Det finns mycket som bekymrar mig i dagens samhälle. En sak är detta med det förtäckta och ”osynliga” yttranderättsförbud som drabbar oliktänkande. Som kulturell aktivist och föreläsare i ämnen som kommunikation och retorik har jag inte alltid lyckats med att vara så politiskt korrekt som det bör förväntas av mig. En man som talar om vikten av att se och respektera varandra bör undvika att ”skoja” om saker och ting som kvinnor i högklackade skor och att män inte läser en manual. Och! Det är smällar jag får ta, de bjuder jag på eftersom jag inte förmår att först och främst agera rätt inom den gällande åsiktskorridoren.

Men! Vi har hamnat i en – enligt mig olycklig situation – om de som sympatiserar med ”fel” politiskt parti inte ska kunna jobba var de vill. Naturligtvis tänker jag på SD i första hand. 13 % av de röstberättigade i Sverige bör inte få jobba i skolan om de båda debattörerna Göran Brante och Maria Wiberg får bestämma. I SvD (27/9) skriver de på Brännpunkt om ”svårt för SD:are att jobba i skolan. De förespråkar inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheterna där de mer eller mindre hävdar att den som sympatiserar med Sverigedemokraterna inte kan arbeta i den svenska skolan. Och då menar de inte bara lärare, utan även ”skolkökspersonal, städpersonal, vaktmästare och skolans administrativa personal”.

Detta har Richard Jomshof aktiv SD:are och SO-lärare reagerat på. Tyvärr förstår jag honom och att den här typen av resonemang slår mot den demokratiska grundvalen i vårt samhälle. Vi må säga att vi har yttrandefrihet, men om vi organiserar oss tillsammans med andra, då kan vi bli av med jobbet.

Berufsverbot = Yrkesförbud! Jag använde mig av det tyska ordet eftersom det låter ännu värre än det svenska. Det var något som drabbade judar i Tyskland under mellankrigstiden och kommunister i Tyskland på 70-talet. Nu förs tydligen debatten om att det ska införas i Sverige år 2014.

1968 svepte en vänstervåg över Sverige. Jag var sexton år och gick på högstadiet. Det var Vietnamkrig och det var självklart för mig att det socialistiska samhället var det samhälle jag ville leva i. För att vara tonåring så hörde jag nog till den skara som följde med i samhällsdebatten. Flera av mina lärare var politiskt aktiva. Jag minns speciellt tre av dem. Den ena – vår rektor – var Högerpartist/ Moderat, den andra var Folkpartist och den tredje tillhörde KFML(r). De finns alla kvar i mitt minne för att de var så bra pedagoger. Ingen av dem försökte dölja att de var politiskt aktiva och ingen av dem försökte få oss att ”rösta” på deras parti. De var ju där för att lära oss Historia, Samhällskunskap och Engelska. De gjorde ett bra jobb och jag är glad över den kunskap de förmedlade till mig.

Vår engelsklärare blev med tiden allt mer extrem i sina åsikter och fick mig att inse att det samhälle som han och hans kamrater förespråkade inte var något för mig. Men han skötte sitt jobb och gjorde en god insats för samhället. Enligt Göran Brante och Maria Wiberg skulle han få jobba vidare eftersom han inte hyste åsikter som dagens SD:are och det är just det som är kärnan i min fundering. Om det nu är rätt att de som röstade på Sverigedemokraterna inte ska få jobba i svensk skola varför ska då inte de som har åsikter vänster om mittfåran få göra det? Är det politiskt korrekt?

Min gamla rektor som anställde en man med en extrem politisk åsikt och som var diametralt motsatt hans egen skulle alltså begå tjänstefel! Jag tycker inte det och det är det som bekymrar mig så mycket. Jag är ingen och kommer aldrig att bli Sverigedemokrat och skulle inte tänka mig att föreläsa/ jobba åt dem.

Men det går inte att komma ifrån att 13% av oss anser att deras åsikter är de rätta och riktiga. Hur skulle det se ut om alla dessa skulle drabbas av ett yrkesförbud? Hur ska vi ha råd med det?

Berufsverbot? Nein Danke!

Ja, så sa hon till mig. Något konfunderad svarade jag – Nej, inte så att jag märkt det! Om det handlar dagens fundering. För, någon minut senare kom ytterligare en kvinna som tittade på mig och undrade om testiklarna blivit mindre!

Som ni säkert förstår var jag på en djurklinik med Wille the dog och det var hans testiklar som var dagens huvudnummer. De hade inte alls krymt och det var lite märkligt. Vi var där p.g.a. en reklamation. Tvärtom syftet med vårt första besök hos veterinären så hade den behandling han fått gett en helt motsatt verkan. Vi hade nämligen beställt en s.k. kemisk kastration, eftersom den kära hunden blivit lite väl pilsk och önskade utföra sexuella handlingar på allt och alla. Dessutom så var han jobbig på promenaden. Det fanns ju så många härliga dofter som han under mycket lång tid var tvungen att njuta av. Vår Wille var inte längre den trevliga sällskapshunden som alla uppskattade.

För två år sedan hade vi gjort samma sak eftersom han även då hamnat i en period där drifterna tagit överhanden. Hunden mådde inte riktigt bra, sov dåligt och var allmänt jagad av sitt behov. Han fick en spruta och på ett par dagar började det verka. Jag hade varit motståndare till att kastrera honom för att jag trodde han skulle bli en loj gammal hund som bara låg och sov, men det blev han inte. Utan drifter var han men fortfarande samma glada och pigga hund. Ett lyckat ingrepp förutom i min plånbok.

Och nu var det dags igen att öppna pluskan (dialektalt ord för plånbok) och betala. Wille the dog hade med sig sin kompis Teddy the small dog (dotter Josefines hund) som skulle få samma behandling. Snabb och bra service gjorde att det gick fort att bli av med pengar och att få hundarna besprutade med det medel som skulle ge dem lindring.

Men inte då! Normalt sett ska den här behandlingen innebära risk för ökad sexualdrift ett par dagar innan kulorna börjar krympa och testiklarna tappar sin form. Det visste vi och reagerade inte den första veckan trots att hundarna var klart förändrade. När vecka två var gången funderade jag om Wille fått Viagra istället för en dos medel för motsatt verkan. Han var totalt odräglig. Teddy som nu var på sitt hunddagis i Stockholm var på de andra hundarna så mycket att han hotades med att bli portad och utslängd. Vad göra?

Kontakt togs med djurkliniken som inte förstod något och till en början inte var beredd att göra något åt saken. Vänta så blir det säkert bra om ett par veckor. Ett sånt besked passade inte mig och när inget hänt på ytterligare en vecka tog jag kontakt för att få kompensation. Det första försöket att vi kunde få lite hundmat gjorde mig inte gladare utan tonen skärptes något. Ansvarig veterinär förstod att de ägde problematiken och vi kom fram till en positiv uppgörelse. Så långt är allt bra men hundarna är fortsatt drabbade och jag går omkring med en linjal för att se om ”kulorna” börjat krympa.

Det har faktiskt gjort att jag blivit påmind om mina egna testiklar och vad en läkare sagt till mig vid ett tillfälle när han undersökte desamma. Han menade att det är lika viktigt för en man att kontrollera sina testiklar regelbundet som för en kvinna att kontrollera sina bröst.

Kvintessensen av dessa rader blir alltså. Är du man bör du kolla om dina kulor börjat krympa. Om så skett. Gå till doktorn!

Ja, så sa hon till mig. Något konfunderad svarade jag – Nej, inte så att jag märkt det! Om det handlar dagens fundering. Någon minut senare kom ytterligare en kvinna som tittade på mig och undrade om testiklarna blivit mindre!

Som ni säkert förstår var jag på en djurklinik med Wille the dog och det var hans testiklar som var dagens huvudnummer. De hade inte alls krymt och det var lite märkligt. Vi var där p.g.a. en reklamation. Tvärtom syftet med vårt första besök hos veterinären så hade den behandling han fått gett en helt motsatt verkan. Vi hade nämligen beställt en s.k. kemisk kastration, eftersom den kära hunden blivit lite väl pilsk och önskade utföra sexuella handlingar på allt och alla. Dessutom så var han jobbig på promenaden. Det fanns ju så många härliga dofter som han under mycket lång tid var tvungen att njuta av. Vår Wille var inte längre den trevliga sällskapshunden som alla uppskattade.

För två år sedan hade vi gjort samma sak eftersom han även då hamnat i en period där drifterna tagit överhanden. Hunden mådde inte riktigt bra, sov dåligt och var allmänt jagad av sitt behov. Han fick en spruta och på ett par dagar började det verka. Jag hade varit motståndare till att kastrera honom för att jag trodde han skulle bli en loj gammal hund som bara låg och sov, men det blev han inte. Utan drifter var han men fortfarande samma glada och pigga hund. Ett lyckat ingrepp förutom i min plånbok.

Och nu var det dags igen att öppna pluskan (dialektalt ord för plånbok) och betala. Wille the dog hade med sig sin kompis Teddy the small dog (dotter Josefines hund) som skulle få samma behandling. Snabb och bra service gjorde att det gick fort att bli av med pengar och att få hundarna besprutade med det medel som skulle ge dem lindring.

Men inte då! Normalt sett ska den här behandlingen innebära risk för ökad sexualdrift ett par dagar innan kulorna börjar krympa och testiklarna tappar sin form. Det visste vi och reagerade inte den första veckan trots att hundarna var klart förändrade. När vecka två var gången funderade jag om Wille fått Viagra istället för en dos medel för motsatt verkan. Han var totalt odräglig. Teddy som nu var på sitt hunddagis i Stockholm var på de andra hundarna så mycket att han hotades med att bli portad och utslängd. Vad göra?

Kontakt togs med djurkliniken som inte förstod något och till en början inte var beredd att göra något åt saken. Vänta så blir det säkert bra om ett par veckor. Ett sånt besked passade inte mig och när inget hänt på ytterligare en vecka tog jag kontakt för att få kompensation. Det första försöket att vi kunde få lite hundmat gjorde mig inte gladare utan tonen skärptes något. Ansvarig veterinär förstod att de ägde problematiken och vi kom fram till en positiv uppgörelse. Så långt är allt bra men hundarna är fortsatt drabbade och jag går omkring med en linjal för att se om ”kulorna” börjat krympa.

Det har faktiskt gjort att jag blivit påmind om mina egna testiklar och vad en läkare sagt till mig vid ett tillfälle när han undersökte desamma. Han menade att det är lika viktigt för en man att kontrollera sina testiklar regelbundet som för en kvinna att kontrollera sina bröst.

Kvintessensen av dessa rader blir alltså. Är du man bör du kolla om dina kulor börjat krympa. Om så skett. Gå till doktorn!

Det kan vara farligt att plocka bär i trädgården. Det är så lätt att bli irriterad och förbannad eller snarare förbannad och irriterad. Nja, nu handlar det inte om avsaknad av vinbär eller stickande krusbärsgrenar. Det handlar om hur vi hanterar språket och hur många debattörer tror att det verbala skriket är det som gör att de tränger igenom mediafiltret och blir hörda.

Som ni säkert förstår tänkte jag på Jenny Bengtsson, förbundsstyrelseledamot i Hotell- och restaurangfacket och vänsterpartistisk riksdagskandidat. Hennes sätt att fördöma Stefan Lövfens inlägg på Facebook angående den tragiska konflikten mellan Israel och Palestina. Hennes kommentar ” ”Stefan Stefan Stefan varför uttrycker du dig som en jävla kossa?” är enligt mig så (förlåt, nu måste jag även ta i mycket för mycket) så jävla knäppt att jag skäms å hennes vägnar. Ja, det satt jag och tänkte på i trädgårdslandet och blev upprörd. Hur kan en person som är fackligt förtroendevald och sitter i en förbundsstyrelse och dessutom riksdagskandidat för Vänsterpartiet uttrycka sig så ogenomtänkt? Är hon helt intelligensbefriad? Eller är hennes formulering något som Vänsterpartiet och Hotell och Restaurangfacket står bakom? Jag blev så upprörd i mina tankar att jag gick in och sedan ut på nätet. Nej! Inga kommentarer från dem att det här var resultatet av en överhettad hjärna. Det är olyckligt tycker jag på många plan. Å ena sidan bör man – enligt mig – inte använda sådana epitet om den person som – enligt många av hennes kamrater i facket och partiet – ska bli landets kommande stadsminister. Å andra sidan anser jag att man faktiskt bör hyfsa språket till en nivå ovanför nämnda epitet.

Och som av en händelse är vi nu inne på en annan formulering som jag irriterad på. Det är det så moderna uttrycket ”jag tänker”, som ofta i en debatt/ intervju åtföljs som en fråga ”vad tänker du om det?”. Alltså, kom igen nu! Att tänka är en sak, att säga något är något helt annat. (Nu får du gärna tycka att jag är mer än lovligt löjlig). Men! Jag anser/ tycker/ hoppas att en person innan hen uttrycker sig om något tänker efter före. När de sedan tänkt efter, vägt argumenten för och mot varandra så uttrycker de en åsikt. Så varför ska de då säga att de tänker? Kan de inte stå för det de säger? Tror de inte på det de uttrycker? Eller är det helt enkelt så att de i de hippa hipsterkretsarna på Södermalm har blivit ett modeord som bör användas så ofta som möjligt för att markera att man är upplyst och införstådd med den rätta koden.

Lägg sedan till det här med åsiktskorridoren som blir allt trängre och trängre. Om du inte tycker och tänker rätt är du ute. Tyvärr känner vi nog alla till personer som föredrar att tystna istället för att bli kallade kossor och andra epitet som vita heterosexuella män.

Det här är alltså tankar som jag tänkt i vårt trädgårdsland idag. Frågan är om jag vågar säga att jag tycker att det är ett olyckligt debattklimat just nu eller ska jag bara tänka det?

Jävlars så spännande! Gång på gång, match efter match/ tal efter tal! Hur ska det gå? Kommer de att klara sig? Blir det straffläggning? Hur kommer de att spela? Vilken taktik/ argument kommer de att använda sig av? Ut med de gamla, in med de nya!

Parallellerna mellan VM i fotboll som i år fått epitetet Copa das Copas (det bästa VM-slutspelet i fotboll någonsin) och supervalåret är lätt att dra. Båda tillställningarna har gått från att vara lite lagom intressanta till att bli bland det häftigaste jag varit med om i fotboll och politik.

Vi har ”lag” som USA och Feministiskt Initiativ. De har funnits där i skuggan utan att lyckas göra allt för stort intryck. Men nu! Wow vilket genombrott! Dock! Så nära men ändå höll det inte in i det sista för fotbollen och om den senaste trenden är korrekt blir det nog samma sak för Fi!

Det finns ”lag” som England och Folkpartiet med en medveten linje och ett rutinerat manskap. De är kunniga, de är bra och de är respekterade men är sällan som bäst när det gäller mest. England åkte ur och trenden för Folkpartiet just nu är att de inte kommer att ”vinna” det här valet heller.

Centerpartiet har ett problem och det är att de är så centrala att de inte syns, inte hörs och inte gör några speciella avtryck. De är tyvärr så profillösa att jag inte kan hitta något lag som de kan jämföras med. Det enda ”lag” som jag ser som en spegling av C är Kristdemokraterna. Vad jag har förstått så finns även de med i valet. De har haft sin dag i Almedalen, men frågan är gjorde de något avtryck? Näh! Bra taktik, bra spelsystem räcker inte om de inte har spelare som kan spela/ förmedla budskapet. Dock har de ju så många fans att de kommer nog att bli inbjudna även till nästa val.

Vänsterpartiet? Ja frågan är ju om det är politiskt korrekt att ställa upp i ett så genomkommersialiserat evenemang som Copa das Copas. Näh, tror inte det! Och faktiskt är det så att jag kommer inte på något lag som de kan jämföras med. Vänsterpartiet finns och de kommer alltid att finnas där för det politiskt korrekta folket. All respekt till dem men det vore ju kul om de kom ut på arenan och lirade lite boll. Politik kan vara kul.

Spanien och Moderaterna är ju regerande mästare. Självgoda, lata och trötta är epitetet som drabbat de spanska spelarna när de gjorde fiasko och liknande adjektiv riktades mot Moderaterna efter deras debacle i EU-valet. Frågan är nu om de orkar och klarar av att studsa tillbaka. Personligen tror jag faktiskt att det inte är helt kört för dem (på gott och ont).

Belgien och Miljöpartiet! Unga lag med mycket kompetens och talang som har haft svårt att riktigt få till det när det gäller som mest. Lägg därtill en något rörig taktik och lite taskigt lagspel så blir det lätt en rödgrön röra som är attraktiv att titta på, men som inte har riktig substans till att vinna de viktiga matcherna. Men i år så! Ja, faktiskt så tror även jag att de kommer att lyckas bättre än vad jag tycker att de ska göra. Det blir spännande att se hur det går.

Så har vi ju klassiska storheter som Tyskland, Socialdemokraterna och Brasilien. Favoriter som bör vinna och som förväntas göra det i val efter val, VM efter VM, men som allt mer sällan gör just det. De har alltid ett mycket kompetent lag med rutinerade spelare på alla positioner med toppar som Müller, Neymar och Lövfen. Ingenting bör kunna gå fel, men som det ofta gör just det. Valet är inte avgjort ej heller VM-finalen. Men det som tidigare presenterats som en lätt match har helt plötsligt blivit en thriller. Lagbygget krackelerar och taktiken verkar inte hålla fullt ut. Matchen är långt ifrån avgjord. Personligen tror jag att det här blir en rysare av sällan skådat slag. De rödgröna må ha ledningen just nu men vi har sett att det kan svänga snabbt i både fotboll och politik.

Sverigedemokraterna då? Ja, det är ännu ett problem för mig i mitt taffliga försök att jämföra fotbollslag och politiska partier men också för det politiska etablissemanget. För att komma undan gör jag det som jag hoppas att de partierna inte gör. Jag negligerar att de finns med i matchen väl medveten om att de gör det. Min förhoppning är att de inte vinner fler matcher/ väljare. Det räcker nu!

Kvintessensen av dagens fundering är nog trots allt att finalen i Valet kommer att stå mellan de regerande mästarna Moderaterna som kommer att ha toppat formen till finalen och de gamla mästarna Socialdemokraterna som slitit hårt på vägen fram till den samma. Sossarna må ha det bättre laget och den smartare taktiken (enligt dem själva) men frågan är om de räcker till. Jag är inte riktigt säker. Tyvärr har de varit i den här situationen tidigare och då inte riktigt räckt ända fram.

När det gäller Copa das Copas tror jag faktiskt på Brasilien och Tyskland. De må ha spelat halvtaskigt och klarat sig på ett par centimeter när, men när finalen börjar står de där. Drömmen vore ju då att det brasilianska folket fick njuta av att deras lag tog hem titeln. Det här VM-et har kostat dem så mycket skattepengar att de är mer än värda att få njuta av segerns sötma.

 Det var ju så det skulle vara. Trodde vi och så levde vi och det är vi stolta över än idag. Ibland hamnar man på platser som betytt mycket i ens liv. Idag gjorde vi det. S. och jag körde förbi vårt första barns dagis. Vi har inte kört förbi där på mycket länge och minnet av den tiden dök upp i mitt minne. Jag sa: – här började vårt liv. Som den kloka kvinna S. är så rättade hon mig inte utan förstod vad jag menade.

Det är många steg som tas i en människas liv men det är få som är så epokgörande som när ens barn börjar på dagis. Baby-tiden är förbi, nu ska det lilla barnet bli en del av det stora samhället så att dess föräldrar kan bidra till den gemensamma välfärden. Så tänkte vi och så stolta vi var när J. no1 fick plats på dagis. Att det låg åtta kilometer från vårt hem, att pappa var den enda med körkort och jobbade alldeles för mycket (för att vi skulle ha råd med vårt lilla hus) och att mamma dessutom var gravid igen förmörkade inte vår glädje.

Vi hade ju blivit ”godkända” som vuxna och ville göra rätt för oss. Vi tyckte inte ens att det var jobbigt, torts att det var det. Rent förbannat jobbigt! Ja, inte för mig med bilen. Men för S. Till dagis gick det ju bra eftersom jag då kunde ställa upp, men hem, huga. Tänk dig själv att under sen eftermiddag hoppa på en redan full buss. Du står där med en stor härlig gravidmage med en trött treårig flicka vid din sida. Du har en barnvagn/ sulky som ska få plats och ett barn som vill komma upp i din famn. Väl framme vid bussens ändhållplats väntar så 1,5 km promenad med två stora backar för mamman och barnet innan de äntligen är hemma. Plussa på med lite dåligt väder och du beundrar de som kämpat sig till hemmets lugna vrå.

Det är den kvinnan som trettio år senare sitter vid min sida och säger ”Vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och jag håller med henne. Med lite perspektiv så var det ju ett enormt slit, det var stress och det slet att vara förälder. Man förväntas vara på topp i jobbet och samtidigt en empatisk förälder som gärna ska hinna vara kärleksfull med sin partner.

Och! Tur är väl det att så många unga människor gör det vi gjorde. Bekräftar sin kärlek till varandra genom att låta ett barn födas. För de borde ju inse vilket slit det innebär, vilket paradigmskifte det är att släppa in ett barn i en levande relation, att dina privata hobbys och intressen är något du kan glömma de kommande 15 åren (och då är du för gammal att ta upp dem igen). De borde ju inse att livet aldrig mer kommer att bli detsamma.

Och tur är väl det. ”vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och det är jag som morfar glad över idag.

Det här är en appel, en vädjan, ett snälla och ett kom igen nu! Till dig som funderar på att ge din röst på endera partiet säger jag, läs igenom partiprogrammet/ valmanifestet innan du bestämmer dig. Till dig som kampanjar för ett annat parti säger jag, läs igenom deras partiprogram!

Det började så bra i morse. Solen sken, fåglarna sjöng och min vän Wille the dog låg lojt på trappen som om han sa – Ta det lugnt du, läs din tidning, drick ditt kaffe, vi hinner ta promenaden senare. Sagt och gjort. Kaffe på bordet, tidningen i handen. Sen var det inte så roligt längre.

SD och Fi går framåt i opionsmätningarna. Och så var den dagen förstörd, eller kanske ändå inte. Istället för att gnälla över obetänksamma människor som inte förstår bättre respekterar jag deras tankar och åsikter. Vi har ju det som kallas demokrati och för mig innebär det bl.a. att det är tillåtet att tänka fritt. Men! Och det är ett stort men! Jag är övertygad om att även de som sympatiserar med ovanstående partier kan tänka om. Genom att läsa vad Fi och SD egentligen tycker och tänker om samhället, vår ekonomi och sättet att ta hand om alla i samhället är jag övertygad om att de skulle ändra mening.

SD till att börja med. Ja, det är väl självklart att de har en knäpp människofientlig politik som ingen tänkande person kan ställa sig bakom säger du kanske nu. De som sympatiserar med SD kan ju inte ha tänkt mycket i sina dar! Jaha, och? Om du nu tycker lite åt det hållet så ställer jag frågan. Varför vänder du då dom ryggen? Det vore väl det lättaste som finns här i världen att förklara för deras sympatisörer hur mycket bättre er politik är. De som vänder ryggen till göder känslan av utanförskap hos SD:s sympatisörer och gör att de går framåt i valet. Min vädjan till er. Ta matchen, ta samtalet, informera, agitera. Tala om för de tvehågsna varför ditt parti har den rätta politiken. Läs ert partiprogram och du har argumenten.

Fi då? Där blir jag faktiskt ännu mer orolig. Jag ber dig, uppmanar dig, träng igenom det feministiska ramverket (som jag respekterar) och läs partiprogrammet. Tyvärr är det ingen rolig läsning. Läs, fundera på deras ekonomiska politik, på deras syn på samhällets uppbyggnad och framför allt deras syn på människan. Det senare är faktiskt det som gjorde att jag själv läste på. Fi anser att barn/ ungdomar i särskola är utsatta för ”strukturell diskriminering” och skall självklart gå i samma klass, få samma undervisning som ”vanliga” ungdomar. Sedan gick jag vidare och läste om deras ekonomiska tankar och även där tog jag mig för huvudet och funderade ”hur tänkte dom där?”.

Och det är ju det som är min vädjan till dig. Läs och fundera på ”hur tänkte dom där?”. Om du då fortfarande anser att de ska få din röst har du min fulla respekt (utifrån demokratiargumentet) men jag är tämligen övertygad om att du kommer att inse att de andra partierna har nog ett bättre program som utvecklar Sverige på bästa möjliga sätt.

Solen skiner, det är snart helg och sen på söndag valdagen. Ut på torget, lyssna, fundera och välj. Det är din och min framtid som står på spel.

Vad Nu? Har han blivit SD-are och ska hoppa på en så enkel, smart och kraftfull metod för att protestera mot den politik som Jimmy Åkesson och hans anhang sprider runt om i Sverige. Om du nu slutar läsa min fundering och istället går ut i den fenomenalt vackra försommardagen tycker jag faktiskt synd om dig. Istället för att reflektera om det kan vara något att fundera över reagerar du med ointresse och nonchalans till de tankar som kanske kan få även dig på andra tankar.

Till att börja med tyckte jag att det här med att vända ryggen till var så smart, genialt och kraftfullt. Sedan tänkte jag en gång till och insåg att det är precis det vi absolut inte ska göra om vi vill demonstrera mot den politik som Sverigedemokraterna står för. NEJ! Jag är ingen anhängare av SD. Det är just därför jag ber dig att sluta med att vända ryggen till. Låt mig förklara vad jag menar.

Till att börja med så gör ni/ de precis det som det tyska etablissemanget gjorde i början på 30-talet. De vände ryggen till och låtsades som om de där brunskjortorna inte existerade. Resultatet av detta bör alla känna till. Just därför skrämmer det mig att i sociala medier se bilder på en f.d. Kommunstyrelseordförande och Riksdagsledamot stå och vända ryggen till vid ett möte/ demonstration mot detsamma. Har denna hen inte utvecklat sin retoriska förmåga bättre efter att ha arbetat i ett stort partis tjänst i över tjugo år att hen inte kan argumentera för sin sak på ett bättre sätt förstår jag att hen är just en f.d. Men tyvärr är hen inte ensam. Intill hen stod ett nuvarande kommunalråd från ett annat parti.

Soran Ismail gör tvärtom. Han förstår, inser och gör det vi alla borde göra. Ta kontakt med de som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Tala med dem, resonera och försök få dem att förstå att deras åsikter kan förändras till något bättre både för dem själva och för samhället i stort. Soran äter lunch med Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund. Själv förklarar han det med ”om jag inte tolererar det intoleranta, då är jag dom”. Istället för att vända ryggen till, sträcker han fram handen och bjuder in till ett samtal. Jag skulle önska att fler gjorde detsamma. Framförallt anser jag att de som arbetar med politik bör göra det. Till det finns det två skäl. Båda är lika uppenbara. I grundläggande konfliktlösning talar man om att för att lösa en konflikt måste man först hitta en nivå där de olika åsikterna kan mötas. Det andra är det demokratiska argumentet.

Vi har en lång tradition av demokrati i vårt land. Med den följer också begreppet mötesfrihet. Och det bör ju säga allt. Det går inte att komma ifrån att Sverigedemokraterna är representerade i vår riksdag. Bara det innebär att de bör kunna få hålla möten utan att störas av motdemonstranter.  De som demonstrerar på det sättet göder ju bara Sverigedemokraterna. De skapar ett vi och dom, där de som inte tänker rätt är paria. Tänk även här en gång till. Det finns många runt om i vårt land som sympatiserar med SD. När de ser hur deras företrädare blir behandlade förstärks ju deras uppfattning om att samhället inte tål att höra sanningen. Det är många politiska kommentatorer som tar upp detta, men det når tydligen inte ut till de andra partiernas högkvarter. Om man värnar demokrati och tror på mötesfrihet bör det gälla alla. Tyvärr tycker jag så och det är därför jag inte vänder ryggen till.

Det vi kallar demokrati idag föddes – enligt legenden – i Aten. De fria männen samlades på torget/agoran för att göra upp om hur staten skulle skötas. De argumenterade med varandra och kom på så sätt fram till beslut. De lyssnade, värderade argumenten och utifrån det skapades det mönster som präglat vårt västerländska samhälle sedan dess. Det är i samtalet förståelse skapas.

Du/de som vänder ryggen till, vänder tyvärr – enligt mig – även ryggen mot den formen av demokrati. Istället vill jag att du ska ta matchen, tala med Sverigedemokraterna och du vinner sympati, inte bara hos den du talar med utan även ifrån dina väljare.

Gör som Soran Ismail och du får min röst!