Archive | oktober 2012

Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv!

Hur man med en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder handlar dagens lilla reflektion om. Tyvärr för Parken Zoo så var det många som såg Helena Olsson patetiska försök att ljuga sig ur en besvärlig situation när Kalla Fakta ställde frågor om djurhållningen på parken.

Resultatet av reportaget är minst sagt olyckligt. En tsunami av invektiv, hat och förbannelse över det sätt som djuren behandlas enligt TV4:as reportage har nu drabbat Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det folk irriterar sig mest på är två saker. Sättet att hantera levande och döda djur och sedan Helena Olssons försök att hitta på en ny sanning.

I mitt inlägg vill jag lämna hanteringen av djuren åt sidan. Där finns det så många och så insatta (från båda håll) som kan uttala sig. Som boende granne med Parken Zoo vet jag att resultatet av reportaget blir mindre störningar från besökare nästa sommar och högre skatt för att täcka parkens förlust. Personligen hade jag föredragit mer besökare och mindre skatt.

Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv! Det är lätt att tycka till om Helena Olssons sätt att hantera press och den press hon var utsatt för när hon intervjuades i TV. Några tycker säkert synd om henne och andra vill bildlikt tala bränna henne på bål. Jag gör varken det ena eller det andra. Så klantigt som hon betedde sig i intervjun gjorde att jag tog mig för huvudet innan programmet sändes. Jag råkade se en ”teaser” om kommande inslag. Det var så uppenbart att hon ljög att jag rodnade på hennes bekostnad. Hur kunde hon tro att någon skulle tro henne när hon uppenbarligen inte trodde det själv?

Jag undervisar i ämnen som kommunikation, pedagogik, retorik och teater. Allt handlar om sättet att kommunicera. En av mina grundteser är kroppsspråkets betydelse för hur man uppfattar det som sägs. Och det är uppenbart att Helena Olsson inte fått ens den minsta utbildningen i att tala så att man blir trodd. Om vi för en stund lämnar det hon sa och tänker efter hur hon sa det så bli det tydligt. Hon stod med en defensiv hållning och hade överkroppen lätt vinklad från intervjuaren. Hon undvek ögonkontakt och gång på gång åkte ögonen upp snett diagonalt till vänster ( det gör de ofta när man ljuger). Hennes röst var osäker i ett ojämt tempo. Hon skrattade omotiverat och gjorde helt enkelt bort sig enormt bara genom att med sitt kroppsspråk förminska det hon sa med sina ord.

Om det skulle vara möjligt att komma över bara intervjun med henne (och det är det säkert, men jag vet inte hur) så skulle jag gärna använda den i mina föreläsningar och kurser. Frågan som skulle ställas är om deltagarna tror på det hon säger. Sedan skulle jag tala om talarens Ethos, som enkelt uttryckt handlar om talarens trovärdighet. Klassiska retoriska figurer som Aristoteles och Augustinus påpekar vikten av att den som talar ska vara en god och trovärdig människa. Vapnet retorik är så vasst att i fel händer kan det gå fel.

De har uppenbarligen inte besökt Parken Zoo i Eskilstuna och berättat det för dess ledning. Som nu har råkat ut för sanningen att en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder. Och att de bör tänka på att ”first cut is the deepest”. Helena Olsson är säkert på Ekeby vårdcentral nu på morgonen.

Solsidan. Så jävla dåligt! Stefan och Christer är så mycket bättre!

Jag led. Jag kved. Jag suckade. Jag såg ett helt avsnitt av Solsidan igår kväll och det var en frustrerande upplevelse. Det måste vara något av det sämsta som sänts i svensk television. Jag skämdes lika mycket över min reaktion som av att någon gett tillstånd att producera smörjan.

Oj då! Nu har jag säkert trampat i klaveret och du vill göra det jag ville göra igår kväll. Klicka mig bort från eländet. Men gör inte det. Stanna kvar och låt mig berätta varför jag är så kritisk.

Låt oss börja med dramaturgin. Tv-serien ”Vänner” – som har en liknande grundstory berättar varje avsnitt en historia och lägger in skämten som naturliga inslag. Johan Rheborg och gänget bygger sin dramaturgi på Stå upp- konceptet. Vi lägger in en massa dåliga skämt som vi staplar på varandra så att det i sig blir en historia. Igår handlade det om The Switch. Och ni som inte såg det ska vara glada. Det är inte så kul med ett helt avsnitt som handlar om när pungen hamnar längre ner än penisen. Om det varit små tonårspubertetsgossar som hittat på det hela hade jag kunnat sucka överseende men nu var det den sk. svenska humoreliten som gjort det.

Jo, jag vet att det handlade om dagis och barnens fritidsaktiviteter också. Och det är ju sånt som berör många av de presumtiva tittarna. Och det för mig in på nästa suck och stön. Den så oblygt övertydligt placerade produktplaceringen. Helvete! Hur många gånger kom Volvobilar i fokus de tre första minutrarna.  (Kraftuttryck som svordomar bör användas med måtta, men någon gång är det jävlar i mig rätt att använda dem). Det kändes riktigt befriande när vi fick vila oss från eländet med lite riktig reklam.

Nästa punkt handlar om att jag är glad att Sergei Eisenstein inte såg hur de hade klippt berättelsen. Vem det är? Jo, han är mannen som skapade den oförglömliga filmen Pansarkryssaren Potemkin och är främst berömd för sin fenomenala förmåga att klippa filmer så att de med bildens hjälp blir enormt spännande och vackra att titta på. Du har säkert sett den mest berömda scenen från Odessatrappan när ett uppror slås ner av militären. Med korta klipp av olika händelseförlopp: en kvinna blir skjuten och tappar taget om sin barnvagn, militären avancerar, en gumma skriker in i kameran, barnvagnen skenar nedför trapporna, drar Eisenstein ut på ögonblicken och håller kvar deras stämning. Det är rent gastkramande att följa barnvagnen, soldaterna och trots att det är så spännande finns det en skönhet i varje bild att man är helt betagen.

Jämfört med det är jag övertygad om att den som redigerat och filmat Solsidan inte en gått grundkursen Rörlig bild på gymnasiet åk. 1. Om de gått kan de inte fått godkänt! Hemskt!

Skådespeleriet då? Ja, eftersom det inte fanns tillstymmelse till sådant så passerar vi det med tystnad.

Frågan är då, varför jag såg ett helt avsnitt? Svaret. Jag vill lära mig och det jag inte förstår försöker jag förstå. Det var enormt berikande, men jag lärde intet nytt. Istället blev jag skrämd. Solsidan-gänget är en samling kompetenta och kunniga människor som om de ansträngt sig en liten smula garanterat kunnat  producera en berättelse om livet i Sverige idag. Jag är övertygad om det och är därför ledsen på att de gör så dåligt ifrån sig.

Den obefintliga dramaturgin, det oblyga produktplacerandet, det okunniga redigerandet och avsaknaden av skådespeleri gör att jag hellre tittar på en produktion av Stefan och Christer. De kan det här med att skapa publikkontakt och de gör det med glimten i ögat.

Solsidan-gänget skrattar hela vägen till banken och jag är rädd att de är oss de skrattar åt.

Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga

I morse var det mörkt, kallt, regnigt och inte det minsta inspirerande att överhuvudtaget tänka sig att gå ut. Vår hund Wille the dog gömde sig först och kom sen smygandes till mig för att söka skydd när Solveig ropade på honom. Han visste vad  vad det var för väder och han visste vad som väntade. Ut och springa kl. 07,00! Huvva! (det räcker med ett utropstecken, eller hur)!!

En halvtimme senare kommer de tillbaka, dyngsura och lyckliga. Solveig torkar av honom, de kramar om varandra och jag ser att båda mår enormt bra. De friskvårdar varandra! Och det är det jag funderar och reflekterar kring idag. Mina knän tycker att jag kan få sitta inomhus istället för att springa omkring i mörkret. Men medan de gör det så ägnar jag mig åt mental friskvård.

När jag vaknar på morgonen är det med en idé som åker runt i mitt huvud. Formuleringar vägs mot varandra, ord värderas och byts ut. Rubriken! Vad vill jag säga med den? Och! Varför skriver jag det här? Vad vill jag att lyssnaren ska tänka när jag är klar?

Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga. Det är så klokt att jag inte kan förstå varför jag inte har börjat med det här tidigare. Naturligtvis finns det en förhoppning om att någon ska vilja läsa det jag skriver. Men. Efter bara tio inlägg så inser jag att det inte är det som är det mest primära. Det handlar om hjärnträning. Min hjärna mår så gott av att aktiveras och tänka.  Så fort dagens ämne är funnet rullar det igång. Endorfinet blandas med adjektiv och munnen öppnar sig i ett leende. Jag känner att jag lever.

För en liten stund sedan skjutsade jag Solveig till hennes arbete. Vi var ett lyckligt par som åkte till jobbet. Hon hade hunnit med sin form av friskvård och jag med min. Det var snudd på att vi såg soluppgången tillsammans. Om inte i verkligheten så i vår gemensamma trivsel. Och det är här kontentan av dagens formulering kommer fram.

”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka” skriver Karin Boye. Det finns ett djup i hennes korta strof som säger så oändligt mycket. Vi är många som tvekar, som gärna undviker att prova på något nytt och att överhuvudtaget våga säga sin mening. Wille the dog tvekade och försökte komma undan, trots att han i sin lilla hundhjärna visste att det nog inte skulle bli så tokigt i alla fall. Det gällde ju bara att komma igång.

I flera års tid har vänner uppmanat mig att börja blogga. Jag har tvekat. Trots att jag vet att skriva är bland det bästa jag vet, har jag tänkt att ingen vill väl läsa vad jag skriver. Mitt arbete är att få människor att tro på sin förmåga och genom det talade ordet nå sina mål. Men själv har jag fegat ur och hellre lagt en tråkig patiens på datorn.

Konstigt, löjligt eller kanske tur att jag tänkte så. För om jag fortsatt med den tankebanan hade du sluppit läsa så här långt och kunnat göra något annat i stället. Men. Nu sitter du där och har läst en A4-sida om hur en man gör för att må bra och få en dos av mental friskvård.

Gör det du också. Börja med att ta en promenad och sen sätter du dig ner och börjar skriva. Du ska se att inom tio minuter glöder det om pennan eller tangentbordet. Hjärnan går på högvarv, kreativiteten flödar och du mår så bra, så bra. Den känslan kommer att sitta kvar hela dagen och när du går hem kommer du att känna att du gjort en bra arbetsdag. Du är värd en liten pilsner! Skål!

Mindfulness – eller – Det går åt helvete i alla fall!

Du är vad du tänker, därför ska du tänka positivt! Så lärde jag mig att träna mig på att tänka en gång för länge sedan. Då handlade det om Mental träning. Nu för tiden kallas det Mindfulness och det är naturligtvis så mycket mer. (Det finns ju pengar att tjäna).

Dagens fundering är tankar om det här med hur vi i Sverige år 2012 är påverkade av den där förbannade ålderstrappan som vi blivit matade med sedan vi var små barn. Det är dags att tänka nytt och att tänka om. Låt oss istället lära oss hur det indiska folket ser på sitt livs trappa. Jag är en relativt gammal man (60 år) och enligt den klassiska ålderstrappan har jag inte så många steg kvar att ta. Och de som finns kvar är inte roliga. Liemannen väntar på mig. Huvaligen!

Sen har vi den där Ronny Eriksson från Piteå som påstår ”det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall”. Och när man då redan ligger ner kommer det knäckande slutet ”i bästa fall” Vad ska man då göra. Leta upp närmsta vattendrag? Näh! Vattnet är ju så jävla kallt den här årstiden

Det är dags att tänka om och tänka rätt. Jag vill inte på något sätt raljera kring det här med Mindfulness även om jag inte tycker om den kommersialiserade delen av det hela. Så låt oss titta på hur de troende beskriver begreppet.

”Mindfulness handlar bland annat om sinnesnärvaro. genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Vid mindfulnessmeditation utvecklar man färdigheter i just detta. Mindfulness är inget nytt. Det är en av grunderna i den buddhistiska filosofin och psykologin med avsikt att minska lidande och finna lycka och stillhet. Forskning visar att åtta veckors träning ger goda effekter både vid stressrelaterade besvär och för att förebygga återfall vid återkommande depressioner”.

Jag menar att det ligger oändligt mycket i dessa tankar men det finns också mycket att hämta från vår den kristna kulturen. Vi har alla hört de klassiska orden

Be så skall du få,

sök så skall du finna,

bulta så skall dörren öppnas.

Ty den som ber han får,

den som söker hon finner¨

och för den som bultar skall dörren stå öppen.

Jag har bultat många gånger och på så sätt medvetet förändrat mitt liv. Att skriva böcker var en dröm som blev sann, en annan är naturligtvis kurserna i Toscana. Dessutom har jag förverkligat drömmen om att bli pappa och finna mitt livs kärlek. Att bli morfar är grädde på moset.  Jag har slutat drömma om Paris eftersom jag har varit där. Men jag kan idag konstatera att jag ännu inte kommit till Hudiksvall.

Jag tror inte alls på den svenska ålderstrappan eftersom jag vågat vidga mina vyer och lärt nytt. Men jag vågar höja min röst och säga vart jag vill gå. Därför vet jag att snart kommer jag till ”Glada Hudik”!

Enligt den svenska modellen så föds man på längst ner på livets trappa. Du tar ett steg framåt och du stiger uppåt. Till och med tonårstiden är bättre än din barndom. Du finner kärleken, du får barn, du gör karriär. Vid femtio års ålder står du på din absoluta topp. Så långt låter det ju bra, men slitet för att nå dit. Är det livet? Var det stressen, känslan av otillräcklighet och att du borde ha kunnat prestera bättre som var livets höjdpunkt.Du har förverkligat och fortplantat dig själv. Jovisst! Men nu behöver vi dig inte längre. Om du nu vill vara en god samhällelig tjänare så skulle vi uppskatta om du uppsökte ättestupan. För i fortsättningen går det bara utför. Du kostar samhället bara en massa pengar. Du har inget att se fram emot. Det går åt helvete i alla fall.

Så vill inte jag ha det. Det är den indiska trappan som är den rätta. När du föds är livet på topp. Det kan inte bli bättre. Alla älskar dig och du älskar alla. Sedan börjar du skolan och det är då det blir lite småjobbigt. Det går utför. Du blir tonåring och hur kul är det. Det går utför. Och helt plötsligt ska du vara vuxen, fixa jobb, hitta kärlek och etablera sig. För många är det en jobbig tid. Det går utför. Det är nu ungarna kommer, kraven på att du ska prestera på jobbet ökar och det här med kärlek är väl något man höll på den gamla goda tiden. Det går utför! Det goda livet hinner du helt enkelt inte med Och! Helt plötsligt är du femtio år!

Det nu det vänder! Som en ljuvlig soluppgång ser du nu hur allt blir bättre och bättre. Du har gjort ditt. Du har förverkligat dig själv. Dina barn uppskattar dig och helt plötsligt upptäcker du att din ungdoms kära fortfarande går vid din sida. Du börjar inse att det är dags att njuta av livet och du gör det. Det går uppåt! Du blir äldre och känner att du inte behöver vara på alla platser samtidigt. Du ger dig själv den tid att må bra som du faktiskt är värd. Det går uppför. Det var länge sedan ditt liv var så gott. Ja, det var väl när du var barn.

Och se! Den indiska ålderstrappan är som ett stort härligt leende till livet. Det börjar på topp och slutar när livet än en gång är på topp.

Det är därför jag mår så bra i dag. Gå du och gör detsamma. Det finns alltid något att se fram emot. Jag väljer att göra en ”Arja Saijnomaa”! Då blir det en bra dag!

Mina arbetskamrater är Aristoteles, Shakespeare, Spielberg och Kjell Sundvall!

Nej men lägg av nu! Hur kan påstå det? Akut hybris eller bara ordinärt fjanteri? Men. Jo, det är så att jag med fog kan påstå att de är oändligt viktiga för mitt arbete. Utan deras medverkan i mina kurser och föreläsningar hade jag varit tvungen att arbeta med något annat. Eller! Nej, det är självklart att de inte är mina arbetskamrater. Det är ju omöjligt. Aristoteles har ju varit död i över tvåtusen år och Wille i snart femhundra. Stephen bor i USA. Men Kjell Sundvall och jag är i alla fall gamla bekanta. Vi är dessutom båda två en effekt av en näringspolitisk satsning i Luleå på 60-talet.

1967 etablerades Norrbottensteatern i Luleå och Norrbotten. Det var en mycket klok kulturpolitisk satsning som har betytt oändligt mycket för det sprudlande kulturliv som växte fram på 70-talet i Luleå. Kjell och jag var unga gymnasiekillar och blev involverade i en kulturförening som hette KUL-67. Namnet är lika fånigt som idén var bra. Det var Norrbottensteatern som startade den med syftet att intressera ungdom för teater. För en mycket försumbar summa fick man gå på teatern en lördagskväll och sedan var det disco med uppträdanden på Stadsbiblioteket. Allt var av hög klass, bland de artister som återkom var bl.a. Fred Åkerström. Dit kom också alltid kvällens ensemble för att umgås med oss ungdomar. Naturligtvis blev det en stor succé. Och Kjell och jag hade hittat ett intresse som blev vårt yrke.

Kjell Sundvalls framgångar som regissör är välkänt. Han kan hantverket och om du frågar honom har han låtit sig inspirerad av Stephen Spielberg, som i sin tur blivit inspirerad av William Shakespeare, som lärt sig konsten att berätta en historia av Aristoteles. Lika viktiga är deras kunskaper för mig som retoriker. Dramaturgi och Retorik är kusiner som fokuserar på det här med kommunikation på lite olika sätt.

Aristoteles är den store filosofen som ställde in alla vetenskaper i ett system. Retoriken la han in som den psykologiska tillämpningen av logiken. Fundera en gång till på den formuleringen så inser du hur klok den är. Han menar att man med en medveten metod kan få en lyssnare/ tittare att inse och förstå det berättaren vill att de ska förstå. Ur den retorisk synvinkel är det genialt för där hävdar vi, att det du vill att en lyssnare ska förstå ska du se till att de själva säger eller tänker.

William Shakespeare är en mästare på både dramaturgi och formuleringskonst. Han har lärt mig hur man i en berättelse/ ett tal kan blanda poesi med komik, information med skratt och hur viktigt det är att tala/ berätta på ett sådant sätt att publiken vill och förmår att ta emot budskapet. Stephen och Kjell tar in allt det andra. Förutom dramaturgin (konsten att berätta en historia) kan de det här med bildens, tempots och musikens betydelse för upplevelsen. När jag ser en bra film njuter jag av upplevelsen samtidigt som en del av hjärnan analyserar hur och med vilka medel de får fram sin berättelse.

Som retoriker är det min uppgift att få mina kursdeltagare att upptäcka hur bra de är. Som jag skrivit tidigare är jag skrämd över den rädsla många känner för att stå upp och säga sin mening. Tyvärr lägger jag skulden på okunniga och omedvetna lärare för det. Samtidigt borde jag ju vara tacksam eftersom mina deltagare upptäcker hur bra de är och ger mig då positiva omdömen och uppskattande kommentarer.

Genom att påvisa hur Aristoteles, Spielberg, Shakespeare och Kjell Sundvall arbetar når jag mitt mål. Nöjda och lyckliga män och kvinnor som njuter av att stå upp och säga – Lyssna till mig för jag är värd att lyssnas till!

Det är därför jag är så tacksam för att få ha så fina arbetskamrater!

Hellre lite av mycket än mycket av lite!

Om jag blir bjuden på ett glas bag-in-box-vin tackar jag gärna ja till en öl. Istället! Så är det och jag skäms inte ens för det. Vinsnobberi eller är det kanske något annat som dagens funderingar handlar om! Bestäm själv!

Jag är en riktig vinnörd och tycker att det är spännande och roligt att försöka lära mig mer om vinets olika smaker. Istället för att tala om Italienska viner gentemot Franska viner resonerar jag om vilken druva och hur klimatet/marken/ terroiren den växer på ser ut. Det är precis som för oss människor, platsen där vi växer upp betyder oändligt mycket för hur vi sedan utvecklas i livet.

Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller faktiskt för mig när det gäller vin. Jag har genom åren utvecklat detta specialintresse genom att dricka mycket vin. Det började med Beyaz på 60-talet, ett vitt vin som var billigt och uppfyllde förväntningen om en lagom berusning. Men det smakade som det kostade. Billigt är bara förnamnet!

Eftersom jag arbetade extra på kvällar och helger testade jag snart lite (mycket lite) men dyrare viner från Valpolicella och Bordeaux. Speciellt vinerna från Bordeaux var en hit. Stundtals var det rent fenomenala viner. Många år senare fick jag veta varför. Systembolaget hade på den tiden tre tankbåtar som gick på Bordeaux och köpte ”överskottsvin” från de fina slotten. Sedan blandades de vid en anläggning på Liljeholmen i Stockholm. Enligt franska vinlagar får man inte producera mer än en viss mängd vin per hektar och det som blev över var ju tvungen att dumpas någonstans. En lämplig plats för detta var ner i min strupe.

Det viktiga för mig i mitt förhållande till vin är inte berusningen eller mängden utan det är så mycket mer. Visst är det avslappnande att bli lätt berusad i goda vänners sällskap men när trivseln kombineras med god mat och lika goda viner mår både kroppen och själen bra. Ju bättre vinet smakar desto mindre behöver jag dricka av det. Kort sagt! Smakupplevelsen kompenserar fyllan!

Precis så menar jag att det är även på andra saker här i livet. Se bara på alla stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna och tar livet av levande centrum. De är precis som ett Bag-in-box-vin. De ser likadana ut, smakar likadant (samma butiker överallt) och är precis så opersonliga som en låda vin. Den enda fördelen med köpcentra och lådviner är att det är enkelt, billigt och smidigt. Du slipper besvär och då kan det vara värt det även om man vet att det är trevligare att ta en promenad på stan och kanske köpa lite mindre men som smakar mer.

Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller även ett annat av mina livsintressen. Teater! Jag har undervisat och regisserat teater i över fyrtio år. Jag har sett så förbannat mycket dålig teater att jag tidigt utvecklade en teknik att somna snabbt. Det var det ända sättet att överleva. Ett exempel på det är (nu hädar jag gudarna) Ingmar Bergmans uppsättning av ”Till Damaskus” på Dramaten 1973. Du som inte såg den ska vara glad. Jag var ung och nykär och det hjälpte mycket men jag kan än idag vakna av hushållerskans replik –”den förbannade coloriten”. Huvva! Ett annat exempel är ”De tre Musketörerna” som gick på Stadsteatern i år. Det var bland det bästa jag har sett. Blandningen av drama, musik, humor, distans till sig själva och jävlar anamma gjorde att jag gav den betyget tio solar av tio möjliga. Det var som en perfekt Bordeauxblandning. Allt var väl avvägt och vinet presenterades på ett utomordentligt trevligt sätt. Som ni förstår går jag inte så ofta på teater nuförtiden!!

När jag då ser dålig instuderad, taffligt regisserad och ointresserade skådisar på t.ex. Riksteaterturné så tänker jag på lådviner igen. Allt för ofta är det uppumpade silikontuttar på damerna som på ett eller annat sätt handlar i centrum. Det får mig att tänka på alla kemikalier som blandas i lådvinet för att dölja vissa och förhöja andra smaker. Näh! Då tar jag hellre en pilsner och tittar på sport.

Och jag kan gå vidare med detta mitt något enfaldiga resonemang. Hellre lite av mycket än mycket av lite. För mig är det kvalitet som är det primära. Jag räknar inte mina vänner på Facebook, jag faller inte för varumärkeshetsen, jag tittar inte på Solsidan (taffligt manus, uselt skådespeleri) utan jag är en halvgammal man som hellre väljer ett glas Chianti Ruffino Riserva Ducale Oro 1995 framför en dunk Bag-in-box från bolaget på Tuna Park i Eskilstuna.

Det mår jag bra av. För lite ger så mycket mer!

Partiledardebatt = Kalle Moreaus och Solsidan istället!

Vems är felet och Vad är felet? Hur kan det komma sig att Kalle Moreaus lockar 945 000 tittare och att Solsidan lockade 2 000 000 presumtiva väljare. När endast 600 – 750 000 tittare föredrar att intressera sig för en för samhället så viktig sak som en partiledardebatt.

Mikael Wiehe beskriver dagens situation i Sverige väl med orden ”Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp” . Det är första versen i Andraklasspassagerarens sista sång och det även den titeln är en träffande metafor hur många uppfattar sin situation i dagens samhälle.

Han avslutar sången med ”Sen spela’ Kalle Moreaus ”Närmare Gud till Dig”- Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid. Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”

Det är nu ett par år sedan Europa gick på det isberg som totalt håller på att föröda vår ekonom. Alla känner till det men ingen vågar inse det. Den goda ekonomi och det reformutrymme som dagens politiker talar om är inget annat än en chimär! Den finns inte! Dominobrickornas fall runt om i Europa kommer att nå Sverige lagom till jul. Tidningarna kommer att fyllas med rubriker om varsel och lagom till midsommar har vi den arbetslöshet som Mikael Wiehe indirekt förutspådde när han skrev om Titanic 1977.

Varför har det då blivit så här? Varför är vi så ointresserade? Mitt svar! Det är politikernas fel! De är våra folkvalda, de har vårt mandat att sköta Sverige på bästa möjliga sätt! Det är deras uppgift att tala till och med oss så att vi känner förtroende för dem och deras arbete. Den retoriska frågan om de har lyckats är bara löjlig att ställa. Svaret ser vi i ingressen till detta blogginlägg.

Vi har kört på ett isberg och landet är på väg att sjunka. Men ingen bryr sig! ”Dagens politiker är så trista, tråkiga, intetsägande och innehållslösa att det är mer spännande att se när färgen på väggen torkar än att se dem käbbla med varandra i TV”. Ett citat från en kamrat och tyvärr är jag delvis benägen att hålla med honom.

Min förhoppning är att de börjar inse att retorik handlar om att tala så att lyssnaren vill lyssna, inget annat. Det är väl så enkelt att arbetarpojk från Hudiksvall och en överklassslyngel från Täby kan förstå! Eller??

Och eftersom de tydligen inte förstår det så föredrar vi andraklassinvånare att lyssna till Kalle Moreaus när han spelar ”Närmare Gud till Dig”! Och det är kanske där hjälpen finns!