Bukfet, skinnskallig, vinsippande äldre humanoid av manligt kön tycker att det är lite …………. (fyll gärna i ett passande adjektiv) när man i den dagliga debatten ständigt måste etikettera sig själv innan man för fram sin åsikt.

Den tanken slog mig häromdagen när jag råkade läsa en insändare skriven av en hen. Denna hen skriver att ”för mig som feminist, antirasist, och intersektionalist är socialdemokratin den självklara rörelsen att vara del av”. !!!!???? Och vet du det jag inte vet? Vad innebär det att vara ”intersektionalist”?

Senare samma dag lyssnade jag på radions P1. Det var en debatt – om vad har jag glömt – men där var det ännu en hen (av annat kön) som inledde med en harang om alla etiketter som var nödvändiga att lägga fram innan åsikten kunde torgföras.

Frågan som uppkommer är naturligtvis. ”Vaffö gör di på detta vise”? Tror dessa hen att deras åsikter inte är värda något om de själva står för dem? Tror de att genom att ständigt sätta en etikett på sig själv att vi ska respektera dem mer. Och! De har rätt och så fel. Visst handlar mycket i vår värld om olika former av status och trovärdighet. Ju högre status desto högre trovärdighet. Men jag tycker faktiskt att det blir lite smålöjligt när man ständigt skall adressera sitt ursprung.

Jag inledde med en etikettering av mig själv. Det är sant att jag är en lätt bukfet, skinnskallig, vinsippande äldre humanoid av manligt kön. Men eftersom jag då inte är trovärdig (för det kan väl inte vara om man är en sådan?) borde jag innan dagens blogginlägg skrevs ha noterat.

För mig som pedagog, retoriker, regissör, författare, morfar och medmänniska är det självklart att det är du och jag som räknas. Det är när du och jag möts utan barriärer/ skydd som ett positivt samtal kan uppstå. De stackars hen därute som ständigt måste sätta en etikett på sig själva skulle må gott av att bada bastu.

”Man skall inte be någon att fara åt helvete, man skall uttrycka sig så att personen längtar dit självmant” är ett citat jag råkade hitta på Facebook. Det är ett favoritcitat från en person. Vem? Ja, den sanningen låter vi vara. Men menar hen allvar? Ja, det andra citatet är ”Man skall smäda mens hjärnan är varm”. Du får välja själv, en form av självironi eller är det allvar? Vad vet jag? Skrämmande är ett ord jag vill använda i alla fall.

Många av mina vänner tror att jag bara tycker om teater, vin (bara chianti, och det så fel det bara kan bli) och Wille the dog. Det stämmer väl om vi tar bort det där ordet bara. En sak som jag uppskattar mycket är att tänka och sedan formulera mig i det skrivna ordet. Det är så befriande att sitta vid datorn och se tankarna bli ord. Det är därför jag tycker att ovanstående citat är skrämmande.

Hur tänker hen som skrivit det där? Vilken människosyn vill personen förmedla kring sig själv? Varför? Jag arbetar med att regissera teater och en vanlig fråga till skådespelarna är just ordet varför (säger du det där)? Det är för att de ska kunna motivera det de säger och gör. Då blir det trovärdigt och det är lätt att spela teater. Så varför bäste hen skriver du på detta sättet? Orsaken till att jag hittade dina favoritcitat var att jag uppmärksammat dina kommentarer och funderat på vad du ville ha sagt.

Frågan som uppkommer. Vad ska man skriva på ”sociala medier” och vad är det man vill uppnå med det man skriver? Egentligen har jag full respekt för det fria ordet och tycker att just Facebook är ett härligt medium. Där finns ju allt brukar jag säga. Nu måste jag korrigera det till att där finns ju allt och då blir de orden inte lika roliga att läsa. Min människosyn går ut på de klassiska orden frihet – jämlikhet – broderskap. Ett positivt kärleksbudskap, där vi ser varandra och därför behandlar varandra med respekt är honnörsord för mig. Men! Likväl vet jag att min tunga kan slinta iväg och jag kan slunga ur mig en ”läcker” formulering som är så vass. så förödande och så knäckande att det bara blir fel, fel och fel. Förlåt för det! Alltför ofta när det händer var det inte så illa menat som det låter. Det blev ord utan tanke!

Och! Det är därför jag blir så skrämd. Om de inledande citaten är ”favoritcitat”. Hur ser hen på oss andra?

Det är kallt i dag i Eskilstuna! minus 16 grader kan få vem som helst att sitta inne. Det är också kallt på ett annat sätt i Eskilstuna. Niotusen kommuninnevånare har via namninsamlingar protesterat mot ombyggnaden av stadens torg. De anser att kostnaden är för hög och att pengarna kunde användas på ett bättre sätt. Men de styrande hänvisar till en undersökning (hur den är gjord redovisas inte) på ett par hundra kommuninnevånare som fått säga sin mening. Eftersom de är positiva anses Eskilstunaborna vara positiva och att då nästan 10% protesterar är oväsentligt. Skrämmande tycker jag!

Det är här dagens konklusion kommer in. Jag tror att hen som skrivit de inledande citaten är besviken och ledsen för att ingen längre bryr sig. Personen har blivit en ”surgubbe” som sitter och muttrar i ett hörn. Om den underström av frustration som finns i stan fortsätter att växa är det ett kallt klimat vi går fram emot. Min uppfattning och uppmaning till de som är i en styrande position blir:

Lyssna, lyssna och lyssna till vad dina väljare, arbetskamrater och medmänniskor tycker. Ta så stor hänsyn som möjligt till deras uppfattningar men framför allt behandla även ”sura gubbar” med respekt. Då får vi det samhälle som våra styranden säger att de vill ha.

Orden som för evigt är sammanknippade med Martin Luther King är legendariska och i mitt tycker genialiska. De sammanfattar i mångt och mycket min syn på det här med retorik och hur man bör använda detta kraftfulla verktyg.

Idag den 21 januari 2013 är det femtio år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal inför 200 000 jublande åhörare i Washington D.C. Det anses i den retoriska litteraturen som ett av de bästa som någonsin hållits. Naturligtvis förstår jag alla som tycker det men kanske på olika grunder. Jag är nämligen en av dem som både läst och lyssnat på talet. Läst har jag gjort på både engelska och svenska. Och det är faktiskt när man läser det på svenska som det framstår så tydligt. Han har använt den retoriska metodik som Aristoteles sammanställde för tusentals år sedan och han har gjort det så smart att vi femtio år senare kommer ihåg både budskap och formuleringar. Därför vill jag uppmana dig att avslutningsvis läsa det du också.

”I have a dream” är fyra genialt använda ord som säger allt. Hela talet bygger på dessa fyra ord och hur han med sin dröm vill förändra samhället för de förtryckta. Han är en människa, en ledare som berättar om något han vill göra, något han vill uppnå och förbättra. Talet innehåller allt, från den medvetna lugna inledningen till den stegrande argumentationen, till det ögonblick han släpper manus och börjar en form av medveten improvisation, innan han slutligen går tillbaka i manus igen. Med sitt kroppsspråk, sitt sätt att använda rösten för att skapa stämningar förstärker han ytterligare orden och det budskap han vill ha fram.

Orden ”I have a dream” är en s.k. anafor (medveten upprepning av ord i början av en mening) som likt en spik slås in i vårt minne och sinne. Och det är just med upprepningen som metod han hjälper oss att förstå hans budskap. En annan anafor som han sedan går över till är ”låt frihetsklockan ringa” där han talar om hur den ska ringa över hela landet. Till sist når han målet och säger. ”Äntligen är vi fria”.

Du som vill utveckla din talarkonst bör göra det Martin Luther King gjorde. Lär dig retorik! Det räcker inte med att du tror att du kan det eftersom du förutsätts kunna det. Du vet att du lyssnat till så många tråkiga talare att du bara suckar vid minnet. Och de som har varit bra. Vad tror du att det berodde på? Talang, hen/hon/han har det bara i kroppen! Eller kan det kanske vara träning som ligger bakom. Jag har undervisat i teater i över fyrtio år och retorik i tjugofem. Jag vet att vi alla kan bli precis lika bra som Martin Luther King om vi bara vill och vågar utveckla oss själva. Jag ber, för oss som ska bli de som vill lyssna. Gå på kurs! Det är bäst för alla parter. Han gjorde det och hans ord lever femtio år senare.

Till sist. För att du ska förstå hur skicklig han var. Läs och läs gärna högt hans tal. Det både han och du värd.

Det har nu gått fem tjugotal år sedan en stor amerikan, i vars skugga vi symboliskt står, undertecknade den proklamation som avskaffade slaveriet. Detta oändligt viktiga dekret kom som en stråle av hopp från ett fyrtorn för de miljoner negerslavar som blivit svedda av orättvisans förhärjande lågor. Det kom som den glädjefyllda gryningen efter fångenskapens långa natt.

Men hundra år senare måste vi konstatera ett tragiskt faktum: negern är ännu inte fri. Hundra år senare är negerns liv ännu förlamat genom segrationens bojor och diskrimineringens kedjor. Hundra år senare lever negern på en ensam ö av fattigdom mitt i en väldigt ocean av materiell rikedom. hundra år senare försmäktar ännu negern i det amerikanska samhällets hörn som landsflykting i sitt eget land. Därför har vi kommit hit idag, för att dramatiskt påvisa detta förfärande förhållande

–          —–

På sätt och viss har vi kommit till vårt lands huvudstad för att inkassera en check. När de män som byggde vår republik skrev de storslagna orden i konstitutionen och självständighetsförklaringen, undertecknade de en skuldsedel och ett löfte som varje amerikan skulle ärva. På den skuldsedeln lovade man att alla skulle garanteras en oförytterlig rätt till liv, frihet och lycka. Men idag kan vi se att Amerika inte har betalt vad man då lovade – inte när det gäller hennes färgade medborgare. I stället för att uppfylla denna heliga förpliktelse har Amerik givit det svarta folket en dålig check, en check som kommit itllbaka med stämpeln ”Utan täckning”. Men vi vägrar tro att rättvisans bank har gått omkull. Vi vägrar tro att det är tomt i de stora valven hos denna nation med dess obegränsade möjligheter. Därför har vi kommit för att inkassera den där checken, checken som vid anfordran skall ge oss frihetens rikedomar och rättvisans säkerhet.

Vi har också kommit till denna heliga platts för att påminna Amerika om att detta måste ske nu. Det finns ingen tid för en lyx som ”avkylning” eller steg-för steg-politikens lugnande drog. Nu är tiden kommen att uppfylla löftena om demokrati. Nu är tiden kommen att stiga upp från segregationens mörka och tröstlösa dal till den solbelysta stig där råder rättvisa mellan raserna. Nu är tiden kommen att öppna dörrarna till framtidens möjligheter för alla Guds barn. Nu är tiden kommen att lyfta vår nation från den kvicksand som orättvisan mellan raserna innebär, upp till broderskapets fasta klippa.

–          ——

Idag säger jag er, mina vänner: trots alla svårigheter och besvikelser har jag ännu en dröm. Och detta är en dröm djupt rotad i den amerikanska drömmen.

Jag har en dröm att denna nation skall resa sig och förverkliga den sanna meningen i dess trosbekännelse: ”För oss är det en uppenbar och orygglig sanning att alla människor är skapade jämlikar”.

Jag har en dröm att forna slavars söner och forna slavägares söner en dag skall kunna mötas på Georgias röda kullar, och sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord.

Jag har en dröm att till och med staten Mississippi, en öken försmäktande under orättvisans och förtryckets hetta, en dag skall förvandlas till frihetens och rättvisans oas.

Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag skall få leva i ett land där ingen skall döma dem efter färgen på deras hud utan bara efter deras inrer karaktär.

Jag har en dröm i denna dag.

Jag har en dröm att staten Alabama, där ord som ”ingripande” och ”olagligförklarande” just nu dryper från guvernörens läppar, en dag skall förvandlas – så att små svarta pojkar och svarta flickor skall kunna ta små vita pojkar och vita flickor i handen och sedan gå tillsammans som systrar och bröder.

Jag har en dröm idag.

Jag har en dröm att varje dal en dag skall höjas, att varje berg och kulle skulle jämnas ut, att det oländiga skall bli slätter och allt det vindlande rakt. Då skall Herren uppenbaras i sin härlighet, och allt det kött varda seende.

Detta är vårt hopp. Detta är den tro varmed jag återvänder till Södern. Detta är den tro med vilken vi kan hugga ut en sten av hopp ur förtvivlans berg. Med denna tro skall vi kunna förvandla de skärande disharmonierna inom vår nation till en underbar broderskapets symfoni. Med denna tro skall vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, kämpa tillsammans, gå i fängelse tillsammans, kämpa för friheten tillsammans, efter som vi vet att vi skall bli fria en gång.

–          ——-

Så låt frihets klockan ringa från de underbara kullarnas toppar i New Hampshire. Låt frihetsklockan ringa från de mäktiga bergen i New York. Låt frihetsklockan ringa från Alleghany – bergens höjder i Pennsylvania!

Låt frihetsklockan ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado! Låt friheten ringa från de böljande topparna i Kalifornen!

Men inte bara där: Låt friheten ringa från Stone Mountain i Georgia! Låt friheten ringa från Lookout Mountain i Tennese. Låt friheten ringa från varje bergssida.

När vi låter frihetsklockan ringa, när vi låter den ringa från varje by och gård, från varje stat och varje stad, då kan vi också påskynda den dag då alla Guds barn, svarta och vita, judar och hedningar, skall kunna ta varandras händer och sjunga med orden i den gamla negersången: ”Äntligen fria! Äntligen fria! Tack, allsmäktige Gud, äntligen är vi fria!”