Ja, så sa hon till mig. Något konfunderad svarade jag – Nej, inte så att jag märkt det! Om det handlar dagens fundering. Någon minut senare kom ytterligare en kvinna som tittade på mig och undrade om testiklarna blivit mindre!

Som ni säkert förstår var jag på en djurklinik med Wille the dog och det var hans testiklar som var dagens huvudnummer. De hade inte alls krymt och det var lite märkligt. Vi var där p.g.a. en reklamation. Tvärtom syftet med vårt första besök hos veterinären så hade den behandling han fått gett en helt motsatt verkan. Vi hade nämligen beställt en s.k. kemisk kastration, eftersom den kära hunden blivit lite väl pilsk och önskade utföra sexuella handlingar på allt och alla. Dessutom så var han jobbig på promenaden. Det fanns ju så många härliga dofter som han under mycket lång tid var tvungen att njuta av. Vår Wille var inte längre den trevliga sällskapshunden som alla uppskattade.

För två år sedan hade vi gjort samma sak eftersom han även då hamnat i en period där drifterna tagit överhanden. Hunden mådde inte riktigt bra, sov dåligt och var allmänt jagad av sitt behov. Han fick en spruta och på ett par dagar började det verka. Jag hade varit motståndare till att kastrera honom för att jag trodde han skulle bli en loj gammal hund som bara låg och sov, men det blev han inte. Utan drifter var han men fortfarande samma glada och pigga hund. Ett lyckat ingrepp förutom i min plånbok.

Och nu var det dags igen att öppna pluskan (dialektalt ord för plånbok) och betala. Wille the dog hade med sig sin kompis Teddy the small dog (dotter Josefines hund) som skulle få samma behandling. Snabb och bra service gjorde att det gick fort att bli av med pengar och att få hundarna besprutade med det medel som skulle ge dem lindring.

Men inte då! Normalt sett ska den här behandlingen innebära risk för ökad sexualdrift ett par dagar innan kulorna börjar krympa och testiklarna tappar sin form. Det visste vi och reagerade inte den första veckan trots att hundarna var klart förändrade. När vecka två var gången funderade jag om Wille fått Viagra istället för en dos medel för motsatt verkan. Han var totalt odräglig. Teddy som nu var på sitt hunddagis i Stockholm var på de andra hundarna så mycket att han hotades med att bli portad och utslängd. Vad göra?

Kontakt togs med djurkliniken som inte förstod något och till en början inte var beredd att göra något åt saken. Vänta så blir det säkert bra om ett par veckor. Ett sånt besked passade inte mig och när inget hänt på ytterligare en vecka tog jag kontakt för att få kompensation. Det första försöket att vi kunde få lite hundmat gjorde mig inte gladare utan tonen skärptes något. Ansvarig veterinär förstod att de ägde problematiken och vi kom fram till en positiv uppgörelse. Så långt är allt bra men hundarna är fortsatt drabbade och jag går omkring med en linjal för att se om ”kulorna” börjat krympa.

Det har faktiskt gjort att jag blivit påmind om mina egna testiklar och vad en läkare sagt till mig vid ett tillfälle när han undersökte desamma. Han menade att det är lika viktigt för en man att kontrollera sina testiklar regelbundet som för en kvinna att kontrollera sina bröst.

Kvintessensen av dessa rader blir alltså. Är du man bör du kolla om dina kulor börjat krympa. Om så skett. Gå till doktorn!

Det kan vara farligt att plocka bär i trädgården. Det är så lätt att bli irriterad och förbannad eller snarare förbannad och irriterad. Nja, nu handlar det inte om avsaknad av vinbär eller stickande krusbärsgrenar. Det handlar om hur vi hanterar språket och hur många debattörer tror att det verbala skriket är det som gör att de tränger igenom mediafiltret och blir hörda.

Som ni säkert förstår tänkte jag på Jenny Bengtsson, förbundsstyrelseledamot i Hotell- och restaurangfacket och vänsterpartistisk riksdagskandidat. Hennes sätt att fördöma Stefan Lövfens inlägg på Facebook angående den tragiska konflikten mellan Israel och Palestina. Hennes kommentar ” ”Stefan Stefan Stefan varför uttrycker du dig som en jävla kossa?” är enligt mig så (förlåt, nu måste jag även ta i mycket för mycket) så jävla knäppt att jag skäms å hennes vägnar. Ja, det satt jag och tänkte på i trädgårdslandet och blev upprörd. Hur kan en person som är fackligt förtroendevald och sitter i en förbundsstyrelse och dessutom riksdagskandidat för Vänsterpartiet uttrycka sig så ogenomtänkt? Är hon helt intelligensbefriad? Eller är hennes formulering något som Vänsterpartiet och Hotell och Restaurangfacket står bakom? Jag blev så upprörd i mina tankar att jag gick in och sedan ut på nätet. Nej! Inga kommentarer från dem att det här var resultatet av en överhettad hjärna. Det är olyckligt tycker jag på många plan. Å ena sidan bör man – enligt mig – inte använda sådana epitet om den person som – enligt många av hennes kamrater i facket och partiet – ska bli landets kommande stadsminister. Å andra sidan anser jag att man faktiskt bör hyfsa språket till en nivå ovanför nämnda epitet.

Och som av en händelse är vi nu inne på en annan formulering som jag irriterad på. Det är det så moderna uttrycket ”jag tänker”, som ofta i en debatt/ intervju åtföljs som en fråga ”vad tänker du om det?”. Alltså, kom igen nu! Att tänka är en sak, att säga något är något helt annat. (Nu får du gärna tycka att jag är mer än lovligt löjlig). Men! Jag anser/ tycker/ hoppas att en person innan hen uttrycker sig om något tänker efter före. När de sedan tänkt efter, vägt argumenten för och mot varandra så uttrycker de en åsikt. Så varför ska de då säga att de tänker? Kan de inte stå för det de säger? Tror de inte på det de uttrycker? Eller är det helt enkelt så att de i de hippa hipsterkretsarna på Södermalm har blivit ett modeord som bör användas så ofta som möjligt för att markera att man är upplyst och införstådd med den rätta koden.

Lägg sedan till det här med åsiktskorridoren som blir allt trängre och trängre. Om du inte tycker och tänker rätt är du ute. Tyvärr känner vi nog alla till personer som föredrar att tystna istället för att bli kallade kossor och andra epitet som vita heterosexuella män.

Det här är alltså tankar som jag tänkt i vårt trädgårdsland idag. Frågan är om jag vågar säga att jag tycker att det är ett olyckligt debattklimat just nu eller ska jag bara tänka det?

Jävlars så spännande! Gång på gång, match efter match/ tal efter tal! Hur ska det gå? Kommer de att klara sig? Blir det straffläggning? Hur kommer de att spela? Vilken taktik/ argument kommer de att använda sig av? Ut med de gamla, in med de nya!

Parallellerna mellan VM i fotboll som i år fått epitetet Copa das Copas (det bästa VM-slutspelet i fotboll någonsin) och supervalåret är lätt att dra. Båda tillställningarna har gått från att vara lite lagom intressanta till att bli bland det häftigaste jag varit med om i fotboll och politik.

Vi har ”lag” som USA och Feministiskt Initiativ. De har funnits där i skuggan utan att lyckas göra allt för stort intryck. Men nu! Wow vilket genombrott! Dock! Så nära men ändå höll det inte in i det sista för fotbollen och om den senaste trenden är korrekt blir det nog samma sak för Fi!

Det finns ”lag” som England och Folkpartiet med en medveten linje och ett rutinerat manskap. De är kunniga, de är bra och de är respekterade men är sällan som bäst när det gäller mest. England åkte ur och trenden för Folkpartiet just nu är att de inte kommer att ”vinna” det här valet heller.

Centerpartiet har ett problem och det är att de är så centrala att de inte syns, inte hörs och inte gör några speciella avtryck. De är tyvärr så profillösa att jag inte kan hitta något lag som de kan jämföras med. Det enda ”lag” som jag ser som en spegling av C är Kristdemokraterna. Vad jag har förstått så finns även de med i valet. De har haft sin dag i Almedalen, men frågan är gjorde de något avtryck? Näh! Bra taktik, bra spelsystem räcker inte om de inte har spelare som kan spela/ förmedla budskapet. Dock har de ju så många fans att de kommer nog att bli inbjudna även till nästa val.

Vänsterpartiet? Ja frågan är ju om det är politiskt korrekt att ställa upp i ett så genomkommersialiserat evenemang som Copa das Copas. Näh, tror inte det! Och faktiskt är det så att jag kommer inte på något lag som de kan jämföras med. Vänsterpartiet finns och de kommer alltid att finnas där för det politiskt korrekta folket. All respekt till dem men det vore ju kul om de kom ut på arenan och lirade lite boll. Politik kan vara kul.

Spanien och Moderaterna är ju regerande mästare. Självgoda, lata och trötta är epitetet som drabbat de spanska spelarna när de gjorde fiasko och liknande adjektiv riktades mot Moderaterna efter deras debacle i EU-valet. Frågan är nu om de orkar och klarar av att studsa tillbaka. Personligen tror jag faktiskt att det inte är helt kört för dem (på gott och ont).

Belgien och Miljöpartiet! Unga lag med mycket kompetens och talang som har haft svårt att riktigt få till det när det gäller som mest. Lägg därtill en något rörig taktik och lite taskigt lagspel så blir det lätt en rödgrön röra som är attraktiv att titta på, men som inte har riktig substans till att vinna de viktiga matcherna. Men i år så! Ja, faktiskt så tror även jag att de kommer att lyckas bättre än vad jag tycker att de ska göra. Det blir spännande att se hur det går.

Så har vi ju klassiska storheter som Tyskland, Socialdemokraterna och Brasilien. Favoriter som bör vinna och som förväntas göra det i val efter val, VM efter VM, men som allt mer sällan gör just det. De har alltid ett mycket kompetent lag med rutinerade spelare på alla positioner med toppar som Müller, Neymar och Lövfen. Ingenting bör kunna gå fel, men som det ofta gör just det. Valet är inte avgjort ej heller VM-finalen. Men det som tidigare presenterats som en lätt match har helt plötsligt blivit en thriller. Lagbygget krackelerar och taktiken verkar inte hålla fullt ut. Matchen är långt ifrån avgjord. Personligen tror jag att det här blir en rysare av sällan skådat slag. De rödgröna må ha ledningen just nu men vi har sett att det kan svänga snabbt i både fotboll och politik.

Sverigedemokraterna då? Ja, det är ännu ett problem för mig i mitt taffliga försök att jämföra fotbollslag och politiska partier men också för det politiska etablissemanget. För att komma undan gör jag det som jag hoppas att de partierna inte gör. Jag negligerar att de finns med i matchen väl medveten om att de gör det. Min förhoppning är att de inte vinner fler matcher/ väljare. Det räcker nu!

Kvintessensen av dagens fundering är nog trots allt att finalen i Valet kommer att stå mellan de regerande mästarna Moderaterna som kommer att ha toppat formen till finalen och de gamla mästarna Socialdemokraterna som slitit hårt på vägen fram till den samma. Sossarna må ha det bättre laget och den smartare taktiken (enligt dem själva) men frågan är om de räcker till. Jag är inte riktigt säker. Tyvärr har de varit i den här situationen tidigare och då inte riktigt räckt ända fram.

När det gäller Copa das Copas tror jag faktiskt på Brasilien och Tyskland. De må ha spelat halvtaskigt och klarat sig på ett par centimeter när, men när finalen börjar står de där. Drömmen vore ju då att det brasilianska folket fick njuta av att deras lag tog hem titeln. Det här VM-et har kostat dem så mycket skattepengar att de är mer än värda att få njuta av segerns sötma.

 Det var ju så det skulle vara. Trodde vi och så levde vi och det är vi stolta över än idag. Ibland hamnar man på platser som betytt mycket i ens liv. Idag gjorde vi det. S. och jag körde förbi vårt första barns dagis. Vi har inte kört förbi där på mycket länge och minnet av den tiden dök upp i mitt minne. Jag sa: – här började vårt liv. Som den kloka kvinna S. är så rättade hon mig inte utan förstod vad jag menade.

Det är många steg som tas i en människas liv men det är få som är så epokgörande som när ens barn börjar på dagis. Baby-tiden är förbi, nu ska det lilla barnet bli en del av det stora samhället så att dess föräldrar kan bidra till den gemensamma välfärden. Så tänkte vi och så stolta vi var när J. no1 fick plats på dagis. Att det låg åtta kilometer från vårt hem, att pappa var den enda med körkort och jobbade alldeles för mycket (för att vi skulle ha råd med vårt lilla hus) och att mamma dessutom var gravid igen förmörkade inte vår glädje.

Vi hade ju blivit ”godkända” som vuxna och ville göra rätt för oss. Vi tyckte inte ens att det var jobbigt, torts att det var det. Rent förbannat jobbigt! Ja, inte för mig med bilen. Men för S. Till dagis gick det ju bra eftersom jag då kunde ställa upp, men hem, huga. Tänk dig själv att under sen eftermiddag hoppa på en redan full buss. Du står där med en stor härlig gravidmage med en trött treårig flicka vid din sida. Du har en barnvagn/ sulky som ska få plats och ett barn som vill komma upp i din famn. Väl framme vid bussens ändhållplats väntar så 1,5 km promenad med två stora backar för mamman och barnet innan de äntligen är hemma. Plussa på med lite dåligt väder och du beundrar de som kämpat sig till hemmets lugna vrå.

Det är den kvinnan som trettio år senare sitter vid min sida och säger ”Vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och jag håller med henne. Med lite perspektiv så var det ju ett enormt slit, det var stress och det slet att vara förälder. Man förväntas vara på topp i jobbet och samtidigt en empatisk förälder som gärna ska hinna vara kärleksfull med sin partner.

Och! Tur är väl det att så många unga människor gör det vi gjorde. Bekräftar sin kärlek till varandra genom att låta ett barn födas. För de borde ju inse vilket slit det innebär, vilket paradigmskifte det är att släppa in ett barn i en levande relation, att dina privata hobbys och intressen är något du kan glömma de kommande 15 åren (och då är du för gammal att ta upp dem igen). De borde ju inse att livet aldrig mer kommer att bli detsamma.

Och tur är väl det. ”vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och det är jag som morfar glad över idag.

Det här är en appel, en vädjan, ett snälla och ett kom igen nu! Till dig som funderar på att ge din röst på endera partiet säger jag, läs igenom partiprogrammet/ valmanifestet innan du bestämmer dig. Till dig som kampanjar för ett annat parti säger jag, läs igenom deras partiprogram!

Det började så bra i morse. Solen sken, fåglarna sjöng och min vän Wille the dog låg lojt på trappen som om han sa – Ta det lugnt du, läs din tidning, drick ditt kaffe, vi hinner ta promenaden senare. Sagt och gjort. Kaffe på bordet, tidningen i handen. Sen var det inte så roligt längre.

SD och Fi går framåt i opionsmätningarna. Och så var den dagen förstörd, eller kanske ändå inte. Istället för att gnälla över obetänksamma människor som inte förstår bättre respekterar jag deras tankar och åsikter. Vi har ju det som kallas demokrati och för mig innebär det bl.a. att det är tillåtet att tänka fritt. Men! Och det är ett stort men! Jag är övertygad om att även de som sympatiserar med ovanstående partier kan tänka om. Genom att läsa vad Fi och SD egentligen tycker och tänker om samhället, vår ekonomi och sättet att ta hand om alla i samhället är jag övertygad om att de skulle ändra mening.

SD till att börja med. Ja, det är väl självklart att de har en knäpp människofientlig politik som ingen tänkande person kan ställa sig bakom säger du kanske nu. De som sympatiserar med SD kan ju inte ha tänkt mycket i sina dar! Jaha, och? Om du nu tycker lite åt det hållet så ställer jag frågan. Varför vänder du då dom ryggen? Det vore väl det lättaste som finns här i världen att förklara för deras sympatisörer hur mycket bättre er politik är. De som vänder ryggen till göder känslan av utanförskap hos SD:s sympatisörer och gör att de går framåt i valet. Min vädjan till er. Ta matchen, ta samtalet, informera, agitera. Tala om för de tvehågsna varför ditt parti har den rätta politiken. Läs ert partiprogram och du har argumenten.

Fi då? Där blir jag faktiskt ännu mer orolig. Jag ber dig, uppmanar dig, träng igenom det feministiska ramverket (som jag respekterar) och läs partiprogrammet. Tyvärr är det ingen rolig läsning. Läs, fundera på deras ekonomiska politik, på deras syn på samhällets uppbyggnad och framför allt deras syn på människan. Det senare är faktiskt det som gjorde att jag själv läste på. Fi anser att barn/ ungdomar i särskola är utsatta för ”strukturell diskriminering” och skall självklart gå i samma klass, få samma undervisning som ”vanliga” ungdomar. Sedan gick jag vidare och läste om deras ekonomiska tankar och även där tog jag mig för huvudet och funderade ”hur tänkte dom där?”.

Och det är ju det som är min vädjan till dig. Läs och fundera på ”hur tänkte dom där?”. Om du då fortfarande anser att de ska få din röst har du min fulla respekt (utifrån demokratiargumentet) men jag är tämligen övertygad om att du kommer att inse att de andra partierna har nog ett bättre program som utvecklar Sverige på bästa möjliga sätt.

Solen skiner, det är snart helg och sen på söndag valdagen. Ut på torget, lyssna, fundera och välj. Det är din och min framtid som står på spel.

Vad Nu? Har han blivit SD-are och ska hoppa på en så enkel, smart och kraftfull metod för att protestera mot den politik som Jimmy Åkesson och hans anhang sprider runt om i Sverige. Om du nu slutar läsa min fundering och istället går ut i den fenomenalt vackra försommardagen tycker jag faktiskt synd om dig. Istället för att reflektera om det kan vara något att fundera över reagerar du med ointresse och nonchalans till de tankar som kanske kan få även dig på andra tankar.

Till att börja med tyckte jag att det här med att vända ryggen till var så smart, genialt och kraftfullt. Sedan tänkte jag en gång till och insåg att det är precis det vi absolut inte ska göra om vi vill demonstrera mot den politik som Sverigedemokraterna står för. NEJ! Jag är ingen anhängare av SD. Det är just därför jag ber dig att sluta med att vända ryggen till. Låt mig förklara vad jag menar.

Till att börja med så gör ni/ de precis det som det tyska etablissemanget gjorde i början på 30-talet. De vände ryggen till och låtsades som om de där brunskjortorna inte existerade. Resultatet av detta bör alla känna till. Just därför skrämmer det mig att i sociala medier se bilder på en f.d. Kommunstyrelseordförande och Riksdagsledamot stå och vända ryggen till vid ett möte/ demonstration mot detsamma. Har denna hen inte utvecklat sin retoriska förmåga bättre efter att ha arbetat i ett stort partis tjänst i över tjugo år att hen inte kan argumentera för sin sak på ett bättre sätt förstår jag att hen är just en f.d. Men tyvärr är hen inte ensam. Intill hen stod ett nuvarande kommunalråd från ett annat parti.

Soran Ismail gör tvärtom. Han förstår, inser och gör det vi alla borde göra. Ta kontakt med de som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Tala med dem, resonera och försök få dem att förstå att deras åsikter kan förändras till något bättre både för dem själva och för samhället i stort. Soran äter lunch med Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund. Själv förklarar han det med ”om jag inte tolererar det intoleranta, då är jag dom”. Istället för att vända ryggen till, sträcker han fram handen och bjuder in till ett samtal. Jag skulle önska att fler gjorde detsamma. Framförallt anser jag att de som arbetar med politik bör göra det. Till det finns det två skäl. Båda är lika uppenbara. I grundläggande konfliktlösning talar man om att för att lösa en konflikt måste man först hitta en nivå där de olika åsikterna kan mötas. Det andra är det demokratiska argumentet.

Vi har en lång tradition av demokrati i vårt land. Med den följer också begreppet mötesfrihet. Och det bör ju säga allt. Det går inte att komma ifrån att Sverigedemokraterna är representerade i vår riksdag. Bara det innebär att de bör kunna få hålla möten utan att störas av motdemonstranter.  De som demonstrerar på det sättet göder ju bara Sverigedemokraterna. De skapar ett vi och dom, där de som inte tänker rätt är paria. Tänk även här en gång till. Det finns många runt om i vårt land som sympatiserar med SD. När de ser hur deras företrädare blir behandlade förstärks ju deras uppfattning om att samhället inte tål att höra sanningen. Det är många politiska kommentatorer som tar upp detta, men det når tydligen inte ut till de andra partiernas högkvarter. Om man värnar demokrati och tror på mötesfrihet bör det gälla alla. Tyvärr tycker jag så och det är därför jag inte vänder ryggen till.

Det vi kallar demokrati idag föddes – enligt legenden – i Aten. De fria männen samlades på torget/agoran för att göra upp om hur staten skulle skötas. De argumenterade med varandra och kom på så sätt fram till beslut. De lyssnade, värderade argumenten och utifrån det skapades det mönster som präglat vårt västerländska samhälle sedan dess. Det är i samtalet förståelse skapas.

Du/de som vänder ryggen till, vänder tyvärr – enligt mig – även ryggen mot den formen av demokrati. Istället vill jag att du ska ta matchen, tala med Sverigedemokraterna och du vinner sympati, inte bara hos den du talar med utan även ifrån dina väljare.

Gör som Soran Ismail och du får min röst!

Skriv en bok om vår ungdom och kalla den ”Den glömda glädjen” skrev BeO till mig för ett par veckor sedan. Han hade blivit påmind om midsommar 1973 som vi tillbringat tillsammans. Han kom ihåg den – jag kom ihåg den – enligt Facebook var vi många som kom ihåg den! Det var en magisk afton!

Det är ett ljuvligt minne på så många olika sätt. På sätt och vis var det faktiskt den sista sommaren vi hade tillsammans innan vi alla tog nästa steg i våra liv. Det var dags för oss att lämna tonårens trygghet i kamratgänget, börja studera och ta de första stapplande stegen in i det som blev vårt vuxenliv. För mig var det alldeles speciellt eftersom jag var en av två i gänget som flyttade till Uppsala. De andra drog till Umeå utom Marvin som redan bodde i Stockholm. Och som det sedan visade sig så blev det faktiskt något av sista natten – nåja midsommar då – med gänget.

Samtidigt som det är ett vackert minne blir det lite fundersamt när jag läser vad jag faktiskt skrev i min dagbok den 22 juni 1973.

”Vaknade på morgonen, en härlig sommarmorgon, vindstilla och strålande sol. Jag gick omkring hemma och smådeppade. Vad skulle jag göra ikväll? Tog cykeln ner till stan och gick upp på Domus fik. Där träffade jag polarna – vi hängde där tillsammans en stund – inget beslut togs – inget hände – hem och tyckte att allt var skit. Deppade hemma ett tag. Men så! Jolly ringde och sa att de skulle åka. Bosse och Marianne skulle skjutsa ut oss med deras båt. Snabbt plockade jag med det allra nödvändigaste – två vinare – kläder – myggstift – kamera – mat i en väska och snart satt jag i båten med sju av mina bästa vänner.

Det var en otroligt vacker båttur. Luleå skärgård i försommarskrud och havet låg spegelblankt. Vi hade det bra tillsammans. Väl framme vid Långöhällarna satte vi upp tälten och gjorde upp en brasa. När det var gjort var det dags för bad. Vi hade det underbart tillsammans. Fler båtar kom (och som ni ser på bilden hälsade vi dom välkomna med ett HEJ) Till slut var vi runt tjugofem personer som skulle fira midsommar tillsammans. Och nu var det roliga i princip slut.

Vi började alla SUPA. Vi blev fullare och fullare och sen la vi oss. Synd – för det var så vackert och härligt väder. Om vi hade haft vår gemenskap hade det varit toppen”.

Så skrev jag. Men så minns jag det absolut inte. Mitt minne av Långöhällarna var båtresan ut, det vackra vädret, tälten, brasan, alla skratt och vår underbara gemenskap. Jag minns med glädje när vi badade näck och det vi grabbar hade mellan benen försvann så totalt att våra röster förändrades och vi alla blev sopraner. Den lekfulla hälsningen till vännerna som kom i andra båtar och vår totala tillit till varandra. Vi visste att tillsammans var allt möjligt för oss, vi var oslagbara, vackra och intelligenta. Vi visste att världen fanns till för oss. För vi skulle göra den ännu bättre. Fan vad bra vi hade det! Vilket gäng vi var och faktiskt är! Sant! Vi är fortfarande ett gäng. De flesta har flyttat tillbaka till Luleå, de har skapat sina egna karriärer, de har sina familjer och sina nätverk. Men, gänget finns där och alltid när jag får komma ”hem ” till Luleå träffar jag några av dem och fortsätter våra samtal. Tack för att ni finns, ni har verkligen berikat mitt liv.

”Den bortglömda glädjen” var det som BeO ville att jag skulle skriva en bok om. Och det kanske jag gör. Det finns så många minnen från den tiden som kan utgöra stoffet för en roman om 70-talet. Redan nu har jag börjat fundera på ett synopsis och vilka karaktärer som ska få utgöra kärnan i berättelsen. Samtidigt så har han fått mig att läsa mina dagböcker från den tiden. Där står det lika mycket om lycka och gemenskap som om funderingar om livet, depressioner och känslan av att inte riktigt vara med. Och det tycker jag på något sätt är vackert. Livet var ungt och jag var en sökare. En ung man som ville hitta min roll i det samhälle andra kallade världen.

Vår gemenskap och glädje försvann tydligen när vi började dricka alkohol på allvar! Och! Tänk er själva vilket uppslag till film/ teater. Ungdomar på en enslig ö. Droger, sex, missförstånd, bråk, knivar som försvinner, ännu mer bråk. Jävlars vilken story det skulle kunna bli. Men eftersom vi inte bråkade, att knivar försvann eller att Lars Norén var med oss. Så blev det bara så att vi i fyllan och villan somnade in istället för att tillsammans uppleva en förtrollad natt med midnattssol.

Nästa morgon vaknade jag enormt bakfull och nu när jag tänker tillbaka på den dagen blir jag faktiskt full av glädje. Det är nog den bortglömda glädjen som BeO vill att jag ska skriva om. Och! Nu är det gjort. Tack för idén min vän.

Om du anser att svaret är Ja tycker jag att du ska läsa vidare. Om svaret är Nej tycker jag att du ska fundera på varför du tycker så och läsa vidare. För det är retorik dagens fundering handlar om.

Igår satt jag i solen på en uteservering och talade med en trevlig och inspirerande ung kvinna. Vi hade setts på en föreläsning om det personliga varumärket och eftersom hon hade haft mig som lärare på gymnasiet kände hon igen mig. Vi träffades igen ett par dagar senare för att tala om retorik och alldeles speciellt de kurser i retorik som jag varje år har nere i Montecatini Terme. Det är en av Toscanas härligaste städer att besöka och resultatet av kurserna därnere är mycket starka känslomässiga minnen för mig. De, plus böckerna jag skrivit, är nog det bästa som har hänt mig i mitt yrkesliv. Fyrtiotvå kurser har det blivit genom åren och det har varit stora grupper, små grupper och alltid blandade grupper.

Vi talade om vikten av att förstärka sitt budskap med sitt sätt att använda sitt kroppsspråk och hur olika det kan vara utifrån om man är man/ kvinna, lång/ kort och har en röst som bär/ inte bär. Min åsikt är att vi alla är vackra, spännande och intressanta att lyssna till om vi är stolta över att vi är de som vi blev. Det gäller bara att använda sig av sin kropp och sin röst på bästa sätt utifrån att man är den man är. Jag är två meter lång och har en tränad ”teaterröst” och med erfarenhet av teaterarbete i över fyrtio år är jag van att ”ta scen” och göra mig sedd. Min lunchkamrat var/ är kvinna, ca. 160 cm. lång och har en något spädare röst än mig. Hennes fråga var uppenbar. Hur ska hon göra? Enkelt sa jag, låt oss träna och göra dig medveten om hur du ska agera och använda din röst.

OK sa hon, men då vill jag att vi ska göra det i Toscana. Självklart sa jag och samtalet gick vidare. Hur skulle vi marknadsföra det här, vilken målgrupp skulle vi vända oss till? Svaret! Vi gör en kurs för bara kvinnor. Och! Det är här det o-roliga kommer in. Genustänkets påverkan på åsiktskorridoren. Kvinnokurs och så ska det vara en man som leder den? Är det politiskt korrekt? Ja, säger jag och tycker synd om dig som kan säga något annat. Det finns brister i mitt sätt att uppträda och jag har fått höra att jag ibland har åsikter som inte hör hemma i den korrekta delen av åsiktskorridoren. Men. Jag ser människan och det är det som är det centrala i vår idé om att ha en kurs i retorik för bara kvinnor som leds av en man. Det roliga var att hon höll med mig och det hoppas jag att du också gör.

Det finns få retoriker som har så lång erfarenhet av arbete med praktisk retorik, som är utbildad teaterpedagog och anses ha en förmåga att se vad människor behöver för sin personliga utveckling. Om jag p.g.a. att jag är man skulle anses icke kvalificerad skulle det såra mig väldigt mycket. Det är i mötet med människan jag vill verka. Dessutom kan jag ju med mitt arbete hjälpa kvinnor att uttrycka sig i kampen mot patriarkatet på ett sätt som de blir ännu mer lyssnade till.

Därför hoppas jag att i slutet av augusti få vara ”ensam karl på kvinnokurs” och att jag får glädjen att visa nya kamrater hur underbart duktiga och spännande de är när de tar scenen och gör sin stämma hörd.

Kan en man lära kvinnor att tala? Absolut!

Var är vi på väg? Varför ser vi inte varandra längre? Varför bryr vi oss inte längre? Varför gäller inte sociala normer och lagar längre?
Jodå, det regnar ute och då är det ju lätt att vara på dåligt humör. Mitt gnäll är alltså inte något att bry sig om. Det är ju bara ännu ett exempel på det egoistiska samhället vi tillsammans har skapat. Om detta handlar dagens fundering.
Som skrivet! Det regnar ute och då finns det många människor som gärna skyddar sig från regn med paraplyer. Och! Det är ju fullkomligt livsfarligt, eller nästan i alla fall. D.v.s. för oss som är + 175 cm. långa. Ansikts- och ögonskador är ofrånkomliga om man inte skyddar sig. För JAG ska ju ta mig fram och eftersom det är JAG som går här så bör ju de andra flytta sig. Om de som är av en lägre altitud bemödade sig om att se omvärlden skulle de se även oss andra komma gående och då skulle VI med ett elegant snedsteg kunna passera varandra utan att stöta ihop. Men nejdå, jag vet inte hur många gånger jag tagit mig fram på gatan med armarna uppe som skydd för ansiktet. Det är vid dessa tillfällen jag tänker. Förbannade egoister, JAG finns också
Det här med hur vi bör och förväntas (enligt lagen) att uppträda i trafiken, på gator och torg är också något som utvecklats negativt de senaste åren. Jag är bilist, cyklist och en person som gärna promenerar. Dessutom är jag så gammal att jag känner till att vi förväntas hålla till höger när man kör bil eller cyklar. Att man promenerar på trottoar eller vid vägkanten. Cyklar gör man på cykelbana eller på vägen. Men det där gäller ju inte längre. Allt är tillåtet, överallt!
Just därför är jag skrämd, jag är rädd och faktiskt lite förbannad. JAG vill inte skada eller döda dig när jag kör bil. Det är ju därför vi har våra gemensamma regler. Men det gäller tydligen inte dig! Hur dum får man vara, eller kanske frågeställningen ska vara, hur egoistisk ska man tillåtas vara. Det är direkt puckat, dumt, klantigt att svänga ut en barnvagn på gatan utan att se om det kommer någon bil. Övergångsstället 100 m. bort hade varit en markör som gjort att jag förstått vad du eventuellt skulle göra. Min bil hade bra bromsar och jag såg dig. Men du omdömeslösa mamma såg inte mig, du såg inte ens ditt barn, du kollade ju din Iphone. Förbannade egoist, JAG finns också.
”Allt vad du vill att människor ska göra åt dig ska du ock göra mot dem”. En underbar levnadsregel som vi måste hitta tillbaka till. Dagens fundering har hittills handlat om skeenden på det yttre planet, det olyckliga uppträdandet mot varandra på gator och torg. Där finns alltför gott om egoister som inte bryr sig om andra. Jag är säker på att du håller med om det, samtidigt som du tycker att jag är lite gnällig.
Och! Det är det som är det farliga. Om vi inte bryr oss om sociala normer och konventioner i något så futtigt som trafiksituationer. Tror du att vi bryr oss så mycket om varandra i stort. Hur visar du kärleken till medmänniskan. Vad gör du för att skapa det goda samhället? På vilket sätt ser du mig och ger mig chansen att se dig. Förbannade egoist, jag finns också och det är när du ser mig vi kan göra något tillsammans.
Nils Ferlin får sammanfatta mina tankar.
I livets villervalla

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll –
Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår –
Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind –
I livets villervalla
så nära vi gå –
men så fjärran från varandra
ändå.