Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga
I morse var det mörkt, kallt, regnigt och inte det minsta inspirerande att överhuvudtaget tänka sig att gå ut. Vår hund Wille the dog gömde sig först och kom sen smygandes till mig för att söka skydd när Solveig ropade på honom. Han visste vad vad det var för väder och han visste vad som väntade. Ut och springa kl. 07,00! Huvva! (det räcker med ett utropstecken, eller hur)!!
En halvtimme senare kommer de tillbaka, dyngsura och lyckliga. Solveig torkar av honom, de kramar om varandra och jag ser att båda mår enormt bra. De friskvårdar varandra! Och det är det jag funderar och reflekterar kring idag. Mina knän tycker att jag kan få sitta inomhus istället för att springa omkring i mörkret. Men medan de gör det så ägnar jag mig åt mental friskvård.
När jag vaknar på morgonen är det med en idé som åker runt i mitt huvud. Formuleringar vägs mot varandra, ord värderas och byts ut. Rubriken! Vad vill jag säga med den? Och! Varför skriver jag det här? Vad vill jag att lyssnaren ska tänka när jag är klar?
Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga. Det är så klokt att jag inte kan förstå varför jag inte har börjat med det här tidigare. Naturligtvis finns det en förhoppning om att någon ska vilja läsa det jag skriver. Men. Efter bara tio inlägg så inser jag att det inte är det som är det mest primära. Det handlar om hjärnträning. Min hjärna mår så gott av att aktiveras och tänka. Så fort dagens ämne är funnet rullar det igång. Endorfinet blandas med adjektiv och munnen öppnar sig i ett leende. Jag känner att jag lever.
För en liten stund sedan skjutsade jag Solveig till hennes arbete. Vi var ett lyckligt par som åkte till jobbet. Hon hade hunnit med sin form av friskvård och jag med min. Det var snudd på att vi såg soluppgången tillsammans. Om inte i verkligheten så i vår gemensamma trivsel. Och det är här kontentan av dagens formulering kommer fram.
”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka” skriver Karin Boye. Det finns ett djup i hennes korta strof som säger så oändligt mycket. Vi är många som tvekar, som gärna undviker att prova på något nytt och att överhuvudtaget våga säga sin mening. Wille the dog tvekade och försökte komma undan, trots att han i sin lilla hundhjärna visste att det nog inte skulle bli så tokigt i alla fall. Det gällde ju bara att komma igång.
I flera års tid har vänner uppmanat mig att börja blogga. Jag har tvekat. Trots att jag vet att skriva är bland det bästa jag vet, har jag tänkt att ingen vill väl läsa vad jag skriver. Mitt arbete är att få människor att tro på sin förmåga och genom det talade ordet nå sina mål. Men själv har jag fegat ur och hellre lagt en tråkig patiens på datorn.
Konstigt, löjligt eller kanske tur att jag tänkte så. För om jag fortsatt med den tankebanan hade du sluppit läsa så här långt och kunnat göra något annat i stället. Men. Nu sitter du där och har läst en A4-sida om hur en man gör för att må bra och få en dos av mental friskvård.
Gör det du också. Börja med att ta en promenad och sen sätter du dig ner och börjar skriva. Du ska se att inom tio minuter glöder det om pennan eller tangentbordet. Hjärnan går på högvarv, kreativiteten flödar och du mår så bra, så bra. Den känslan kommer att sitta kvar hela dagen och när du går hem kommer du att känna att du gjort en bra arbetsdag. Du är värd en liten pilsner! Skål!
Mindfulness – eller – Det går åt helvete i alla fall!
Du är vad du tänker, därför ska du tänka positivt! Så lärde jag mig att träna mig på att tänka en gång för länge sedan. Då handlade det om Mental träning. Nu för tiden kallas det Mindfulness och det är naturligtvis så mycket mer. (Det finns ju pengar att tjäna).
Dagens fundering är tankar om det här med hur vi i Sverige år 2012 är påverkade av den där förbannade ålderstrappan som vi blivit matade med sedan vi var små barn. Det är dags att tänka nytt och att tänka om. Låt oss istället lära oss hur det indiska folket ser på sitt livs trappa. Jag är en relativt gammal man (60 år) och enligt den klassiska ålderstrappan har jag inte så många steg kvar att ta. Och de som finns kvar är inte roliga. Liemannen väntar på mig. Huvaligen!
Sen har vi den där Ronny Eriksson från Piteå som påstår ”det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall”. Och när man då redan ligger ner kommer det knäckande slutet ”i bästa fall” Vad ska man då göra. Leta upp närmsta vattendrag? Näh! Vattnet är ju så jävla kallt den här årstiden
Det är dags att tänka om och tänka rätt. Jag vill inte på något sätt raljera kring det här med Mindfulness även om jag inte tycker om den kommersialiserade delen av det hela. Så låt oss titta på hur de troende beskriver begreppet.
”Mindfulness handlar bland annat om sinnesnärvaro. genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Vid mindfulnessmeditation utvecklar man färdigheter i just detta. Mindfulness är inget nytt. Det är en av grunderna i den buddhistiska filosofin och psykologin med avsikt att minska lidande och finna lycka och stillhet. Forskning visar att åtta veckors träning ger goda effekter både vid stressrelaterade besvär och för att förebygga återfall vid återkommande depressioner”.
Jag menar att det ligger oändligt mycket i dessa tankar men det finns också mycket att hämta från vår den kristna kulturen. Vi har alla hört de klassiska orden
Be så skall du få,
sök så skall du finna,
bulta så skall dörren öppnas.
Ty den som ber han får,
den som söker hon finner¨
och för den som bultar skall dörren stå öppen.
Jag har bultat många gånger och på så sätt medvetet förändrat mitt liv. Att skriva böcker var en dröm som blev sann, en annan är naturligtvis kurserna i Toscana. Dessutom har jag förverkligat drömmen om att bli pappa och finna mitt livs kärlek. Att bli morfar är grädde på moset. Jag har slutat drömma om Paris eftersom jag har varit där. Men jag kan idag konstatera att jag ännu inte kommit till Hudiksvall.
Jag tror inte alls på den svenska ålderstrappan eftersom jag vågat vidga mina vyer och lärt nytt. Men jag vågar höja min röst och säga vart jag vill gå. Därför vet jag att snart kommer jag till ”Glada Hudik”!
Enligt den svenska modellen så föds man på längst ner på livets trappa. Du tar ett steg framåt och du stiger uppåt. Till och med tonårstiden är bättre än din barndom. Du finner kärleken, du får barn, du gör karriär. Vid femtio års ålder står du på din absoluta topp. Så långt låter det ju bra, men slitet för att nå dit. Är det livet? Var det stressen, känslan av otillräcklighet och att du borde ha kunnat prestera bättre som var livets höjdpunkt.Du har förverkligat och fortplantat dig själv. Jovisst! Men nu behöver vi dig inte längre. Om du nu vill vara en god samhällelig tjänare så skulle vi uppskatta om du uppsökte ättestupan. För i fortsättningen går det bara utför. Du kostar samhället bara en massa pengar. Du har inget att se fram emot. Det går åt helvete i alla fall.
Så vill inte jag ha det. Det är den indiska trappan som är den rätta. När du föds är livet på topp. Det kan inte bli bättre. Alla älskar dig och du älskar alla. Sedan börjar du skolan och det är då det blir lite småjobbigt. Det går utför. Du blir tonåring och hur kul är det. Det går utför. Och helt plötsligt ska du vara vuxen, fixa jobb, hitta kärlek och etablera sig. För många är det en jobbig tid. Det går utför. Det är nu ungarna kommer, kraven på att du ska prestera på jobbet ökar och det här med kärlek är väl något man höll på den gamla goda tiden. Det går utför! Det goda livet hinner du helt enkelt inte med Och! Helt plötsligt är du femtio år!
Det nu det vänder! Som en ljuvlig soluppgång ser du nu hur allt blir bättre och bättre. Du har gjort ditt. Du har förverkligat dig själv. Dina barn uppskattar dig och helt plötsligt upptäcker du att din ungdoms kära fortfarande går vid din sida. Du börjar inse att det är dags att njuta av livet och du gör det. Det går uppåt! Du blir äldre och känner att du inte behöver vara på alla platser samtidigt. Du ger dig själv den tid att må bra som du faktiskt är värd. Det går uppför. Det var länge sedan ditt liv var så gott. Ja, det var väl när du var barn.
Och se! Den indiska ålderstrappan är som ett stort härligt leende till livet. Det börjar på topp och slutar när livet än en gång är på topp.
Det är därför jag mår så bra i dag. Gå du och gör detsamma. Det finns alltid något att se fram emot. Jag väljer att göra en ”Arja Saijnomaa”! Då blir det en bra dag!
Hellre lite av mycket än mycket av lite!
Om jag blir bjuden på ett glas bag-in-box-vin tackar jag gärna ja till en öl. Istället! Så är det och jag skäms inte ens för det. Vinsnobberi eller är det kanske något annat som dagens funderingar handlar om! Bestäm själv!
Jag är en riktig vinnörd och tycker att det är spännande och roligt att försöka lära mig mer om vinets olika smaker. Istället för att tala om Italienska viner gentemot Franska viner resonerar jag om vilken druva och hur klimatet/marken/ terroiren den växer på ser ut. Det är precis som för oss människor, platsen där vi växer upp betyder oändligt mycket för hur vi sedan utvecklas i livet.
Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller faktiskt för mig när det gäller vin. Jag har genom åren utvecklat detta specialintresse genom att dricka mycket vin. Det började med Beyaz på 60-talet, ett vitt vin som var billigt och uppfyllde förväntningen om en lagom berusning. Men det smakade som det kostade. Billigt är bara förnamnet!
Eftersom jag arbetade extra på kvällar och helger testade jag snart lite (mycket lite) men dyrare viner från Valpolicella och Bordeaux. Speciellt vinerna från Bordeaux var en hit. Stundtals var det rent fenomenala viner. Många år senare fick jag veta varför. Systembolaget hade på den tiden tre tankbåtar som gick på Bordeaux och köpte ”överskottsvin” från de fina slotten. Sedan blandades de vid en anläggning på Liljeholmen i Stockholm. Enligt franska vinlagar får man inte producera mer än en viss mängd vin per hektar och det som blev över var ju tvungen att dumpas någonstans. En lämplig plats för detta var ner i min strupe.
Det viktiga för mig i mitt förhållande till vin är inte berusningen eller mängden utan det är så mycket mer. Visst är det avslappnande att bli lätt berusad i goda vänners sällskap men när trivseln kombineras med god mat och lika goda viner mår både kroppen och själen bra. Ju bättre vinet smakar desto mindre behöver jag dricka av det. Kort sagt! Smakupplevelsen kompenserar fyllan!
Precis så menar jag att det är även på andra saker här i livet. Se bara på alla stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna och tar livet av levande centrum. De är precis som ett Bag-in-box-vin. De ser likadana ut, smakar likadant (samma butiker överallt) och är precis så opersonliga som en låda vin. Den enda fördelen med köpcentra och lådviner är att det är enkelt, billigt och smidigt. Du slipper besvär och då kan det vara värt det även om man vet att det är trevligare att ta en promenad på stan och kanske köpa lite mindre men som smakar mer.
Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller även ett annat av mina livsintressen. Teater! Jag har undervisat och regisserat teater i över fyrtio år. Jag har sett så förbannat mycket dålig teater att jag tidigt utvecklade en teknik att somna snabbt. Det var det ända sättet att överleva. Ett exempel på det är (nu hädar jag gudarna) Ingmar Bergmans uppsättning av ”Till Damaskus” på Dramaten 1973. Du som inte såg den ska vara glad. Jag var ung och nykär och det hjälpte mycket men jag kan än idag vakna av hushållerskans replik –”den förbannade coloriten”. Huvva! Ett annat exempel är ”De tre Musketörerna” som gick på Stadsteatern i år. Det var bland det bästa jag har sett. Blandningen av drama, musik, humor, distans till sig själva och jävlar anamma gjorde att jag gav den betyget tio solar av tio möjliga. Det var som en perfekt Bordeauxblandning. Allt var väl avvägt och vinet presenterades på ett utomordentligt trevligt sätt. Som ni förstår går jag inte så ofta på teater nuförtiden!!
När jag då ser dålig instuderad, taffligt regisserad och ointresserade skådisar på t.ex. Riksteaterturné så tänker jag på lådviner igen. Allt för ofta är det uppumpade silikontuttar på damerna som på ett eller annat sätt handlar i centrum. Det får mig att tänka på alla kemikalier som blandas i lådvinet för att dölja vissa och förhöja andra smaker. Näh! Då tar jag hellre en pilsner och tittar på sport.
Och jag kan gå vidare med detta mitt något enfaldiga resonemang. Hellre lite av mycket än mycket av lite. För mig är det kvalitet som är det primära. Jag räknar inte mina vänner på Facebook, jag faller inte för varumärkeshetsen, jag tittar inte på Solsidan (taffligt manus, uselt skådespeleri) utan jag är en halvgammal man som hellre väljer ett glas Chianti Ruffino Riserva Ducale Oro 1995 framför en dunk Bag-in-box från bolaget på Tuna Park i Eskilstuna.
Det mår jag bra av. För lite ger så mycket mer!
Partiledardebatt = Kalle Moreaus och Solsidan istället!
Vems är felet och Vad är felet? Hur kan det komma sig att Kalle Moreaus lockar 945 000 tittare och att Solsidan lockade 2 000 000 presumtiva väljare. När endast 600 – 750 000 tittare föredrar att intressera sig för en för samhället så viktig sak som en partiledardebatt.
Mikael Wiehe beskriver dagens situation i Sverige väl med orden ”Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp” . Det är första versen i Andraklasspassagerarens sista sång och det även den titeln är en träffande metafor hur många uppfattar sin situation i dagens samhälle.
Han avslutar sången med ”Sen spela’ Kalle Moreaus ”Närmare Gud till Dig”- Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid. Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”
Det är nu ett par år sedan Europa gick på det isberg som totalt håller på att föröda vår ekonom. Alla känner till det men ingen vågar inse det. Den goda ekonomi och det reformutrymme som dagens politiker talar om är inget annat än en chimär! Den finns inte! Dominobrickornas fall runt om i Europa kommer att nå Sverige lagom till jul. Tidningarna kommer att fyllas med rubriker om varsel och lagom till midsommar har vi den arbetslöshet som Mikael Wiehe indirekt förutspådde när han skrev om Titanic 1977.
Varför har det då blivit så här? Varför är vi så ointresserade? Mitt svar! Det är politikernas fel! De är våra folkvalda, de har vårt mandat att sköta Sverige på bästa möjliga sätt! Det är deras uppgift att tala till och med oss så att vi känner förtroende för dem och deras arbete. Den retoriska frågan om de har lyckats är bara löjlig att ställa. Svaret ser vi i ingressen till detta blogginlägg.
Vi har kört på ett isberg och landet är på väg att sjunka. Men ingen bryr sig! ”Dagens politiker är så trista, tråkiga, intetsägande och innehållslösa att det är mer spännande att se när färgen på väggen torkar än att se dem käbbla med varandra i TV”. Ett citat från en kamrat och tyvärr är jag delvis benägen att hålla med honom.
Min förhoppning är att de börjar inse att retorik handlar om att tala så att lyssnaren vill lyssna, inget annat. Det är väl så enkelt att arbetarpojk från Hudiksvall och en överklassslyngel från Täby kan förstå! Eller??
Och eftersom de tydligen inte förstår det så föredrar vi andraklassinvånare att lyssna till Kalle Moreaus när han spelar ”Närmare Gud till Dig”! Och det är kanske där hjälpen finns!
Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan!
I fonden ser man NJA/ järnverket och molnet med skit från Tomasverket som inom ett par minuter ska lägga sig som en svart massa över oss som bor på Örnäset i Luleå. På scenen nedslitna hyreshus med fasaderna svartfläckade av sot. Aktörerna ett gäng småkillar som spelar fotboll och mår bra.
Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan. Därför kan jag idag skriva det här. Om vår mamma hade fått lägenhet 80 m. bort på den andra sidan hade jag med stor säkerhet varit död/ missbrukare eller totalt utslagen. Så ser sanningen ut för oss grabbar (jo, det fanns flickor på gården men de var inte intressanta på den tiden) som bodde i kvarteret Trumman längst ut på Örnäset. Stadsdelen som vid den tiden var det närmaste ett ”ghetto” man kunde komma. Borgarbarnen inne i centrum var förbjudna att ens tänka tanken på att åka dit.
Tillsammans med Marvin, Palle, Malte, Bror, Thomas, Hasse, Bosse, Roger och många andra hade jag det bra. Vi bodde nära skogen och som sagt, vi spelade fotboll och tog hand om varandra. Våra föräldrar hade det ofta lite knapert, de jobbade mycket. Vår mamma hade under ett par år fyra olika jobb samtidigt för att vi (min syster och jag skulle ha det bra) och det här med barnomsorg var inte ett ord man kände till vid den tiden. Vi barn fick i mångt och mycket klara oss själva och det gjorde vi.
Vad blev det då av oss grabbar. Ja, förutom att alla utom en har vi hittat en positiv plats i samhället och fått en gott liv har vi haft otroligt skiftande yrkeskarriärer. Kyrkoherde, Kommunchef, Skådepelare/ Regissör, Lärare, Försäljningschef, Officer och Retoriker är bara några titlar som står före våra namn. De flesta av oss har än idag – vid + 60 års ålder – förhållandevis god hälsa. Vi är lyckade produkter av folkhem vi växte upp i. Men, som sagt vi bodde på rätt sida av gräsmattan.
De pojkar som bodde på den andra sidan har inte lyckats lika bra. Där är det en som har skapat ett liv utan droger, kriminalitet och utanförskap. Han är numera lärare och en mycket uppskattad kulturpersonlighet. Alla de andra har det gått mindre bra för. Det började med droger och sedan gick det snabbt utför. De fyra bröderna som bodde i motsvarande lägenhet som jag bodde i drogs mycket snabbt ner i en destruktiv värld som de inte lyckas ta sig upp ur. Två av dem var mina vänner även om vi tillhörde olika gäng så uppskattade vi varandra.
Och! Det är här det börjar bli så skrämmande. Vi var ett trettiotal killar som bodde intill varandra men umgicks i två olika gäng. Vi gick i samma klass, bodde intill varandra men levde två olika liv. I vårt gäng var det inte självklart att snatta, ingen sniffade och vi hade föräldrar med arbetarklassideal. Vår mamma jobbade extra för att min syster skulle kunna gå i realskolan och ha råd till kurslitteraturen. Jag fick snygga kläder och Playboyskor som hon egentligen inte hade råd med. Det hade ju varit att häda vår mor om vi inte gjorde så gott vi kunde. Och det vill jag inte. så även om jag var lat, odräglig och egofixerad var (och har alltid varit) jag enormt tacksam för den barndom hon gav oss.
Men! Grabbarna på den andra sidan hade inte alla förmånen att växa upp i fungerande familjer. De fann tryggheten i varandra och när den ena började med något olyckligt var det naturligt att de andra även skulle göra detsamma.
Och det är det som skrämmer mig mest. Vi flyttade till Örnäset från Skellefteå 1958. Min mamma fick en lägenhet på Metargränd 37 och det har påverkat mig hela livet. Om hon fått en likadan lägenhet på Metargränd 31 så ………….
Våga växa varandra!
Våga växa varandra! Det tjänar alla på är något jag påminner om när jag möter en arbetsgrupp/ styrelse som vill utvecklas och få nya perspektiv på hur de kan utvecklas som grupp.
Vadå det är väl självklart tycker du! Men tänk efter en gång till och inse att vi dag i Sverige på 2000-talet är rätt dåliga/ usla (välj själv) på att ta hand om varandra. Vi är många som läser aktuell kommunikations- och managmentlitteratur, vi nickar bekräftande och skrattar lite över de absurda små berättelser som beskriver problematiken. Det är ju så sant att man bara häpnar över att de inte inser det själva.
Sedan är det dags för ett möte på arbetet. De insikter vi tyckte var så självklara är som bortblåsta så fort det uppkommer en situation som kan tolkas på olika sätt. Våra fenomenala kunskaper i härskarteknik/ alternativt/ de andras kunskaper i samma ämne gör att det alltför ofta innebär ett möte där en eller flera går därifrån med en stukad självkänsla.
Som pedagog och retoriker träffar jag alltför ofta deltagare som fått sin tillit till sin egen förmåga rubbad. ”det är bättre att fly än illa fäkta” eller ”det där var ju i alla fall inget för mig” är repliker som jag alltför ofta får höra. Rädslan för att göra bort sig och inte duga är så enormt stor i vårt samhälle. Det vet vi och gör alltför lite åt det.
Enligt mig är det ett ledarskapsproblem. I stället för att sitta på sitt rum och på så sätt distansera sig från medarbetarna bör man som ledare möta dem och i praktik visa att de bryr sig. Den ledare som ser en, visar att de litar på en och ger dem en klapp på axeln är en ledare som inser sin roll i ”arbetets teater”. De är regissören som ska se till att aktörerna mår så gott att de kan och vill prestera maximalt.
Ett mycket klokt sätt att göra det på är att göra som Bo Karlsson (som var en rektor på en gymnasieskola på 90-talet). På den tiden var det vanligt att de flesta lärarna hade den kafferast kl 10,00. När personalrummet började fyllas lämnade han sitt rum och gick ut för att tala med personalen. Han fångade på så sätt upp tankar, problem och frågeställningar som fanns i personalgruppen. När det sedan var dags för lektioner igen så tog han kafferast!
Karl Pedersen heter Kommunstyrelsens ordförande i Luleå. Han är en mycket klok man! Varje dag kl. 12,00 tar han en promenad längs Storgatan i Luleå. Alla i stan vet det och de vet också att de är välkomna att komma fram och ta upp saker med honom. Vad Bo och Karl gör är ju så enkelt att de gör sig sedda och bjuder in till samtal. De visar i praktik att de tror på devisen att vi kan växa varandra genom att tala med varandra.
Att ge tillit och kärlek är visa att du bryr dig,
att le är att öppna själen en smula
Le och du får ett leende tillbaka
för när två själar möts växer vi tillsammans
Toscana förändrade mitt liv
En ny röd Volvo V70. En familj med mor, far och två tonårsdöttrar. Bilsemester i Europa med färdplanen Åk till Florens och vänd. Det är grunden för det bästa som har hänt mig i mitt arbetsliv.
1997 var året när jag för första gången i mitt liv var med om den alldeles speciella känslan att köpa en helt ny bil. Väl medveten om att det ”kostade” minst trettio tusen kronor i värdeminskning att köra bilen från handlaren ut på gatan gjorde jag det en skräckfylld förtjusning. Första natten var det snudd på att jag sov i bilen så häftigt tyckte jag att det var. Jag var stolt och lycklig. Det var det första stora investeringen som mitt företag gjort och även det var en anledning i sig att vara stolt över det jag uträttat.
Glad i hågen packade vi bilen ett par månader senare. Vi Solveig, Erland, Jenny och Josefine som alltid brukat åka norrut på semestern skulle nu ta bilen ner i Europa för ett par veckors bilsemester. När och hur vi skulle komma till Florens var inte så viktigt utan att vi skulle ha det bra tillsammans.
Det här med att ta paus, vila, dricka och äta regelbundet är en självklarhet när man sitter vid köksbordet och planerar sin semester. Lika lätt är det att glömma bort det när man sitter i bilen. Och! Naturligtvis gjorde vi just det. Det var en sen eftermiddag. Trötta, hungriga och uttorkade hade vi kört från Como (i norra Italien) mot Florens. Vi hade hoppat över lunchen eftersom vi inte hade hittat någonstans där vi kände att vi ville stanna. Det var det där klassiska ”vi är ju snart framme- syndromet” som gjorde att vi åkte vidare. Stämningen i bilen kunde vara mycket bättre. Ingen sa något och ingen var glad.
Det var då jag gjorde det! Vi stannade på en bensinstation och jag gick och talade med en man om någon trevlig stad/ by i närheten där man kunde ta in över natten och äta en god middag. Han pekade på en bergstopp och uppmanade oss att åka till Montecatini Terme.
Det gjorde vi och dit har jag åkt mer än femtio gånger sedan dess. Och det är i Montecatini Terme som jag trivs allra bäst. Vad det har med mitt arbete att göra kommer jag att skriva mer om nästa gång.
Men gör något åt det då i stället för att sitta här och gnälla!
Det här är mitt första blogginlägg. Och jag hoppas faktiskt att du vill läsa vad jag skriver. Mina inlägg kommer att handla om Retorik, Vin, Toscana och hur fantastiskt svårt det är att kommunicera oss människor emellan.
Vem jag är? Man, 60 år, lever med samma kvinna sedan 1973, har två döttrar och en hund. Egen företagare och är uppvuxen i Luleå. Vi bor i en vacker belägen villa i en lagom stor stad i Mälardalen. Livet är mer än gott!
Idag handlar om något som trivialt att även välmående män i sextioårsåldern kan känna sig ledsna och vilse i pannkakan. Det låter säkert patetiskt och naturligtvis är det lite onödigt men en själsmässig flunsa kan vi väl alla drabbas av ibland. Frågan är om det är tillåtet att må dåligt eftersom det finns så många som mår så mycket sämre.
Just nu sitter jag och lyssnar på ”A day in life” av Lennon/ Mc Cartney. Det är ett arrangemang av London Symphony Orchestra och som av en händelse börjar jag tänka på mitt liv!
Jag sitter i ett litet uthus på tomten och ser det hem jag och min fru byggt upp de senaste 25 åren. Det är lummigt, det är grönt och huset är det hem vi fått se våra döttrar växa upp i. Det är en underbar sommardag. Vår hund Wille the dog kommer förbi och viftar på svansen. Livet är gott!
Eller är det just det?
Jag är sextio år och mycket av min framtid ligger bakom mig. De senaste tjugotre åren har jag huvudsakligen försörjt mig som föreläsare och pedagog. Jag har skrivit två böcker och känner mig uppskattad som den retoriker jag titulerar mig att vara.
Men vad är då livet och vad är det jag ska förstå att uppskatta? Är det att jag är morfar till Amélie, eller är det att jag får leva en dag till, eller är det att jag har vänner som säger att de tycker om mig. Om det är så enkelt, varför är jag då ledsen, desillusionerad, och känner mig allmänt överbliven!
Det som är lite jobbigt är att det kan väl inte ens benämnas depression. Det är ju bara lite lyxdepp som jag kostar på mig. Det är ju inte synd om mig! Jag åker ju till Toscana ett par gånger om året och arbetar, folk vill att jag ska dedicera mina böcker och likt ett dansband har jag bokningar lång tid framöver.
Min familj mår bra. Våra döttrar har god utbildning, bra arbeten, vänner och kärlek. Min livskamrat har förverkligat och förverkligar sitt liv. Hon är ett bekant ansikte i vår stad och hon vill leva sitt liv tillsammans med mig. Livet är gott!
Eller är det just det? Om jag nu känner mig allmänt överbliven utan att vara behövd. Vad är det för fel på mig? ”A day in life” är slut sedan länge men mina tankar finns kvar i mitt huvud. För om jag upplever ett gupp i min självkänsla, hur är det då för de som i min ålder blir bortrationaliserade från sina arbeten, långtidsarbetslösa eller sjukpensionerade.
Är livet gott för dem? Har vi ett samhälle som ger dem ett gott liv? Eller är det helt enkelt så att du inte äger deras problem, alltså det får de fixa det själva.
När jag tänker på dem så mår jag bättre, eller ändå inte. För jag är ju en del av det samhälle där vi inte verkar ha så mycket kärlek att vi på ett bättre sätt tar hand om varandra.
Nu spelar The Eagles låten ”Tequila sunrise” och det har börjat regna. Jag kommer att tänka på den tyske filosofen Hegel och hans tankar om hur man kan finna lyckan. Han säger att ”för att finna lycka ska man gå in i gemenskap och leva och verka tillsammans med andra människor. När man gör det och om man gör det når man en högre lycka”.
Jag ska göra det! Låt oss alla sluta tänka att …..utan faktiskt ta steget och förändra samhället till en plats där vi ser varandra och kanske till och med hälsar på varandra. Gör det du oclså.
retoriker 