Det börjar med en …. och slutar med en silverskål!
Näh! Det handlar inte om att stjäla. Det handlar om personlig utveckling!
Det började med en flaska Beyaz för 4,25 kr och numeraköper jag inte gärna ett vin under 100 kr. Varför? Det är inte gott nog! Med den här inledningen är det säkert många av er som slutar att läsa för det är skrivet så pretentiöst och nördigt larvigt.
Och! Visst är det både nördigt och larvigt att skriva så om sin hobby. Men ofta är det så att med kunskap kommer också ökade krav och förväntningar. En flaska Beayz skulle idag kosta 38 kr och det skulle den säkert vara värd. Eller! Rättare sagt inte vara värd. Syftet en gång i tiden var ju att dra i sig den så snabbt som möjligt och få den fylla man eftersträvade. Och. Den stora fördelen med just Beyaz var ju att den smakade så dåligt att det tog precis lagom länge för att man inte skulle blir alltför full alltför fort.
Idag är det inte längre lika viktigt att snabbt höja promillegraden. Jodå, det är fortfarande ganska så behagligt att då och då bli lite grann på pickalurven. Men vindrickandet innebär så mycket mer. Det är framför allt smaken som är det primära, sedan om/ när man äter något så bör det ju passa till maten. Om vi sedan plussar på lite sport i att känna igen olika druvor och på så sätt kunna få en insikt i var och hur de producerats blir det än mycket trevligare.
Dessutom måste man ju läsa aktuell litteratur för att vara uppdaterad på det senaste och om det kanske finns ett fyndvin som är värt att lagra. Och! Det är även här en ytterligare njutning kommer in. På Beyaz-tiden hade jag alltid vin hemma i garderoben. Syftet var att det skulle finnas hemma om mina kompisar kom på att vi skulle festa. Nuförtiden har jag en massa viner som ska lagras och har t.o.m. ett vinfack i en riktig vinkällare. Det är dyrt som bara den, men känslan av att kunna bjuda vänner ner i densamma för ett glas i källarvalven gör det värt utgiften.
Det kostar alltså pengar att vara vinnörd, men det är värt varenda krona. Om jag skulle dricka BiB som är motsvarigheten till gårdagens Beyaz skulle jag få den fylla jag eftersträvar och inget mer. Men mitt vintresse har gjort att jag rest till Bordeaux, Alsace, Trentino och framför allt till Toscana. Jag har lärt mig mycket om Geografi, varit på väg att starta vinimport som i sin tur utvecklade min förmåga att skriva affärsplaner. Jag har utvecklat mina sensoriska sinnen, fått uppleva oförglömliga vinprovningar. Jag har tjänat pengar på att ha vinprovningar som ett inslag i mitt kursgivande. Och framför allt fått vänner för livet.
Det är därför jag mår alldeles förträffligt just nu. Om ett par timmar ska jag ha examination på Erlands vinskola. Ett litet hobbyprojekt som har gett mer än jag kunde ana. Mina vänner/ elever kommer att utsättas för teoretiska frågor som ”Vilka färgtoner kan man ana i nagelns kant på ett lagrat rött vin?” och sedan ska de avgöra vilket vin som är gjort på Syrah, Sangiovese, Tempranillo och vilket som är ett blandvin med en dominans av Grenache. Om de svarar alltför mycket fel får de gå till Mc Donalds, vi andra avnjuter en fransk buffé. Det är kul att ha kurs!
Och som den munskänk som jag är (förening för vinnördar) har jag naturligtvis en silverskål som jag kommer att inleda kvällens övning med att skåla i. För det började med Beayz och slutar med Champagne i en silverskål.
Fy fan vad jag är bra, eller konsten att låtsas att man är det!
Näh, jag söker inte jobb! Näh, det är inte synd om mig!
Solen skiner, Syrenhäcken blommar och vår trädgård har nog aldrig varit vackrare än nu. Jag sitter vid min dator och skriver samtidigt som en trevlig målare ser gör just det han är bäst på. Han målar vårt hus. Han gör det med färg och jag målar med ord. För det är jag bäst på. Och jag är stolt över att skriva att jag är bra. Om detta handlar dagens fundering.
Det är skönt att bli gammal och inte alltid behöva vara så förbaskat bra på allt och sämre på inget. Tidigare har jag bloggat om hur mitt liv har sett ut med tio års mellanrum. Och. Det var jobbigare förr. Vid trettio/ fyrtio års åldern förutsatte jag (och kanske även du) att man var tvungen att behärska allt och naturligtvis vara av god mästarklass i vad man än företog sig. Det var inte lätt för det var ju bara att kolla resultatet för att inse att man inte var just det man önskade att man var. Hugaligen, Självkänslan droppade regelbundet och man var tvungen att lägga på ett stort låtsas. Det hjälpte för stunden.
Och! Därför är det så sorgligt att vi inte kan hantera ungdomsarbetslösheten på ett bättre sätt. Det finns alltför många ungdomar som är i sitt livs knoppning. De är på väg att bli vuxna med allt det innebär. Men. Vad har de för självkänsla, vad har de för självförtroende att bygga sin framtid på. Många har lärt sig att misslyckas i skolan, de har blivit över i arbetslöshetskön och lärt sig att ingen bryr sig om dem, så varför ska de bry sig om någon annan. De orkar inte ens låtsas att de är något.
Det är kanske jobb jag söker trots allt. För jag vill än en gång göra det jag gjort så många gånger tidigare. Det ger så mycket att arbeta med ungdomar och ge dem insikt hur värdefulla de är, att de faktiskt kan och att vi alla har ett behov av dem. Jag ska banne mig se till att Eskilstunas politiker inser att även jag har en kompetens att utveckla den enskilde människan.
Det vet jag att jag är bra på! Eller åtminstone att låtsas att jag är det.
I Luleå finns ett projekt för unga arbetslösa med namnet VÅGA. Det har jag försökt nå Eskilstuna kommuns tjänstemän för att berätta om i ett drygt halvårs tid. Ingen har haft ens tid att lyssna till vad det handlar om. Nu gör jag ett försök på politisk nivå. Det ska bli spännande att se vad som händer. I Luleå vågar man satsa på eldsjälar som vill förändra, i Eskilstuna ?????????????
Solen skiner och snart är framsidan på mitt hus färdigmålat. Det är ett rent nöje att se en stolt yrkesman göra sitt jobb. Den insikten om att man är bra och att man är stolt över att vara just det är det som ger mig drivkraften att arbeta vidare med retorik och pedagogik. När mina deltagare är stolta över vad de presterat är jag stolt över att ha fått följa dem på vägen.
Om Eskilstuna inte vill intressera sig för VÅGA är jag säker på att det finns andra kommuner som vågar satsa på att få ungdomar att växa.
Så det var kanske ett arbete jag sökte trots allt!
Om nu allt är bögarnas fel, så är det väl dem vi ska tacka för festen!
Igår sken solen, himlen var blå. Det var ett härligt sommarväder i Eskilstuna och jag har sällan sett så många människor vandra omkring med ett leende. En del var utklädda och tyckte att det var kul att få vara lite mer än sitt vardagsjag en liten stund. Andra log åt märkliga utstyrslar och den härliga stämning som uppkommer när man samlas för att ha det trevligt tillsammans. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.
Taskig discomusik dunkade från lastbilsflak, Schlagerstjärnor sjöng singback och småbarnsmammor svängde på sin höfter i takt med musiken. Det var fest utan sprit, ingen lullade omkring med ölfyllda plastglas och t.o.m. stadens äldre vågade sig ut på stan i den vackra försommardagen. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.
Som gammal vänsterorienterad innevånare kan jag se skönheten och styrkan i en väl genomförd demonstration. Därför är det sorgligt att konstatera att det var mycket bättre förr. Socialdemokraterna som förr gick i tåg som fyllde gatorna får nu vara glada om de får ihop ett par hundra. Vänsterpartiet är väl överlyckliga om de passerar hundrastrecket. Och det tycker jag är synd. Men igår såg jag musikkåren, jag såg vajande fanor och jag såg det största demonstrationståg jag sett det här årtusendet på Eskilstunas gator. Och! Naturligvis så är det bögarnas fel!
Henrik Dorsin har skrivit en text som skapade en något konstig debatt och det är ju inte så svårt att förstå för humor och ironi är det inte alla som förstår, men det är ju inte deras fel utan alltid någon annan. Personligen tycker jag att den är härlig och NEJ jag tar den inte på allvar.
Skilsmässor och alkoholism – bögarnas fel
Lapplisor och ateism – bögarnas fel
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut
Att Schlagerfestivalen numer aldrig vill ta slut
Ja, det är bögarnas fel – bögarnas fel
Bögarnas fel – bögarnas fel
Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel
Men min familj är enig det är bögarnas fel
Igår fick jag uppleva positivism och kärlek. Det var Springpride 2013 i Eskilstuna. Så ni förstår ju då att allt det positiva som jag fick vara med om igår var deras fel. Alla städer behöver regelbundet en folkfest. Det är nyttigt för stadens själ och skapar en viktig gemenskap. I många städer har man därför en stadsfestival i slutet av sommaren. Och i alla dessa städer pågår före och efter en debatt om allt supande och röjande. Ska de få vara kvar eller ej? Ska staden satsa pengar på att folk vandrar omkring drängfulla och skämmer ut sig står det ofta på tidningens debattsidor.
Igår var det inget av det. Det var sol, gemenskap och kärlek. Alla mådde bra tillsammans. Det var en kraftfull manifestation. Staden behöver mer av det här. Vi behöver alla mer av det. Tack för en trevlig eftermiddag. Jag kommer gärna tillbaka nästa år.
Springpride 2013 är ett föredöme för hur en lyckad stadsfest ska se ut. Och! Det är banne mig bögarna vi ska tacka för showen. Tack för att ni finns och sätter lite fart på vardagen.
Natt och tystnad, vem är där? Rätta kläderna han bär! Visst ……..
Katharsis beskrivs som själens rening. Att ha premiär på En midsommarnattsdröm en härlig försommarkväll mellan hägg och syren är någonting av detsamma. Det är många känslor som slår ut i blom och du förverkligar dig själv tillsammans med dina bästa vänner. Det är magi!
Jag har säkert regisserat närmare 100 uppsättningar av alla de slag och det är lika märkligt varje gång. Karin Boye beskriver processen bäst genom sina klassiska ord ”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka”. Precis så är det att göra en uppsättning . Du har en ensemble, du har en pjäs och du har tiden för premiär.
Allt är lugnt, allt går enligt plan, det finns gott om tid, vi förstår om du inte kan komma på repetitionen, problemen löser vi tillsammans, det vore ju kul om ni lärde er era repliker någon gång, scenografin ansvarar väl någon annan för, jag sa ju att jag inte kunde komma, oh herregud, nu är regissören sur, jag lägger av, jag måste ju göra det eftersom ingen annan gör det. Ojdå! Är vi på teatern? Vad härligt, vilken underbar plats att återvända till. Jag älskar att spela teater och alldeles speciellt med er mina vänner.
Ja, så kan en uppsättning se ut med ett par korta rader. Det finns alltid gott om tid till tiden helt plötsligt har tagit slut och ensemblen inser att de är minst fyra veckor försenade. Det kommer inte att gå säger någon. Och! Det är de förlösande orden. Det är då knoppen brister och våren kommer. Det är då alla repetitioner helt plötsligt koms ihåg och ensemblen förvånar regissören med att faktiskt komma ihåg vad hen/han /hon sagt. Det är då det blir teater!
Ikväll har vi som skrivet premiär på den gode barden Willes komedi. Det blir i en spännande form av metateater eftersom de som spelar Shakespeare gestaltas av skådespelare som spelar åldringar på ett ålderdomshem. För ett par år sedan satte vi upp Hemmet av Kent Andersson och det är dessa pensionärer som tvingats till ett kulturellt experiment av personalen. Låter det krångligt? Näh! Det är det inte alls. Ja det vill säga, inte i jämförelse med Willes egen story. Lägg sedan till svensk folkmusik blandat med Emile Fords ”Still” så ser ni att det här blir en kväll att minnas.
Jag är en kulturell entreprenör som i fyrtio års tid sett kraften i ett kollektivt skapande. Att spela teater tillsammans med andra utvecklar människor och berikar deras liv. Därför kan jag tycka att det är olyckligt att se hur kultur (och speciellt teater) är något som inte stöds i min hemstad. Vi som sätter upp kvällens föreställning gör det av lust och gör det gärna. Vi är vuxna och vi skapar de resurser som krävs. Men ungdomen i vår stad behöver stöd för att utvecklas och just nu är det så mörkt att jag får hoppas att framtiden kan sammanfattas i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Låt våren komma även till de som vill utveckla staden och sig själva genom att spela teater. Låt ungdomen växa.
Och medan vi väntar på att de har premiär kan ni ju komma förbi Eskilstuna teater och se en modern version av En midsommarnattsdröm i regi av undertecknad. Välkomna.
Jag har talat, jag skall tystna!
De orden avslutade ett av de bästa tal jag hört. Hon som sade det är en av de bästa talare jag haft nöjet att ha som deltagare på en kurs i retorik. Jag förstår henne och ofta känner jag detsamma. Jag har talat, jag skall tystna! För varför utsätter jag mig för det som så många dåliga talare tycker att de är bra på? Retorik är för mig konsten att tala så att andra vill lyssna. För många andra är det bara att tala och så har man ju gjort det man ska. Om de som förutsattes lyssna gjorde just det är en helt annan sak.
Glad, nöjd och trött är ett omdöme som jag fick från en deltagare i veckan. Han hade varit med mig på en kurs i Montecatini Terme . Hans tyckande gladde mig mycket eftersom både han och hans fru var enormt duktiga talare som visste det mesta om hur man använder sig av medveten retorik för att nå lyssnaren.
Jag har arbetat med att ha retoriska kurser och föreläsningar i 26 år. Det har gett mig enormt mycket. Alla människor jag mött, all kärlek jag fått ta emot och alla underbara tal jag lyssnat till har gett mitt liv en guldkant. Det finns så mycket i det här vi kallar retorik.
För mig är det primärt ett sätt att må bra. De talare som vet att de kan sitt ämne och vet att de även kan presentera det på ett intressant sätt mår gott. De talar ofta och gärna och på så sätt gör de ett avtryck i den stora världen. Men de som inte vågar, kan eller har fått upptäcka känslan av att bli just lyssnad till. De håller tyst trots att även de har mycket att berätta!
Min uppgift är att förbättra de som är bra och ge självkänsla till de som inte vågar. Det är mitt uppdrag och jag vet att jag är bra på just det. Vilket i sin tur gör att det är lätt att kritisera mig! Jag ser ju alla fel och brister som andra talare gör. Så! Om jag då gör något litet fel i agerandet eller använder något ” ord som ramlar snett” (W. Shakespeare) då finns de där. ”Felfinnarna med pekpinnarna, du kan väl inte tala, håll tyst din fåfänge djävul” (variant på dikt av Kent Andersson). Och det är just detta som gör mig så trött. De föredrar att se de små felen, det lilla misstaget i stället för att lyssna till det jag faktiskt säger.
Jag har talat, jag skall tystna! Det funderar jag ofta på att faktiskt göra. Det kostar så mycket att stå på scen som en clown när de som behöver mitt budskap totalt bortser från att inse nyttan av detsamma att jag snart har ledsnat.
Men!
När deltagare skriver till mig och säger att de glada, nöjda och trötta. Då får mitt hjärta vingar, mycket spröda vingar, men vingar. De orden gör att jag flaxar upp mot den retoriska himmelen med ännu en grupp som vill känna den underbara känslan av att bli lyssnad till. Min belöning är deras tacksamhet.
Tack alla ni vänner som lyssnat till mig genom åren. Det är ni som ger mig kraft!
”Jag skulle kunna göra mig olycklig bara för att kunna göra det”!
Med glödande ögon och blossande kinder satt han och pratade om Laxfiske! Det var helt underbart att lyssna till honom. Egentligen var det helt absurt det han sade, men han gjorde det med en passion så att vi bara var tvungna att lyssna.
Han berättade om när han fått ett SMS från en kompis som var uppe i Norge och fiskade lax. Det stod ”idag har jag fått en lax på 5 kg och en på 6 kg”. Det meddelande gjorde honom nästan sjuk. Familjefadern med det viktiga arbetet och de goda vännerna fanns inte längre. Han bara var tvungen att sätta sig i bilen och åka dit. Allt annat var oviktigt. Det var bara den där känslan av att få en lax på kroken som hade etsat sig fast i hans skalle.
Han fortsatte med att säga att han förstod de som begick brott för att ekonomisera fisket, de som lämnade fru och barn och de som sket totalt i allt. Det var helt förlåtligt enligt hans sätt att se på saker och ting. För honom var det helt enkelt en så stor kick att fånga en lax så allt skulle i det ögonblicket vara rätt. Han berättade utförligt om det korta ögonblicket innan laxen hugger. Enligt honom så skedde det något magiskt. Älven förändrade sitt flöde, vinden stannade upp och solen blänkte till i vattnet. Naturen skickade ett meddelande om att nu var det dags, nu kommer fisken att hugga på flugan, Och vi trodde honom. Det var en magisk stund.
Vi talade vidare om hur knäppt det egentligen var för det är ju så sällan man verkligen fångar en lax. Han höll med men besegrade oss totalt med repliken ”när den hugger glömmer man totalt alla de år som man inte fått någon fisk”! Läs meningen igen ”alla de år”! Jag hade nöjet att träffa en person som var passionerad och jag beundrar honom så mycket.
Om ett par veckor har jag och mina kamrater i vårt teatersällskap premiär på En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Vi är ett sällskap som gör teater för att vi tycker om att umgås och göra något tillsammans. Alla har vi jobb och familjer som tar mycket tid. En del har absolut inte tid att hålla på med något så löjligt som att spela teater. Men vi gör det i alla fall. Ingen av oss tycker att det är konstigt att vi repeterar ett par hundra timmar bara för att göra ett par föreställningar. Det tar tid och det sliter på både kropp och själ. I slutskedet är vi många som ligger sömnlösa och ”tänker aldrig mer”. Men ett löfte är ett löfte och mansläpar sig iväg till repetitionen i alla fall. Ju närmre premiären desto mer slit.
Sedan kommer vi till Eskilstuna teater. Vi bestiger tiljorna och vi ser utöver salongen. Det är då det händer. Livet blir något helt annat. Allt släp och slit är glömt, alla spänningar i gruppen försvinner. Det är kärlek i ensemblen. Livet är värt att leva.
Nästa dag är det premiär! Det är många känslor som far runt i kroppen, det är koncentration och det är svett. Men framför allt är det passion. Och! Det är nu jag verkligen förstår vår fiskande kamrat. Jag ser mig själv stå där i strömmen och kasta ut. Jag känner hur älven ändrar sitt flöde, hur vinden mojnar för ett kort ögonblick och hur solen blänker till i vattnet. Publiken – förlåt laxen – hugger på den utlagda flugan och slukar den med hull och hår. Det är bara att håva in bytet och känna sig stolt över att ha lyckats.
Den känslan man känner då, den är så stor att jag förstår att man skulle kunna göra sig olycklig bara för att kunna göra det.
Att lyckas när man står på en scen, är precis lika stort som att lyckas med att fånga en lax. Det handlar om att leva livet passionerat. Vad är din grej? Berätta gärna!
Så blev 61 år av mitt liv
Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.
Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?
Låt oss börja från början.
1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar
1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.
1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!
1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.
1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!
2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.
2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!
Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.
En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.
Ett skott i foten, eller hur tänkte de där?
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
Ja, jag säger då det! Han Thomas di Leva kan han. Visste han om vad som händer i det politiska spelet. För vem ska man tro på och varför ska man tro på den man förutsätts tro på? Det är minst sagt spännande att följa med i Sossarnas interna liv och sedan försöka förstå vad som händer och varför.
Igår skedde en mycket intressant demonstration utanför Sveavägen 68 i Stockholm. Det var ett par socialdemokratiska föreningars aktivister som har sina kontor inne på 68:an som efter att ha suttit och planerat demonstrationen går ut på gatan och ställer sig och demonstrerar mot moderpartiet som de själva tillhör. (Läs nu det här en gång till och försök förstå hur de tänkte när de bestämde sig för att göra det de gjorde). De sitter alltså inne på högkvarteret och sedan går de ut och demonstrerar mot sina egna. Hur tänker de där?
Om all publicitet är god publicitet och syftet var just att skapa publicitet var det en lyckad demonstration. Men tror de själva på det. Tyvärr tror jag att den olyckliga incidenten ihop med det som hände med Omar Mustafa på kongressen häromsistens kommer att skada partiet på sikt. En vanlig reaktion på stan har varit ”Vad fan håller de på med?” och med sådana reaktioner vinner man inga väljare.
Eller är det demonstranterna som har rätt och motparten (kongressen?) fel. Ska man då återinsätta honom i VU eller. Och vad kommer då det svenska folket att tycka om det? Eller! Tror demonstranterna på fullt allvar att det som händer är positivt för partiet och kommer att hjälpa Sossarna att vinna valet?
Tankarna fladdrar och jag förstår inget. Det gör mig frustrerad och irriterad och får mig att känna misstro. Och! Det värsta är att jag knappast är ensammen.
Kära socialdemokrater. Vill ni vinna väljarnas förtroende måste ni sluta demonstrera mot varandra. Hade det varit barn som bråkat hade jag skrattat åt det hela, men nu är det politiker som vill leda vårt land till en bättre framtid. Så
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
Framgång föder framgång och framgång föder kreativitet
Det är så läckert, så fräckt, så enkelt och så roligt att det genomförs att jag har lust att ta flyget till Luleå. Vad jag menar? Världens happening är på gång i morgon eftermiddag. Den kommer att gå av stapeln på Storgatan och kommer att locka tusentals åskådare.
Och?????? Storgatan i Luleå ? Jo, det är här det läckra, fräcka och enkla kommer in. Tack för det Luleå Hockey. Det för hela stan så kära hockeylaget åker i morgon kväll till Skellefteå för att spela SM-final. Det är ett gigantiskt intresse för matchserien och när biljetterna släpptes till hemmamatcherna släpptes stod det slut innan någon hann säga tulipanaros. Det väckte den härliga kreativiteten hos Emma Aludden som dessutom råkar arbeta på Kommunikationsbyrån Yours. Hon gick ut med ett upprop på Facebook om sin idé sent torsdagskväll och redan tolv timmar var det i princip fixat, klappat och klart.
Storbildstv på Storgatan. En rad företag ställer upp som sponsorer. Kanal 5 släpper till sändningsrättigheterna. Andra företag hjälper till med olika tjänster runt arrangemanget. Det som är mest glädjande är att det är inte de stora drakarna utan det är mindre och medelstora företag som ser glädjen i att ge en upplevelse till stadens innevånare. Galären som är ett av företagen är ett utsökt exempel på hur man med klokhet och generositet kan utveckla sitt varumärke. Snyggt jobbat alla sponsorer. Och! Framförallt är det snyggt jobbat av Emma. Tack för din kreativitet.
Tänk dig själv att gå Storgatan upp och få uppleva stämningen, gemenskapen och glädjen att grabbarna gått så långt som till SM-final. Dessutom ska de möta Skellefteå AIK. Det är drömfinalernas drömfinal. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur det kommer att se ut om laget tvingas till en femte och avgörande final. Den halvö som Luleå centrum ligger på kommer att sjunka på grund av allt folk som kommer för att uppleva matchen.
Men jag bor i Eskilstuna. Där är det inte lika kul. Jodå, det är en bra stad att bo i, men det här med idrottsliga framgångar är det tunnsått med. Stadens stolthet handbollslaget GUIF har just förlorat sin sista match för säsongen. Tyvärr! För staden och stadens innevånare hade behövt den framgången. Det är något märkligt med framgång och speciellt med framgång i lagsporter. De betyder inte bara mycket för idrottsmännen och laget. Det betyder även mycket för andan i staden. Framgång föder framgång. När laget i vårt hjärta går bra mår staden bra. Framgång föder också kreativitet och ”jävlar annama”. Det föder en känsla av samhörighet och att allting är möjligt. Eskilstuna behöver just det. De senaste tio åren har det hänt mycket positiva saker i staden. Det enda som saknas just nu är faktiskt just detta. Staden behöver ett lag som tar SM-guld. Då jävlars kommer alla stora företag, alla små företag och alla ideella krafter att samsas för att göra miraklet en gång till.
När GUIF Handboll gör en Luleå Hockey och spelar SM-final är jag säker på att tusentals kommer att samlas på Strömsholmen för att på storbild se matchen. Jag kommer att vara en av dem!
Men!
För att detta inte bara bli ett bortglömt blogginlägg behövs det pengar. Kom igen nu företagare i staden. Stöd Eskilstunas utveckling genom att sponsra GUIF. Det är ett klokt sätt att tjäna pengar på. Ni får uppmärksamhet från era kunder (ni sponsrar ju ett framgångsrikt lag) och tacksamhet från oss som bor i stan. Låt oss boka Strömsholmen för firandet redan nu. Låt Lule-andan komma till Eskils
Om Italien faller, faller alla
En glass på Piazza del Popolo och du räddar välfärden i Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo! Så enkelt han det vara. Huga! Det är inte alltid lika kul att komma till Montecatini Terme. ”Min stad” i Toscana. Om det handlar dagens fundering .
Vi stänger nästa vecka, sade den trevliga tanten där vi brukar köpa glasögon. De stängde ju redan i höstas fick jag veta om skobutiken där jag brukar handla skor. Det gick inte längre för La Coste-butiken. Hotell och Restauranger bommar igen. Till och med enoteken/ vinshoparna saknar kunder och lägger ner sin verksamhet. Det är vår i Italien!
Men egentligen är det ekonomisk november. Det går åt helvete helt enkelt. Alla siffror säger just detta. Till och med vädret är förödande. Det har regnat, regnat, regnat och regnat i över sex veckor i sträck. Vad det innebär för skörden är ännu så länge oklart men vad det betytt för glasskioskerna är det tyvärr lätt att räkna hem. De flesta hade inte ens öppnat trots att det var + 25 grader häromdagen. Och att Italienska folket inte ens dricker vin längre är förödande för landets BNP. Konsumtionen har minskat med 22 % på tio år.
Men något som inte minskar och just därför ökar de sociala verkningarna av den ekonomiska krisen är lyxkonsumtionen. Den minskar inte, tvärtom så ökar den. Det putsades frenetiskt på loggan till Guccis nya butik. Det är det enda som säljer i Italien idag.
Vad är det jag egentligen skriver om är att Europas tredje största ekonomi håller på att gå i en faktisk bankrutt och vi bryr oss inte. Vi sitter fast i permafrostens rike och tror inte att de problem som finns runt om i Medelhavsländerna kommer att drabba oss. Trots att vi dagligen får rapporter om att just detta kommer att ske. Det finns en fördröjningseffekt som vi måste ta till vara och utnyttja.
Vad vi här uppe i den kalla Norden behöver är värme och rekreation. Det får gärna vara kombinerat med kultur, god mat och gott vin. Vad det italienska folket behöver är någon som vill äta den goda glassen, dricka det goda vinet och shoppa lite lagom med väskor och skor. De behöver få i gång det ekonomiska hjulet med mer konsumtion.
Du kan hjälpa dem. Fortfarande har det svenska folket generellt sett en god ekonomi. Vi har fortfarande råd med att resa utomlands. Vi är kända för vår vilja att skapa en välfärd för så många som möjligt. Nu är det dags för lite solidaritet. Åk till Toscana, sätt dig på Piazza del Popolo och ät glass.
Då räddar du faktiskt välfärden i Sverige. Det italienska folket får mer pengar att handla för. De kan köpa våra produkter. Ditt vinglas kommer att främja exporten i Sverige. I stället för att Italienarna ska tigga pengar för att överleva kommer din konsumtion att göra att vi får fler arbeten i Sverige. Det i sin tur innebär ökade skatteintäkter, vilket innebär möjlighet till mer pengar i vård – omsorg – skola.
Utveckla Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo genom köpa en gelate misto. Vi är många som tackar för att du gör det.
retoriker 