Så blev 61 år av mitt liv
Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.
Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?
Låt oss börja från början.
1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar
1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.
1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!
1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.
1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!
2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.
2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!
Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.
En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.
Ett skott i foten, eller hur tänkte de där?
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
Ja, jag säger då det! Han Thomas di Leva kan han. Visste han om vad som händer i det politiska spelet. För vem ska man tro på och varför ska man tro på den man förutsätts tro på? Det är minst sagt spännande att följa med i Sossarnas interna liv och sedan försöka förstå vad som händer och varför.
Igår skedde en mycket intressant demonstration utanför Sveavägen 68 i Stockholm. Det var ett par socialdemokratiska föreningars aktivister som har sina kontor inne på 68:an som efter att ha suttit och planerat demonstrationen går ut på gatan och ställer sig och demonstrerar mot moderpartiet som de själva tillhör. (Läs nu det här en gång till och försök förstå hur de tänkte när de bestämde sig för att göra det de gjorde). De sitter alltså inne på högkvarteret och sedan går de ut och demonstrerar mot sina egna. Hur tänker de där?
Om all publicitet är god publicitet och syftet var just att skapa publicitet var det en lyckad demonstration. Men tror de själva på det. Tyvärr tror jag att den olyckliga incidenten ihop med det som hände med Omar Mustafa på kongressen häromsistens kommer att skada partiet på sikt. En vanlig reaktion på stan har varit ”Vad fan håller de på med?” och med sådana reaktioner vinner man inga väljare.
Eller är det demonstranterna som har rätt och motparten (kongressen?) fel. Ska man då återinsätta honom i VU eller. Och vad kommer då det svenska folket att tycka om det? Eller! Tror demonstranterna på fullt allvar att det som händer är positivt för partiet och kommer att hjälpa Sossarna att vinna valet?
Tankarna fladdrar och jag förstår inget. Det gör mig frustrerad och irriterad och får mig att känna misstro. Och! Det värsta är att jag knappast är ensammen.
Kära socialdemokrater. Vill ni vinna väljarnas förtroende måste ni sluta demonstrera mot varandra. Hade det varit barn som bråkat hade jag skrattat åt det hela, men nu är det politiker som vill leda vårt land till en bättre framtid. Så
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
Framgång föder framgång och framgång föder kreativitet
Det är så läckert, så fräckt, så enkelt och så roligt att det genomförs att jag har lust att ta flyget till Luleå. Vad jag menar? Världens happening är på gång i morgon eftermiddag. Den kommer att gå av stapeln på Storgatan och kommer att locka tusentals åskådare.
Och?????? Storgatan i Luleå ? Jo, det är här det läckra, fräcka och enkla kommer in. Tack för det Luleå Hockey. Det för hela stan så kära hockeylaget åker i morgon kväll till Skellefteå för att spela SM-final. Det är ett gigantiskt intresse för matchserien och när biljetterna släpptes till hemmamatcherna släpptes stod det slut innan någon hann säga tulipanaros. Det väckte den härliga kreativiteten hos Emma Aludden som dessutom råkar arbeta på Kommunikationsbyrån Yours. Hon gick ut med ett upprop på Facebook om sin idé sent torsdagskväll och redan tolv timmar var det i princip fixat, klappat och klart.
Storbildstv på Storgatan. En rad företag ställer upp som sponsorer. Kanal 5 släpper till sändningsrättigheterna. Andra företag hjälper till med olika tjänster runt arrangemanget. Det som är mest glädjande är att det är inte de stora drakarna utan det är mindre och medelstora företag som ser glädjen i att ge en upplevelse till stadens innevånare. Galären som är ett av företagen är ett utsökt exempel på hur man med klokhet och generositet kan utveckla sitt varumärke. Snyggt jobbat alla sponsorer. Och! Framförallt är det snyggt jobbat av Emma. Tack för din kreativitet.
Tänk dig själv att gå Storgatan upp och få uppleva stämningen, gemenskapen och glädjen att grabbarna gått så långt som till SM-final. Dessutom ska de möta Skellefteå AIK. Det är drömfinalernas drömfinal. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur det kommer att se ut om laget tvingas till en femte och avgörande final. Den halvö som Luleå centrum ligger på kommer att sjunka på grund av allt folk som kommer för att uppleva matchen.
Men jag bor i Eskilstuna. Där är det inte lika kul. Jodå, det är en bra stad att bo i, men det här med idrottsliga framgångar är det tunnsått med. Stadens stolthet handbollslaget GUIF har just förlorat sin sista match för säsongen. Tyvärr! För staden och stadens innevånare hade behövt den framgången. Det är något märkligt med framgång och speciellt med framgång i lagsporter. De betyder inte bara mycket för idrottsmännen och laget. Det betyder även mycket för andan i staden. Framgång föder framgång. När laget i vårt hjärta går bra mår staden bra. Framgång föder också kreativitet och ”jävlar annama”. Det föder en känsla av samhörighet och att allting är möjligt. Eskilstuna behöver just det. De senaste tio åren har det hänt mycket positiva saker i staden. Det enda som saknas just nu är faktiskt just detta. Staden behöver ett lag som tar SM-guld. Då jävlars kommer alla stora företag, alla små företag och alla ideella krafter att samsas för att göra miraklet en gång till.
När GUIF Handboll gör en Luleå Hockey och spelar SM-final är jag säker på att tusentals kommer att samlas på Strömsholmen för att på storbild se matchen. Jag kommer att vara en av dem!
Men!
För att detta inte bara bli ett bortglömt blogginlägg behövs det pengar. Kom igen nu företagare i staden. Stöd Eskilstunas utveckling genom att sponsra GUIF. Det är ett klokt sätt att tjäna pengar på. Ni får uppmärksamhet från era kunder (ni sponsrar ju ett framgångsrikt lag) och tacksamhet från oss som bor i stan. Låt oss boka Strömsholmen för firandet redan nu. Låt Lule-andan komma till Eskils
Om Italien faller, faller alla
En glass på Piazza del Popolo och du räddar välfärden i Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo! Så enkelt han det vara. Huga! Det är inte alltid lika kul att komma till Montecatini Terme. ”Min stad” i Toscana. Om det handlar dagens fundering .
Vi stänger nästa vecka, sade den trevliga tanten där vi brukar köpa glasögon. De stängde ju redan i höstas fick jag veta om skobutiken där jag brukar handla skor. Det gick inte längre för La Coste-butiken. Hotell och Restauranger bommar igen. Till och med enoteken/ vinshoparna saknar kunder och lägger ner sin verksamhet. Det är vår i Italien!
Men egentligen är det ekonomisk november. Det går åt helvete helt enkelt. Alla siffror säger just detta. Till och med vädret är förödande. Det har regnat, regnat, regnat och regnat i över sex veckor i sträck. Vad det innebär för skörden är ännu så länge oklart men vad det betytt för glasskioskerna är det tyvärr lätt att räkna hem. De flesta hade inte ens öppnat trots att det var + 25 grader häromdagen. Och att Italienska folket inte ens dricker vin längre är förödande för landets BNP. Konsumtionen har minskat med 22 % på tio år.
Men något som inte minskar och just därför ökar de sociala verkningarna av den ekonomiska krisen är lyxkonsumtionen. Den minskar inte, tvärtom så ökar den. Det putsades frenetiskt på loggan till Guccis nya butik. Det är det enda som säljer i Italien idag.
Vad är det jag egentligen skriver om är att Europas tredje största ekonomi håller på att gå i en faktisk bankrutt och vi bryr oss inte. Vi sitter fast i permafrostens rike och tror inte att de problem som finns runt om i Medelhavsländerna kommer att drabba oss. Trots att vi dagligen får rapporter om att just detta kommer att ske. Det finns en fördröjningseffekt som vi måste ta till vara och utnyttja.
Vad vi här uppe i den kalla Norden behöver är värme och rekreation. Det får gärna vara kombinerat med kultur, god mat och gott vin. Vad det italienska folket behöver är någon som vill äta den goda glassen, dricka det goda vinet och shoppa lite lagom med väskor och skor. De behöver få i gång det ekonomiska hjulet med mer konsumtion.
Du kan hjälpa dem. Fortfarande har det svenska folket generellt sett en god ekonomi. Vi har fortfarande råd med att resa utomlands. Vi är kända för vår vilja att skapa en välfärd för så många som möjligt. Nu är det dags för lite solidaritet. Åk till Toscana, sätt dig på Piazza del Popolo och ät glass.
Då räddar du faktiskt välfärden i Sverige. Det italienska folket får mer pengar att handla för. De kan köpa våra produkter. Ditt vinglas kommer att främja exporten i Sverige. I stället för att Italienarna ska tigga pengar för att överleva kommer din konsumtion att göra att vi får fler arbeten i Sverige. Det i sin tur innebär ökade skatteintäkter, vilket innebär möjlighet till mer pengar i vård – omsorg – skola.
Utveckla Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo genom köpa en gelate misto. Vi är många som tackar för att du gör det.
Det är inte alltid så lätt
att leva, att orka jobba och att orka bry sig, Men om du inte bryr dig om, inte jobbar för att nå ett mål. Vad är då ditt liv?
I dag skiner solen i Eskilstuna, det är en vacker vårdag som med från en kall morgon lovar en ljuvlig dag med värme framåt eftermiddagen. Livet är gott för alla de som tar sig ut och får njuta av det vackra vädret.
”Staccare la spina” är ett vackert italienskt uttryck som lite slarvigt översatt betyder dra ur kontakten. Det är också en benämning på staden Montecatini Terme. Det är en brunnsort mellan Pisa och Florens som jag mer än gärna återvänder till. Jag har säkert varit där mer än femtio gånger. Varför? Jo, regelbundet behöver jag ”dra ur kontakten” och bara vara. Det kan jag där och det ger mig kraft.
Tidigare idag läste jag om ”Klimpen” Häggroth (den legendariske hockeymålvakten från 1962). Han har även han ett Shangri La som han gärna återvänder till. Som gammal Kirunabo ger han sig gärna ut i de svenska fjällen. Han säger ”Att vara i fjällvärlden. Det är livskvalitet. Tiden är totalt ointresserat”.
Han är liksom jag en äldre man som fått sig några törnar i livet. Vi har insett just detta att vi alla behöver en punkt, en plats att dra ur kontakten och slappna av. Därför blir jag lite rädd när jag ser hur det mångfacetterade samhälle vi lever i idag påverkar oss så starkt. Allt fler arbetar ständigt eller är åtminstone ständigt uppdaterade så att de när som helst och var som helst kan jobba. Naturligtvis är jag likadan. Tack vare Dropbox och min Padda gör det inget var jag befinner mig när jag befinner mig där jag befinner mig. Jobbet kan utföras i alla fall.
Det finns så många uttalade och outtalade krav på oss idag. Förutom att vi ska vara ständigt uppdaterade, så ska vi vara topptrimmat friskvårdade och Sommelierdiplomet ska naturligtvis hänga intill Kockkursdiplomet som påvisar din skicklighet med Marulk och Oxkind. Till det bör tilläggas att ett par av dina fastigheter bör renoveras av just dig innan du seglar över till Gotland och hänger dig åt politiskt arbete på Almedalsveckan. Men du får för den skull inte glömma vikten av kulturarrangemanget i Rättvik innan du tar hand om dina barn, din gamla mor och hennes kusin Elsa 95.
Om du dessutom lägger till de outtalade kraven blir det riktigt jobbigt! Och det värsta är ju att du lägger/ ställer de kraven på dig själv. Även om du hävdar att det är andra som gör det så inser du egentligen att det där du som ställer till det för dig själv. Frågan som uppkommer är. Hur dum får man vara?
Näh kamrater! Lägg av, lägg ned, koppla ur och koppla av. Gör det ofta och regelbundet. Träna dig på att tänka positivt. Lär dig av reklamen ”för att jag är värd det”!
Eller ännu hellre av Rekyls
”Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer”!
I vinet finns glädjen
Det är gott, det är farligt, det är friskvård, det är berusande men framför allt, det berikar livet. Bacchus hade rätt. I vinet finns glädjen!
Ikväll kommer jag att dricka gott vin. Imorgon kväll kommer jag att dricka ännu godare vin och på lördag kommer jag att dricka ännu ett gott glas till middagen. Alkoholist? Javisst! Näh, det är helt enkelt påsken som är här. Hela familjen kommer att samlas för första gången på länge. Vi kommer att äta god mat och eftersom fadern i familjen uppskattar goda viner blir det just det som serveras.
Det är inte mycket jag får bestämma hemma och det är kanske bäst så. Men! Om det nu är på det viset är det också bäst att undertecknad väljer vin. Det här med vinintresset har blivit mer och mer uttalat de sista åren. Från att ha varit lite lagom intresserad och Munskänk med hyfsad pejl på vad som serverades på Systembolaget hamnade jag i Toscana och lärde känna Enzo. Han har ett synnerligen välsorterat enotek/ vinshop. Många år och många glas senare har jag en god repetoarkännedom om de viner han brukar servera på våra gemensamma vinprovningar.
Men samtidigt som jag lärde mig mer om vin så försvann mycket av min kunskap om vin i allmänhet. Jag får ofta frågan vad som är mitt favoritvin och förväntas då svara :- Italienska, franska eller kanske viner från Sydafrika. Och. Det blir så fel eftersom jag gärna talar om druvor och framförallt druvblandningar. Naturligtvis finns det favoritområden även för mig och för att förenkla det så uppskattar jag mycket viner från Bordeaux, Champagne, vita från Bourgogne och Toscana. Och det var det som var problemet. Vi drack massor med viner från de områdena och en absolut favorit är de vinmakare som blandar franska druvor med Sangiovese nere i södra Toscana (Bolgerhi).
Det upptäckte jag smärtsamt på Munskänkens två-betygskurs. Där skulle vi helt plötsligt dricka viner från den s.k. nya världen (länder utanför Europa) och förväntades känna igen druva och från vilket land det kom. Jo tjena! Det var inte lätt för en annan som t.o.m. brukar undvika att dricka vin gjort på Tempranillo (Rioja). Vad kul det var! Jag hade fel och njöt av det. Nu fanns det ju ännu mer att lära igen. Och när jag omsider började få rätt blev det dubbelt å roligt. I vinet finns glädjen!
Erlands vinskola! Ett hobbyprojekt dök upp som en liten kul grej och nu är den igång. Det är roligt att undervisa. Jag har gjort det i över fyrtio år och tycker att jag kan det. Lika lång tid har jag druckit vin och tycker att jag kan även det. Syllogismen är glasklar. Vinskolan startade och inte bara den. Hjärnan gick igång. Det har blivit en spännande utmaning att hitta goda representativa viner som ska serveras kamraterna. Jag mår gott och trivs med det. I vinet finns glädjen.
Än roligare är det att göra det och bli uppskattad och upptagen i en gemenskap. Vi är en samling vinintresserade som kommer från lite olika håll. Kamraterna får lära sig mer om vinet, de får lära känna varandra och tillsammans skapar vi en härlig gemenskap. I vinet finns glädjen.
Och som ni alla vet bör vi undvika att dricka BiB-viner eftersom de faktiskt är hälsovådliga!
Skål vänner!
Inkluderat exkluderad är det lätt att bli!
Den normativa fundamentalismen exkluderar lätt människor som inte på ett genusperspektivt korrekt och inkluderat sätt formerar kodorden som ger access till den gemensamma kommunikationen.
Huvvaligen! Ibland tycker jag att det är rent ljuvligt att träffa människor. Varje möte ger en intryck och nya insikter. Den här helgen har jag upplevt mycket. Jag har mött så mycket kärlek och så mycket förståelse för mitt budskap och mitt sätt att framföra det. Tack för alla kramar och alla vänliga ord. Men jag har också blivit via verbala knivar i ryggen upplevt en känslomässig smärta. Det är så intressant och lärorikt att jag som föreläsare lärt mig mer under helgen än vad jag lärde de som lyssnade.
Ett ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Ja, det påverkar livet på jorden,
Så slarva inte med orden.
Men vad har du nu ställt till med, undrar du kanske? Jo, som föreläsare strävar jag efter att på ett visuellt och berörande sätt få lyssnarna att se och förstå vad jag menar. För att göra det så skojar jag gärna till det och då kan det ju lätt bli för mycket. Det finns ett epitet om mig som illustrerar vad jag menar som kommer från en utvärdering av en kurs. Jag fick tillmälet ”Erland – en blandning av John Cleese och en präst”. Och! Det är jag stolt över, för jag strävar efter att vara mycket åt båda hållen.
”Verfremdung” är ett ord som är självklart för mig med en bakgrund i 70-talets Brechtdominerade teater. Det handlar om att ha distans till sig själv och sitt budskap så att publiken ska se och inse att det är ett skådespel de ser och att de därför ska se det med klara sinnen. Mina föreläsningar är precis det. Jag gör som herrarna i Monte Python. Jag skojar med allt och alla, inte minst mig själv. Och det ska ni veta är inte tillåtet när det finns en grupp normativt fundamentalistiskt korrekta män och kvinnor i församlingen.
I helgens föreläsning talade jag om kroppsspråk och vikten av att ta höjd och på så sätt bli sedd. Då kom det en kortare formulering om att ”jag tycker att det är snyggt med kvinnor i högklackade skor, som dessutom kan gå i dem”. Huga! Så fruktansvärt fel sagt. Redan där var jag förlorad. Något senare i samband med en praktisk övning så råkade jag säga sådana hemskheter som att ”en riktig karl läser inte en manual”. Ja, ni förstår ju hur knäpp och mansgrisig + alla andra negativa adjektiv de kunde komma på jag framstod som. All min trovärdighet var borta. Det gjorde mig bedrövad eftersom de – i mitt tycke – valde att bortse från alla de ord som var mitt huvudbudskap.
Vi ska alla tänka på dikten ”Ett ord” och hela tiden ska söka att leva efter den. Jag tycker den är så klok och använder den gärna i mina föreläsningar. Men, samtidigt menar jag att man måste kunna få skämta till det lite lagom ibland. Det gäller att inte anse att just mina tankar och värderingar är de enda saligrådande. Det gäller att inse att genom att på ett öppet och intresserat sätt lyssna till andra människors värderingar får man nya insikter på sitt eget perspektiv. Det gör också att man inkluderar andra i en gemenskap istället för att exkludera en människa så lätt via ett par olyckliga ord. William Shakespeare säger så här ”om ni översett med de ord som ramlat snett blir jag kanske bra till slut”. Personligen håller jag med honom.
Det var en underbart intressant helg jag fick uppleva med människor som såg genom de olyckliga orden, som gav mig kramar, tackade för den fina gemenskapen och de insikter de fått. Och de fanns de som totalt exkluderade mig. Till de som gjorde det vill jag säga TACK! Ni lärde mig mycket, men när ni lär er att ”verfremdung” till er själva så kommer ni att inse. Vi tycker väldigt mycket lika.
Friskolan! En välsignelse eller förbannelse?
Så var vi där igen ”Den svenska friskolereformen leder till ökad segregation, varnar forskare. Ingen annan skola i världen är lika marknadsanpassad och konkurrensutsatt som den svenska skolan. – Det svenska exemplet är det mest extrema, säger Henry Levin, professor i utbildningsekonomi, till Sveriges Radio.
Är någon förvånad? Ja, det var min första reaktion när jag läste Expressens braskande rubrik. Naturligtvis kommer en tsunami av reaktioner som i stort sett säger ”så hemskt, så fruktansvärt, så får det inte vara. Det måste bli en ändring.” Och! Jag förstår de som tycker så. Det gör jag också å ena sidan. Men kanske ändå inte å andra sidan. För vem är det som gjort friskolereformen möjlig? Jo, det är du, jag och alla andra röstberättigade i vårt land. Det är faktiskt vi som äger problemet och det är vi som har möjligheten att förändra det. Frågan är bara. Vill vi verkligen det när det kommer till kritan?
Min mamma var en hårt arbetande ensamstående förälder som gjorde allt för mig och min syster. Hon hade tidvis tre, fyra jobb samtidigt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Vår far dog två månader innan änkepensionen infördes och hon hade det mycket tufft rent ekonomiskt. Trots det var det självklart att min syster skulle gå i realskolan och sedermera gymnasiet. Lika självklart var det att jag skulle gå grundskola och gymnasiet. Och!? Det frågar du dig nu. Vad är det med det då? Jo, skolböckerna var inte gratis. Eleverna var själva tvungna att köpa in den litteratur som behövdes. Och det kostade inte lite pengar.
Vi väste upp i det som i ett bostadsområde som ”borgarbarnen” inte fick åka till. Det kunde vara farligt. Det var en stadsdel där bildning inte stod högst på agendan. Men det gick bra för oss, för mig och min syster och många av mina kamrater på gården. En orsak var att vi gick i bra skolor, med pedagoger som kunde koncentrera sig på att vara just det. Det fanns material och framför allt det fanns en politiskt vilja att så många som möjligt skulle få så bra bildning som möjligt. Tack för det!
Idag är jag morfar. Det är otroligt spännande och intressant att följa mitt barnbarns utveckling. Hon har just börjat på dagis så det är länge innan hon börjar skolan. När jag tänker på det blir jag både glad och rädd. Glad för att det är så mycket dåligt i dagens skola så det måste ske en upprustning på alla plan innan hon börjar. Det kan ju inte bli mycket sämre. Rädd för att jag det kanske inte blir någon förändring.
Vi går mer och mer mot det segregerade samhället och det är vårt eget fel. Solidaritet är ett vackert ord att säga och än vackrare är det om det omsätts i praktik. Men det ordets betydelse försvann i och med friskolereformen. Nu är det upp till föräldrarna att se till att deras barn får så bra utbildning som möjligt. Samhället tar inte längre ansvar för att de som växer upp idag får en jämnställd utbidlning v hög kvalitet. De kommunala skolorna utarmas på resurser, lärarna är inte längre lärare, de är allting annat som administratörer, kuratorer, vaktmästare, städare förutom att de ska vara engagerade pedagoger som hjälper barn och ungdomar att växa. Många kommunala skolor förfaller eftersom det inte finns resurser att renovera. Arbetsmiljön är på många håll så dålig att ni som inte vet hur dåligt det är ska vara glad.
Kontentan av det blir att jag som är oändligt tacksam för den kommunala skola jag fick gå i inte vet om jag anser att mitt barnbarn ska gå i en sådan skola. Jag är väl medveten om att det finns friskolor som har bättre förutsättningar, verkar i bättre lokaler och har möjligheten att använda sig av speciella pedagogiska inriktningar som kan vara positiva för henne.
Den insikten är olycklig eftersom det innebär att även jag blir en förespråkare för friskolereformen. Mitt samhälleligt solidariska perspektiv har förskjutits. Om vi blir fler som tyst accepterar nedrustningen av den kommunala skolan då stämmer det alldeles för väl.
För en gångs skull har Expressen rätt ”Den svenska friskolereformen leder till ökad segregation” och vi som inte reagerar hjälper till att skapa det nya klassamhället.
Vem bryr sig?
En ny påve! Luleå Hockey vinner mot Frölunda! Carl Philip är beredd att avstå arv! Så mycket tjänar banken på ditt lån! Men. Vem bryr sig? Varför ska vi bry oss. Och. När ska vi hinna bry oss? På vilket sätt får jag det bättre av att bry mig? Näh, lägg ner sånt tjafs.
Så är det lätt att tänka, jag gör det regelbundet och känner mig uppgiven. Det jag tänker, tycker och vill kan väl inte intressera någon annan. Samtidigt inser jag hur knäppt det är att tänka så för då händer ju ingenting. Då var ju t.o.m. den tanken förspilld tid. Det negativa hjulet går igång än en gång.
Precis så tänkte jag alldeles nyss. Då klingade det till i burken och någon hade skickat ett meddelande till mig på Facebook. Denne hen ville tacka för att jag brytt mig! Vi hade träffats på en föreläsning och hen hade tagit till sig av mitt budskap. Wow! Tack!
I den stunden förändrades mitt humör. Jag kändes hur jag blev stolt. Kroppens hållning stärktes och jag blev nästan två meter igen. Min mun fick ett fånigt litet leende på läpparna. Det var någon som brydde sig om mig även fast vi inte känner varandra.
Och det är därför jag ska bry mig om den nya påven, att Luleå Hockey vinner, att Madde får Carl Philips villa och sura till över att banken tjänar på mitt bolån. Men jag ska inte sitta i min ensamhet och bry mig. För de bryr sig ingen annan om. Näh! Ut och tyck till. Ta en kopp kaffe med vänner och bekanta, gör aktiva försöka att lära känna nya människor och tyck till. För det är det som är det stora med ditt tyckande. Den du talar med kanske tycker något annat och då kan ni ju börja tala om saken.
Speedating av olika slag är inne i företagsvärlden just nu. Löjligt men sant och det är faktiskt riktigt
viktigt. För det olyckliga är att det är många som tycker att det är obehagligt att mingla med andra. I mina föreläsningar tar jag alltid upp vikten av att våga ta kontakt och visa intresse för de människor man möter. Naturligtvis får jag nickande lyssnare som håller med. Men vad tror ni att händer på rasten, vid lunchen eller pilsnern före middagen? Tror ni att de som höll med då passar på att sätta sig med någon som de inte känner mycket, mycket väl. Ja, då tror ni fel. Det är alldeles för många som inte vågar lämna sin trygghetszon och upptäcka att det finns nya människor att möta och ny insikter att ta till sig.
Förra året var jag ordförande för Företagarna i Eskilstuna. Vi hade regelbundna träffar för våra medlemmar. Syftet var naturligtvis att genom att lära känna varandra skapa nya kontakter och eventuellt nya affärer. Kamraterna i styrelsen uppmanades att inte sitta och tala med varandra utan med våra ”gäster”. Tror du att alla gjorde det så tror du fel. Och om du nu tror att jag fick kritik för att de bara satt och talade med varandra tror du rätt. Varför gjorde styrelsekamraterna på det sättet? Mitt svar är rädsla! Det kostar på att ta kontakt och får man då tag på någon som också gärna undviker att ta kontakt så märks det ju inte, eller ….?
Min vän ”mingelkungen, koordinatorn och moderatorn” Eric Ericsson har sammanställt en checklista hur man ska tänka på när det ska minglas. (Vill du ha en kopia, så fixar jag det). Den sista punkten han tar upp är ”Kontrollera och gör dig synlig. Kolla av att du inte har missat någon du verkligen ville träffa vid denna mingelträff. Gör dig spelbar och synlig, stå inte i passningsskuggan.
När du får kontakt, bjud på ett leende och du får ett leende tillbaks. Tyck till om banker, kungahus och det härliga i att Luleå Hockey vinner SM-guld. Det är både lätt och rätt att bry sig.
Förbannade hosta, nu är det dags för champagne!
Det räcker nu! Det skräller i hörselgången, det tjocknar i halsen så att man inte får luft och man känner sig allmänt dassig. Allt är influensans fel. Jodå, det hade säkert gått att vaccinera, men hur många vågar göra det nuförtiden? Vad jag tänker på idag då? Europas ekonomi naturligtvis som har stora likheter med den förkylning som får mig att vilja ligga kvar i sängen.
Det är synd om mig! Det är synd om många av oss. Vi är många som är drabbade, vi är både sjuka och friska som är drabbade av den ekonomiska influensan som härjar i många av Medelhavsländerna. Än har det inte gått lika långt som i Spanien där mer än var fjärde person går arbetslös. Än klarar vi oss mycket bättre än de som bor i Grekland. För än så länge har vi det ganska bra!
Orsaken till att det går så bra för oss i Sverige är att vi dricker mycket champagne! Vi är storkonsumenter på mousserande vin och det gör att vi lyckats hålla den svåra konjunkturen stången. Eller något mer korrekt uttryckt. Vår konsumtion av kläder och prylar är så hög att den motverkar det som sker i det övriga Europa.
Men det är synd om mig! Jag är ju förkyld. Rent förbannat förkyld. Host, host, host, host är de oftast förekommande ljuden från min strupe. Och det beror på min fru som smittat mig, som i sin tur blivit smittad av vår dotter, som i sin tur blivit smittad av mig. Vi har fastnat i en form av limbo. När den ene mår bra så mår den andra sämre. Och! När den förste frisknar till så blir den andre sjuk på nytt och så går det runt en gång till. Man lessnar till slut och fastnar framför TV:n med en pläd runt kroppen istället för att dricka en flaska champagne.
Tyskland är på väg att tillfriskna och vägen ur den ekonomiska krisen är densamma som i Sverige förutom att de där dricker Sekt. De konsumerar och tror på framtiden och eftersom den kommer att bli ljus går det att konsumera ännu mera. På så sätt skapar de det positiva hjulet. Men i Frankrike är det tvärtom. Där dricks det inte någon skumpa. Konsumtionen går ner och ingen tror på framtiden längre. I Grekland tillverkas det inte ens mousserande vin och de har ju inga pengar att importera för.
Det sägs ju att många sjukdomar kan lindras med en positiv psykosomatisk inställning. Tro att du är frisk och du blir friskare. Personligen tror jag enormt mycket på detta. Även när livet enbart består av ett ständigt hostande är det viktigt att försöka se framåt.
Till helgen ska jag bjuda på Champagne för att fira att familjen äntligen är frisk. Vi kommer att höja våra glas för våra franska vänner och säga skål! Vi vill tacka det franska folket för den goda drycken som ger ett så stort välmående. Men! Vårt välmående kommer att vara så mycket större eftersom vi genom att dricka just den flaskan är tvungna att köpa en ny. Vi gör en realpolitisk handling och räddar Frankrike från en ekonomisk kollaps.
Du som tycker synd om dig själv! Du som sitter där och bara hostar framför TV:n. Klä på dig, ta en promenad till närmaste Systembolag. Köp en flaska god skumpa. Kosta på dig något alldeles extra. Det har ju varit synd om dig så länge att du är värd att belöna dig själv.
Vi är många som kommer att tacka dig för din insats. Och du kommer att upptäcka att den där promenaden var riktigt skön och än mycket bättre blir det när du öppnar flaskan.
”Kinderägget” är skapat! Tre goda saker i ett. Du gör en insats för Europas ekonomi, du går en friskvårdande promenad och du får dricka ett gott vin. Skål!
retoriker 
