och när man då redan ligger ner kommer det knäckande slutet ”i bästa fall” Vad ska man då göra. Leta upp närmsta vattendrag? Näh! Vattnet är ju så jävla kallt den här årstiden

Det är dags att tänka om och tänka rätt. Jag vill inte på något sätt raljera kring det här med Mindfulness även om jag inte tycker om den kommersialiserade delen av det hela. Så låt oss titta på hur de troende beskriver begreppet.

”Mindfulness handlar bland annat om sinnesnärvaro. genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Vid mindfulnessmeditation utvecklar man färdigheter i just detta. Mindfulness är inget nytt. Det är en av grunderna i den buddhistiska filosofin och psykologin med avsikt att minska lidande och finna lycka och stillhet. Forskning visar att åtta veckors träning ger goda effekter både vid stressrelaterade besvär och för att förebygga återfall vid återkommande depressioner”.

Jag menar att det ligger oändligt mycket i dessa tankar men det finns också mycket att hämta från vår den kristna kulturen. Vi har alla hört de klassiska orden

Be så skall du få,

sök så skall du finna,

bulta så skall dörren öppnas.

Ty den som ber han får,

den som söker hon finner¨

och för den som bultar skall dörren stå öppen.

Jag har bultat många gånger och på så sätt medvetet förändrat mitt liv. Att skriva böcker var en dröm som blev sann, en annan är naturligtvis kurserna i Toscana. Dessutom har jag förverkligat drömmen om att bli pappa och finna mitt livs kärlek. Att bli morfar är grädde på moset.  Jag har slutat drömma om Paris eftersom jag har varit där. Men jag kan idag konstatera att jag ännu inte kommit till Hudiksvall.

Jag tror inte alls på den svenska ålderstrappan eftersom jag vågat vidga mina vyer och lärt nytt. Men jag vågar höja min röst och säga vart jag vill gå. Därför vet jag att snart kommer jag till ”Glada Hudik”!

Enligt den svenska modellen så föds man på längst ner på livets trappa. Du tar ett steg framåt och du stiger uppåt. Till och med tonårstiden är bättre än din barndom. Du finner kärleken, du får barn, du gör karriär. Vid femtio års ålder står du på din absoluta topp. Så långt låter det ju bra, men slitet för att nå dit. Är det livet? Var det stressen, känslan av otillräcklighet och att du borde ha kunnat prestera bättre som var livets höjdpunkt.Du har förverkligat och fortplantat dig själv. Jovisst! Men nu behöver vi dig inte längre. Om du nu vill vara en god samhällelig tjänare så skulle vi uppskatta om du uppsökte ättestupan. För i fortsättningen går det bara utför. Du kostar samhället bara en massa pengar. Du har inget att se fram emot. Det går åt helvete i alla fall.

Så vill inte jag ha det. Det är den indiska trappan som är den rätta. När du föds är livet på topp. Det kan inte bli bättre. Alla älskar dig och du älskar alla. Sedan börjar du skolan och det är då det blir lite småjobbigt. Det går utför. Du blir tonåring och hur kul är det. Det går utför. Och helt plötsligt ska du vara vuxen, fixa jobb, hitta kärlek och etablera sig. För många är det en jobbig tid. Det går utför. Det är nu ungarna kommer, kraven på att du ska prestera på jobbet ökar och det här med kärlek är väl något man höll på den gamla goda tiden. Det går utför! Det goda livet hinner du helt enkelt inte med Och! Helt plötsligt är du femtio år!

Det nu det vänder! Som en ljuvlig soluppgång ser du nu hur allt blir bättre och bättre. Du har gjort ditt. Du har förverkligat dig själv. Dina barn uppskattar dig och helt plötsligt upptäcker du att din ungdoms kära fortfarande går vid din sida. Du börjar inse att det är dags att njuta av livet och du gör det. Det går uppåt! Du blir äldre och känner att du inte behöver vara på alla platser samtidigt. Du ger dig själv den tid att må bra som du faktiskt är värd. Det går uppför. Det var länge sedan ditt liv var så gott. Ja, det var väl när du var barn.

Och se! Den indiska ålderstrappan är som ett stort härligt leende till livet. Det börjar på topp och slutar när livet än en gång är på topp.

Det är därför jag mår så bra i dag. Gå du och gör detsamma. Det finns alltid något att se fram emot. Jag väljer att göra en ”Arja Saijnomaa”! Då blir det en bra dag!

Mina arbetskamrater är Aristoteles, Shakespeare, Spielberg och Kjell Sundvall!

Nej men lägg av nu! Hur kan påstå det? Akut hybris eller bara ordinärt fjanteri? Men. Jo, det är så att jag med fog kan påstå att de är oändligt viktiga för mitt arbete. Utan deras medverkan i mina kurser och föreläsningar hade jag varit tvungen att arbeta med något annat. Eller! Nej, det är självklart att de inte är mina arbetskamrater. Det är ju omöjligt. Aristoteles har ju varit död i över tvåtusen år och Wille i snart femhundra. Stephen bor i USA. Men Kjell Sundvall och jag är i alla fall gamla bekanta. Vi är dessutom båda två en effekt av en näringspolitisk satsning i Luleå på 60-talet.

1967 etablerades Norrbottensteatern i Luleå och Norrbotten. Det var en mycket klok kulturpolitisk satsning som har betytt oändligt mycket för det sprudlande kulturliv som växte fram på 70-talet i Luleå. Kjell och jag var unga gymnasiekillar och blev involverade i en kulturförening som hette KUL-67. Namnet är lika fånigt som idén var bra. Det var Norrbottensteatern som startade den med syftet att intressera ungdom för teater. För en mycket försumbar summa fick man gå på teatern en lördagskväll och sedan var det disco med uppträdanden på Stadsbiblioteket. Allt var av hög klass, bland de artister som återkom var bl.a. Fred Åkerström. Dit kom också alltid kvällens ensemble för att umgås med oss ungdomar. Naturligtvis blev det en stor succé. Och Kjell och jag hade hittat ett intresse som blev vårt yrke.

Kjell Sundvalls framgångar som regissör är välkänt. Han kan hantverket och om du frågar honom har han låtit sig inspirerad av Stephen Spielberg, som i sin tur blivit inspirerad av William Shakespeare, som lärt sig konsten att berätta en historia av Aristoteles. Lika viktiga är deras kunskaper för mig som retoriker. Dramaturgi och Retorik är kusiner som fokuserar på det här med kommunikation på lite olika sätt.

Aristoteles är den store filosofen som ställde in alla vetenskaper i ett system. Retoriken la han in som den psykologiska tillämpningen av logiken. Fundera en gång till på den formuleringen så inser du hur klok den är. Han menar att man med en medveten metod kan få en lyssnare/ tittare att inse och förstå det berättaren vill att de ska förstå. Ur den retorisk synvinkel är det genialt för där hävdar vi, att det du vill att en lyssnare ska förstå ska du se till att de själva säger eller tänker.

William Shakespeare är en mästare på både dramaturgi och formuleringskonst. Han har lärt mig hur man i en berättelse/ ett tal kan blanda poesi med komik, information med skratt och hur viktigt det är att tala/ berätta på ett sådant sätt att publiken vill och förmår att ta emot budskapet. Stephen och Kjell tar in allt det andra. Förutom dramaturgin (konsten att berätta en historia) kan de det här med bildens, tempots och musikens betydelse för upplevelsen. När jag ser en bra film njuter jag av upplevelsen samtidigt som en del av hjärnan analyserar hur och med vilka medel de får fram sin berättelse.

Som retoriker är det min uppgift att få mina kursdeltagare att upptäcka hur bra de är. Som jag skrivit tidigare är jag skrämd över den rädsla många känner för att stå upp och säga sin mening. Tyvärr lägger jag skulden på okunniga och omedvetna lärare för det. Samtidigt borde jag ju vara tacksam eftersom mina deltagare upptäcker hur bra de är och ger mig då positiva omdömen och uppskattande kommentarer.

Genom att påvisa hur Aristoteles, Spielberg, Shakespeare och Kjell Sundvall arbetar når jag mitt mål. Nöjda och lyckliga män och kvinnor som njuter av att stå upp och säga – Lyssna till mig för jag är värd att lyssnas till!

Det är därför jag är så tacksam för att få ha så fina arbetskamrater!

Hellre lite av mycket än mycket av lite!

Om jag blir bjuden på ett glas bag-in-box-vin tackar jag gärna ja till en öl. Istället! Så är det och jag skäms inte ens för det. Vinsnobberi eller är det kanske något annat som dagens funderingar handlar om! Bestäm själv!

Jag är en riktig vinnörd och tycker att det är spännande och roligt att försöka lära mig mer om vinets olika smaker. Istället för att tala om Italienska viner gentemot Franska viner resonerar jag om vilken druva och hur klimatet/marken/ terroiren den växer på ser ut. Det är precis som för oss människor, platsen där vi växer upp betyder oändligt mycket för hur vi sedan utvecklas i livet.

Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller faktiskt för mig när det gäller vin. Jag har genom åren utvecklat detta specialintresse genom att dricka mycket vin. Det började med Beyaz på 60-talet, ett vitt vin som var billigt och uppfyllde förväntningen om en lagom berusning. Men det smakade som det kostade. Billigt är bara förnamnet!

Eftersom jag arbetade extra på kvällar och helger testade jag snart lite (mycket lite) men dyrare viner från Valpolicella och Bordeaux. Speciellt vinerna från Bordeaux var en hit. Stundtals var det rent fenomenala viner. Många år senare fick jag veta varför. Systembolaget hade på den tiden tre tankbåtar som gick på Bordeaux och köpte ”överskottsvin” från de fina slotten. Sedan blandades de vid en anläggning på Liljeholmen i Stockholm. Enligt franska vinlagar får man inte producera mer än en viss mängd vin per hektar och det som blev över var ju tvungen att dumpas någonstans. En lämplig plats för detta var ner i min strupe.

Det viktiga för mig i mitt förhållande till vin är inte berusningen eller mängden utan det är så mycket mer. Visst är det avslappnande att bli lätt berusad i goda vänners sällskap men när trivseln kombineras med god mat och lika goda viner mår både kroppen och själen bra. Ju bättre vinet smakar desto mindre behöver jag dricka av det. Kort sagt! Smakupplevelsen kompenserar fyllan!

Precis så menar jag att det är även på andra saker här i livet. Se bara på alla stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna och tar livet av levande centrum. De är precis som ett Bag-in-box-vin. De ser likadana ut, smakar likadant (samma butiker överallt) och är precis så opersonliga som en låda vin. Den enda fördelen med köpcentra och lådviner är att det är enkelt, billigt och smidigt. Du slipper besvär och då kan det vara värt det även om man vet att det är trevligare att ta en promenad på stan och kanske köpa lite mindre men som smakar mer.

Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller även ett annat av mina livsintressen. Teater! Jag har undervisat och regisserat teater i över fyrtio år. Jag har sett så förbannat mycket dålig teater att jag tidigt utvecklade en teknik att somna snabbt. Det var det ända sättet att överleva. Ett exempel på det är (nu hädar jag gudarna) Ingmar Bergmans uppsättning av ”Till Damaskus” på Dramaten 1973. Du som inte såg den ska vara glad. Jag var ung och nykär och det hjälpte mycket men jag kan än idag vakna av hushållerskans replik –”den förbannade coloriten”. Huvva! Ett annat exempel är ”De tre Musketörerna” som gick på Stadsteatern i år. Det var bland det bästa jag har sett. Blandningen av drama, musik, humor, distans till sig själva och jävlar anamma gjorde att jag gav den betyget tio solar av tio möjliga. Det var som en perfekt Bordeauxblandning. Allt var väl avvägt och vinet presenterades på ett utomordentligt trevligt sätt. Som ni förstår går jag inte så ofta på teater nuförtiden!!

När jag då ser dålig instuderad, taffligt regisserad och ointresserade skådisar på t.ex. Riksteaterturné så tänker jag på lådviner igen. Allt för ofta är det uppumpade silikontuttar på damerna som på ett eller annat sätt handlar i centrum. Det får mig att tänka på alla kemikalier som blandas i lådvinet för att dölja vissa och förhöja andra smaker. Näh! Då tar jag hellre en pilsner och tittar på sport.

Och jag kan gå vidare med detta mitt något enfaldiga resonemang. Hellre lite av mycket än mycket av lite. För mig är det kvalitet som är det primära. Jag räknar inte mina vänner på Facebook, jag faller inte för varumärkeshetsen, jag tittar inte på Solsidan (taffligt manus, uselt skådespeleri) utan jag är en halvgammal man som hellre väljer ett glas Chianti Ruffino Riserva Ducale Oro 1995 framför en dunk Bag-in-box från bolaget på Tuna Park i Eskilstuna.

Det mår jag bra av. För lite ger så mycket mer!

Partiledardebatt = Kalle Moreaus och Solsidan istället!

Vems är felet och Vad är felet? Hur kan det komma sig att Kalle Moreaus lockar 945 000 tittare och att Solsidan lockade 2 000 000 presumtiva väljare. När endast 600 – 750 000 tittare föredrar att intressera sig för en för samhället så viktig sak som en partiledardebatt.

Mikael Wiehe beskriver dagens situation i Sverige väl med orden ”Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp” . Det är första versen i Andraklasspassagerarens sista sång och det även den titeln är en träffande metafor hur många uppfattar sin situation i dagens samhälle.

Han avslutar sången med ”Sen spela’ Kalle Moreaus ”Närmare Gud till Dig”- Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid. Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”

Det är nu ett par år sedan Europa gick på det isberg som totalt håller på att föröda vår ekonom. Alla känner till det men ingen vågar inse det. Den goda ekonomi och det reformutrymme som dagens politiker talar om är inget annat än en chimär! Den finns inte! Dominobrickornas fall runt om i Europa kommer att nå Sverige lagom till jul. Tidningarna kommer att fyllas med rubriker om varsel och lagom till midsommar har vi den arbetslöshet som Mikael Wiehe indirekt förutspådde när han skrev om Titanic 1977.

Varför har det då blivit så här? Varför är vi så ointresserade? Mitt svar! Det är politikernas fel! De är våra folkvalda, de har vårt mandat att sköta Sverige på bästa möjliga sätt! Det är deras uppgift att tala till och med oss så att vi känner förtroende för dem och deras arbete. Den retoriska frågan om de har lyckats är bara löjlig att ställa. Svaret ser vi i ingressen till detta blogginlägg.

Vi har kört på ett isberg och landet är på väg att sjunka. Men ingen bryr sig! ”Dagens politiker är så trista, tråkiga, intetsägande och innehållslösa att det är mer spännande att se när färgen på väggen torkar än att se dem käbbla med varandra i TV”. Ett citat från en kamrat och tyvärr är jag delvis benägen att hålla med honom.

Min förhoppning är att de börjar inse att retorik handlar om att tala så att lyssnaren vill lyssna, inget annat. Det är väl så enkelt att arbetarpojk från Hudiksvall och en överklassslyngel från Täby kan förstå! Eller??

Och eftersom de tydligen inte förstår det så föredrar vi andraklassinvånare att lyssna till Kalle Moreaus när han spelar ”Närmare Gud till Dig”! Och det är kanske där hjälpen finns!

Retorikern – en besserwisser som ser alla fel du gör

Varför ska du komma här och tro att du kan lära mig något!? Sånt där behöver inte jag! Eller. Jag kommer aldrig att utsätta mig för sånt där du håller på med. Hellre dör jag än går upp på scen. Du kan inte tvinga mig. Eller! Det är ju pinsamt, är det inte dags att de går på kurs hos dig. Varför ska vi lyssna till någon som inte brytt sig om att förbereda sig och som inte ens talar så högt att man hör vad de säger.

Jag är Retoriker och med en sådan titel skapar jag känslor och förväntningar. Det finns de som inte förstår att det överhuvudtaget kan vara ett yrke, medan andra ser mig som den hjälpande hand jag vill vara. För mig är Retorik en genväg till självkänsla. När en människa känner att de blir hörda och att andra tar till sig av det budskap de formulerar då mår man bra. Min uppgift är att visa, lära och utveckla den enskilde människans presentationsteknik, att göra henne medveten om kroppsspråket och röstens betydelse för intresset att lyssna. Samtidigt ska de lära sig hur de ska formulera sig och bygga talet så att de med logik, förnuft och känsla som grund berör och berikar lyssnaren så att de ser sanningen i det de hör.

Så JA! Jag är en Retoriker som ser alla fel du gör! Eller. NEJ! För jag är en Retoriker som ser alla rätt du gör.

Allt för ofta blir jag förtvivlad på resultatet av den undervisning som många kursdeltagare fått i vår svenska skola. Den har å ena sidan gett mig en utomordentlig marknad för föreläsningar och kurser, eftersom de så totalt misslyckats med att ge eleverna en tilltro till sin förmåga när de står upp för att tala och informera. Men det är just det som gör mig så förtvivlad. Hur kan man så enkelt bryta ner självförtroendet hos så många på så kort tid? Jag har själv arbetat som gymnasielärare i trettio år och har tyvärr häpnat när jag hört lärare i Svenska tala om hur de undervisar i Muntlig Framställning. ”Vaffö gör di på detta viset” har jag tänkt och gått vidare, för en estetlärare i teater kan väl inte ha något vettigt att komma med!

Och det är just i meningen ”Jag är Retoriker som ser alla rätt du gör” som pedagogiken börjar. När en sjukgymnast manipulerar en patient så hjälper de henne att lösa upp spänningar och smärtan att försvinna. På samma sätt arbetar en klok retoriker. Vi ser vad du gör rätt och kan med små enkla medel få dig att inse hur du ska göra och varför du ska göra det du gör. På så sätt löser vi upp de spänningar och skräck som en talare kan känna inför ett framträdande. Genom att berömma och medvetandegöra hjälper vi talaren att lyckas.

Det är därför jag är stolt över att få arbeta med ”konsten att tala så att andra vill lyssna”!

Allt är Marvins fel!

Det flyttade in en liten, småknubbig, stöddig kille på vår gård. Han trodde att han var något för att han kom från Örebro. Grabben behövde sättas på plats och den som skulle göra det var jag. Hur? En brottningsmatch naturligtvis! Vi tog livtag om varandra och sen har vi fortsatt med det hela livet. Ja, alltså matchen är inte över. Vi kan inte komma överens om vem som vann. Eller sanningen att säga. Marvin är en dålig förlorare och kan inte erkänna ett så förödande nederlag.

Allt är Marvins fel! Hade han inte flyttat till Örnäset hade jag inte arbetat med teater hela mitt liv. Det hade inte blivit retoriska kurser i Toscana och jag hade inte fått skriva några böcker. Kanske jag skulle vara tacksam för det! Eller?

Nuförtiden finns det studie- och Yrkesvägledare på de flesta skolor. Det fanns det inte så mycket av förr i världen. Det var en liten skrift från SACO som gjorde mig intresserad av ekonomi. På gymnasiet var det naturligtvis ekonomisk linje som gällde. Mitt mål var att bli Civilekonom med HR-inriktning. Men det blev inte så!

Allt är Marvins fel! Vi växte upp tillsammans, blev tonåringar tillsammans, raggade på brudar tillsammans. Kort sagt, vi hade kul tillsammans. Men en sak gjorde han som inte jag gjorde. Han började med teater. Vad var då det som fick honom att flytta till Kalix och gå på folkhögskola. Det måste undersökas. Samtidigt så var embryot till Fria Proteatern i skolans aula. De höll på med Pjäsen om NJA. Och! Fan, vilken bra pjäs! Det fanns allt i den. Ett budskap, skratt, musik och ett underbart jävlar anamma. Jag var frälst, det här verkade kul. Dessutom var TV-teatern på den tiden som allra bäst. De spelade pjäser av någon som hette William Shakespeare och det var ju ännu bättre.

Jag gick på högstadiet och två ”gubbar” erbjöd oss ungdomar att vara med i en teatergrupp som skulle startas. De var trevliga och ville väl och så mycket teater kunde de inte. Men så mycket att det räckte för att öka mitt intresse. Sandro Key Åbergs prator är alltid underfundiga och kul att jobba med.

Men allt är ju Marvins fel. Hade han inte börjat med teater så hade jag ju inte heller gjort det. Och så har det blivit i mångt och mycket i mitt liv. Jag har aldrig varit medvetet strategisk utan följt infall och räknat med att det kommer nog att lösa sig i alla fall. Särskilt smart är det ju inte och nog är det många gånger jag funderat på hur mitt liv sett ut om jag gått på den planerade banan att bli ekonom. Hur hade då mitt liv sett ut?

Till våra döttrar har jag påpekat att det är smart att ha en högskoleutbildning i botten samtidigt som jag även sagt att det är rätt att satsa på att förverkliga sina drömmar även yrkesmässigt. Nu har de sina examina och fina arbeten. Ingen av dem har satsat på att bli kulturarbetare. Och tyvärr tycker jag att det är rätt. För vi lever inte längre i ett samhälle som bejakar och satsar på kulturen. De skulle inte ha haft samma chanser att utveckla sitt konstnärliga intresse till ett yrke som jag har haft.

Och de har ju inte haft någon Marvin som sätter griller i skallen på små grabbar!

Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan!

I fonden ser man NJA/ järnverket  och molnet med skit från Tomasverket som inom ett par minuter ska lägga sig som en svart massa över oss som bor på Örnäset i Luleå. På scenen nedslitna hyreshus med fasaderna svartfläckade av sot. Aktörerna ett gäng småkillar som spelar fotboll och mår bra.

Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan. Därför kan jag idag skriva det här. Om vår mamma hade fått lägenhet 80 m. bort på den andra sidan hade jag med stor säkerhet varit död/ missbrukare eller totalt utslagen. Så ser sanningen ut för oss grabbar (jo, det fanns flickor på gården men de var inte intressanta på den tiden) som bodde i kvarteret Trumman längst ut på Örnäset. Stadsdelen som vid den tiden var det närmaste ett ”ghetto” man kunde komma. Borgarbarnen inne i centrum var förbjudna att ens tänka tanken på att åka dit.

Tillsammans med Marvin, Palle, Malte, Bror, Thomas, Hasse, Bosse, Roger och många andra hade jag det bra. Vi bodde nära skogen och som sagt, vi spelade fotboll och tog hand om varandra. Våra föräldrar hade det ofta lite knapert, de jobbade mycket. Vår mamma hade under ett par år fyra olika jobb samtidigt för att vi (min syster och jag skulle ha det bra) och det här med barnomsorg var inte ett ord man kände till vid den tiden. Vi barn fick i mångt och mycket klara oss själva och det gjorde vi.

Vad blev det då av oss grabbar. Ja, förutom att alla utom en har vi hittat en positiv plats i samhället och fått en gott liv har vi haft otroligt skiftande yrkeskarriärer. Kyrkoherde, Kommunchef, Skådepelare/ Regissör, Lärare, Försäljningschef, Officer och Retoriker är bara några titlar som står före våra namn. De flesta av oss har än idag – vid + 60 års ålder – förhållandevis god hälsa. Vi är lyckade produkter av folkhem vi växte upp i. Men, som sagt vi bodde på rätt sida av gräsmattan.

De pojkar som bodde på den andra sidan har inte lyckats lika bra. Där är det en som har skapat ett liv utan droger, kriminalitet och utanförskap. Han är numera lärare och en mycket uppskattad kulturpersonlighet. Alla de andra har det gått mindre bra för. Det började med droger och sedan gick det snabbt utför. De fyra bröderna som bodde i motsvarande lägenhet som jag bodde i drogs mycket snabbt ner i en destruktiv värld som de inte lyckas ta sig upp ur. Två av dem var mina vänner även om vi tillhörde olika gäng så uppskattade vi varandra.

Och! Det är här det börjar bli så skrämmande. Vi var ett trettiotal killar som bodde intill varandra men umgicks i två olika  gäng. Vi gick i samma klass, bodde intill varandra men levde två olika liv. I vårt gäng var det inte självklart att snatta, ingen sniffade och vi hade föräldrar med arbetarklassideal. Vår mamma jobbade extra för att min syster skulle kunna gå i realskolan och ha råd till kurslitteraturen. Jag fick snygga kläder och Playboyskor som hon egentligen inte hade råd med. Det hade ju varit att häda vår mor om vi inte gjorde så gott vi kunde. Och det vill jag inte. så även om jag var lat, odräglig och egofixerad var (och har alltid varit) jag enormt tacksam för den barndom hon gav oss.

Men! Grabbarna på den andra sidan hade inte alla förmånen att växa upp i fungerande familjer. De fann tryggheten i varandra och när den ena började med något olyckligt var det naturligt att de andra även skulle göra detsamma.

Och det är det som skrämmer mig mest. Vi flyttade till Örnäset från Skellefteå 1958. Min mamma fick en lägenhet på Metargränd 37 och det har påverkat mig hela livet. Om hon fått en likadan lägenhet på Metargränd 31 så ………….

Retorik i Toscana

För att tro på drömmar ska man förverkliga de man har! Så brukar jag påstå när jag talar om Målbilder och Mental träning. Som ett exempel på detta brukar jag sedan berätta om drömmen att ha kurser i Toscana.

Det hela började med att vi kommer fram till Montecatini Terme med vår Volvo (se tidigare inlägg). Året är 1997. Vi tog in på Grand Hotel Panoramic och redan vid middagen var det som om vi kommit hem. Hela familjen njöt av gästfriheten, maten och miljön på hotellet. Det blev bara bättre och bättre när vi tog en liten promenad ner på stan var det självklart. Här ville vi stanna ett par dagar. Det gjorde vi och sedan stannade vi ett par dagar till bara för att det var så härligt att bara vara i denna härliga stad. Sedan åkte vi vidare i Toscana innan vi kände att vi bara måste åka ”hem” igen. Som du ser står ”hem” i citattecken eftersom hem för oss var än en gång Montecatini.

Om nu någon är förvånad är förvånad över vårt resmål sommaren därpå är jag förvånad över det. Naturligtvis var det en liten bilresa ner till Montecatini som var resans mål. Så vad är det då för stad som fick hela familjen Lundström att vilja återvända. Så här beskriver jag den på min hemsida

Det är en vacker brunnsort i norra Toscana som i Italien är känd som orten där man ”staccare la spina”; staden där man drar ur kontakten och mår gott. Det är en liten stad på en vacker kulle mellan Pisa, Lucca och Florens.
Staden ger den perfekta pedagogiska inramningen som stimulerar kreativitet och reflektion. Det här är den underbara platsen för många av mina kurser i retorik. Montecatini ger den perfekta inramningen till talandets sköna konst. I det förföriskt vackra landskapet förenas antikens kultur och renässansens konstskatter med retorikens konst.

Precis så känner jag det än idag. Som gammal reumatiker händer det något i min kropp när jag kommer ner. Jag mår bättre, spänningar försvinner, kroppen rätar på sig och jag känner mig mycket yngre. Det här med Staccare la spina/ dra ut kontakten stämmer också. Det är något speciellt som händer när man promenerar ner i parken. All stress försvinner och livet känns bra.

Sommaren 1998 sitter jag och Solveig i den ljuvliga sommarkvällen och dricker ett glas vin hos (vår blivande vän) Enzo på hans enotek/ vinbar. Vi mår gott och filosoferar om livet. Och! Det är då jag säger orden som förändrar mitt liv. – Här vill jag ha kurs! Solveigs replik. – Gör något åt det då!

Retorik i Toscana började som en dröm, en vision och en förväntan från Solveig att jag inte bara skulle snacka utan faktiskt förverkliga det jag talar om. Och jag gjorde precis som det står i manualen för mental träning.

Jag satte upp ett mål – Retorik i Toscana

Jag talade om det

Jag jobbade för att nå målet.

Så vad hände då! Jo, Tomas Josefsson som är en gammal vän från Luleå hörde mig tala om det. Han hade varit i Toscana 1997 och 1998 och ville gärna åka tillbaka. Han är tandläkare och satt vid den tiden i Tandläkarförbundets kursnämnd. De godkände kursupplägget och tog med det i sin katalog. Resultatet? Ett trettiotal nyfikna tandvårdsmänniskor kom ner till Montecatini Terme i juni 1999.

Sedan dess har jag haft 41 kurser därnere och alla är mycket starka livsupplevelser för mig. Jag har fått vänner och lärt mig enormt mycket av alla kursdeltagare. Vi är nu långt över femhundra medlemmar i Montecatinis Retoriska Sällskap och än så länge få jag vara dess president.

Som du säkert förstår kommer mer om kurserna därnere framöver. Men! Vad jag ville skriva om idag var det här med vikten av att tro på drömmar.

För utan drömmar dör man

Min dröm om Retorik i Toscana är att vi ses i maj (3 – 6 maj 2013) och så ska jag visa dig mina drömmar stad. Välkommen!

Våga växa varandra!

Våga växa varandra! Det tjänar alla på är något jag påminner om när jag möter en arbetsgrupp/ styrelse som vill utvecklas och få nya perspektiv på hur de kan utvecklas som grupp.

Vadå det är väl självklart tycker du! Men tänk efter en gång till och inse att vi dag i Sverige på 2000-talet är rätt dåliga/ usla (välj själv) på att ta hand om varandra. Vi är många som läser aktuell kommunikations- och managmentlitteratur, vi nickar bekräftande och skrattar lite över de absurda små berättelser som beskriver problematiken. Det är ju så sant att man bara häpnar över att de inte inser det själva.

Sedan är det dags för ett möte på arbetet.  De insikter vi tyckte var så självklara är som bortblåsta så fort det uppkommer en situation som kan tolkas på olika sätt. Våra fenomenala kunskaper i härskarteknik/ alternativt/  de andras kunskaper i samma ämne gör att det alltför ofta innebär ett möte där en eller flera går därifrån med en stukad självkänsla.

Som pedagog och retoriker träffar jag alltför ofta deltagare som fått sin tillit till sin egen förmåga rubbad. ”det är bättre att fly än illa fäkta” eller ”det där var ju i alla fall inget för mig” är repliker som jag alltför ofta får höra. Rädslan för att göra bort sig och inte duga är så enormt stor i vårt samhälle. Det vet vi och gör alltför lite åt det.

Enligt mig är det ett ledarskapsproblem. I stället för att sitta på sitt rum och på så sätt distansera sig från medarbetarna bör man som ledare möta dem och i praktik visa att de bryr sig. Den ledare som ser en, visar att de litar på en och ger dem en klapp på axeln är en ledare som inser sin roll i ”arbetets teater”. De är regissören som ska se till att aktörerna  mår så gott att de kan och vill prestera maximalt.

Ett mycket klokt sätt att göra det på är att göra som Bo Karlsson (som var en rektor på en gymnasieskola på 90-talet). På den tiden var det vanligt att de flesta lärarna hade den kafferast kl 10,00. När personalrummet började fyllas lämnade han sitt rum och gick ut för att tala med personalen. Han fångade på så sätt upp tankar, problem och frågeställningar som fanns i personalgruppen. När det sedan var dags för lektioner igen så tog han kafferast!

Karl Pedersen heter Kommunstyrelsens ordförande i Luleå. Han är en mycket klok man! Varje dag kl. 12,00 tar han en promenad längs Storgatan i Luleå. Alla i stan vet det och de vet också att de är välkomna att komma fram och ta upp saker med honom.  Vad Bo och Karl gör är ju så enkelt att de gör sig sedda och bjuder in till samtal. De visar i praktik att de tror på devisen att vi kan växa varandra genom att tala med varandra.

Att ge tillit och kärlek är visa att du bryr dig,

att le är att öppna själen en smula

Le och du får ett leende tillbaka

för när två själar möts växer vi tillsammans

Toscana förändrade mitt liv

En ny röd Volvo V70. En familj med mor, far och två tonårsdöttrar. Bilsemester i Europa med färdplanen Åk till Florens och vänd. Det är grunden för det bästa som har hänt mig i mitt arbetsliv.

1997 var året när jag för första gången i mitt liv var med om den alldeles speciella känslan att köpa en helt ny bil. Väl medveten om att det ”kostade” minst trettio tusen kronor i värdeminskning att köra bilen från handlaren ut på gatan gjorde jag det en skräckfylld förtjusning. Första natten var det snudd på att jag sov i bilen så häftigt tyckte jag att det var. Jag var stolt och lycklig. Det var det första stora investeringen som mitt företag gjort och även det var en anledning i sig att vara stolt över det jag uträttat.

Glad i hågen packade vi bilen ett par månader senare. Vi Solveig, Erland, Jenny och Josefine som alltid brukat åka norrut på semestern skulle nu ta bilen ner i Europa för ett par veckors bilsemester. När och hur vi skulle komma till Florens var inte så viktigt utan att vi skulle ha det bra tillsammans.

Det här med att ta paus, vila, dricka och äta regelbundet är en självklarhet när man sitter vid köksbordet och planerar sin semester. Lika lätt är det att glömma bort det när man sitter i bilen. Och! Naturligtvis gjorde vi just det. Det var en sen eftermiddag. Trötta, hungriga och uttorkade hade vi kört från Como (i norra Italien) mot Florens. Vi hade hoppat över lunchen eftersom vi inte hade hittat någonstans där vi kände att vi ville stanna. Det var det där klassiska ”vi är ju snart framme- syndromet” som gjorde att vi åkte vidare. Stämningen i bilen kunde vara mycket bättre. Ingen sa något och ingen var glad.

Det var då jag gjorde det! Vi stannade på en bensinstation och jag gick och talade med en man om någon trevlig stad/ by i närheten där man kunde ta in över natten och äta en god middag. Han pekade på en bergstopp och uppmanade oss att åka till Montecatini Terme.

Det gjorde vi och dit har jag åkt mer än femtio gånger sedan dess. Och det är i Montecatini Terme som jag trivs allra bäst. Vad det har med mitt arbete att göra kommer jag att skriva mer om nästa gång.