Nu passar det att tala om våra åldringar och hur viktigt det är att få sluta sitt liv på ett positivt, värdigt och respektfullt sätt. Och det gör mig faktiskt lite störd. Varför nu? Varför har de som bestämmer i vårt samhälle inte prioriterat det tidigare? Tyvärr känns det som om svaret är givet. Det beror på Orvar!

Alltså det är inte synd om mig, för jag kommer att tjäna på det här! Hela mitt liv har jag som tidig 50-talist levt i skuggan av de där 40-talisterna som fick precis allt serverat. Därför har jag på nära håll sett vad som hänt i Sverige med ett – låt oss kalla det – lillebrorsperspektiv.

De sena 40-talisterna var de sista kullarna som tog ”riktig Studentexamen” som faktiskt betydde något. En Studentexamen var väl nästan som en Magisterexamen är idag. Hade man tagit studenten då var man attraktiv på arbetsmarknaden. Sedan kom Gymnasieexamen och betygsinflationen rullade igång. Näh, de riktiga vinnarna var de som föddes 1948.

De gick ut från gymnasiet och de som hade möjligheter att studera (alla hade inte det på den tiden) kom ut i ett samhälle som ropade på arbetskraft. Drömmen om ett hus, en villa var en självklarhet för många. Den delen av folkhemmet byggdes med hjälp av räntesubventioner. Orvar och hans vänner fick snudd på sina hus betalade av staten. Pengarna som de fick över gick till konsumtion och det var ju på sätt och vis bra för samhället i stort. När jag studerat klart var det helt plötsligt inte lika lätt. Samhällets räntesubventioner minskade, minskade och minskade. Jag är alltså född fyra år försent för att få segla fram på silverarken. Men jag ska inte klaga, det blev ju värre sen. Men de riktiga vinnarna är de som föddes 1948.

Nu fyller Orvar 66 år och börjar inse det omöjliga att även han och hans kamrater håller på att bli gamla. Jävlars, här måste något göras! Och som vi vet sitter många Orvar och Orvor på tunga beslutmässiga poster i samhället. De inser att något måste göras åt den äldreomsorg som levt på ekonomisk svältkost så länge att det är tragiskt. De är kloka nog att inse att det tar lite tid att renovera nedslitna lokaler och utbilda kunnig personal. Och det är nu, för första gången som jag är tacksam för att jag hela livet fått leva i skuggan av dessa 40-talister.

De kommer att se till att äldreomsorgen blir den viktigaste valfrågan detta supervalår. De kommer att vända den tragiska trenden till något positivt. Och de kommer säkert att se till att det finns cognac till kaffet nu när de ska uppleva ”livets cognac” och få må gott.

Jag säger TACK för det. För jag kommer att komma lite senare. Orvar och hans kompisar lever kvar och deras barnbarn har ännu inte hunnit nedmontera det mormor/morfar/farmor/farfar byggt upp.

MEN ändå är jag störd! Nu passar det. Var är respekten för de som gjorde dig möjlig Orvar? Vi är många som borde skämmas, men du som storebror hade kunnat går före med ett gott exempel.

Så säger hen och menar det. Jag vet att det är sant och min beundran är stor. Om det handlar dagens fundering!

Denna hen är en mycket nära vän som jag känt i många, många år. Att hon/ han blivit en hen idag är för att vi alla bör lära oss att det mesta faktiskt är möjligt.  Det är lätt att tappa sugen, det är lätt att deppa ihop och låta de jobbiga tankarna svepa in själen i ett svart töcken som förringar allt man gjort och allt man funderat på att göra. Jag har hamnat där många gånger och tycker att det alltid är lika jobbigt att inte orka se framåt med förväntan och nyfikenhet. Negativismen kväver mig.

Och! Jag vet att jag inte är ensam. Du som läser det här känner säkert igen dig åtminstone lite grann. Vi som inser hur knäppt detta beteende  ärläser böcker i mental träning eller går på behandlingar/utbildningar i Mindfullness. Medan min vän hen gör det vi alla bör göra. Istället för att öda kraft på varför det blev så och vilka fel man gjort är fokus på att uppfinna möjligheterna.

Smaka på ordet uppfinna, analysera det och hämta kraft från innebörden. Se de två olika delorden som bildar det tredje. Först är det ”upp” och sedan ”finna”. Min vän gör just det. Utifrån den situation hen befinner gör hen det bästa möjliga. Istället för att sitta och älta och tycka synd om sig själv görs det saker.

Och bara det att hen gör något är ju lindrande i sig. Hjärnan och den övriga delen av kroppen mår gott av att nyttjas. Ett bra och enkelt sätt att få kroppen att bjussa på lite endorfin är att röra på sig. Det betyder inte att det helar det som är jobbigt men det får kropp och knopp att må gott för stunden. Bara det är en vinst i sig.

Även själen mår gott av man själv skapar in morgondag. I Bibeln säger profeten Markus

Be så skall du få

Sök så skall du finna

Bulta så skall dörren öppnas.

Ty den som ber han för

Den som söker hon finner

Och för den som bultar står dörren öppen.

Läs det sista igen och inse hur sant det är. Min vän uppfinner möjligheter, jobbar för att nå sitt mål och tror på det här. Därför är hen lycklig, därför är hen glad och därför är det så berikande att umgås med denna hen.

Du har säkert också någon i din omgivning som är precis som min vän. En människa som ser lösningar när en annan ser problem. Mitt råd till dig är att umgås och inspireras. För om du träffar andra människor och de får dig att må gott då är du på god väg.

Ett annat citat är från filosofen Hegel. Han säger ”Vi föds in i en gemenskap. För att bli lycklig ska vi gå in i den och leva och verka i samspel med och mot andra människor. Om vi gör det och när vi gör det når vi en högre lycka”.

Och även jag själv kan faktiskt vara en förebild för hur lätt det kan vara att skapa egen lycka. Näh! Det handlar inte om pengar, det handlar om vänskap. Förra året startade jag ett privat projekt som fick det ödmjuka namnet ”Erlands vinskola”.

Nu har de gått ett år sedan vi träffades i Vinkällaren Tingsgården. Det är dags för examination och fest. Tillsammans ska vi dessutom fira Torbjörns födelsedag med extra fint vin och ännu godare mat. De som började som mina vänners vänner har nu blivit mina vänner. Jag har enormt trevligt och lär mig massor för varje gång vi träffas.

Istället för att sitta och känna mig ensam och övergiven skapade jag en möjlighet. Gå du och gör detsamma nästa gång tvivlet försöker slå klorna i din lekamen. Och om du bjuder in mig så kommer jag gärna. Tack för att du gör det!

Om bemötande och trivsel handlar dagens fundering. Som rubriken säger så finns det två Systembolag i Eskilstuna. Det ena besöker jag ofta/ alltför ofta och gärna. Det andra är så centralt beläget att det är lätt att slinka förbi om andan faller på. Men den butiken är besöks mindre ofta.

Till att börja med så är jag ingen vän av det monopol som Systembolaget har i Sverige. Jag är helt övertygad om att det skulle kunna finnas en positiv marknad för entreprenörer som vill starta en egen liten vinbutik. Argumentet att Systembolaget har så stort utbud anser jag i princip är helt rätt och i praktiken helt fel. Det senare är den senare butiken ett paradexempel på. Och att Systembolagets monopol får oss att dricka mindre är rent struntprat. Deras sätt att prioritera BiB-viner framför viner av lite bättre kvalitet är tydligen ett led i systembolagets försäljningsstrategi. Vi vet alla att det anses farligt för folkhälsan att det köps så mycket av dessa lådviner.

Det var lite om min syn på Systembolaget. Då kan vi gå över till funderingen. På butik No 1 har jag alltid blivit trevligt och kunnigt bemött. Ibland – läs ofta – kommer jag med funderingar och beställningar på viner som de inte har hemma. Det är inte alltid all personal kan svara på mina nördfrågor, men då är de stora i sin okunskap, så istället för att försöka hitta på ett svar hänvisar de till någon som kan det bättre. Bra, precis som det ska vara!

Personalen verkar trivas och det syns och hörs genom att de ibland skojar med varandra. Och jag trivs eftersom de är så lätta att komma i kontakt med. Det finns alltid personal som går omkring och ser efter om de kan hjälpa till på något sätt. Nu har det gått så långt att vi känner igen varandra och jag kan fråga om det kommit in något nytt och spännande. Bra, precis som det ska vara!

Tyvärr kan viner vara korkskadade (ca. 3 % av alla viner med naturkork) och då har både Systembolaget och Butik No 1 den klara policyn att utan ifrågasättande byta ut den defekta varan. Bra. precis som det ska vara!

På butik No 2 är det inte lika kul. De har ett stort sortiment av Öl och lådviner, ett synnerligt magert utbud av viner över 100 kr och det är en helt annan stämning.

All personal är inte speciellt kunnig (och det kan jag bjuda på) men försöker dölja det genom att fabulera. Jag har blivit ifrågasatt varför jag ville lämna tillbaka ett skadat vin, om jag hade köpt det på den specifika butiken, om jag hade kvittot kvar och om jag var kunnig nog att bedöma det som korkskadat. Det gjorde mig putt och förbannad. Men principen en gång är ingen gång gäller för mig.

Dock började jag fundera och studera hur stämningen var lite mer generellt i butiken. Alltså! Jag förstår att de ibland kan ha det tufft med de sk. A-lagarna, men lite mänsklig finess och positivism är aldrig fel. Det kan också vara så att de har mindre personal och högre omsättning, vilket innebär att de som arbetar inte har tid att vara ”trevliga” mot kunderna. Dessutom kan det vara så att de känner igen mig och eftersom jag ifrågasatte varför jag blev så negativt ifrågasatt så tycker de illa om mig.

Men! När det nu är så att andra (vänner och bekanta) uttalat sig på liknande sätt om upplevelsen av att handla i de båda butikerna blir det lite olyckligt.

Min fundering handlade om bemötande och trivsel. Jag tror att vi alla skulle må mycket gott av att fundera på hur och på vilket sätt vi kommunicerar med andra människor. Om vi gjorde lika ofta som vi besöker ett Systembolag vore nog världen lite trevligare att leva i.

Och? Jo, jag ska gå på bolaget i eftermiddag. Och! Då gå på det bolag som har så goda utvecklingsmöjligheter.

Får man skriva hur taskig svenska som helst??? Ska du säga! Du som medvetet stavar fel ibland, och uppfinner nya sätt att fixa till meningsbyggnaden. Vad har du för rätt att komma här och gnälla på hur kolumnister uttrycker sina tankar? Svaret? Ja, du har rätt. Jag har ingen rätt att kommentera det, men gör det i alla fall.

Det är lördag eftermiddag och jag borde egentligen städa garaget eller stryka dukar och servetter efter helgens middagar (tyvärr saknar vi mangel). För att slippa det så gör jag som så ofta något annat. Detta annat är i denna stund att sitta framför datorn och slötitta på vad tidningarna skriver.

En journalist som har förtroendet att framställas som kolumnist skriver så här om sitt arbete. ” För det är ju så, vad vissa av er än skriver om att ”ni vill bara sidvisningar” (ny variant på ”ni vill bara sälja lösnummer”) att det som gör min och andra journalisters lycka är det samma som för de flesta av oss: goda vänner, familjen, bra sex, läcker mat, en skön bok eller givande film . Jag utbildade mig inte på journalisthögskola och tog studielån och lägger så mycket kraft och själ i jobbet för att vi ska få många klick.”.

Klarade du av att läsa stycket och förstå det utan att läsa det en gång till? Grattis! Nu har jag läst det flera gånger och förstår väl att hen inte gått på journalisthögskola. Men sedan blir det svårare. OK jag förstår budskapet och att ord/ meningsbyggnader kan hamna snett. Det är helt naturligt och förlåtligt. Dock! Man bör väl läsa igenom stycket innan man låter det gå i tryck. Om hen hade gjort det hade det säkert sett bättre ut. Anledningen till att jag började läsa var en lockande rubrik och anledningen till att jag skriver det här nu är att det vimlade av meningsbyggnader som hade kunnat se annorlunda ut. Men! Jag är ingen – och kommer aldrig att bli – en svensklärartaliban.

Den gamle CH Hermansson sa ” någon jävla ordning ska det va i ett parti” (obs. citatet är ordagrant, därav den medvetna felstavningen) och jag håller med honom. Någon jävla ordning bör det vara om man kallar sig journalist och får betalt för de ord som skrivs. Tyvärr är jag inte ensam om denna uppfattning. Det är många som tycker som jag och kan komma med hur många exempel som helst på hur språket har blivit misshandlat. Ibland är det rent löjliga fel som borde ha kunnat rättas till innan tidningen publicerades.

Alltså ligger problemet på redaktionsnivå. Det är ju de  som anställer journalisten som bör kolla upp hur hen/han/ hon skriver och formulerar sig. Om de har den kompetens som efterfrågas i övrigt men är lite slarvig i hanteringen av svenskan bör de få hjälp att göra ett bra jobb. Om inte? Ja, då blir det ett ”huvvaligen” från missnöjda läsare som undviker att köpa/ klicka på den blaskan fler gånger.

Näh! Förnya språket! Lek med orden! Var inte så rädd att uttrycka en åsikt. Men gör det så att vi orkar läsa. Korta meningar, korrekt meningsbyggnad och ett minimum av stav/skrivfel är grunden för positiv läsarkontakt.

Och/ Men tack vare hens kolumn – som började med Zlatan –  har jag nu fått ur mig en kort stund av frustration och det är ju en positiv form av Katharsis. Tack för det.

Nu blir det garaget och sedan strykningen.

Varför måste vi mäta varandras åsikter hela tiden istället för att resonera med varandra? Det är något som jag under hösten och det som kanske ska kallas vinter jag funderat mycket över. Personligen tycker jag att det är utomordentligt trist att diskutera och argumentera för en sak. Men lika utomordentligt trevligt, lärorikt och gemensamhetsskapande att sitta och resonera kring olika saker. Om detta handlar dagens fundering

Låt oss först fundera på vad de olika orden enligt Nätet/SAOL/ Wikipedia betyder.

• Argumentation är presentation av argument för eller mot en tes. Alternativt. I en diskussion med en eller flera motparter eller i en text föra fram argument för ens slutsats eller ståndpunkter, ofta i syfte att försöka få andra att instämma i ens ståndpunkter.
• Resonemang är att utveckla en tankegång, språkas vid, utbyta tankar, framföra en tankegång.

Och det är här den – för mig – stora skillnaden – infinner sig. Läs de sista orden i argumentationsförklaringen och sedan de sista i resonemang.

När man diskuterar är det ofta i syfte att försöka få den som lyssnar att inse att det de lyssnar till är det som gäller för tillfället. Och det är ju det som jag tycker är så förbålt trist. Vad lär jag mig av att få säga att det jag redan har kommit fram till är det korrekta, rätta och oomkullrunkeligt sanna? Noll och intet! Det må vara så att jag genom studier i ämnet kommit fram till min ståndpunkt, alternativt att eftersom det alltid har varit så, så skall det fortsätta att vara så. Dessutom så uppstår det lätt en frustration i gruppdynamiken eftersom den jag argumenterar med inte tycker som jag. Trist, trist och ännu mer trist! Låt politiker i valrörelsen hålla på med det. Då tycker jag att det är intressant att lyssna. Men till Latten med kompisarna , till kvällens Cognac och alla andra möten med människor är det ingenting jag tycker att du ska hålla på med.

Näh! Lär dig att resonera och lyssna till vad dina medmänniskor tänker och tycker. Värdera inte deras tankar och åsikter. Låt dem utveckla sina tankebanor och fundera på vad du kan lära av detta. Du behöver inte hålla med, tvärtom det är ju det som kan vara så berikande. Dina kamrater kan förutom att ge dig nya kunskaper, nya infallsvinklar på gamla funderingar även förstärka det du tänker genom att du inte håller med hela tiden. Men! Det viktiga är inte att du då börjar argumentera utan fortsätter att lyssna. Det är då den underbara stämningen infinner sig. Det är då ni verkligen börjar tala med varandra. Båda parter känner att de kan säga vad de tänker och tycker utan att vara rädd för att inte bli betraktad som något som borde sitta inlåst på någon säker plats.

Jag funderar ofta på det som det här citatet tar upp. ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige”, (Henrik Oscarsson, statsvetare).

Det känns som att vara PK är det nya svarta och att allt du säger vägs/ ska vägas enligt de normer som gäller för tillfället. Samtalsklimatet har blivit så hårt att t.o.m. jag har funderat /insett att det är nog bäst att hålla käften.

Men det är ju också det jag vänder mig emot i dagens fundering. Låt tankar vandra fritt, låt orden hamna snett. Lyssna till budskapet och lyssna till människan som för fram dem. Det blir så trevligt, det blir så roligt att vi inte ens behöver alkohol för att umgås med andra.

Börja gärna ikväll! Ät gott, drick gott och lyssna till vad dina vänner säger. De kommer att känna att du vill göra just det och de kommer att älska dig för att du gör det!

Kram och Gott Nytt År!

Hel och ren! Det var ord som min kloka mamma sa till mig när jag var ung. Hon hade klara synpunkter på att min klädsel ibland var något udda, men som den kloka kvinna hon var lät hon mig hållas. Det viktiga var att det var helt och rent. Det påståendet och mitt – nuförtiden – stora intresse i varumärkesbyggande kommunikation är grunden för dagens fundering.

För ett par dagar sedan stod en bil från Tuwa (åkeri i Sörmland/ Östergötland) utanför en butik i Eskilstuna. Halva framsidan var lagad med silvertape. Dessutom var den så skitig att det syntes att den knappast hade varit tvättad de senaste dagarna/ veckorna.

Det kom mig att tänka på Sexans taxi i Luleå för tre veckor sedan. När jag kommer ut till den väntande taxin som ska ta mig till flygplatsen står den skitigaste taxi jag någonsin sett framför mig. Färgen är off-yellow (deras bilar är gulfärgade) p.g.a. att den är så smutsig och även där är en stor del av framsidan lagad med silvertape. Huvaligen tänker jag och funderar på alternativet att beställa en annan. Tidsaspekten gör att jag inte har något att välja på och sätter mig i en bil som absolut inte har varit städad de senaste åren. Så mycket damm och så skitig bil har jag faktiskt aldrig suttit i tidigare. Men jag kommer fram till Kallax airport, betalar tyst och förvånansvärt väluppfostrat. Och, det är nog för att jag varit med om värre.

Tyvärr är jag en mycket luktkänslig person. Det insåg jag när jag råkade hoppa in i en bil från Sverigetaxi i Borås. Bilen såg hel och ren ut och det var/är ju ett etablerat bolag så det kändes tryggt och bra ända tills även chauffören satte sig i bilen. Huvaligen, han stank! De lukter han förmedlade var av god odörklass. Med den doften skulle jag åka ett par mil. Och! Det var inte roligt.

Näh, hel och ren ska man vara om man kör taxi. Så krävande är jag och glädjande nog är de flesta just det. Men det här resonemanget får mig att tänka på vikten av att vara medveten om hur man uppfattas och hur företaget man representerar uppfattas.

Tuwa har jag ingen som helst relation till men läser tyvärr i media om att de har hand om färdtjänsten i Eskilstuna och att de inte klarar av att sköta den. Det är grava klagomål på skolskjutsen och bilar som aldrig kommer. Ajdå tänker jag, vad är det där för företag? Hur kan de sköta sig så illa?Och när jag sedan ser en bil från dem lagad med silvertape fördjupas bilden av ett företag med mycket låg trovärdighet.

Min kusin Mats i Luleå körde tidigare för Sexans taxi. Just därför har jag på något sätt velat stödja det bolaget. Det finns inget rationellt skäl till att göra det, utan det var bara för att han jobbat åt dem. Men han arbetar inte längre där och med den bilen som jag åkte med gör att beslutet är lätt. Det finns andra bolag.

Sverigetaxi i Borås då? Ja, där tror jag mer på att det var otur. OK, chauffören stank, men bilen var hel och ren. Det gör att jag fortfarande tror på det varumärket.

Det är alltså dags för den uppenbara konklusionen. Avsaknad av medvetenhet och vilja att göra något extra för kunden skadar ett företags varumärke mer än vad många vill inse. Och! Om du är en av dessa som har förstått det när det gäller företag. Är du lika medveten om att det gäller även dig?

Nere i min italienska hemstad Montecatini Terme finns det en taxichaufför som har en gammal Mercedes från 70-talet. Så fort han inte har en körning så är han framme och putsar på den. De andra chaufförerna sitter i skuggan och umgås. Deras bilar är hela och rena, det finns inget att klaga på. Men hans glänser som om det var just nu i ögonblicket som den kom ut från fabriken. Jag har följt hans putsande i över femton år och tycker att han är beundransvärd på gränsen till lite för mycket.

Och det är ju den absoluta konklusionen. Hellre lite för mycket än mycket för lite! Och! Det gäller allt. Eller?