Det mångfacetterade ordet VÄN!
Alldeles nyss skrev jag ett meddelande till en gammal vän på Facebook. Vi har inte träffats många gånger de senaste fyrtio åren. Ändå skriver jag vän och jag tror också att han menar detsamma. Om det handlar dagens fundering. Vad vänskap är – vad det står för – varför vi hela tiden ska underhålla den!
Anledningen till att jag skrev till honom var att han gått in på min profil och läst vad jag brukar skriva. Det var formuleringen ”livet verkar behagligt” som gjorde mig väldigt glad. Han fick mig att tänka på hur jag formulerar mig och utifrån vad han läste så har jag det tydligen ganska så bra. Och! Jo, det har jag ju! Men det är ju inte alltid så lätt när regnet, blåsten, kylan och mörkret gör att man hellre kurar skymning i hemmet framför TV:n än att vårda sin vänskap och må gott tillsammans med andra. Det fysiska Novembervädret kan man inte göra mycket åt, men det mentala Novemberdeppet (nyskapat ord) är lätt att häva. Gå ut och möt världen. Det blir inte så mycket bättre att vi kollar vad andra gör på FB. Receptet mot depp är mötet med dina vänner.
Ordet VÄN består bara av tre bokstäver och om vi leker lite med dessa kan det bli Visa – Älska – Nära! Och det är det som kännetecknar riktig vänskap. När vi visar att vi uppskattar/älskar samvaron och kommer varandra nära uppstår kärlek och riktig vänskap. Vi får aldrig tappa bort den och vi får aldrig tappa bort varandra. Det är inte alltid så lätt att orka hinna med att odla sin vänskap och det alltid lätt att låta något komma emellan. Vi har ju inte riktigt tid och så blir det som det blir.
Jag har många vänner som jag har tappat kontakten med. Det var inte frivilligt utan det blev bara så att vi i livets stress tappade bort varandra. Hon/ Hen/ Han hörde aldrig av sig och det gjorde väl inte jag heller. Så enkelt är det och egentligen så förbålt onödigt.
Vi blev ju vänner en gång i tiden för att vi uppskattade varandra och att umgås i varandras närhet. Vänskap måste inte betyda att man ständigt träffas. Det räcker ju så långt att bara höra av sig då och då. Min kamrat som gjorde att jag skrev ner dagens fundering gladde mig väldigt mycket. Det var länge sedan vi sågs, men hans ord värmde mitt hjärta.
Snart är det jul och jag hoppas att du i år gjort det du tänkte att du skulle göra förra julen! Ja, att skicka julkort menar jag. Det är en liten kostnad och det tar inte så lång tid. Men den som får ett analogt julkort att sätta på bordet blir väldigt glad. De ser att du tänkt på dem och att du gjort en extra ansträngning för att glädja din vän.
Håkan heter min vän som kollat upp mig på Facebook och Hasse heter Vykortens okrönte mästare, han reser gärna och mycket, dessutom skickar han vykort med små hälsningar). De har brytt sig om mig som sitter ensam på kontoret. De har gett mina dagar guldkant genom att bara skicka en hälsning. Gå du och gör detsamma.
God Jul och Gott Nytt År Vänner!
Taxi + Silvertape = ingen bra kombination!
Hel och ren! Det var ord som min kloka mamma sa till mig när jag var ung. Hon hade klara synpunkter på att min klädsel ibland var något udda, men som den kloka kvinna hon var lät hon mig hållas. Det viktiga var att det var helt och rent. Det påståendet och mitt – nuförtiden – stora intresse i varumärkesbyggande kommunikation är grunden för dagens fundering.
För ett par dagar sedan stod en bil från Tuwa (åkeri i Sörmland/ Östergötland) utanför en butik i Eskilstuna. Halva framsidan var lagad med silvertape. Dessutom var den så skitig att det syntes att den knappast hade varit tvättad de senaste dagarna/ veckorna.
Det kom mig att tänka på Sexans taxi i Luleå för tre veckor sedan. När jag kommer ut till den väntande taxin som ska ta mig till flygplatsen står den skitigaste taxi jag någonsin sett framför mig. Färgen är off-yellow (deras bilar är gulfärgade) p.g.a. att den är så smutsig och även där är en stor del av framsidan lagad med silvertape. Huvaligen tänker jag och funderar på alternativet att beställa en annan. Tidsaspekten gör att jag inte har något att välja på och sätter mig i en bil som absolut inte har varit städad de senaste åren. Så mycket damm och så skitig bil har jag faktiskt aldrig suttit i tidigare. Men jag kommer fram till Kallax airport, betalar tyst och förvånansvärt väluppfostrat. Och, det är nog för att jag varit med om värre.
Tyvärr är jag en mycket luktkänslig person. Det insåg jag när jag råkade hoppa in i en bil från Sverigetaxi i Borås. Bilen såg hel och ren ut och det var/är ju ett etablerat bolag så det kändes tryggt och bra ända tills även chauffören satte sig i bilen. Huvaligen, han stank! De lukter han förmedlade var av god odörklass. Med den doften skulle jag åka ett par mil. Och! Det var inte roligt.
Näh, hel och ren ska man vara om man kör taxi. Så krävande är jag och glädjande nog är de flesta just det. Men det här resonemanget får mig att tänka på vikten av att vara medveten om hur man uppfattas och hur företaget man representerar uppfattas.
Tuwa har jag ingen som helst relation till men läser tyvärr i media om att de har hand om färdtjänsten i Eskilstuna och att de inte klarar av att sköta den. Det är grava klagomål på skolskjutsen och bilar som aldrig kommer. Ajdå tänker jag, vad är det där för företag? Hur kan de sköta sig så illa?Och när jag sedan ser en bil från dem lagad med silvertape fördjupas bilden av ett företag med mycket låg trovärdighet.
Min kusin Mats i Luleå körde tidigare för Sexans taxi. Just därför har jag på något sätt velat stödja det bolaget. Det finns inget rationellt skäl till att göra det, utan det var bara för att han jobbat åt dem. Men han arbetar inte längre där och med den bilen som jag åkte med gör att beslutet är lätt. Det finns andra bolag.
Sverigetaxi i Borås då? Ja, där tror jag mer på att det var otur. OK, chauffören stank, men bilen var hel och ren. Det gör att jag fortfarande tror på det varumärket.
Det är alltså dags för den uppenbara konklusionen. Avsaknad av medvetenhet och vilja att göra något extra för kunden skadar ett företags varumärke mer än vad många vill inse. Och! Om du är en av dessa som har förstått det när det gäller företag. Är du lika medveten om att det gäller även dig?
Nere i min italienska hemstad Montecatini Terme finns det en taxichaufför som har en gammal Mercedes från 70-talet. Så fort han inte har en körning så är han framme och putsar på den. De andra chaufförerna sitter i skuggan och umgås. Deras bilar är hela och rena, det finns inget att klaga på. Men hans glänser som om det var just nu i ögonblicket som den kom ut från fabriken. Jag har följt hans putsande i över femton år och tycker att han är beundransvärd på gränsen till lite för mycket.
Och det är ju den absoluta konklusionen. Hellre lite för mycket än mycket för lite! Och! Det gäller allt. Eller?
Blogg No 100! Det var det värt. Tack Ann!
Så var jag då där, framme vid det uppsatta målet. Du har just börjat läsa mitt hundrade blogginlägg och jag har gjort det jag bestämt mig för. Frågan som uppkommer blir då, vad göra nu då? Om det handlar dagens fundering.
Blogg/ Twitter/ Facebook/ Instagram och allt vad det nu heter är ju något som alla bör ägna sig åt. Ja, så står det ständigt i de olika affärstidningarna. Och. De politiska partiernas förtroendevalda är mer eller mindre ålagda att vara aktiva på Sociala media. Aktiviteten skapar ett ”buzz” (vilket löjligt ord) som ger en förhoppningsvis positiv uppmärksamhet. ”Syns du så finns du” sammanfattar väl vad de – som vet mer – säger är den stora sanningen som alla bör bejaka.
Min vän Ann Kapborg har varit på mig vid ett flertal tillfällen om att jag borde börja blogga. För att få tyst på hennes ”tjat” så tänkte jag att det kanske kan vara värt att testa. Jag tycker ju mycket om att sitta och skriva så det kan det ju inte vara så svårt. Låt oss se vad det kommer ut utav det här. Och nu ser jag resultatet.
Inte fan har det blivit några pengar förtjänade på att jag skriver en blogg. Nej! Men det har gett så mycket mer och det i sig är värt mer än det monetära. Det är många tusen som har läst mina funderingar och de har kommit från 35 olika länder. Ni må tycka att det är löjligt men det ger en god känsla i kroppen när jag ser att människor från t.ex. Costa Rica, Indonesien och Bulgarien brytt sig så mycket om mina funderingar att de avsatt tid för att läsa dem. Jag tror mig veta att i Norge sitter Jan och kollar bloggen då och då, men det kan knappast räcka med dig gamle vän. Det finns tydligen fler på andra sidan kölen som får ut något av det. Och till er alla som tagit er tid vill jag säga ett stort och varmt tack.
En annan sak som det här med bloggskrivandet har gett är Katharsiseffekten. Med det menar jag att skrivandet och formulerandet av tankar har fått mig att tänka efter före. Mina ämnen har varit allt från upprörda tankar om hur taffligt Parken Zoo i Eskilstuna hanterar kriser, till funderingar om livets mindre glada stunder, för att sedan gå över till uppmaningar om att ingen bör dricka Bag-in-Box-vin.
Och det är väl där det har blivit fel. En expert på sociala media skulle säkert påpeka bristen på strategiskt tänkande. Och! Hon/ han/ hen har naturligtvis rätt, men det skiter jag totalt i. Bloggen har blivit mitt forum för funderingar och att skriva ner dem har gjort mig klar över vad jag egentligen tycker. Det har inneburit att i samtal och diskussioner med goda vänner har mina funderingar från bloggen kommit fram. Det är ännu mer löjligt men jag har faktiskt sagt ”det där har jag skrivit om på min blogg”.
Men ytterligare en sak som har varit positiv med bloggskrivandet är lusten. Ja, alltså lusten till att skriva och förmedla tankar. Det är många som har drömmar och visioner om att någon gång få skriva en bok. Det har inte jag, för jag har gjort det, inte bara en gång utan två. Och, det är en märklig känsla när man får hålla i sin nytryckta bok för första gången. Naturligtvis är det inte som att hålla ett nyfött barn i sin famn, men stolt och glad var jag båda gångerna.
Tack vare dessa hundra inlägg har jag nu fått igång skrivandet på nytt och istället för att regelbundet blogga ska jag försöka skriva en ny bok. Det finns tre helt olika upplägg och ämnen i min skalle. Samtliga handlar om mötet oss människor emellan men på helt olika sätt. Utan det ”fria skrivandet” som jag ägnat mig åt i bloggen hade inte de tankarna blivit mer än just tankar.
Det sägs ju att när en dörr stängs kommer en ny att öppnas. Min förhoppning är att den dörren leder till ett förlag som är intresserade. Om och när det sker kommer du som läst så här långt att få veta. Bloggen kommer säkert att leva vidare men den kommer inte att uppdateras och förnyas så ofta som det har blivit den här tiden.
Tack för att du finns, hör gärna av dig för
”En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”
Eskilstuna vinakademi! Ett hobbyprojekt som ger mer.
Noak, den så ofta omsjungne mannen är den första personen som i litteraturen omnämns som berusad. En annan som aldrig har omnämnts på samma sätt är jag. Men en sak förenar oss båda. Vi tycker/ tyckte om att dricka vin och vi gör det gärna tillsammans med andra. Om det handlar dagens fundering.
Redan för 8 – 10 000 år sedan – olika källor påstår olika – odlades druvor för att göra vin. Till att börja med tror jag att det var mer för att erhålla en önskad berusningsnivå. Jag förstår Noak och hans kamrater för även undertecknad gjorde tidig debut (på 60-talet) med mindre ädla drycker som Beyaz och Villafranca. Vid dessa tillfällen var fyllan det centrala och flaskans innehåll medlet som gjorde det möjligt.
Men mycket snabbt gick jag över till bättre viner och upptäckte då att dricka vin var mer än att bli full. Det var gott! Det var berikande att lära sig mer om olika druvor och var de odlades. Och framför allt, det var trevligt att nörda ner sig i vad som fanns i glaset med andra likasinnade.
Därför har jag lärt mig så mycket om vin att jag vet att jag vet lite! Och därför denna idé. Det är säkert många i Eskilstuna som gärna vill veta mer om Dionysos favoritdryck. De finns de som har hört talas om föreningen Munskänken, men tror att det är något som verkligt kunniga får vara med i. Ingenting kan vara mer felaktigt och det är lite synd. Som gammal munskänk vet jag att det absolut inte är så. Alla är välkomna, men även jag hade funderingar om jag dög innan modet togs fram och jag drack det första glaset i föreningens regi.
Eskilstuna Vinakademi! Ett stöddigt namn på en enkel verksamhet, men också ett namn som tydligt talar om vad föreningen har för målsättning att ”tillsammans lära mer om vinets värld”! Och den första ”akademin” startades av Platon i Aten. Det började med att han då och då föreläste i filosofi i en park nära hans bostad. Parken var uppkallad efter den store hjälten/ heroen Akademos. Hans föreläsningar blev allt mer populära och efter en tid startade han tillsammans med Sokrates den första skolan för pojkar i dåtidens Aten. (På den tiden var genusperspektivet i undervisning inte något som diskuterades).
Grekiska viner är något som jag gärna undviker, men bilden av den första akademin tycker jag är vacker och tänkvärd. Intresserade människor träffas på en vacker och för ändamålet bra plats för att under vägledning lära mer. Vi kommer att ha våra möten nere i Vinkällaren Tingsgården som är Eskilstunas mysigaste plats att träffas och dricka vin på. Nere i källarvalven berikar vi varandra med våra intryck och upplevelser. Tillsammans förmedlar vi kunskapen och mycket snabbt inser vi att den värld som finns utanför Bag in Box- lådan är både god, spännande och intressant.
Varför gör jag då detta? Ja, det kan man fråga sig! Det finns inget riktigt svar. Varför ska det finnas det.? Min mamma älskade att virka, hon hade ”drivor” med vackra dukar men hon fortsatte ändå. En av mina/ våra döttrar tycker mycket om att fynda Vintagekläder. Hon har garderoberna fulla men fortsätter ändå. Och för ett halvår sedan bloggade jag om en man som älskade Laxfiske så mycket så att han sa sig vara beredd på skilsmässa för att kunna åka till Norge för att kanske få en fisk. Han hade gjort den resan många gånger, oftast fick han ingen fisk. Men det gjorde ingenting ”någon gång händer det och då måste man vara beredd”.
Vill du vara med och dricka vin tillsammans med likasinnade? Kontakta mig på retoriker@erlandlundstrom.se och tack ska du ha för att du läste så här långt.
”I valet kommer ångesten”!
Sören Kirkegaards mycket kloka ord är temat för dagens fundering. Jag läste det citatet alldeles nyss i ett reportage om företaget Apple och dess produkter, när jag slösurfade runt för att slippa välja om jag skulle dammsuga eller sätta mig och skriva fakturor.
Valet i det fallet bör ju ha varit lätt kanske du tycker. Men! Tänk efter en gång till. Vad ger det största och bästa mervärdet? Är det pengarna som kommer att komma om tidigast ett par veckor eller är det känslan av ett rent hus och den tacksamhet som övriga familjen visar för att det är rent och snyggt?
Och för sedan över det till det politiska läget i Sverige av idag. Det parti som omnämns dagligen och stundligen i media är Sverigedemorkraterna. Det faktumet är något som många får ångest över. Eftersom det sägs att all publicitet är bra publicitet är jag säker på att Kristdemokraterna – eller som jag höll på skriva Krisdemokraterna – inte är glada över den medieskugga som varandet av att vara med i Alliansen ger. På partihögkvarteret är säkert vibbar av ett traumatiskt Lars Norén-drama. Huvva, det är synd om dom (eller).
”I valet kommer ångesten” och det är kanske dags för Göran att frigöra sig från Fredrik så att de kan komma ut ur den slagskugga som Moderaterna skapat åt sina kamrater. Men frågan är om han/de vågar, för vad händer då? Sen har vi Jan Björklund som likt en ilsken liten terrier bjäbbar om att det är dåligt i skolans värld. Att alla utanför partiet hävdar att han har ett mycket stort ansvar för att det gått så dåligt de senaste åtta åren är något som han/de vägrar inse. För om de insåg det skulle ju ångesten lägga sig som en dimma över den liberala parnassen. Annie Lööf gör ju sina försök att tränga igenom bruset, men är det någon som vet mer om deras partiprogram än att de vet att den unga damen har rött hår? Varför vågar inte Centern ta just en tydlig centerposition i den politiska debatten? Men! Det har ju Stefan och Socialdemokraterna lyckats med. Han/ de har gått ut och sagt att de kan tänka sig att regera med vilket parti som helst (ja, utom SD förstås).
Och! Det är nu ångesten kommer över oss väljare. Vem ska vi tro på och vem vill vi att ska styra Sverige i framtiden? De står där på torget och ropar på oss. Men vill vi ha dem? Tycker vi att det är trovärdigt att ett så stort och tidigare så ideologiskt parti som Sossarna nu vill med allt och alla? Är Moderaterna trovärdiga i ekonomiska frågor nu när Borg klippt håret? Är det inte så att media och de övriga partierna mobbar de stackars Sverigedemokraterna för att de säger som det är? Och Miljöpartiet har väl fortfarande bara miljömuppar och teflonhattar som representanter, eller? Och så var det Vänsterpartiet. Tyvärr är jag övertygad om att det inte är många väljare som direkt kan svara på vad deras partiledare heter och än mindre vad de står för i politiska frågor (ja, förutom att de ofta säger Nej).
Det är November och förmultningen är total i skogen. De fallna löven och de kala träden skapar vackra grafiska bilder när dimman lättar. Jag går i skogen med Wille the dog och funderar på framtiden. Egentligen borde jag känna en stor ångest för vad som kommer att ske nästa höst men det gör jag inte. Och det bekymrar mig. Men framför allt så borde de bekymra dem som vill att vi ska rösta på just deras ideologi. De bör få ångest över att 15 – 20 % (olika i olika undersökningar) av oss väljare inte har bestämt sig och kanske inte ens bryr oss.
Jag bryr mig inte heller så mycket om att Apple är på gång att lansera Ipad-hybrid med en mycket större skärm än tidigare. Det bekommer mig inte det minsta om det kanske innebär att deras ultrabook MacBook Air då sannolikt kommer att dö sotdöden. Men många gör det och det innebär ångest för dem. Vad ska de nu göra och hur ska de överleva julen utan en ny pryl?
Ja, julen! Huga den skapar ångest på många sätt. Det är nog bäst att sluta tänka på framtiden och ta fram dammsugaren istället. Det ger ett snabbt och tydligt resultat och när det är klart så finns det tid till att skicka lite fakturor innan helgens lugn infinner sig. Det låter klokt för då kan jag det där goda glaset vin och må gott. Hade jag inte gjort det hade jag bara varit värd lite BiB-vin och då hade jag fått ångest för det.
Skål!
Nu har du gjort fel! Igen!
Tänk vad förödande det kan vara att få kritik och tillrättavisningar om läget och situationen inte är den rätta. Och! Så skönt det kan vara att få kritik och tillrättavisningar när man är mogen och villig att ta emot den. Om det handlar dagens fundering.
I mina föreläsningar tar jag alltid upp två formuleringar som ger min syn på det här med kommunikation och pedagogik. Det ena är ”Kunskap är omöjligt att lära ut, men möjligt att lära in” och det andra är ”När eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Och just därför bör du som talare, pedagog, kritiker först och främst sätta dig in i lyssnarens situation. All kommunikation sker alltid på mottagarens villkor och om du inte inser det riskerar du att skapa ovilja till att lyssna istället för en positiv kontakt.
Men! Det här är ju självklart kanske du säger. Och! Jag håller med dig, men hur ser det ut i verkligheten. Är du en mästare som aldrig hamnar i situationer som gör att du eller den du talar till är du en människa som är värd att beundra. Men jag tror dig inte. Inse att även du kan göra fel ibland och att även du kan lära dig att bli en bättre människa genom att tänka efter före.
Då är du mogen att lyssna, då är du mogen att ifrågasätta dig själv och ditt handlande och då är ny kunskap möjlig att ta in. På samma sätt ska du tänka när du formulera dina åsikter till någon som – enligt dig – behöver ändra ett beteende. Se den du talar med. Sätt dig in i hens/hans/hennes situation. Hur mår hen? Har han tid att lyssna? Var är hon på väg? När du gjort det vinner du mycket på att använda dig av den retoriska metod som Aristoteles sammanställde för snart 2 400 år sedan.
Han satte in Retoriken i vetenskapernas system som ”den psykologiska tillämpningen av logiken”. Och om du läser den formuleringen en gång till inser du säkert det geniala i påståendet. Det handlar helt enkelt om att du som ”sändare” ska få den som lyssnar att själv inse och förstå ditt budskap. När du gör det och om du gör det garanterar jag att du lyckas.
Om du vill undvika att göra fel igen ska du alltså ta det lite lugnt och istället för att börja kritisera på en gång så sätt dig ner och tala med den du vill tala med. ”Det positiva struntpratet” är något jag gärna nämner och med det menar jag just det. Det viktiga är inte att sända direkt utan ge dig tid att tala om något som inte har med saken att göra. Drick en kopp kaffe och känn av om den du vill ska förändra sitt beteende mår så pass bra att det är möjligt att ge den kritik du vill förmedla. Om hen inte mår gott så kan dina ord förstöra så mycket mer än vad du förstår. Ett bra sätt att ge kritik är att inte alltid ge kritik. När du känner att tiden är mogen kan du börja förmedla dina tankar. Då är hen mogen att lyssna och tillsammans kan ni lösa den kommunikativa knuten och få till stånd den förändring du eftersträvade.
Nu har jag väl gjort fel? Igen!
Ja, alltså att jag skrev ner det här som någon jävla besserwisser! Om så ber jag om ursäkt, för då har jag ju misslyckats. Men om du inser att mitt budskap till dig är att tänka efter före är klokt och oändligt enkelt så hoppas jag att du inte misstycker att du blev påmind. Jag har själv blivit en bättre människa genom att inte alltid säga vad jag tänker och tycker av respekt för andra. För ….
Ett ord som en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Ja, det påverkar livet på jorden,
Så slarva inte med orden.
Stursk är vad du är!
Andra synonymer är ”Trotsig, fräck, näsvis, trilsk, motsträvig, styvnackad, uppstudsig, uppnosig, kaxig, mopsig; högfärdig, mallig, viktig”! Så sa min mamma till mig. Och! Naturligtvis hade hon rätt.
Nu när jag snart är framme vid ”livets cognac” inser även jag hur stursk jag har varit vid olika tillfällen i livet. Tyvärr inser jag även hur många negativa saker det har kostat genom åren. Men det skiter jag nästan i. För någon jävla stolthet måste man väl få kunna ha, även om det kostar både det ena och det andra. Om detta handlar dagens fundering.
Johan Hakelius har i Aftonbladet skrivit en kolumn om vikten av att ungdomar får utveckla sin retoriska förmåga. Kolla länken innan du läser vidare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17777317.ab
När jag läste artikeln tog den tag i mitt minne. Jag kom ihåg en av de gånger stoltheten (läs sturskheten) gjorde att jag med god säkerhet såg till att mitt betyg i Engelska på Gymnasiet blev lägre än vad det borde ha varit. Redan när jag fick det insåg jag hur dum jag varit som inte tänkte strategiskt. Men är man ”knäpp” som lärare bör han få veta det var nog min argumentation.
Scenen är 1971 och jag går i trean på gymnasiet. Vår lärare Eric B. vill att vi ska träna oss på argumenterande tal på engelska. Han ger mig – som är uttalad FNL-sympatisör – uppgiften att vara USAs president Richard Nixon och försvara kriget i Vietnam. Alltså! Hur dum kan man vara? Det finns gränser och han klev över den. Jag vägrade!!! Resultatet? Ja, inte hjälpte det att jag hade betyget fem på alla prov. På något outgrundligt sätt hade vi stört varandras tyckande om varandra och han lät det synas på betyget.
Nu när jag föreläser/arbetar med retorik inser jag hur rätt han hade. Det handlade inte om att stå för de åsikter som i övningens form förmedlades utan det var en klok form av argumentationsträning. För att bevisa styrkan i ett medvetet utformat tal gör jag det vid varje föreläsning. Lyssnarna får bestämma ett ämne och en tes/ ett syfte. Det bör också vara en åsikt som de själva inte står för.
Sedan ”improviserar” jag ett tal utifrån en medveten struktur. Resultatet blir ofta ett ”huvvaligen” eftersom jag får dem att bli påverkade på ett sätt de inte trodde var möjligt. Och! Ett annat resultat är att de genom att sätta sig in i motståndarens argumentation blir bättre på att vässa sin egen.
Händelsen 1971 kostade inte så mycket mer än sårad stolthet men blev en händelse som suttit kvar i minnet. Det finns många fler episoder som är löjligt pinsamma där jag genom att vara lite för stursk hamnat fel i kommunikationen med andra människor. Förlåt, du som råkat ut för mig på det sättet.
Men att vara stursk kan också vara ett sätt att överleva, och det tror jag att har hjälpt mig genom livet. Ingen ska få knäcka mig! Eller som Rekyl sjunger ”Låt inte dom jävlarna få dig ner på knä”!
Och en motsatt synonym till ordet stursk är – enligt mig – mesig som har synonymer som
”feg, rädd, ängslig, klemig, ynklig, försiktig, mjäkig, pjoskig, sjåpig, räddhågad, harhjärtad, mesaktig”.
Det kommer jag aldrig att bli!
”Med ödmjuk penna skrivet, det lär er allt ni redan vet om livet”
95:e funderingen handlar om mod!
”I don’t want to spoil the party so I go, I will hate my disappointment to show. There’s nothing for me here, so I will disappear”.
De orden kommer från en sång som The Beatles spelade in 1964. Texten handlar om längtan att hon med stor H. ska komma och förgylla kvällen. Den unge mannen ger upp och går därifrån. Han har helt enkelt inte modet att stanna kvar och se om hon kommer att dyka upp.
I dagens Eskilstunakurir finns en affärsbilaga som handlar om vikten av att företags satsning på marknadsföring. En viktig del är det personliga framträdandet. ”pitch” och ”hisstal” är nya uttryck för gamla ord och tankar. Det handlar helt enkelt om konsten att mingla och träffa nya människor. Och! Det är här jag blir så fundersam och faktiskt lite ledsen!
Eller kanske ändå inte! För jag tjänar pengar på det som gör mig så fundersam. Rädslan! Hur många gånger har inte både du och jag undvikit att gå på/ lämna en tillställning när det börjar bli dags för att vi förväntas att prata med varandra. Vi står där i ett hörn av rummet och försöker se avspända och coola ut. Inom oss hör vi Ainbusk Singers sjunga ”Se mig för här är jag, låt mig få komma nära ….. och till sist älska mig för den jag är”. Men om ingen kommer så där på stört och med ett leende säger :- Hallå, hej, så kul att se dig. Vad händer då? Jo, Paul Mc Cartney uppmanar dig att gå så att ingen ska se hur sårad du blivit. Men! Egentligen är det faktiskt även ditt fel att du inte fått kontakt med någon annan.
I mina föreläsningar/ kurser kommer jag ofta in på det här med att våga ta kontakt med andra människor. Receptet är enkelt och genialt, rent av trivialt i sin enkelhet. Det handlar om att ta ett steg fram, ta ögonkontakt och le. Nio gånger av tio får du ett leende tillbaka och ni har etablerat en positiv kontakt. Svårare än så är det inte, och det är nog därför det är så svårt.
Det handlar om mod. Det handlar om självkänsla och det handlar om att känna sig som en del av den situation man befinner sig i. Genom mitt yrke som föreläsare kommer jag i kontakt med många människor på alla nivåer i både näringslivet och det sociala livet. Och! Jag tycker att det är en självklarhet att gå fram och ta kontakt. Jag vet ju att det fungerar och i mitt yrkesjag har jag inga problem. Det är ju en del av jobbet. Men i det privata är det inte alltid lika lätt. För vem vill umgås med mig??
Och det är här ”hissamtalet” och vikten av en läcker ”pitch” kommer in. Det handlar om att du på en mycket kort tid ska presentera dig och vad du håller på med. Inom etnologin kallar man det ”kvalitetsannonsering” och jag kallar det postivt struntprat. Du som vill förändra världen måste inse att det börjar med ett steg. Om du vill ha hjälp av oss andra, så är det steget du tar när du med ett leende går fram till oss/ till mig och säger :- Hallå, hej, så kul att se dig! Lägg sedan till. :- Kan du hjälpa mig så är saken biff.
Piet Hein är en poet som väl sammanfattar mina tankar för dagen. Väl bekomme!
Jag tror att tron på egna gränser
stoppar oss innan vi nått skogens bryn.
Jag tror att vi kan nå över trädens toppar,
om vi bara har siktet ställt mot skyn.
Jag tror att denna utsaga är sann
och kanske den din vishet kan föröka.
För det är otroligt vad man inte kan om
man med avsikt inte vill försöka.
Vad händer sen?
Att stänga en dörr innebär att en ny öppnas! Eller? Ja, det är frågan som många ställer sig. Det kan vara i vardagslivet. Det kan vara i arbetslivet och det kan vara på vägen till eller ifrån detsamma. För allt kan ju hända i det liv vi lever. Frågan som uppkommer är naturligtvis hur vi lever det liv vi lever? Så här kan det se ut den första halvan?
Och sen då? Vad händer sen? Det är den frågan som jag grunnar mycket på. Jag har en vän som efter år av arbetslöshetsåtgärder snart blir fri från Fas 3 genom att gå i pension. En annan som uppgivet säger att det är mycket nu och mer har det blivit. Hen vet inte om det är värt att jobba i sex år till. För vad är egentligen meningen med livet? En tredje har blivit involverad mer och mer i en organisation som vill alla väl så pass mycket att det gått ut över hens hälsa. En textrad från ”Jösses flickor, befrielsen är nära” säger mycket av vad hen menar. – ”Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om han som suddas är öm och kärleksfull”. Många av mina vänner har liksom nämnde hen ägnat en stor del av sitt liv åt organisationer, partier och föreningar som tacksamt tagit emot engagemanget. De har gjort ett stort arbete men alldeles för ofta på bekostnad av det egna livet.
Carin Jämtin – partisekreterare hos Socialdemokraterna – påpekar för det partiets kommande ledare att ”dygnet har inte trettio timmar” och vikten av att ha ett liv vid sidan om sitt politiska. Det är en klok människa och den åsikten hon för fram bör alla kunna dela.
Vad händer sen? Det tänkte jag faktiskt på imorse när det promenerades i Kronskogen med Willethedog. Vi gick stiglöst och trots att jag gått i den geografiskt begränsade skogen i tjugosju år hamnade vi på platser jag aldrig gått. Ett tag hade jag absolut inte någon aning om var jag var, men var inte det minsta orolig. Det fanns ju så många bekanta stigar runt omkring mig så snart skulle jag komma på spåret igen. Det var som om den promenaden var en illustration av mitt liv på ett mycket positivt sätt. Jag har ofta gått vid sidan om allfartsvägarna och det har gett mig mycket. Allt har absolut inte varit enbart positivt. Jag hade säkert kunnat få ett tryggare ekonomiskt liv om jag valt den asfalterade vägen mot trygghet genom att bli ekonom. Men jag har blivit så rik på kärlek från människor jag mött att det mer än väl räcker. Tack alla ni som gett mig så mycket! Att gå vid sidan om har också gett mig andra upplevelser. Mitt liv i Toscana hade aldrig blivit något om inte längtan och modet att vilja göra något annat än det vardagliga hade funnits.
Jag stängde ingen dörr. Men tog bilen – med familjen – till Italien och en ny värld öppnades. Mitt liv förändrades och har aldrig varit detsamma efter den resan. Därför ser jag fram emot att göra något nytt. Jag ska snart sluta blogga och istället skriva på en ny bok. Min vän som är på väg att gå i pension får hälsningen. – Grattis, det blir den första dagen i ditt nya liv. Det blir kul att följa det. Till min vän som fastnat och tröttnat. – Gör något helt nytt. Öppna en dörr och gå in i en verklighet du aldrig varit. Det kommer att ge dig energi och påfyllning. Och till dig som kanske ska ta det lite lugnare ett tag. Gör det för så kommer du att se dörrar som du inte haft tid att se tidigare.
Det ska verkligen bli spännande att se vad som händer sen!
Vissa får – andra bör inte uttrycka sig fritt!
Håll käften! Var smart, var tyst! Vad vinner du på att säga det? Är det värt det?
Ja, det finns många tillfällen i livet när man för hälsan och plånbokens skull bör hålla igen och inte alltid säga vad man tycker! Jag känner många ”offentliga personer” som genom sitt yrke och sin personlighet har nått en uppmärksamhetsnivå i det samhälle de lever. De och deras närmaste omgivning mår bra av att allt de tänker och tycker inte är offentligt. På sätt och vis förstår jag det, men tycker att det är olyckligt att det finns en dold hederskultur där man snabbt som attan bör rätta in sig i den kontext som gäller för just det kotteriet.
För vi har ju å andra sidan paradexemplet Lars Vilks och hans rondellhundar. Han får i yttrandefrihetens namn uttrycka sig fritt. Han får livvakter som i åratal har bevakat honom för att han i yttrandefrihetens namn ska kunna uttrycka sig fritt. Han får kosta miljontals kronor varje år för att i yttrandefrihetens namn säga vilken ”skit” som helst, men Oskar 91 år gammal får en pottstol i vardags rummet för att kunna sköta sin avföring eftersom andra lösningar kostar pengar.
Är det här rätt och riktigt? Eller! Varför talar vi inte om etiken kring vad vi får och bör säga? Var går gränsen för hur vi ska kommunicera? Vi fördömer Sharialagar men indirekt finns det även hos oss lagar om hur och vad som bör sägas. Varför talar vi inte om det?
Det här skriver jag inte i någon form av frustration eller besvikelse. Jag är alltså inte i någon form av affekt utan helt enkelt eftertänksam. Min uppfattning är att vi lever inte som vi lär. Vi – även jag – är dåliga på att kommunicera med varandra utifrån grundordet ”Communicare” som – med min översättning – betyder ”att dela med sig”. En sångtext jag ofta tänker på är Ainbusk Singers klassiska
Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är
Om vi tillsammans kunde gå in i mental bastu där vi tog av oss alla fördomar och gamla åsikter och faktiskt aktivt försöka se varandra med positiva ögon. Om vi tillsammans kunde öppna upp våra sinnen och lyssna till våra medmänniskor istället för att ifrågasätta deras åsikter. Om vi tillsammans kunde älska varandra för den vi är? Ja, då kunde vi lära oss mycket av varandra och faktiskt må så mycket bättre.
Men ”visst gör när knoppar brister” och att våga tillåta faktisk yttrandefrihet kanske kan leda till förändring av ett beteende och det vill vi väl inte? Eller!
retoriker 