Jävla idiot! Gå på Clas Ohlson så överlever du!
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Black is death! Jag vill inte men är oändligt rädd”. Och nu gör jag det igen! Den svarta döden är på väg att ta liv igen.
Hur dum får man vara egentligen var temat på det förra och handlade om hur korkat/ naivt / oklokt det är att svartklädd på en svart cykel utan lyse i hög fart ska kunna förvänta sig att bli sedd i höstmörkret.
Idag handlar det om hur enkelt det kan vara att undvika att bli påkörd av ett fordon som i bästa välvilja söker sig fram i mörkret. Gå på Clas Ohlson och utrusta dig med tre små saker om du är cyklist och en liten sak om du är gående.
Med en bra reflex, alternativt en liten lampa kan du som gående känna dig trygg för att de allomstans härskande cyklisterna ska ha en chans att se dig och med rop eller ringklocka påkalla att de är på väg, och att du snabbt som f…n ska flytta på dig. Och du som ser dig som den självutnämnde härskaren i trafiken – ja, just du som cyklar på alla platser du egentligen inte ska cykla på – bör tänka på att livet skulle vara så mycket enklare om du kunde kosta på dig ett belysningskit för 49 kr från ovan nämnda butik. Om du dessutom lyxar till det genom att köpa en fungerande ringklocka så lovar jag att du kommer att komma fram till ditt mål på ett bättre humör. De gående som varken hör/ ser eller förväntar sig att du är på väg kan då flytta på sig i god tid så att du inte behöver sakta ner.
Jävla idiot är ett hårt uttryck som ingen bör använda om någon annan människa. Men det kom farande ur min mun häromkvällen. Jag promenerade över det mörklagda Fristadstorget i Eskilstuna när en cyklist – som sket i cykelförbudet – kom farande och höll på att köra på mig. Det handlade om centimetrar innan jag hann kasta mig åt sidan, och i morse så hörde jag inte att det kom en cykel i mörkret bakom mig och samma sak hade kunnat upprepas eftersom det var en man med mycket hög fart på sin cykel. Och! Både du och jag kan berätta fler liknande historier. Det är därför det berör mig så mycket.
Varför gör di på detta viset!!! Astrid Lindgrens klassiska uttryck formulerar det jag tänker. Om de nu som ser sig som det självklara ljuset i sin tillvaro, så kunde de väl tänka lite mer på sig själva. Då skulle inte mörkret vara så mörkt längre. De som känner sig upphöljda över oss vanliga dödliga skulle kosta på sig belysningar på sina cyklar och ringklockor så att de både syns och hörs. Då skulle vi alla må mycket bättre och tänk på hur mycket pengar vi skulle kunna spara på onödiga sjukhuskostnader och sjukskrivningar.
Ja, där kom jag på det! Det parti som lovar att alla invånare i Eskilstuna ska få utrusta sin cykel så att de både syns och hörs kommer att få min röst i valet 14 – 9 – 14.
För är det inte sossarna som sjunger ”tillsammans stiga vi mot ljuset”?. Ja tack, säger jag!
”Fast tvärtom”!
Eller när fel blir rätt trots att det är fel handlar dagens fundering.
Jävlars jag har gjort fel och eftersom det är publicerat på nätet är det ett fel som förblir just fel i alla tider. Eller! Kanske jag kan göra något åt det? En pudel!
Så mina vänner här kommer den. Pudeln som gör att jag krälar i stoftet och ber om ursäkt att jag – som så många andra – fått saker och ting om bakfoten. ”Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit, fast tvärtom” är det korrekta uttrycket som jag – oh förtappade – råkade förvanska och skrev ett blogginlägg inlägg om för länge sedan. Det handlade om BiB-vin och jag påpekade det olyckliga i att förtära hälsovådliga kemiska substanser. För att hitta en fyndig rubrik skrev jag bara den första delen och uteslöt ”fast tvärtom”!
Men nu är det då en filosofisk fråga om det är rätt att skriva att det blev fel utan att helt förringa sig själv och det innehåll som just det blogginlägget handlade om. Eller är det rätt och riktigt? Personligen tycker jag att det är olyckligt men förlåtligt att man ibland kan göra små fel som i sig inte tar bort det viktiga, budskapet i det man säger.
Och det är här det här med att vara PK (politiskt korrekt) kommer in. Det finns människor därute som är beredda att bildlikt tala bränna Hanne Kjöller på bål för att hon i sin nyutkomna bok har med ett mindre antal felaktigheter. Hon förmedlar en tes som inte passar den PK-maffia som finns i den Mediala världen. Även jag har fått mina smäller när jag inför politiskt rättroende uttryckt tankar som inte var helt godkända som ”jag tycker att det är snyggt med kvinnor som kan gå i högklackade skor”. Det må låta som en löjlig kommentar och var menat som ett litet skämt, men jävlar i mig, den sentensen visade mitt förakt för kvinnor och det jämställda samhället. Huga! Näh, jag fick inte stryk, det hade varit för subtilt. Istället blev jag osynliggjord och ett intet.
Och det är här konklusionen kommer in. Jag är inte perfekt! Du är inte perfekt! Det finns ingen som är så perfekt att man alltid tänker och agerar rätt och riktigt. Just därför måste vi inse det och tänker på vad den gode William Shakespeare anser ”om ni överser med de ord som ramlar snett blir jag kanske bra till slut så kläm nu i med bravorop och applåder om ni känner att jag mött er här som vänner”. För när man är vän överser man gärna med de små futiliteter som en kamrat kan häva ur sig. Det är ju det som är vänskap.
Säg vad du tycker, säg vad du tänker! ”Låt inte dom jävlarna få dig ner på knä” för på så sätt kan du förändra världen. Våga tro att vi vill lyssna för det är precis det vi vill!
(Ps. Jo, jag vet att jag formulerade om Pucks ord från En midsommarnattsdröm lite grann, och naturligtvis ber jag om ursäkt även för det. Det vill säga om det stör dig så mycket att du kräver en ursäkt. Ni andra har säkert överseende med den medvetna felskrivningen. Ds)
Om den svåra konsten att njuta!
Det går bra nu! Riktigt, riktigt bra! Det har nog aldrig gått så bra tidigare och ändå brukar det faktiskt gå ganska så bra, ganska så ofta. Men! Ändå! ……………..! Det är inte så lätt att njuta och bejaka när det går bra. Varför är det på detta viset? Om det handlar dagens fundering.
Som många av er vet så jobbar jag som föreläsare och pedagog. Mitt arbete består i att åka runt och tala/ha kurs i ämnen som Retorik – Pedagogik – Organisationsutveckling. Det har jag gjort på deltid sedan 1987 och på heltid sedan ett par år. Och! Jag älskar mitt jobb. Det må verka fånigt att en gammal man skriver sådana ord om ett arbete, men så är det faktiskt! Det ger så mycket på alla de sätt du kan tänka dig. Jag får träffa många spännande människor, jag reser mycket och ibland så får jag en positiv ekonomisk effekt av det också. Men! Ändå! ………….
Är det Jantelagen som gör att jag idag trots att jag sitter ensam på mitt kontor inte vågar/ orkar vara stolt över att höstens arbete har gått så bra? Eller är det bara jag som är löjlig? Dessvärre tror jag att min onödigt låga självkänsla inte är ovanlig. Det är många som skulle må så mycket bättre om de tillät sig själva att göra just detta. Och det finns pengar att tjäna om vi kunde skapa ett samhälle där det var legitimt, rätt och riktigt att våga njuta när det går bra de stunder i livet som det gör just det.
Härom vecka skrev jag ett blogginlägg om det magiska ordet ”kanske” och att man skulle träna sig på att säga till sig själv ”Vad jag är bra”. Om ett par veckor åker jag till Luleå för att föreläsa om det personliga varumärket. Den föreläsningen kommer att handlar om att njuta av att man blivit den man blev, men också få lyssnarna att inse att det är bara början. Din framtid och ditt personliga varumärke skapar du själv genom att inse att du kan göra det. Lär dig sedan av hur företag som Apple, Coca Cola, MAX och Adidas m.fl. bygger upp sina varumärken. Se och inspireras, jobba sedan för att nå ditt mål. När du ”svettas” för att nå ett bestämt mål kommer två saker att ske. Det ena är att du kommer att lyckas (jo, det kan ta tid, men till slut så). Det andra är att du kommer att trivas med att göra det. Det är kul att jobba med att förverkliga sina drömmar.
Men! För att du ska lyckas ska du tänka på två andra saker. Det ena är att du måste inse att dygnet inte har trettio timmar. Stanna upp ibland. Njut av att du ännu inte nått målet. Ta en promenad ut i naturen, träffa kompisar och umgås med familjen. Tappa inte bort dagen för morgondagen. Om du inte stannar upp och vilar ibland kommer du att vara utbränd när du når det mål du satte upp. Är det värt det? Det andra är att du ska bejaka dina framsteg. Våga berätta för andra att du har lyckats och att du tycker att du är bra. Våga skryta över dig själv! För då uppstår en magisk reaktion i ditt inre. Din själ/ditt vara hör dig säga att du är stolt över din prestation. Dina ord blir som endorfin för kroppen och du mår bra.
Det är alltså enkelt att njuta och bejaka sig själv. Det är ju bara att göra det. Gör det du också! Ju fler vi är som vågar vara stolta, desto lägre skatt behöver Fredrik Lövfen och Stefan Reinfeldt ta ut av oss. När du njuter av ditt liv så mår världen omkring dig så mycket bättre.
Natten är dagens mor även i affärer
Häromdagen fick jag veta att en entreprenör som satsat på en lokal annonstidning gått i konkurs. Synd tänkte jag eftersom tidningen både var spännande att läsa och precis lika spännande se på med sin läckra layout. Men det är väl sånt som händer tänkte jag och tyckte synd om han som satsat tid och pengar på ett projekt som inte lyckats.
Imorse fick jag ett mejl där det stod ”Företaget har gått i konkurs och det är inte säkert att du får några pengar”. Och nu var det inte lika roligt längre. som underleverantör till ett mycket stort konferens/eventföretag stod jag nu inför ett faktum som smärtade på plånbok och självkänsla. Om det handlar dagens fundering.
Man måste våga för att vinna! Och. I USA är det snudd på en merit att ha gått i konkurs. Organisationen Företagarna åker runt med en föreläsningsserie under namnet ”Misstagens mästare”. Syftet är naturligtvis att påvisa det självklara. Det är inte alltid fel på affärsidén eller dig själv om det inte lyckas och att även de framgångsrika någon gång har misslyckats. Ge inte upp och för eller senare kommer du att lyckas. Och jag tror mycket på det. Det ligger en enorm kraft i den positiva tanken och att man ska söka se det positiva i det som kan kännas tungt.
Det finns en berättelse om Tomas Edison som säger mycket. I december 1914 ödelade en eldsvåda hans laboratorium. Stora delar av hans livsverk försvann i lågorna. Han var 67 år gammal och familjen var orolig för att han skulle knäckas av förlusten av sitt laboratorium. Men istället samlade han dem nästa morgon och sa – ”Förstörelse är inte enbart av ondo. Se alla våra misstag har brunnit up. Nu kan vi börja på nytt”.
Tre veckor senare kunde Edison leverera den första fonografen.
Jag har inte gått i konkurs, ej heller har mitt kontor brunnit ner så mig kan det väl inte vara synd om? Näh! Egentligen inte men en stor del av budgeterade intäkter för hösten är – med stor sannolikhet – borta och det ger ett stort hål i företagets kassa. Och det är inte synd om mig, men jävlars vad jobbigt det känns. All lust till att jobba framåt försvinner och det i sin tur innebär att jag tycker att jag är knäpp, vilket i sin tur innebär att jag dubbelbestraffar mig själv. Det gör ont just för att jag inte gjort något fel utan att det beror en ekonomisk eldsvåda i ett företag som anlitat mig. Så lite knäckande kan ni väl förstå att det känns. Men ..
Jag hoppas att entreprenören bakom tidningen ”Smile” får tillbaka sitt leende och lusten att starta något nytt. Jag hoppas att min tilltro till min förmåga att föreläsa på ett sätt så att man får betalt kommer tillbaka och att konjunkturen vänder. Och som vi alla vet så är ”Natten, dagens mor” därför gäller det att se framåt.
Solen skiner och jag ska nu ta en promenad i det vackra höstvädret. Sedan ska jag göra en Tomas Edison och börja på nytt.
Det magiska ordet ”kanske”!
Ibland är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv och att man är den man blev. För många är självkänslan så låg att det på sikt leder till allvarliga sjukdomar. ”Eftersom allt är hopplöst varför ska jag då hoppa” var det en ung man sa till mig när vi talade om framtiden. Om det handlar dagens fundering.
Mental träning, Mindfullness och KBT är alla en form av omprogrammering av en persons tankar och i nästa läge även handlingar. Så här beskrivs t.ex. KBT ” kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi. KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.
Men idag handlar det om ordet ”kanske”. Som många av er vet så arbetar jag med att hjälpa människor att upptäcka hur bra, spännande och intressanta de är i en talar-/ledar-/pedagogsituation. Lägg därtill att jag arbetat med teater i över fyrtio år. Det innebär att jag sett människor som har utvecklats enormt när de upptäckt sin förmåga att kunna tala/ agera så att de blir lyssnade till. Men också sett processen, vägen dit och den sårbarhet som finns inom oss alla. Enligt mig så är rädsla det största hindret för utveckling. Rädslan förlamar individen, men också de organisationer och företag de verkar inom. Rädslan gör att man inte vågar prova nya saker och hämmar kreativitet. Det är därför vi måste lära oss att medvetet använda ordet ”kanske”.
Kroppsspråk är något som talibanska retoriker (som t.ex. Göran Hägg) hävdar att inte finns. Det primära och det enda (enligt honom) som existerar är hur vi kommunicerar med varandra genom orden. Löjligt, falskt och rent av knäppt är min syn på sådana dumheter. Självklart existerar något som i vardaglig form kallas kroppsspråk. Vårt sätt att säga det vi säger förstärker budskapet. Det hjälper oss att nå ut, men också kan det vara förödande om det inte är i harmoni med det man säger. Som regissör vet jag mycket väl var en skådespelare ska stå på scen för att ordet ska få största möjliga verkan och som retoriker lär jag ut den enkla men smarta metoden som alla tränade skådespelare behärskar. Det är när mina kursdeltagare får – helt i enlighet med KBT-metoden – får praktiskt prova på hur de ska göra entré, hur de ska agera och hur de ska använda rösten som undret sker. De upptäcker att det fungerar, de upptäcker att de gör rätt och de ger sig själva den självkänsla de så länge längtat efter.
Men! Trots att de nu lärt sig tekniken och är medvetna om hur de ska göra för att lyckas är det inte så lätt. Det är en sak att träna, en helt annan sak att göra det på riktigt! Och! Det är här ordet ”kanske” kommer in. Ditt sätt att säga saker och ditt sätt att agera påverkar andra, men lika mycket dig själv. Som ett led i min mentala förberedelse inför en föreläsning talar jag faktiskt ofta högt för mig själv. Som en trigger ställer jag mig med stolt hållning och öppet kroppsspråk – gärna framför en spegel – och säger ”Vad jag är bra” och lägger sedan till det magiska ordet ”kanske”. Sedan går jag ut på scenen och vet att jag är så förberedd att om det bara hänger på mig så blir det en lyckad föreläsning.
Men varför ska man då överhuvudtaget använda ”kanske”? Ja, till det finns det säkert många förklaringar. För mig är det den där lilla säkerhetsventilen. Den som gör att jag vet att allt i livet hänger på den kommunikation jag får uppleva med andra människor ger resultatet. Och det finns en sanning i det anglosaxiska uttrycket ”you can’t win them all”. Men jag duger i alla fall i mina ögon och det räcker långt.
Så kära du! Gå fram till närmsta spegel. Ställ dig framför den med en stolt hållning och ett öppet kroppsspråk. Se dig själv i den och hör när du säger ”Vad jag är bra”!
Det räcker långt och om det ska jag tala om ett par veckor i Luleå under rubriken ”Bygg ditt egna varumärke”. Målgruppen kommer att vara unga arbetslösa som på ett eller annat sätt fastnat i det som mycket snabbt kan leda till ett utanförskap. Till dem kommer mitt budskap vara att om de vill förändra världen måste börja med att våga och orka förändra sig själva. Ett snabbt och säkert sätt att göra det på är att inse metoder som Mental träning, Mindfullness och KBT inte är något löjligt flummigt utan ett sätt att hjälpa sig själv ur en mental svacka.
Den dag du tror på dig själv tror även andra på dig. Våga säga ”Vad jag är bra” och du blir just det säger en som vet.
Sälj din själ och det må gå dig väl!
Nej, nu är han väl ute och cyklar i alla fall! Så tänker du kanske när du läser rubriken och det är precis så jag vill att du ska reagera. Men! Tänk nu efter en gång till och läs igenom dagens fundering så ska du se att det ligger något i det hela. Om du håller med får du gärna kommentera, om inte blir jag ännu gladare om du kommenterar det hela.
Jag arbetar med retorik och att med den Aristotelesiska metodiken påvisa för mina kursdeltagare hur bra de är i konsten att tala så att andra vill lyssna. Det har jag gjort i snart tjugofem år och innan dess/ parallellt jobbade jag med undervisa i och regissera teater. Det gör att jag hela mitt arbetsliv ägnat mig åt att studera hur människor beter sig när de är på en scen för att undervisa, påverka eller underhålla.
Och! Javisst är jag kritisk, rent förbannat kritisk. Ibland, och mycket sällan. Istället är jag i grunden mycket positiv och uppskattar talare som vill tala, vill informera, vill underhålla. De talare som bjuder på sig själva, de som visar att det är jag som tycker så här. De talare som bjuder på sin själ i sin strävan att nå ut uppskattar jag mycket.
Men! De talare som tror att de bara kan ställa sig upp och snacka utan att vara förberedda, som inte bryr sig om vilka lyssnarna är och anpassar informationen efter dem uppskattar jag efter förtjänst. Det vill säga inte alls. De borde skämmas och snarast gå på kurs i hur man umgås med andra människor. Jag skräms över alla kvinnor och män som tror att det räcker med att se dem för att vi ska tycka att det är intressant att lyssna. Och jag tycker faktiskt att det är snudd på oanständigt att de inte använder sin röst så att de hörs alternativt använder mikrofon så att vi förmås att lyssna till vad de faktiskt säger.
Dessutom! Jag är även lätt förvånad över den omedvetenhet som många företag, kommuner och organisationer visar inför detta faktum. I samtal med en högt uppsatt direktör fick jag veta att det inte var så intressant om cheferna i hens organisation var intressanta att lyssna till (!). Inte ens Marknadsansvarige ansågs behöva fortbildning i ämnet. Jag sade inte att det var bl.a. just på grund av att jag lyssnat till densamme som ämnet togs upp.
Men! ”Sälj din själv och det må gå dig väl” är min absoluta utgångspunkt för mitt arbete med retorik. Det är faktiskt enkelt att tala, alla lyssnare är i grunden positiva. När vi känner att du (som talar) verkligen vill nå oss, då vill vi lyssna. När vi upplever att du är väl förberedd och vet vad du talar om, då vill vi lyssna. Och när du bjuder på dig själv, din personlighet, din själ, då älskar vi att lyssna till dig.
Förra veckan var jag på en härlig utomhuskonsert på KTH Stockholm. Jag hade nöjet att lyssna till Operahögskolans masterelever som sjöng. En av sångerna var Habaneran ur Carmen. Den framfördes av en vacker ung kvinna i röd klänning (som sig bör). Hon sjöng så vackert, hon sjöng så tonsäkert och hon sjöng så rätt att det faktiskt blev lite tråkigt. Varför? Jo, hon hade inte satt sig in i vad sången/ texten handlade om. Hon berättade inte den tragiska historien utan hon sjöng bara. Jag har hört den ”berättas” och då blir det en enorm upplevelse. Hon lade – enligt mig – inte in sin själ. Hon bjöd på ett utomordentligt och tjusigt framträdande som hade kunnat vara ännu bättre.
Igår repeterade jag med mitt teatersällskap. De tränade på att läsa och tolka dikter. Och! De var bra, en del av dem riktigt bra. Men när de med viss hjälp insåg vad texten egentligen handlade om och hur de skulle kunna applicera budskapet på deras egen värld blev det mästarklass. De bjöd på sin själ och det gick dem så väl att de njöt av att ha blivit lyssnade till. Det tog dem kanske tio minuter att förbereda sig för att hitta formen för budskapet. Tänk om alla de som inte insett hur bra de kan bli om även de förberedde sig i tio minuter innan de ställde sig upp och tog ordet. så mycket intressantare, lärorikare och roligare det hade varit att få nöjet att lyssna till dem.
Idag är jag lycklig!
Solen bryter snart igenom molnen och min vän Wille the dog ligger på trappan. Han mår gott av att ligga och kolla in de som går förbi vår trädgård. Lika bra mår jag när jag sitter framför datorn och skriver dessa rader. Vi är vänner som mår gott av varandras närhet trots att han ligger ute och jag sitter inne.
”Idag är jag lycklig” är fyra små ord som innehåller mycket och som i sitt pregnanta påstående kan verka provocerande. Om detta handlar dagens fundering.
Får man vara lycklig och om man är det, är det då tillåtet att säga det högt? Ja, självklart är det självklara svaret. Men! Tänk efter en stund till och det är inte längre lika enkelt. Den förhatliga Jantelagen finns fortfarande i vår närhet och det är faktiskt en av orsakerna till att jag mår så gott.
Du har det bra du! Du reser, ser nya och vackra platser, träffar ständigt nya och spännande människor, du får uppmärksamhet och en massa ”cred” för att folk tycker att du är duktig. Kom igen nu, varför är du deppig och känner dig ensam och övergiven? Ja, så säger folk i min omgivning stundtals till mig när livet inte är på topp. Och! De har rätt! Jag har det bra, jag reser mycket, ser nya och spännande platser, träffar spännande människor och får uppskattning för mitt arbete och för att jag är den jag är. Ändock är det så att jag ibland känner mig rätt ensam och lätt övergiven. Och. Det är faktiskt en av orsakerna till att jag idag är lycklig.
Wille the dog är en hund och inget ont om honom, men han har vissa intellektuella brister och det här med filosofiska samtal är inget för honom. Sen så vet han inget om hur det är att jobba på det sätt som jag gör. Han har ingen aning om hur det känns att sätta sig och köra iväg ner till Småland i fyra – fem timmar, sedan föreläsa i fyra timmar för att sedan köra fyra – fem timmar hem igen. Han förstår inte att det finns en sanning att man kan vakna på ett hotell och först inte riktigt förstå var man är och varför man är där. Han vet ingenting om att sitta och vänta på att telefonen ska ringa, och att den stundtals inte alls ringer så ofta som du tycker att den ska göra. Men det finns folk som vet hur det är och det är faktiskt därför jag är lycklig idag.
Igår presenterade jag och ett par kamrater/ kollegor/ vänner ett nytt spännande koncept. Vi kallar det ”NioVi tillsammans”. Det är så spännande att jag tycker att du ska gå in på http://eskilstunakvalitet.just.nu för att få veta mer. Men kort sagt är vi nio erfarna entreprenörer som tillsammans har en stor kompetens och enorm erfarenhet av konferenser, utbildningar och event. Så söker du en Moderator, en Underhållare eller en Föreläsare/ Inspiratör tycker jag att du ska ta kontakt med oss. Vi är faktiskt vad vi lovar. Kvalitet från Eskilstuna. Och det är en av orsakerna till att jag är lycklig idag.
Vi är ett litet nätverk som har börjat samarbeta. Vi har alla känt till varandra i många år men det har bara blivit att vi hälsat och i bästa fall ätit lunch tillsammans. Men betydligt oftare har vi suttit var och en på sitt håll och försökt vara kreativa. Vi har inte haft någon att dryfta de där andra sidorna av vårt arbete, för de man talar med ser hellre de positiva sidorna och tycker att man bara gnäller när man säger att allt inte är guld som glimmar. Nu har vi snudd på fått arbetskamrater och det absolut bästa är att vi tillsammans kan växa varandra.
Vårt nätverk av kunder och uppdragsgivare är stort och mångfacetterat. Nu har vi tagit varandra i hand och sagt att vi ska hjälpa varandra med marknadsföringen. Vi kommer inte att behöva någon talar/ artistförmedling som förmedlar uppdrag. Nu kan vi göra det själva.
Den här idén om att hitta ”lämpliga” personer att samarbeta med har jag haft i många år. Nu är den verklig. Det är därför jag idag bloggade om att ”Idag är jag lycklig”!
Klotter, tomglas och omogna äpplen!
Som hundägare ser jag mycket på våra rundor i kvarteren där vi går. Det var fredag igår och det kan jag med god säkerhet veta genom att titta på de trasiga ölflaskorna, de kastade ölburkarna och de tomma cigarettaskarna som garnerar gatan. Det är något som jag ofta ser på lördag- och söndagsmornar. Som gammal sur gubbe är det lätt att förbanna och redan på morgonen ha nöjet att bli sur på det som händer i vår stad. Men det vill jag inte bli. Istället försöker jag se på det med andra ögon. Det positiva med detta är ju att de som gjort det fått sig en hälsobringande promenad samtidigt som de inmundigade/inhalerade de mindre hälsosamma gifterna.
Och i morse kunde jag konstatera att, nu får inte ens de unga träden i Kronskogen vara ifred. Det som igår var livskraftiga unga björkar var nu neddragna och spärrade stigen. Trist, tråkigt eller kanske vi ska se det som att skolan har börjat och eleverna måste på gymnastiken springa/lufsa/ gå motionsslingan runt. För om vi ser det på det sättet är det väl inget att några träd förstörs, eftersom de som gjorde det fick lite frisk luft och motion när de gjorde det. Intet ont som inte har något gott i sig.
Jag bor i ett vackert gammalt villaområde med härliga äppelträd. Min granne har ett väldigt speciellt placerat träd som är mycket lockande för de som går förbi. Äpplena är dessutom stora och ser onekligen goda ut. Du förstår säkert vad det innebär. Folk vill plocka och eftersom allt mitt är ditt, så gör de just det. Och även här finns det positiva saker att uppmärksamma. För att nå träden får de utföra Friskis och Svettis-liknande rörelser och sträcka på kroppen och det är ju bra i sig. Problemet är bara att de är så omogna att de mycket snabbt slängs på gatan. Samtidigt som det sker så har vi ca. 7 m därifrån ett träd som ger massor med frukt och som vi inte tar hand om. Varje år kommer det någon förbi och frågar om de kan få plocka lite äpplen och varje år tar vi tacksamt emot deras förfrågan med ett – varsågod!
Och så var det Klottret! Varför ska vi se på klotter som något klandervärt. Att det kostar miljoner att sanera är väl inte det väsentliga. Det primära är ju att de som utfört den konstnärliga handlingen ofta – inte alltid – både utvecklat sin kreativa och sin fysiska förmåga. Härligt! Efter att ha sprungit i skogen togs cykeln ner till stadens centrum. En av de fastigheter jag passerade har en massiv häck på ca 8 – 10 m upp mot gaveln. Och! Det var säkert tänkt som att den skulle rama in kvällen/ nattens klotter på ett vackert sätt. Men! Det olyckliga är att den som gjorde det inte borde ha gjort det så stort och så fult. Alltså, det finns graffiti och så finns det klotter. Huvaligen! Dock det positiva är naturligtvis den kreativitet som inspirerat till verket och att den som gjorde det måste förutom att ha fått skrapsår även fått en behövlig work out. (hoppas ni förstår skämtet).
Jag är faktiskt seriös i min fundering, men det räcker inte. Jag blir bara förbannad och ledsen. Naturligtvis är det inte mitt fel att andra gör det! Eller? Det är det visst det! Personligen har jag en stor skuld i det hela. Jag är 60+ och dessutom har jag arbetat som lärare i över trettio år. Det är vi, vår generation som på sätt och viss lagt grunden till den värdegrund vi i realiteten lever i idag. Inte den värdegrund som vi med ord bejakar utan den som vi de facto lever efter. Det är genom våra handlingar eller snarare brist på handling som framkallat det samhälle vi har idag. Och! Jag skäms!
Om vi slutade att inte se, inte säga något och inte ifrågasätta när andra gör förstör vår gemensamma egendom skulle vi skapa ett bättre samhälle. Men! Frågan är om du vågar göra det. Jag vågar och får skit för det, men det tycker jag att det är värt!
I väntan på ……
När ska de komma? Hantverkarna alltså! Det sägs att det finns ingenting om väntans tider. Och, för den som väntar är det ett frustrerande uttryck. För det är ju det som gör att du sitter där och inte kommer igång med något. Du vet ju inte när de kommer och kan därför inte heller planera dagen och dess göranden. M.a.o. man sitter där och kan inte så mycket annat.
Jo, det går visst att göra något säger nu någon besserwisser. Du t.ex. skriver ju ner dina funderingar. Nöj dig med det lilla! Vad vinner du på att sitta och hetsa upp dig för något så oviktigt. De har ju meddelat att de kommer att komma. Ta det lugnt – ta en TOY!
Men! Det är bara det att det påståendet stressar än mer. Jag vet ju hur knäppt det är att stressa upp mig för något jag inte kan styra. Alltså blir hela situationen en intressant form av dubbelsbestraffning av sig själv. Gränsen för hur dum man får vara för sig själv är klart överskriden och det är då det händer.
Nej, inte att hantverkarna kommer utan att jag inser det knäppa i att stressandet och kan koppla av. Det är nu jag börjar tänka på ”I väntan på Godot” och en solig eftermiddag utanför Koskenkorva i Finland på 70-talet. På väg hem från en tripp till Helsingfors stod jag och liftade vid landsvägen. Det var hett och det kom nästan inga bilar. Framför allt var det inga bilar som stannade för att ta upp en ensam liftare. Vattnet tog slut och jag började må dåligt av att stå där i solen. Men vänta nu. En bil stannade en bit ifrån mig. Äntligen!Nej! Istället för att ta upp en liftare släpptes en annan ut. Kris! Det är svårare för två män att få lift än en.
Den nye kamraten var en student från Schweiz och vi började tala med varandra om livet och våra intressen. Båda var vi intresserade av teater och det var då vi fick vår i vårt tycke så briljanta idé. Om en bil stannade skulle vi gå fram och fråga om hon/hen/han var Godot? Om svaret var nej skulle vi tacka för intresset och fortsätta vår väntan. Vi tyckte själva att vi var både smarta och kreativa så när en bil äntligen stannade gjorde vi just det också. Det var inte många finska bilister på 70-talet som en varm julidag ska komma att tänka på en pjäs av Samuel Beckett. Vi var tvungna stanna. Kossorna på andra sidan vägen undrade vad vi höll på med. Mitt huvud likaså, avsaknad av vatten och solskenet gjorde att jag fick solstygn och var tvungen att lägga mig i diket.
Och det var då det hände! En god människa stannade och undrade hur det var och om han kunde hjälpa till. Vi frågade inte ens om han var Godot, han gjorde ju en god gärning och det räckte för oss. Och ser man på, det är nu det händer. Det ringer på dörren, hantverkarna är här och jag har ju inte ens hunnit stressa upp mig för att de inte kommer.
Istället har jag fått tillfälle att filosofera över livet och i minnet gå tillbaka till ett möte mitt i skogen mitt i Finland. Det är nu mer än fyrtio år sedan det hände och jag kommer ihåg vårt möte och samtal. Det hade jag inte gjort om jag inte varit med om detta med
I väntan på ….
Tack för det bäste hantverkare.
Vi har slitit hela året och nu har vi förlorat allt!
En liten blänkare i SvD den 26 juli 2013 låter oss veta att Jean-Louise Moissenet i Beaune liksom många vinbönder i Bourgogne har drabbats av stora skador när området härjades av hagelstormar. Samtidigt har Eskilstunakuriren ett reportage om spannmålsbönderna i Mälardalen ser sin skörd torka bort. Lägg där till ett samtal med en statlig tjänsteman som inte riktigt förstår villkoren för en företagare så har vi ämnet för dagens reflektion.
”- Du kan väl få någon form av avgångsvederlag om du behöver det! För staten går väl in och tar hand om det tills du får pension”. Det var inte med illvilja eller ironi han sade det här till mig. Vi var två halvgamla män som talade om när det är den rätta tiden för att gå i pension. Han har alltid varit statligt anställd och i den verksamhet han arbetat är det numera mycket vanligt att de anställda erbjuds mycket förmånliga villkor om de är villiga att gå i förtida pension. Och vi är ju många som tänker utifrån den verklighet vi själva lever i så jag förstår honom på sätt och vis. Jag har ju själv varit anställd och haft den stora lyckan av att känna trygghet i att ha ett jobb att gå till och en lön som anlänt i slutet av varje månad.
Men det har inte Jean-Louise Moissenet, spannmålsbönderna i Mälardalen eller vi som försörjer oss som egna företagare. Vi satsar pengar, arbetstid och framför allt framtidstro på att det vi sår kommer vi också att få skörda. Det skyddsnät som finns är dyra försäkringar som inte alla anser sig ha råd att betala. Och ändå kan jag tycka att det bästa som hänt mig i mitt arbetsliv var när jag startade mitt företag för tjugosex år sedan.
Som man sår får man skörda! Ett talesätt som har en stor sanning i sig, men också är totalt fel. Ibland kan det gå åt helvete i alla fall. Då gäller det att ha ”is i magen” och så mycket pengar att man kan överleva till nästa skördetillfälle. Därför kostar vi också mer pengar än motsvarande kommunala verksamheter som kan balansera eventuella nedgångar på ett helt annat sätt.
Det finns mycket kunskap i Bibeln om man bara är öppen nog att ta den till sig. Ett annat talesätt som man kan finna där är resonemanget om att efter sju goda år kommer det sju magra. Idag är jag glad över att jag tänkte på det under de goda nu när lågkonjunkturen vägrar släppa sitt grepp. Jag har lagt undan i ladorna och än finns det gröda kvar. Det är skönt för det ger mig en känsla av trygghet. Men inte för mycket! Jag anser nämligen att för mycket trygghet är kontraproduktivt och är förödande för kreativitet och engagemang.
Jag är i grunden socialist (dock inte politiskt korrekt) och är för privat verksamhet. Jag anser att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi var fler som sysselsatte oss genom egna företag. Och orsaken till just detta är trygghet. Jag anser att det finns en stor förväntan hos många att samhället/staten/kommunen ska ta hand om oss från vaggan till graven och den känslan av trygghet passiviserar oss. Vi gör vad vi ska och det kan räcka med det. Och! Det är verkligen helt OK för mig, men det är bara det att de då missar så mycket lycka, glädje och stolthet.
För det är just kicken av att ha fått utföra ett lyckat uppdrag som förutom de ekonomiska fördelarna ger så mycket mer. Det är kärlek, tacksamhet, uppmärksamhet och så oändligt mycket mer. Den belöningen är så stor att jag längtar att få börja arbeta igen efter semestern. Som föreläsare är det korta ledtider och den första månaden handlar om att ringa runt och ta kontakt. Påminna gamla kunder och försöka intressera nya.
Jag får börja med att så för att få skörda för även om det förra året var drabbat av en ekonomisk kris. På samma sätt är jag övertygad om att vinbönderna i Bourgogne och spannmålsbönderna i Mälardalen kommer att komma igen. För de liksom jag vet att vi går mot en ljusnande framtid och framförallt att det är vi själva som skapar den åt oss och våra familjer.
Om vi skulle få fler företagare i Sverige så är jag övertygad om att vi skulle få ett bättre samhälle där fler tog ansvar för den miljö vi lever i. Det är ju i den goda jorden/ det goda samhället växtkraften finns!
retoriker 